Samtal med Erik Asklund

Man borde röja lite oftare i lådor, skåp och soffor. Det går att göra fynd. Alldeles nyss hittade jag tre fullskrivna DN-lappar av det gamla A 4-formatet, där jag har tecknat ner ett telefonsamtal som jag hade med Erik Asklund den 3 maj 1978, dan före Kristi himmelsfärsdag. Jag hade ringt för att be honom skriva en bit för På Stan inför den stundande Söderfestivalen.

– Jag får inte skriva ett komma ens, sa han. Jag har just kommit hem från Södersjukhuset efter en hjärtinfarkt. Det var tredje gången.

– Du vet, som växte upp på fattig-Söder. Vi har haft det med oss hela tiden. Vi hade engelska sjukan, difteri och jag vet inte vad. Vi var undernärda. Det satte spår.

 

– Nu går jag ute och krattar löv och klappar småfåglarna och matar duvorna. Bara det blir lite varmare hoppas jag kunna åka ut och pimpla strömming.

– Jag hade minst femton kandidater och massor av läkare runtomkring mig och en apparatur som i ett rymdskepp. Jag kan det här ämnet nu, jag har läst på. En amerikansk läkare som heter Longchamps har jag läst, så jag kunde föreläsa för kandidaterna. Jag visste mer än dom.

– Det blir en speciell sorts stämning, ett särskilt kamratskap på en sån där avdelning. Gubbarna gick runt med sina tredjedelar polsk vodka och klunkade på morgnarna.

– Jag frågade hur de vågade.

– Det har samma verkan som dina tabletter, sa de. Jag frågade doktorn och han bekräftade det. Men en läkare har ju inte rätt att ordinera sprajten som vi sa hemma på Söder.

– Men den är bra för mycket. En gång när jag var ute på landet och trodde att jag hade blödande magsår och var på väg att ringa efter helikoptern så tog jag ett dricksglas whisky och det gick över. Det var ett gallstensanfall.

– Och din vän, gamle Alfred Nobel, dog under fruktansvärda plågor. Aortalidande. Han visste inte själv att han just hade upppfunnit medicinen. Nitroglycerinet.

– Men röka får man inte. Det är det värsta. Om jag sätter mig för att skriva så får jag feber. Pulsen stiger till 98. Och då vill jag röka. Jag har skrivit nåra småbitar, men det blir ingenting. Lite grand från sjukhuset. Man skulle egentligen skriva en roman från en sån där avdelning.

– Den store Göingehövdingen, Artur Lundkvist, låg där. Han hade så hög puls att de måste ge honom elchockbehandling. Då gick den ner med en gång.

– Herr Lundkvist borde inte bara ligga, ut och rör på sig, sa sjuksköterskan. Vad är det herr Lundkvist läser?

– Det är om franska revolutionen, sa han. Det borde syster läsa också.

– Men ut gick han inte, han bara låg och läste.

– Om jag blir sjuk ute på landet så har jag min son därute. Han är ju fiskare och kan komma förbi i sin stora båt. Och så har jag grannar runt omkring på öarna som är pensionerade. Vi kan stå och kontrollera varann i kikare.

– Trosa sjukstuga finns ju inte längre. Det är nåt för långtidspensionärer eller vad de kallas. Och att ta sig till Nyköping är ett jäkla besvär. Man kommer nog lika fort till Huddinge.

– Men du ska veta att vägen mellan hjärtinfarkten och Skogskyrkogården därute i Enskede, den är inte lång.

– Det var ju synd att jag inte kunde skriva något, men det var roligt att prata med dig i alla fall.

Det här var antagligen den sista intervjun som gjordes med Erik Asklund, om man kan kalla den här monologen för en intervju. Och nu, nära 30 år senare, är det första gången texten publiceras. Men Skogskyrkogården blev inte hans slutmål. Vänner strödde hans aska över Riddarfjärden.

Utblick från Nofo

I tidningen Södermalmsnytt diskuteras Sofo – ”namnet som alla älskar att hata”. Jag vill inte säga att jag hatar det, jag tycker att det är en smula larvigt. Men jag kan acceptera det. Det är ett försök av gamla Fattigmannasöder att göra sig bemärkt genom att piffa upp sig med lånta utländska fjädrar. ”South of Folkungagatan”! Gud bevare oss!

Vi som bor norr om Folkungagatan har inte samma behov att hävda oss. Vi har ju ändå allt. Från Katarinahissen, Mosebacketorg, Södra teatern och Götgatsbacken. Medborgarplatsen,  moskén och Björnsan. Stockholms vackraste kyrka och Stockholms första brandstation. Stigberget, Fjällgatan, fläktarna från Saltsjön och hela stan för våra fötter.

