Se döden på dig väntar

Många var de som söp ihjäl sig. Andra fortsatte att leva långt upp i åren trots att de drack som svampar.

Det var ett sätt att umgås. Det var som när tanterna satte på kaffesurran och plockade fram kanelbullar och finska pinnar. 99 % var män. Det fanns väl också kvinnor som söp, men det var hemma i skåpet, i allra största hemlighet.

Ja, mina kära hädangångna, vi har svingat många bägare tillsammans. Jojje Fant, Erik Hell, Bengt Ekelund, Svenne ”Mankan”, Bengt Ekrot, Åke Fridell, Keve Hjelm, Nisse Kihlberg,  Peter Höglund, Georg Skarstedt.

Åh, jag minns gamle Georg! Gamle och gamle? Han hade flera år kvar till 50 när vi träffades, men han var mager, trött och sliten, smutsig och illa klädd. Han bodde på en vind i Gamla Stan med utedass på gården. När Georg behövde pinka gjorde han det genom en tratt till en tombutelj och såna saknade han aldrig. Buteljerna samlades utanför hans dörr och trots friska vindar luktade det apa däruppe.

Nån socialare fick väl ögonen på honom för rätt som det var ryktades det att han flyttat till Vällingby. Jag köpte ut en panna renat och åkte ut och hälsade på honom. Där satt han i köket i en skinande ny liten etta och jag har aldrig sett nån så olycklig.

Där bodde han kvar tills han dog 76 år gammal, 1976. Sin sista roll hade han haft som begravningsentreprenör i ”Bokhandlaren som slutade bada” 1969.

George Fants spritproblem var tidigt en offentlig hemlighet. Det hindrade mig inte att gratulera honom med en butelj fin konjak på hans 30-årsdag. De höll på att filma utomhusscener till Gustav Sandgrens ”Maria” i Sundbyberg. Det blev en extra lång lunch på Stenvillan, där hela teamet skålade med Jojje. Där var Georg Skarstedt, där var min kompis Hasse Dahlin, där var förstås Gösta Folke, regissören, men tyvärr inte Maj-Britt Nilsson som hade titelrollen.

Jojje flyttade till Sigtuna med sin hustru Maj, som var socionom. I Stockholm lyssnade vi med förvåning till rykten om att vår vän hade blivit nykterist. Jag vet inte hur det var med det genom åren. Det dröjde en evighet innan vi sågs igen. Strax innan han skulle fylla 80 skrev han ett brev till mig och undrade om vi kunde träffas. Jag åkte hem till honom. Han var fräsch och vältrimmad. Vi pratade ungdomsminnen och drack en kopp kaffe.

Keve var kanske den i skådisgänget som jag kände bäst. När han gick på elevskolan, de åren det fanns en regissörslinje, träffades vi nästan dagligen på restaurang Dramaten. Vi hade våldsamma diskussioner om journalistik och teater och det var väldigt stimulerande och väldigt roligt och stundom blev vi ganska fulla för restriktioner är till för att bekämpas.

Men så sökte vi oss nya spår, fann andra grupperingar, förlorade kontakten. Det dröjde till långt upp i medelåldern innan vi stötte på varandra igen. Vi hade en tung ölhävarkväll tillsammans på en pub i Sibirien. Det var lika roligt som förr, lika stimulerande, men vi blev inte alls lika fulla. Bara väldigt kissnödiga.

Drick ur ditt glas

Lelle Lindblom var gängets fixare. Han hade kommit över en nyckel till en tom lägenhet på Drottninggatan och en kväll ordnade vi party. Vi bjöd in Mälarhöjdstjejerna och nåra till. Arne hade tagit med sig en vevgrammofon och skivor som vi hittat i vindsröjningen och vi dansade där i den mörka och tomma lägenheten. Lelles farsa hade köpt ut nåra buteljer Borgskum. Det var ett populärt sprattelvin, gjort på äpplen och rabarber av Winborgs ättiksfabrik. Det var första gången de flesta av oss drack något med alkohol i (10.5 volymprocent). Jag tyckte att det smakade beskt och var absolut inte gott. Vi blev inte alls berusade, men låtsades vara lite fulla och skrattade mer än vanligt.

Berra Wahlberg, Hasse Dahlin och jag brukade gå till Gallerie Moderne i Dramaten-trappan, våren -41 skulle jag tro. Vi drack lätta vermouthdrinkar och lyssnade till Povel vid pianot. Hasse hade bil, hur han kunde fixa bensin förstår jag inte, och vi gjorde utflykter till Saltsjöbaden och andra tjusiga ställen. Just for the fun of it.

Om jag inte satt i rådhuset käkade jag lunch på Klosterbräu på Vasagatan. Deras sillbullar var otroliga, underbart frasiga, korintsåsen superb. Mjölk dracks.

Men om det var vår eller sommar gick vi till Rosenbads veranda efter jobbet och tog ett par groggar. Vid hörnbordet, till vänster innanför dörren, satt som regel vår chefredaktör Erik Wästberg tillsammans med Perka Lindorm (kåsören Motvall) – Erik Lindorms son – och Kerstin Wijkmark.

Myndig och 21 år gammal skulle man vara för att få motbok, men som nygift man fick jag motbok fyra månader dessförinnan. Jag tror inte jag ”köpte ut” något under den första tiden, däremot var det ju en dödssynd att låta något ”frysa inne” så jag överlät min ranson på äldre

kompisar. Till vår första jul skrev svärfar Rasch, distriktsläkaren, ut starkporter att hämtas på apoteket och jag köpte en flaska rödvin, som Ann Mari och jag drack var sitt glas av. Nåra månader senare hade vi besök av en lumparkompis och hans tjej och jag tog fram rödvinsflaskan. Arma oskuld – det  var ättika, och inte Winborgs.

Det här är min sista motbok.

Det är märkligt med denna jakt på starksprit under hela motbokstiden. Att det dröjde så länge innan folk upptäckte att det gick bra att bli full på vin också, bara man drack tillräckligt mycket.

Att kröka på jobbet var en del av journalistkulturen. I var och varannan skrivbordslåda låg en butelj. Teleprintervaktmästarn Mellgren sålde starköl om kvällarna. När han hade gått fanns det alltid starkbärs i tryckeriet. När mellanölet kom satte DN upp automater i korridorerna. När Expressen just hade flyttat ut till Marieberg gick Axel Wennerling och jag husesyn en dag. Vi kom till Bertil Norgrens rum, ekonomidirektören som flyttat över från Allehanda. Han visade stolt sitt eleganta möblemang, öppnade sitt välfyllda barskåp och frågade om han fick bjuda på ett glas.

Vår delade tjänst, som innebar ett par timmars middagsrast, betydde full ranson och ett gäng halvlummiga reportrar som återvände till redaktionen vid 19-tiden. Då var lyckligtvis nattreportrarna redan på plats och de var än så länge tämligen nyktra.

Fortsättning lär följa.