Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Norrmalm 1

                      NORRMALM

                                                               

ADOLF FREDRIKS KYROGATA

På Barnhusets gamla kyrkogård inom Klara församling
uppfördes år 1674 ett kapell, som bekostades av den förmögne
rådmannen Olof Larsson. För att tacka och hedra honom fick
kapellet namnet S:t Olof (Olofsgatan). Dess första kaplan
var Petrus Muur, upptäckaren av Norrmalms surbrunn
(Surbrunnsgatan). På 1760-talet fick Fredrik Adelcrantz i
uppdrag att rita en ny kyrka. Kung Adolf Fredrik lade
grundstenen och Gustav III deltog i invigningen 1774. Kyrkan
hade då fått namnet Adolf Fredrik och bildat en egen
församling, vilket inte var populärt i S:ta Klara, som
förlorade inkomster. Församlingsgränsen gick i den s.k.
Skvalbänken, en avloppsränna i Olof Palmes gata. Den mest
namnkunnige kyrkoherden i Adolf Fredrik var Johan Olof
Wallin. En populär predikant under slutet av 1800-talet var
Albert Wilhelm Staaff, far till den liberale statsministern
Karl Staaff, vars byst, utförd av Carl Eldh, restes vid
Sveavägen år 1921. Den står nu i Karl Staaffs park
vid Birger Jarlsgatan. Många kända svenskar är begravda på
kyrkogården. Bengt Lidner, Johan Tobias Sergel, Elias
Martin, Hjalmar Branting, Sven Hedin, Anders de Wahl och
Olof Palme.
År 1917 slog Ernst Rolf igenom när han sjöng ”Mitt svärmeri”
i kabareten i Fenixpalatset vid Adolf Fredriks kyrkogata.
Lokalen blev på 20-talet restaurang Fenix-Kronprinsen för
att i början av 40-talet övertas av pingströrelsen. Bilden
togs år 1925 av Axel Malmström. (Stockholms stadsmuseum).

BIRGER JARLSGATAN

birger-jarlspassagen-erik-wessel-fougstedt
Birger Jarlspassagen 1955 – Målning av Erik Wessel-Fougstedt

 
En gång var det möjligt att ro från Katthavet (Berzelii
Park) via Rännilen, som slingrade sig fram ungefär där Birger
Jarlsgatan går, genom Stora Träsket, som sträckte sig från
Eriksbergsplan till Surbrunnsgatan, och fortsätta
Kattrumpsbäcken ut i Brunnsviken. Det var en utmärkt
vinterväg för Roslagsbönderna. Från Rännilen anlade Johan
Hårleman år 1694 Stockholms första vattenledning till
”språng och vattenkonster” i Kungsträdgården. Med tiden blev
vattnet alltför illaluktande, ledningarna läckte dessutom.
Från Jakobsbergsgatan gick en bro över Rännilen, det var
trafikleden mellan Norrmalm och Ladugårdslandet. När Albert
Lindhagen lade fram sin Esplanadplan år 1866 tänkte han sig
Birger Jarlsgatan som en rak linje mellan Nybroviken och
Brunnsviken. Alla var inte förtjusta och juveleraren
Christian Hammer, som framsynt hade köpt upp tomter nere vid
Nybroplan (”Hammerska rucklen”), ville i stället för en
boulevard ha en kanal med trädplanterade körbanor på vardera
sidan. Efter många kompromisser fattades besluten och den
nya gatan stenlades. Rucklen revs och ståtliga hus växte
upp. I Birger Jarlspassagen kunde herrarna beskåda vågade
sängkammarscener i Mutoscopen och vid Stureplan, i hörnet av
Biblioteksgatan slog Det Stora Varuhuset upp sina portar. 

birger-jarlsgatan-1898

Gatuarbetare i färd med att stenlägga den nya Birger
Jarlsgatan år 1898. (Stockholms stadsmuseum).

