Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Sång och musik’ Category

Dödgrävarvisan

Posted by hellbom på 32008000UTC03bUTCTue, 11 Mar 2008 15:27:02 +0000 26, 2007

Ett av mina succénummer under mitt liv i Trubadurien var ”Dödgrävarvisan”. Den tillskrives Gustaf Fröding och det påstås att texten ska finnas i det så kallade giftrummet på Carolina i Uppsala – om det nu finns något sådant rum. Det märkliga är att visan inte går att hitta på Internet. där allting finns. Men här är den nu.

                 dodskalle-2.jpg   Jag ska sjunga en sång om en gång när jag var full / jag går ensam uppå landsvägen och svär. / Och så kommer jag till en kyrkogård och sätter mig där / tar fram lutan och sjunger sen så här:

Faren opp alla jävlar i en helvetes galopp / opp och hoppa alla gamla ruttna lik / röjen undan jord och sten och leta rätt på era ben / här ska dansas och här har ni musik.

Tjocka prästen guppar där uti småjävlars här / se på tarmarna som slänger kring hans tår / låt den gå, låt den gå, låt den halta kärn´gen gå, ty hon letar efter levern och ett lår.

Och nu dansar här och ler/ i en ring allt fler och fler / gamle Kalle höjer glaset till en skål / men jag skrattar när jag ser långa maskar hänga ner / från hans kindben och tomma ögonhål.

Jag ska spela tills ni ramlar i en hög varenda en/ och tills jävlarna har slutat med sitt tjut / då ska jag resa mig opp och slå lutan i en sten / och sen sjungande och svärande gå ut.

Ruskigt inte sant? Men om det är Fröding är väl tveksamt. Finns det någon där ute som vet?

Posted in Sång och musik | 43 Comments »

Rapport från våren

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSun, 24 Feb 2008 06:06:47 +0000 26, 2007

Vårvindar friska leka och viska lundarna kring likt älskande par…” Jo, jag tackar jag. Tjuter och dånar, det är vad vårvindarna gör. På väg till Konsum i går höll jag på att lyfta som ”Karlsson på taket”. Visste ni att den där vårvisan heter ”Den stackars Anna”? Nu vet ni det, men vem Anna var och varför det var synd om henne har jag inte den blekaste aning om. Julia Nyberg hette damen som skrev den. Hennes signatur som poet var Euphrosyne.

julia-nyberg.gif

Det blev alltså ingen vinter. Hösten pågick fram till den 15 februari. Därefter uppträdde ett årstidsvakuum och i dag, denna söndagmorgon, har våren börjat. Kl 05.30 är det +4 grader och frampå dan lär det bli uppåt 10.

”Der Wunsch nach einem Partner ist bei den meisten Menschen im Frühling stärker”,  påstår Wikipedia. Jaså, minsann? Inte bei mir. Jag tycker det är ganska skönt att få avnjuta våren ensam. Stiga upp kl 2, äta frukost kl 3, gå ut och titta på snödroppar kl 7. Ingen partner skulle ställa upp på det programmet.

”Våren är kommen. På sina kransar ängarna binda. Himlen är blå..” Vet inte hur det är med det. Här på Nytorgsgatan är himlen än så länge svart och månen är gömd.

Jag försökte höra Gene Autry sjunga ”When it´s springtime in the Rockies” men han malde på med ”Here comes Santa Claus”, så han är dåligt uppdaterad. Ska försöka hitta Ernst Rolf. ”För din vår är min vår och alla vackra flickors vår.”

Ingen Frühjahrsmüdigkeit här som ni märker. Snarare nån slags berusning.

Posted in Sång och musik | 2 Comments »

”Se Sundbyberg…”

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCFri, 08 Feb 2008 14:27:27 +0000 26, 2007

”Se Sundbyberg och sedan dö…”, sjöng Olrog. Nej, nån större längtan till Sundbyberg har jag inte, men jag möter gärna våren i Södertälje.                                                                                    

Lyssnar på radio gör jag alltför sällan, mest blir det i mycket tidiga morgontimmar, men häromdan slog det mig att det är väldigt sällan visdiktarna och schlagerförfattarna besjunger svenska orter. Däremot är de olyckligt förälskade i Samarkand och längtar dit. Hur kan det komma sig? Har de varit i Samarkand? Antagligen inte. Vad vet de om Samarkand? Antagligen inte mycket. Hasse Alfredson kallade Samarkand för ”Asiens Eslöv”, och Eslöv kände han naturligtvis till. Åke Whilney i Aftonbladet beskrev stan som ”en dammig håla”, men hans kollega Staffan Heimerson gjorde ett försök till upprättelse.