Jag undrar vad Slas skulle ha sagt om att bli Sofo-bo, där han satt och knåpade i Malongen. Jag gissar att han varit ganska likgiltig. Liksom jag. Men visst är det lite mer än ett snäpp finare att bo i Nofo (uttalas ”nåfå”) – norr om Folkungagatan.

Skaparen av begreppet Sofo medger att det har blivit ett Frankensteins monster. Han har flytt till Gröndal. Lugnare så.

Väderspåmannen

 

Under rubriken ”Winter, where art thou?” skrev jag den 19 januari: ”Det skulle inte förvåna mig om snö och kyla slog till med brutalaste kraft i slutet av mars.” Nu är vi där. Långfredagen den 21 mars. Snön yr och ligger redan flera centimeter tjock på taken. Det är ett par minusgrader. ”Brutalaste kraft” vill jag inte kalla det, men vinter är det. Om en vecka ska jag ta ut bilen och vinterdäck äger jag inte. Vi får hoppas att våren kommer snabbt. För att muntra upp oss alla ber jag att få presentera påskkäringen Minna från Hudiksvall.

Sov du lilla videung…

Vi fick en grön jul. Ja, grön är väl lite mycket sagt – den var grå, mörkt grå. Vit var den inte, så som jular förväntas vara men sällan är. Så fick vi en grå januari, en grå februari och halva mars var grå, ända fram till förra torsdan, då jag från bussen såg en för mig okänd buske grönska. Hoppet tändes. Efter en rekordvarm så kallad vinter var en rekordtidig vår på väg. Men hoppet släcktes. I går morse låg ett vitt snötäcke över stan och flingorna yrde i luften. Temperaturen steg visserligen och fram på eftermiddagen var snön borta. Då började det igen.

Nu är det dymmelonsdags morgon och temperaturen står på ett par minusgrader. Gårdagens snö ligger kvar och mer ska det bli. Ungarna är glada förstås. Äntligen kan det bli pulkaåkning av. Men de bilister som ska ut på långfärd i påsk är inte lika glada. Det blir halt på vägarna.

Annandag påsk förra året inträffade den 9 april. När jag vaknade på Lustigtorp den morgonen var snötäcket en decimeter tjockt och stormen röt runt knutarna.

Det ser ut att bli likadant i år. Vi får en vit påsk. Stackars små fåglar. Stackars små blommor som lurats upp. Sov du lilla videung…

Dödgrävarvisan

Ett av mina succénummer under mitt liv i Trubadurien var ”Dödgrävarvisan”. Den tillskrives Gustaf Fröding och det påstås att texten ska finnas i det så kallade giftrummet på Carolina i Uppsala – om det nu finns något sådant rum. Det märkliga är att visan inte går att hitta på Internet. där allting finns. Men här är den nu.

                    Jag ska sjunga en sång om en gång när jag var full / jag går ensam uppå landsvägen och svär. / Och så kommer jag till en kyrkogård och sätter mig där / tar fram lutan och sjunger sen så här:

Faren opp alla jävlar i en helvetes galopp / opp och hoppa alla gamla ruttna lik / röjen undan jord och sten och leta rätt på era ben / här ska dansas och här har ni musik.

Tjocka prästen guppar där uti småjävlars här / se på tarmarna som slänger kring hans tår / låt den gå, låt den gå, låt den halta kärn´gen gå, ty hon letar efter levern och ett lår.

Och nu dansar här och ler/ i en ring allt fler och fler / gamle Kalle höjer glaset till en skål / men jag skrattar när jag ser långa maskar hänga ner / från hans kindben och tomma ögonhål.

Jag ska spela tills ni ramlar i en hög varenda en/ och tills jävlarna har slutat med sitt tjut / då ska jag resa mig opp och slå lutan i en sten / och sen sjungande och svärande gå ut.

Ruskigt inte sant? Men om det är Fröding är väl tveksamt. Finns det någon där ute som vet?

Har du sett herr Kantarell…

Det här fotografiet hittade jag i en skrivbordslåda häromdan och jag kan inte låta bli att dela med mig. Känner ni doften? Doften av sommar, doften av nyplockade kantareller och fuktig mossa?

Det är 80 år sen, men bilden är så levande att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om de här tre personerna plötsligt började röra på sig och gå vidare till fortsatta sysslor. Nu ska svampen rensas – och det tar tid. Glasburkar ska diskas och gummiringar läggas i blöt. Konserveringsapparaten tas in från boden och morfar fyller vedlåren. Järnspisen brassar het i sommarvärmen. Under hela vintern ska vi sen varje söndag få svampomelett till frukost (lunch). Och till det smörstekt potatis. Skorpmjölspanerad. Där ligger pommesfritten i lä.