BELLEVUE

Löghoboda hette en gård som på medeltiden tillhörde Klara
kloster. Exakt var den låg vet man inte, men sannolikt nära
den väg som bär dess namn. Marken i Bellevue tillhörde
klostret. I början av 1700-talet byggde en sillpackare ett
hus på höjden. Det inköptes i mitten av seklet av hovmålaren
Johan Pasch, som tillsammans med konstnärskollegan Jean Eric
Rehn byggde en malmgård av sten. Efter hans död inköptes den
av överståthållaren Carl Sparre, som tyckte att Paschens
malmgård var väl blygsam och byggde träslottet Bellevue.
Fredrik Magnus Piper anlade den engelska parken, som
hittills motstått upprepade hot av trafikplanerarna. Sparre
var en driftig man, som lät försköna Stockholm med torg och
broar, men han var också en vidlyftig herre, särskilt när
det gällde kärlek och pengar. Han bjöd gärna sina damer till
Bellevue och tullade ur kassorna. Efter hans död skänkte
Gustav III gården till sin bror hertig Karl, som lät gåvan
gå tillbaka, när han upptäckte att det ingick att han skulle
betala skulderna. I många år disponerade kungafamiljen
Bellevue. På 1800-talet försökte man odla silke. Så kom
Handarbetets vänner och därefter finska krigsbarn. Båda
husen har nu sedan länge varit inrättade till
privatbostäder. Bortom malmgården ligger Carl Eldhs ateljé,
ritad av Ragnar Östberg 1918. Den är numera museum.
Bellevue och Brunnsviken på en lavyr av J.Ph. Hackert år
1764. Byggnaden med de två skorstenarna är det s.k.
Stenhuset, ”Paschens malmgård”. (Stockholms stadsmuseum).

Carl Eldh i sin ateljé 1929. (Stockholms stadsmuseum).

 
BERZELII PARK

800px-berzelii_park_entrance2-helge-hoifodt
Berzelii Park – Foto: Helge Höifödt

Näckströmmen som skilde Blasieholmen från Norrmalm var sedan
länge försvunnen, Träskrännilen hade slammat igen,
Packartorgsviken, som också kallades Katthavet, fylldes ut
och den stora latrinreservoaren invid Hamngatan forslades
bort. Grusgångar och gräsmattor anlades och den nya
planteringen öppnades för stockholmarna år 1853. Året därpå
kunde man gå till Robert Berns schweizeri, som låg på Chinas
plats (biograf 1928, arkitekt A. Stark). August Blanche blev
stamkund, stället gick bra, och inom kort kunde Berns öppna
sin första ”salong”, i hörnet av Näckströmsgatan. Johan
Fredrik Åbom ritade huset. En natt i juli 1858 avtäcktes
C.G. Qvarnströms staty av kemisten Jöns Jacob Berzelius, man
hade varit rädd för att allmänheten skulle trampa ner de
späda trädplantorna. Parken fick bära hans namn. Kinesiska
eldslukare och franska can-can-dansöser drog folk till
”guldkrogen”, musiken från August Meissners orkester ljöd ut
över parken. Arvid Falks kotteri fick en lugn fristad i
”Röda Rummet”, för man hade visat ”att man icke gick dit för
att bli road, utan för att få vara i fred” (Strindberg). Men
stockholmaren i gemen lät sig gärna underhållas av Sigge
Wulff, Annette Teufel och Dagmar Hansen, av Marlene
Dietrich, Josephine Baker, Maurice Chevalier samt Hasse &
Tage.
Umgängesliv i den nyanlagda Berzelii Park. T.v. om statyn
konverseras en barnflicka av en norsk skarpskytt. Träsnitt i
Ny illustrerad tidning år 1866. (Stockholms stadsmuseum).

BLASIEHOLMEN-TORGET

Blasieholmen – ”En distingerad halvö” var Staffan Tjernelds
rubrik i ”Stockholmsliv”. Det var adelns holme. Sedan kom
penningaristokratin. Det första namnet var Käpplingen.
Käpplingemorden 1389 har levt kvar i historien. Tyska
”hättebröder” brände 76 av stadens mest framstående män på
Helga Lekamens dag. Skeppsholmen var ett annat namn, innan
flottan på 1640-talet flyttade till Lustholmen/Vångsön (nuv.
Skeppsholmen). Som ung bodde Fredrika Bremer vid
Blasieholmstorg. ”Från mina fönster ser och hör jag den
breda strömmen brusa…ser hamnen, Skeppsbron, det Kungliga
slottet med Lejonbacken…på de skilda holmarna resa sig
kyrktornens djärva spiror.” På 1870-talet var det
populärt att ”gå till Beskan”, d.v.s. Blasieholmskyrkan,
grundad av den populäre predikanten Gustaf Beskow, som också
skapade ett läroverk. I Arsenalsgatan 7 flyttade Stora
Sällskapet in, matsalen var en kopia av den
högtidssal man haft i Hotel Rydberg vid Gustav Adolfs torg.
Sedan 1877 har Frimurarorden disponerat Bååtska palatset,
Blasieholmsgatan 6, ritat av N. Tessin d.ä. 1669. I
Utrikesministerhotellet, Blasieholmstorg 8, hade Hjalmar
Branting på 1920-talet okonventionella mottagningar som
kunde sluta kring köksbordet på nattkröken.
Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg på ett fotografi
från 1912. (Stockholms stadsmuseum).
Mellan torget och Blasieholmshamnen ligger det Sörenska
huset med Fersenska terrassen mot söder. Därifrån är
motivet på Otto Mankells träsnitt i Ny illustrerad tidning
1877. (Stockholms stadsmuseum).

