– När vi blir journalister kan vi gå gratis på bio så mycket vi vill, sa jag till Harra och Hempa,som hade lovat att ställa upp som reportrar när jag blev chefredaktör. Att få ihop de 35 öre som behövdes till matinébiljetten på söndan var en ständig kamp. Vi samlade skrot. Vi finkammade Hornstull, Bergsund, Reymersholme, Långholmen. Vi paddlade på våra flottar till industriområdena i Liljeholmen och Gröndal, hemsökte Årstastranden, där det gällde att se upp för de halvvuxna busarna i Sjövik. Det hände att vi gjorde fynd som vi inte hade riktig rätt att lägga beslag på, men Skrot-Nicke i Ligna ställde aldrig några frågor.
När jag började som springschas i blomsteraffären uppe vid Varvsgatan fick jag en stadgad ekonomi, det kunde bli två matinéer på söndan om man raskade sig på. Man kunde slå sig lös på en ask Figaro eller Tenor. De vita Figaro var bäst.
Flamman var min kvartersbio, vi bodde ju vägg i vägg. Denna vackra funkisbio kom alltid i första hand. Till Sirius på Långholmsgatan var det bara ett par hundra meter. Där var det ”Den siste mohikanen” och följetongsfilmer, aldrig en Thor Modéen. Edvard Persson, Adolf Jahr eller Mickey Rooney. Sen var det Chicago neranför Ringvägen, Lido, Strix och Rixi, Reform om hörnet på Rosenlundsgatan, Rio som blev Garbio och därefter Folkoperan, Rival vid Adolf Fredriks torg och Ripp längs nere vid Slussen. Det hände att vi vallfärdade till Götgatan som också var en bra biogata eller knallade över Västerbron till S:t Eriksgatan.
Jo, nog kom jag att få gå på bio. I nära 50 år hade jag passepartout-kort till Stockholms biografer. Under mina två år på Filmjournalen såg jag oftast en film om dan, ibland två. Förhandsvisning i bolagens körrum på förmiddagen, bio på kvällen. TV:s matinéfilmer på eftermiddagarna är gamla bekanta.
Pappa och mamma gick aldrig på bio. Inte heller på teater. Pappa läste böcker och litterära tidskrifter och hade ”Natur och Hälsa” gömd i en kista. Nudismen var på modet och praktiserades stundom på Mörkö. En gång när jag var mycket liten var pappa och jag på Operan och såg ”Lille Petters resa till månen”, som hade premiär julen 1929. En fånig historia, tyckte jag. Teater var ingenting för mig. Men jag kom att ändra åsikt och i 16-årsåldern gick jag med i Skådebanan och började klippa teaterrecensioner ur Dagens Nyheter och Vecko-Journalen och jämförde mitt tyckande med experternas. Att gå gratis på teater vore inte heller så dumt. Jag kunde bli teaterkritiker
Och teaterkritiker blev jag också, minsann. Som nybakad student, och allmänreporter på Nya Dagligt Allehanda, tilldelades jag Studentteatern i kårhuset på Holländargatan, där jag för första gången träffade Ingmar Bergman och recenserade ett par av hans uppsättningar, Soyas ”När fan ger ett anbud” och hans egen ”Tivolit”, där han redan börjat samla sitt framtida team, Erland Josephson, Birger Malmsten och Åke Fridell. Sif Ruud som en ung (27 år) och smärt gatflicka gjorde starkt intryck på mig och där såg jag min gamla skolkamrat Palle Granditsky göra debut på en scen som nästan betraktades som professionell. Snart nog insåg jag att jag inte ägde den där analytiska gåvan som krävdes för att bli en bra teaterkritiker, jag refererade och svängde mig med allmänna klyschor, som gjorde mig generad när jag såg dem i tryck.
I fortsättningen blev det filmer som ingen minns, thrillers och enkla komedier med steppande negrer. Men Viviane Romance kommer ni väl ihåg, ni som kommit en bit upp i åren? Visst var hon härlig. ”den eldiga manslukerskan”, men i ”En kvinnas rykte” gjorde hon mig besviken, hon var lite väl sedesam. Jag var mycket noggrann, recenserade till och med journalfilmer och förspel, ”Karl Alfred var inte lika rolig som vanligt”.
Håhåjaja!
Teater blev det nästan till övermått längre fram i livet, när jag under tio år på DN:s teaterredaktion hade som ambition att se nästan allt som spelades på Stockholms teatrar.
Jag återkommer.
hellbom
Hellbom's Weblog 