Det är säkert moster Rut som tagit den här bilden med sin lådkamera. Ingen yrkesfotograf skulle ha kunnat gjort det bättre. Kompositionen är oklanderlig. Ett överfyllt kappemått i förgrunden. Den vackra runda korgen som den okända tanten håller i en kärleksfull armkrok och bakom henne en mäktig rödvinbärsbuske. Det halvöppna fönstret till morfars rum i bakgrunden skvallrar om att dagen är varm. Tvättbaljan till vänster, som alltid stod där vid stenmuren framför cementbacken och syrenbersån och som var flitigt i bruk. Under många år var vi tio personer här varje sommar, om man räknar in pappa och morbror Sture som bara kom ut i veckosluten. Sex vuxna och fyra barn. Det blev mycket tvätt. Man skulle vara hel och ren – det var ett mantra. Men stortvätt var det bara en gång under sommaren och den pågick i flera dar. Då kom den lilla puckelryggiga Gerda upp från Tegnby och hjälpte till. Tvättgrytorna var inmurade i backen intill brunnen på andra sidan vägen. Den stora bykgrytan blev stulen en vinter, den lilla har jag kvar och planterar tagetes i när risken för frost är över.

Jag ser lite sur ut, men jag är kanske är trött efter att ha lufsat runt i skogen i flera timmar Barbent och i slejfskor.  I dag krävs långbyxor och stövlar om man inte ska bli nerlusad av fästingar, men såna djur hade vi inte hört talas om för 80 år sen – inte för 50 heller. Under hela min barndom och ungdom var myggor och bin våra enda fiender. Och huggormar förstås, men ingen kände nån som blivit biten. Numera varken hör eller ser jag myggorna och jag saknar dem inte, men bin skulle jag gärna vilja se, för bärens och fruktens skull. De enstaka humlor som rumlar omkring under vår och försommar föredrar den sibiriska ärtbusken framför körsbärsträden och jag kan bara beklaga deras dåliga smak.

Sommaren 2007 var den sämsta bär-, frukt- och svampsommar jag har upplevt. En handfull körsbär, en handfull kantareller, det var allt. Så låtom oss önska lite lagom regn om nätterna när vi sover och varma och soliga dagar under våren när träd och buskar blommar.

De nya orden

I tre dygn har jag nu pulat och strulat med den nya laptopen och routern. Det är inte så lätt ska jag säga. E-posten kommer in, men strax därefter får jag ett meddelande att det är fel på servern. Ut går den inte alls. Den verifieringsnyckel jag har fått godkänns inte, det antivirusprogram som erbjuds gratis i tre år underkänner sig självt och rekommenderar andra program på Internet. Nerladdningen fungerar, om än lite långsamt. Det börjar med 16 minuter ”time left” – efter en liten stund är det 29 minuter och där står den och hackar medan minuterna rullar undan. Den är gåtfull den här datavärlden.

Har ni tänkt på att i de här meningarna som jag skrivit ovan förekommer flera ord som ni inte kände till för tio år sen? Ni som inte är hemma i datavärlden förstår dem fortfarande inte utan tror kanske att en laptop ser ut så här. En ”lapptopp” (skratt, skratt).

Vad en router är vågar jag knappast ge mig in på, men enkelt förklarat så är det en liten låda som man kopplar till bredbandsmodemet, varefter man pluggar in såväl stationär dator som laptop. I princip ja. Inte i praktiken här på Nytorgsgatan. Den kan vara trådlös, men då kan grannarna kika in och jäklas med dig. Så jag satsade på kabel, men det var inte till nån hjälp.

Det råder en viss förvirring om hur det här ordet router ska uttalas. En del säger rooter, andra säger rauter. Båda bör godkännas, men det verkar som om rooter börjar vinna terräng.

Så har vi USB-minnet. Inte större än ett Wrigley chewing gum stick, men det rymmer plenty, believe you me. Nyss laddade jag ner hela mitt bildgalleri från stora pc:n och la in det i laptopen. Det gick i ett nafs.

Häromdan berättades det för mig att ett par små barn till sin förtjusning hade upptäckt att det fanns såpa på flaska i snabbköpet. De trodde att såpa bara fanns i TV. Soap opera dök upp i amerikansk radio redan på 20-talet. Det var snyftprogram för hemmafruar, sponsrade av Palmolive, Procter & Gamble och andra tvålfabrikanter. Vi språkkunniga skribenter översatte ordentligt till tvålopera, eftersom soap betyder tvål. Men så invaderades tidningsredaktionerna av lealösa insurgenter som började skriva såpopera eller till och med bara såpa. Så länge korrekturläsarna fanns kvar blev de rättade. Men när de försvann var det fritt fram. Språkvårdarna kämpade emot med näbbar och klor, men förgäves. Och nu är ordet såpa accepterat som benämning på en viss typ av programserier i TV. Så historien med ungarna i snabbköpet kan mycket väl vara sann.

Nu är det dags att sätta punkt. Hjärnan känns som fylld av såpa.