BLASIEHOLMEN-MUSAK

svenskateatern-ur-fran-humlan-till-intiman-av-hans-eklund
Invigningen av Svenska teatern. Ur Hans Eklunds ”Från Humlan till Intiman”


Ungefär där Strand hotel ligger sträcktes kölen till
regalskeppet Wasa år 1626. Två år senare, en söndag i
augusti, gjorde hon sin korta jungfrufärd och sjönk utanför
Beckholmen. Sedan varvet flyttats till Skeppsholmen 1640 lät
drottning Kristina stycka Blasieholmen i tomter och skänkte
dem till adeln. Den nuvarande bebyggelsen längs Nybrokajen
är av betydligt yngre datum. Musikaliska akademin, nr 11,
ritad av J.F. Åbom tillkom 1878 och OS-året 1912 stod Strand
hotel klart, en tegelborg av arkitekten Ludvig Peterson.
Alldeles om hörnet låg Svenska teatern och tvärs över viken
Dramaten. Strands bakficka blev en skådespelarklubb. Där
satt Greta Garbo, Lars Hanson och Gösta Ekman. Svenska
teatern som var Albert Ranfts flaggskepp – han ägde som mest
åtta teatrar – brann 1925 och teaterkungens imperium föll
samman. Hans karriär slutade med att han ordnade danskvällar
och läste dikter i pauserna på nattklubben Atlantic i det
hotell som hade byggts på brandtomten på Teatergatan. Där
inträdde som ägare en ny nöjeskung, Anders Sandrew. På
Luciadagen 1941 var Atlantics saga all. Polisen gjorde
razzia, civila spanare hade upptäckt ”kontakt mellan
borden”. Sandrew sålde hotellet till Drottning Viktorias
Örlogshem.
Blasieholmen sedd från det gamla hovstallet på
Helgeandsholmen år 1696 på ett kopparstick av J. van den
Aveelen i Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna”. Det
ljusa huset t.v. är det Wachtmeisterska palatset, senare
känt som det Fersenska och Sörenska huset. Det pampiga huset
med de stora flyglarna är Bååtska palatset. Längst ut på den
lilla Kyrkholmen ligger Amiralitets kyrka, Holmkyrkan.

 
BLASIEHOLMEN-BOLINDER

Efter över ett halvt sekels diskuterande stod Nationalmuseum
år 1866 äntligen på sin plats, längst ut på Blasieholmen,
där Norra Slaktarhuset hade legat. En tysk arkitekt, F.A.
Stüler, hade kallats in och marmorstatyerna hade flyttats
över från Gustav III:s Antikmuseum på Slottet. Det blev
publiksuccé med konkurrens bara av Panoptikon vid
Kungsträdgården. Det nya museet fick snart sällskap av andra
ståtliga byggnader. Där handlare Höglund haft sin trädgård
öppnade Regis Cadier Grand hotel (arkitekt A.Kumlien 1874,
därefter flera ombyggnader) och strax intill reste sig Jean
Bolinders venetianska palats (”KAK-huset”), ritat av Helgo
Zettervall. Bolinder hade tillsammans med sin bror gjort sig
en förmögenhet i gjutjärn på Kungsholmen. I en överdådigt
inredd våning bodde brännvinskungen L.O. Smith. Zettervall
deltog också i ombyggnaden av Fersenska palatset
(Sörensenska huset), som hade uppförts som amiralitetshus på
1630-talet. Tillsammans med Kumlien och L. Peterson var han
ansvarig för Palmeska huset, Stockholms första andelshus, i
hörnet av Kungsträdgårdsgatan. Det var just
inflyttningsklart, när ”Kristina Nilsson-olyckan” inträffade
år 1885. Sångerskan tog emot folkets hyllning från Grand
Hotels balkong, då det uppstod panik på kajen. Arton
personer, alla kvinnor, blev ihjältrampade. Döda och sårade
bars in i Grands vestibul och i Palmeska huset och lades i
marmortrapporna.
Grand Hotel och Bolinderska huset år 1907. (Stockholms
stadsmuseum).