Minns ni Beppes ”Det gåtfulla folket” – ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land/Detta land är en äng och en vind/Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand”.

Kan det helt enkelt vara så att Samarkand är ett ord som det är lätt att rimma på?

”Fånga dagen, fånga livet/men ta inte alls för givet/att din lycka slår sig ner i öppen hand/Fånga dagen, fånga stunden/det är den som lägger grunden/för att du en dag ska nå ditt Samarkand.” (Lars Russell Möller).

Så har vi då Thorstein Bergmans snyftare ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”: ”att det hänt det som vi talat om ibland/och jag önskar att du får allt du saknat/om du nånsin kommer fram till Samarkand.”

kebab5.jpeg

Var ligger nu detta visdrömmarnas Eslöv? Nånstans långt, långt bort i Långbortistan. Ta in på Sidenvägen bara och kör raka spåret österut. Uzbekistan heter landet, och kebab bjuds morron, middag och kväll, så du kan känna dig som hemma.

Förlåt detta urspårade jönseri – men vi skulle kanske kunna starta ett litet forskningsprojket tillsammans, ”Samarkand i svensk visa och schlager”. Om du hittar en besjungning av Samarkand så skriv in det i en kommentar här nedan.

Posted in Sång och musik | 3 Comments »

Snömannen

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCTue, 22 Jan 2008 03:28:53 +0000 26, 2007

Min mest kända visa är nog ”Snömannasången”. Det är inget stort skaldestycke men melodin har en viss catch och jag skulle ha sjungit den för er om jag hade haft ordning på min ljudspelare.

snomannen-2.jpgSå här går den:

Uti Himalaya/där bor en snöman stor./Snömän ä´falia/ det säger mor/.Int´för jag rädder är/men jag tror jag stannar här/ja, jag tror jag stannar här/där brännvinet är…

Hur och var den tillkom minns jag inte, men troligen var det i ett sällskap som var något på lyran.

Jag sjöng upp låten för musikanterna på W6 och varje gång jag kom in på ”Säcken”, vilket i stort sett var varje dag med vår delade tjänst, gjorde trion ett break och spelade ”Snömannasången”.

Mäktigt!

PR-chefen på Volvo, och tillika kaptenen i reserven, vars namn jag just nu har tappat bort, blev så fascinerad av sången att han bildade ”Snömannaorden”, helt utom min kontroll. Jag blev dess bard. Han tryckte medlemsbevis och värvade ordensbröder, främst i militära kretsar men kanske också bland bildirektörer.

När jag började i psykförsvaret i II:a milo och trädde in på mässen på I 5 i Östersund visade det sig att ”Snömannasången” redan var välbekant där, och trots att jag bara var en enkel, om än något överårig fänrik, blev jag hembjuden på middagar ända upp till major.

Vem vet, kanske finns det fortfarande någon Snöman kvar därute på tundran.

Posted in Minnen, Sång och musik | Leave a Comment »

Trubaduren

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCMon, 21 Jan 2008 13:14:55 +0000 26, 2007

gitarr1.jpg Redan i mycket unga år var jag en stor beundrare av Evert Taube. Jag lärde mig hans visor och eftersom jag hade en riktigt bra sångröst, betydligt bättre än hans, såg jag för mig en framtid som trubadur.

Jag köpte mig en liten Levin-gitarr och en bok om hur man spelar. Det behövdes bara tre ackord så kunde man ackompanjera sig skapligt. Eftersom jag insåg att jag behövde professionell hjälp för att förkovra mig talade jag med pappa om att vi skulle söka efter en gitarrlärare. Han hade de mest märkliga förbindelser och en dag trädde en ung man in i hallen, där jag bodde. Han hette Olle Johnny och var dragspelare. Honom hade jag hört i radio.

Olle Johnny visste naturligtvis hur man satte fingrarna på dragspelsknapparna, men han hade ingen aning om hur man spelade gitarr. Så den första lektionen blev också den sista. Men han rekommenderade en jazzgitarrist som hette ”Umbrang” Sahlin. Hur man kan få ett namn som ”Umbrang”, och vad det betyder, begriper jag inte. Egentligen hette han Olle.

Han bodde bortåt Götgatan och jag knallade dit med min lilla frälsisgitarr. Han var ingen vidare musikpedagog han heller men han lärde mig några barré-grepp, vilket betyder att man lägger pekfingret över alla strängarna. Jag lyckades aldrig trycka ner dem ordentligt och dessutom spelar inte en trubadur på det viset.