BRUNKEBERGSTORG

I 800 år har stockholmarna gnagt och tärt på
Brunkebergsåsen. Man har hackat och grävt, schaktat och
sprängt. Man har plockat sten till ringmurar, palats,
borgarhus och gator. Grus och sand i oändliga mängder har
körts till stadens stränder, sjöar och kärr har fyllts ut,
gator har brutits fram genom åsen. En gång stupade
Brantberget nästan lodrätt i Norrström, 19 meter högre än i
dag. Det var däruppe Kristian I stod med sin här, när Sten
Sture gick till anfall den 10 oktober 1471. Efter fyra
timmars strid flydde danskarna mot Blasieholmen, där de hade
sina skepp. Till minne av slaget skänkte Sten Sture
skulpturgruppen Sankt Göran och draken, utförd av Bernt
Notke, till Storkyrkan. Vid det nuvarande torget stod från
1630-talet ett vårdtorn, där brandvakter dag och natt höll
ett ”vakande öga över staden och malmarna”. Med ljussignaler
och vimplar och skott från kanoner vägledde de
släckningsmanskapet, när elden kom lös. År 1769 flyttade
väktarna till Klara kyrktorn. Åsen hyvlades ner, det moderna
Brunkeberg började ta form. Torget stensattes år 1807. Det
hade då redan blivit centrum för åkarna, stall och
vagnslider kantade torget. I nästa sekel kom droskbilar av
märket Minerva. Om vintrarna byggde sig chaufförerna stora
snöhyddor.

klara-fran-telegraftornet-001
Imponerande utsikt över gamla Klara från Telefontornet – Foto: Telemuseum

Telefontornet t.h. i fonden ansågs fult, när det uppfördes
vid slutet av 1880-talet. Men med tiden blev det ett
populärt landmärke för stockholmarna. Närmast t.h. skymtar
”Brunkebergspumpen”, som återbördats till sin ursprungliga
plats på Stortorget. Foto i Telemuseet.

En interiör från ”växeln” i Stockholms Allmänna
Telefonaktiebolag år 1896. Foto i Telemuseet.

 

BRUNKEBERGSTORG

Brunkebergstorg – unga mäklare på väg till lunch, skådespelare som skyndar mot Stadsteaterns sceningång, hotellgäster som med väskorna vid sidan väntar på taxi, bankfolk och UD-tjänstemän, damer ur det lätta gardet intill husväggarna, torskar i bilar som långsamt glider längs trottoarkanten.

Mitt på dagen är torget ibland nästan folktomt. Mellan de mörka husfasaderna känns det instängt och lite skrämmande. Riksbankshuset i fonden, Peter Celsings svarta granitpalats, står stramt och vördnadsbjudande. De vita bänkarna och de sprutande fontänerna försöker anslå en lättsam ton, men vandraren skyndar förbi och hamnar i Beridarbansgatans bakgatsbacke, som mynnar mitt i trafikarusellen på Sergels Torg. Rulltrappan ner mot Plattan blir räddningen.

Det har gått upp och ned för Brunkebergstorg. Medeltida brottslingar dinglade i galgarna medan kvarnarna snurrade. Svärden slamrade och huvuden föll, när danske kung Kristian I och hans här drevs på flykten en oktoberdag 1471. Segraren Sten Sture lät göra sig själv ett äreminne i skulpturgruppen Sankt Göran och draken, som ställdes upp i Storkyrkan.

Skolgossen August Blanche och hans kamrater från Klara trivialskola slogs mot de finare pojkarna från Jakob. Då var här skräpigt och nerslitet, vilda djur visades i ett litet hus mitt på torget. Krogarna hade namn som Lusasken och Vita Låret.

Men under hans levnad skedde en väldig uppryckning. I torgets fond, där riksbanken nu ligger, byggdes Brunkebergs hotell med luxuösa våningar, där kända och förmögna stockholmare hyrde in sig för längre tid. Lars Johan Hierta var en av gästerna, liksom Albert Bonnier, skaparen av förlaget. Högst upp låg skämttidningen Figaros redaktion, där bodde redaktören Filip Lundström, signaturen Jörgen. Det Folckerska huset på östra sidan kunde redan 1849 skryta med vattenledning.

Det byggdes också flera hotell med resanderum, det finaste var kung Karl vid torgets sydända, men den populäraste fest- och samlingsplatsen var de la Croix´ salonger vid nuvarande Sergel Plaza. Där fördes de politiska debatterna, där var konstutställningar, auktioner och folkliga ”muffbaler”, där dansade droskkuskarna med sina damer. I en senare tid kom hotell Gillet och Odeon med sina revyer, herrarna kunde ta en grogg i pausen. Med Povel Ramel och ”Knäpp upp” döptes teatern om till Ideon.

Just där utanför stod från 1630-talet till slutet av 1700-talet ett vårdtorn med väktare, som natt och dag spanade efter eldsvådor. Marknivån låg nitton meter högre än i dag. Men då hade stockholmarna redan sedan länge försett sig med byggnadsmaterial från åsen. Stadsmuren och en stor del av Stockholms gamla hus har byggts med sten från Brunkeberg. Gruset blev utfyllnad vid sjöstränderna.

När Klas Fleming och hans medhjälpare Anders Torstensson inledde den stora stadsplaneregleringen i mars 1637 var det signalen till den moderna stadens födelse. Hus flyttades, gator lades ut i ett rutmönster som ännu består. I Brunkebergsåsen gjordes omfattande schaktningar, de första gatorna förenade de bägge ”malmarna”, väster och öster om åsen. Stockholm började växa samman.

År 1807 fick torget sin första stenläggning och den nya tiden rullade in. Hästdroskorna hade station här. Finare vagnar kunde hyras hos Joulins.

En åkarstuga byggdes för kuskarna att värma sig i. Under början av 1900-talet ersattes hästarna av droskbilar av märket Minerva. De slitna hästfiltarna användes att täcka bilarnas motorhuvar med om vintern. På somrarna spände chaufförerna vitt tyg över biltaken för att hålla svalka inne i vagnen.

De unga växelflickorna som trippade till sitt arbete i Allmänna telefonbolaget på 1880-talet hyllades sannolikt med mustiga komplimanger av de råbarkade kuskarna. Telefontornet stod kvar fram till 1952, trots att det hade spelat ut sin roll redan 1913, då kablarna grävdes ner. Det var en prydnad för staden och det borde inte ha rivits.

Borta är Klemmings antikvariat, som fick uppleva torgets storhetstid och förfall. Där kunde de unga 30-talsförfattarna göra litterära fynd för humana priser. Borta är konstsalongen Färg och Form, som var en obligatorisk hållplats på vernissagerundan. Där ligger nu en databutik i ett senapsgult hus. Borta är den Palmstedtska Brunkebergspumpen. Men den har hamnat på sin rätta plats, vid Stortorget.

 

BRUNKEBERGSTORG

brunkebergstorg-1841-ferdinand-tollin
Brunkebergs hotell i fonden hade inte många resanderum utan
var i första hand ett exklusivt våningshotell för burgna
hyresgäster. I Hotel de la Croix t.v. fanns det inga gästrum
alls. Där anordnades baler, utställningar och politiska
möten. Litografi av Ferdinand Tollin omkring 1840. (Stockholms stadsmuseum)

I fonden av torget, där Riksbanken nu ligger, byggdes på
1830-talet det storslagna Brunkebergs hotell, som August
Blanche kallade ”en begravningsplats för penningen”. Lars
Johan Hierta var en av de fasta hyresgästerna och dit
flyttade många kända konstnärer som porträttmålarinnan Maria
Röhl, landskapsmålaren Edvard Bergh och ”düsseldorfaren”
August Jernberg. I översta våningen bodde på 1880-talet
redaktören Filip Lundström, signaturen Jörgen, och där hade
tidningen Figaro sin redaktion. Vid Sergel Plaza Hotel
låg de la Croix’ salonger, där aktiviteterna skiftade mellan
folkliga ”muffbaler”, politiska debatter, konstutställningar
och kosmoramor. Nöjeslivet fortsatte på samma plats långt in
på 1900-talet med restaurang Gillet och revyerna på Odeon,
omdöpt till Ideon, när Povel Ramel drog in med ”Knäpp upp”.
Och över alltihopa reste sig Telefontornet, den moderna
tidens vårdtorn på Brunkeberg. Det uppfördes 1886 och fick
stå kvar till 1952, trots att det hade spelat ut sin roll
redan 1913, när telefonkablar hade grävts ner i gatan.
Tornet med de fyra vimpelprydda tourellerna var ett
betydelsefullt inslag i Stockholms silhuett. År 1939 sattes
NK-klockan upp på tornet, sju ton tung och sju meter i
diameter

 

 

CENTRALBADET

centralbadet-foto-centralbadet
Centralbadet – Foto: Centralbadet

”De va fan, sa Filén”, är ett stockholmskt ordstäv som hängt
med sedan början av 1800-talet. Den fattige tjänstemannen
Paul Edvard Filéen fick på sin ålders höst veta att han hade
ett stort arv att vänta efter sin bror, som drivit socker-
och kaffeplantager i Brittiska Guayana. Varje dag sägs han
ha gått  upp i Södra bergen för att spana i sin stjärnkikare
efter skeppet som skulle komma med guldet. Arvet kom och
Filéen köpte den Hårlemanska gården vid Drottninggatan,
byggd av trädgårdsarkitekten Johan Hårlemans änka år 1710.
Han förbättrade trädgården och beställde av bleckslagare
Klemming 350 större och 200 mindre oljelampor att eklärera
huset med. På Drottninggatan satte han upp argandska
oljelampor, det var Stockholms första gatubelysning.
Bleckslagarens sonson hette Wilhelm. Han gick som barn och
hämtade vatten i brunnen vid Hårlemanska gården och han blev
förtjust i trädgården. Det var främst den som lockade
Wilhelm Klemming, när han år 1900 inköpte fastigheten. Han
var en mångsysslande, idérik idealist, som fått en viss
arkitektutbildning. Han deltog i planerandet av Sturebadet
och han ägde under en kort tid badhuset i Klara.
Centralbadet, en jugenddröm i betong, ”en stark och naiv
samklang mellan form och innehåll”, blev hans livs stora
verk. Den 1 augusti 1904 invigdes det.
Centralbadets front mot Drottninggatan är det Hårlemanska
huset, en malmgård från tidigt 1700-tal. Det är en fridfull
stämning över Axel Malmströms fotografi från 1910.
(Stockholms stadsmuseum).