I realskolan gick Gunnar Almgren, en kille som jag kände tidigare från Hornstull. Han var simmare och trummis, en ivrig, rastlös, lite nervös grabb. Han föreslog att vi skulle bilda ett band. Han hade en klasskamrat som spelade klarinett och han fick tag på en liten kille som hette Uffe Wesslén. Uffe var bara 13 år vid den här tiden, men han var fullkomligt fenomenal på piano.

Vi satte igång att öva i redskapsrummet innanför gymnastiksalen. Vår signaturmelodi blev en låt som hette ”Avalon”. Klarinettisten var ganska hyfsad, Gunnar förde ett jäkla oväsen, Uffe var fantastisk och jag… – det är en gåta att de lät mig vara med.

Så skulle det bli skoldans. Eddie McAndrew lirade. Hans orkester var inte så dyr. Almgrens kvartett skulle spela i pausen. Populasen samlade sig framför scenen. Jag försökte gömma mig, men det var inte så lätt. Jag tog mina barrégrepp, men spelade ganska tyst. Två grabbar glodde misstänksamt på mig. Vilken bluffmakare man var!

Bättre lycka hade jag faktiskt som trubadur med mina tre ackord. Vi gjorde en soaré tillsammans med Södra flick. Jag hade satt upp Eugene O´Neills ”Tran”, det var lite diktläsning, Kurt Samuelsson gjorde sin telefonmonolog på ett antal språk och ett gäng musikanter skulle göra sin version av ”Hellzapoppin” – det musikaliska slapstickgänget.  Men för att göra slapstick räcker det inte bara att gå upp på scenen och spela idiot. Det var en fullkomlig katastrof. Jag beordrade ridån att dras.

Det var inte tänkt att jag skulle spela gitarr. Men jag hade den alltid med mig vid den här tiden. Och fullkomligt hämningslös som jag var trädde jag ut framför ridån och började sjunga medan scenen därbakom gjordes i ordning för teaterföreställningen. På första bänk satt rektorn Bettan Hennings och inspektorn Eli Heckscher.

Efteråt kom Heckscher fram och tackade mig. Det var ett stort ögonblick.

Vittnen finns kvar som kan bekräfta detta. Men Ann Maris musiklärarinna sa: – ”Flickorna i Småland” spelade han i fel takt.

Uffe Wesslén hörde jag en gång när han spelade på biograforgeln på Skandia. Han blev organist i Maria.

Gunnar Almgren fick jobb på Expressen. När ”Stålfarfar” – 66-åringen som cyklat Haparanda-Ystad – kom på besök till Stockholm och landade på Bromma, rusade Gunnar fram för att vara först att ta emot honom. Flygplanspropellern klöv hans huvud.

Det har inte blivit så mycket sjungande sen. Men gitarren har jag kvar.

Posted in Minnen, Sång och musik | 2 Comments »

I gränslandet

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCMon, 07 Jan 2008 04:06:18 +0000 26, 2007

På gränsen till sömn och dröm kan jag ibland komponera musik. Instrument efter instrument faller in och slutligen brusar ett mäktigt musikstycke fram. Jag är inte omusikalisk, jag har, eller har haft, en inte oäven sångröst, jag har kunnat några ackord på gitarr och till och med skrivit små visor. Men jag har aldrig riktigt kommit in i den klassiska musiken. Bach och Chopin lyssnar jag gärna till, men kan inte skilja ett stycke från ett annat, Beethoven förstår jag inte alls. Opera tycker jag är avskyvärt och operapubliken vidrig. Den tjuter och hojtar på ett fullständigt oanständigt vis, den är värre än tonåringar på popkonsert. Varför kan inte operapubliken uppföra sig värdigt, som Dramatenpubliken efter en Strindbergspjäs?           

 Vilka instrumenten är i mina nattliga kompositioner vet jag inte, jag kan skilja fiol från piano, men inte mycket mera. Men det låter bra och kunde jag återskapa det här i fullt vaket tillstånd skulle jag kunna göra mig en förmögenhet. Men ännu bättre vore det naturligtvis om jag kunde komponera pop eller vad det är som just nu är gångbart.

En annan just-innan-sömnen-upplevelse är bilderna. Jag ser människor, jag går in i närbild, mot deras ansikten, ser rynkorna, smilgroparna, ögonfransarna. Jag ser detaljer i klädseln. Det är inte bilder från i dag, det kan möjligen vara slutet av 1800-talet och var jag befinner mig vet jag sällan. En gång tror jag att jag var på Mälartorget. Det går inte att framkalla de där bilderna. Rätt som det är dyker de upp, med långa mellanrum.

Tydligen har jag några hemliga rum i hjärnan, några dolda filer, som jag inte har koden till. Jag önskar att jag kunde hitta nyckeln.

Posted in Sång och musik | Leave a Comment »