DROTTNINGGATAN

drottninggatan-pa-natten
Drottninggatan på natten

”Lägg dina sorger i en gammal säck” sjöng Ernst Rolf när han
drog igång sin första kabaret i Fenixpalatset vid Adolf
Fredriks kyrkogata år 1917. Det var en melodi som passade
den här delen av Drottninggatan, som i skuggan av Barnhuset
hade blivit något av ett nöjeskvarter. En del av den sumpiga
Barnhusängen hade omkring 1840 förvandlats till
Trädgårdsföreningen, en grönskande lustgård, där vilda djur
visades, konstberidare uppträdde och komiska teaterstycken
framfördes. Konditorbröderna Davidson byggde två paviljonger
kring den nuvarande entrén till Norra Latin. I den södra
inreddes kafé, i den norra spelades teater och arrangerades
baler. I parken gavs konserter, ”historisk-musikaliska
tonmålningar”, ackompanjerade av fyrverkeri och bengaliska
eldar. När denna epok var slut flyttade Artur Hazlius in sin
etnografiska samling i paviljongerna 1874. Det var början
till Skansen och Nordiska Museet. År 1902 öppnades biografen
Amerikanska Teatern i den norra paviljongen och 1904
Apollo-teatern i den södra. Denna fortlevde som Regina i det
nya hus som byggdes på tomten 1910. Drottninggatan blev den
första stora biogatan och den finaste biografen av alla var
Skandia i nr 82, ritad av Gunnar Asplund och med konstnärlig
utsmyckning av Hilding Linnqvist, Alf Munthe och Ivar
Johnson.

Drottninggatan söderut vid hörnet av Barnhus Trädgårdsgata –
nuvarande Olof Palmes gata. Ferdinand Tollin gjorde sin
litografi 1836. (Stockholms stadsmuseum).

En dalkulla vaktar porten till en av de paviljonger, där Artur
Hazelius visade sina samlingar före Skansens tillkomst. T.v.
gör apoteket Nordstjernan reklam för sin vattenkiosk, där
herrarna möttes om morgnarna för att dricka ett glas
hälsobringande vatten innan de gick till sina arbeten. Foto
i Nordiska museet.

 
DROTTNINGGATAN

 
784px-drottninggatan_1931-foto-i-svd-stockholms-stadsmuseum
Drottninggatan 1931 – Foto i Svd (Stockholms stadsmuseum)

Mot slutet av 1870-talet möttes traktens herrar om morgnarna
på apoteket Nordstjernan i 71 A och drack ett par glas
Karlsbader eller Vichy för att sedan ”gå ner” vattnet i en
rask promenad till sina arbeten. Kanske uppför den branta
Kungsbacken till Tekniska högskolan, som 1864 hade flyttat
in på Drottninggatan 95 A i ett hus ritat av F.W.
Scholander. Man passerade Trebackarlånggatan (Tegnérgatan).
Strindbergs ”Blå tornet”, nr 85, fanns ännu inte. Det huset
byggdes först 1907, Strindberg flyttade in året därpå ochbodde där till sin död 1912.
Där upplevde han sin sista
förälskelse, till den 17-åriga Fanny Falkner, där utkämpade
han med obruten vitalitet den s.k. Strindbergsfejden, där
stod han på balkongen på sin 60-årsdag och tog emot
hyllningen från ett fackeltåg, som hade formerats vid en
fest på Berns. Han sista bostad är numera museum.
Spökslottet har legat på sin plats, nr 116, sedan år 1700.
Historien om spökerierna började, när det påstods att en
ägare av huset i slutet av 1700-talet mystiskt hade
försvunnit. Brukspatron Jakob von Balthasar-Knigge, ansedd
för att vara snål och elak, hade en kväll stigit in i en
vagn som hållit utanför porten och sedan hade ingen sett
honom. ”Fan tog Kniggen”, sa stockholmarna. I själva verket
levde Knigge kvar i sitt hus till sin död 1796. Han hade
testamenterat stora summor till institutioner i staden.

drottninggatan-ringdahl-520x3733

Drottninggatan söderut med Spökslottet t.v. på en teckning av J.J. Ringdahl omkring år 1850. (Stockholms stadsmuseum).

ENGELBREKTSPLAN

Landbyska verket, ett namn som ännu lever kvar, var en
samling skjul och små kåkar som revs 1894 för att ge plats
åt Engelbrektsplan. Det hade sitt namn efter en bryggare
Landby, som hade haft sin verksamhet här i början av
1800-talet. ”Blinda Kalle”, stans mest ryktbare
gatumusikant, en mästare på fiol, hade bott i ett av
rucklen. Förändringarna gick snabbt. Djursholmståget fick
ändhållplats i Engelbrektsgatan 1895. Nya Intima teatern
öppnade 1911. Man spelade ”Oväder” av Strindberg, ”Himlens
hemlighet” av Lagerkvist och Hjalmar Söderbergs
”Aftonstjärnan”. Lars Hanson och Karin Molander var
stöttepelarna. ”Det blev gärna en smula litterär salong
under mellanakterna”, skrev Bo Bergman. ”Det var intimt även
utanför scenen”. Alice och Ernst Eklund presenterade en
publikvänlig repertoar i den efterföljande Komediteatern,
som efterträddes av biografen Aveny 1938. Runt hörnet, David
Bagares gata 10, ligger undanskymt ”Stuckatörens hus”, där
ornamentbildhuggaren Axel Notini, som smyckade många hus på
nedre Norrmalm, hade sin bostad. Tillsammans med arkitekten
Valfrid Karlsson skapade han 1883 ”en pärla i
80-talsarkitketuren med en skulpturalt utformad fasad i
italiensk renässans, som visar fina prov på byggherrens
stuckaturkonst”.

Landbyska verken vid nuvarande Engelbrektsplan år 1890. Foto
hos Stockholms stads byggnadskontor.

 
ERIKSBERGSPLAN

 
Nedanför Jutas backe låg Roslagstorg med bönder, hölass och
hästar inne på den leriga gården, som var full av vattenpussar,
kärror och hästspillning. I rucklen runtomkring bodde
fattiga människor, det såg man.”
Så beskrev journalisten
Gerd Ribbing den nuvarande Eriksbergsplan på 1890-talet.
Träsktorget var ett tidigare namn. År 1810 flyttades
Kopparmatte, skampålen med halsjärnet och den vassryggade
trähästen hit från Packartorget (Norrmalmstorg). På södra
sidan låg ”skitbärarkäringarnas bostad”. De tömde
sina tunnor i en göl mitt på torget, den sista resten av den gamla
Träsksjön. På höjden mot öster låg Eriksbergs gård och
värdshus, där Karl Stenborgs ensemble framförde lättsamma
sångspel i Stora Träsksalen. Timmermansorden köpte egendomen
1788 och inrättade ett invalidhem samt ordenslokaler, som
under en period också disponerades av samfundet S.H.T., ”ett
slutet sällskap, från vilket all tråkighet kan utestängas”.
Det stora huset som nu står där tillkom åren 1915-27 och
ritades av I.G. Clason. Under 1900-talets första hälft satte
spårvägen sin prägel på torget med spårvagnshallar och
huvudkontor. Den lilla planteringen längst mot söder som
sedan 1989 heter Karl Staaffs park – med byst utförd av Carl
Eldh – kallades en gång Spårvägsparken.
Spårvagnshallarna vid Birger Jarlsgatan byggdes 1904-06 i
samband med spårvägens elektrifiering. Foto från 1927 i
Spårvägsmuseet.

GUSTAV ADOLFS TORG

gustav-adolfs-torg-1944-p1010044
Gustav Adolfs torg 1944

När drottning Kristina kröntes år 1650 uppfördes vid
infarten till Norrbro en ståtlig triumfbåge, som hade ritats
av Jean de la Vallée. Den skulle ha blivit gjord i sten, men
tiden var så kort att den byggdes av trä och överspändes med
lärft som bemålades så att det gav en illusion av sten. Den
väldiga processionens intåg bör ha varit ett av de mera
festliga ögonblicken i Gustav Adolfs torgs historia. Torget
som uppstått som ett grusschakt i Brunkebergsåsen kallades
till en början Sandbro, därefter var varianter av Malmtorget
och Norrmalmstorg det vanliga fram till 1805, då det fick
sitt nuvarande namn. Den mest dramatiska händelsen på torget
var ”Stora daldansen” år 1743, då missnöjda dalkarlar hade
gjort uppror och marscherat mot Stockholm. Ett 50-tal bönder
mejades ner, deras ledare avrättades. Kring Lennart
Torstensons palats byggdes 1783-94 Arvfurstens palats, ritat
av E. Palmstedt. Fasaden var en pendang till Gustav III:s
operahus på andra sidan torget. I fonden låg sedan mitten av
1600-talet Norra kämnärsrätten med källaren Kastenhof.
Statyn av Gustav II Adolf, utförd av l’Archeveque, avtäcktes
1796. Medaljongerna, trofégruppen, Axel Oxenstierna och
Historien är gjorda av Sergel och satte upp 1906.
Hästspårvagn, dragkärror och droskor på Gustav Adolfs torg
omkring 1890. När detta fotografi tog var det redan beslutat
att Gustav III:s vackra operahus skulle rivas. (Stockholms
stadsmuseum).

GUSTAV ADOLFS TORG

img350
Gustav Adolfs torg i början av 30-talet (Stockholms stadsmuseum)

Den 30 november 1891 gavs den sista föreställningen i det
vackra gustavianska operahuset. Den 30 september 1914
serverades den sista drinken på Rydbergs bar i hörnet av
Malmtorgsgatan. Husen revs och sedan dess har Gustav Adolfs
torg inte repat sig. Det var ett torg fyllt av liv. Benjamin
Leja öppnade sin ”galanteribod” i det östra hörnet av
Regeringsgatan 1828. Det var Stockholms första varuhus, man
gjorde reklam för en sortering av ”40 000 diverse pjäser”.
Gamla Kastenhof byggdes om till stadens första moderna
hotell på 1850-talet och fick namnet Hotel Rydberg efter en
donation av skeppsredaren Abraham Rydberg. Kring
sekelskiftet var baren en samlingsplats för Stockholms
författare och journalister, Hjalmar Söderberg, Henning
Berger, Albert Engström, Gustaf Hellström, Emil Norlander,
Hasse Z. Kunglig glans fick torget av de unga prinsarna Carl
och Eugen som flyttade in i Arvfurstens palats 1889. År 1906
kom Utrikesdepartementet. I Allmänna tidningskontoret strax
öster om Regeringsgatan köpte man teaterbiljetter och läste
dagens tidningar för en liten slant. Allvarliga kravaller
ägde rum på torget den 5 juni 1917, då beriden polis med
stor brutalitet högg in på en folkmassa som hade samlats där
med anledning av riksdagens behandling av rösträttsfrågan.

rydbergs-bar1
”Gustafsson på Baren” är troligen Stockholms genom tiderna
mest kända och omskrivna barmästare. I Rydbergs bar blandade
han de nya amerikanska drinkarna åt de kända journalisterna
och de uppburna författarna. Foto av Anton Blomberg år 1903.
(Stockholms stadsmuseum).

Flera gånger har Gustav Adolfs torg varit skådeplatsen för
drabbningar mellan polis, militär och demonstrerande
folkmassor. Victor Malmströms bild är från junikravallerna
1917, då demonstranterna ställde krav på full medborgarrätt
och högre löner. (Stockholms stadsmuseum).

 

 

 

 

 

 

 

GUSTAV ADOLFS TORG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det smackades, sörplades, skvättes vin och öl denna augustidag 1991, då 20 000 personer mitt på Gustav Adolfs torg satte i sig 75 000 kräftor på den första Vattenfestivalens första dag. Det var en otrolig upplevelse, ingen hade någonsin varit med om något liknande. Men redan året därpå var det inte lika roligt. Det är härligt med folkliv, men det bör avnjutas i måttliga doser.
Det har varit fester här förr. När Gustav III efter en vissa möda lyckats åstadkomma en son firades detta med ett våldsamt kalas. En stor festsal hade byggts upp på torget och där skulle populasen trakteras med öl, vin och brännvin, sill, kött och bröd, medan de kungliga satt på en tribun och tittade på. Redan i entrén blev sextiofyra människor ihjältrampade men tusentals strömmade in och satte igång att äta, supa och dansa. Stadsvakten hade all möda att få slut på festen.
Trettiofem år tidigare hade här utspelats ett annat blodigt spektakel. I protest mot det ryska kriget och den tilltänkta tyske kungakandidaten Adolf Fredrik marscherade en brokig skara dalabönder med spikklubbor och muskedunder mot Stockholm, dit de anlände i midsommartid 1743. Ett par tusen lyckades ta sig in på Gustav Adolfs torg (som då hette Norrmalmstorg) med kanoner som de erövrat på vägen. Där möttes de av militär. Efter ett par timmars munhuggning avlossades ett kanonskott och striden var igång. Ett femtiotal bönder stupade och resten flydde. Sex ledare infångades och halshöggs på avrättningsplatsen utanför Skanstull.
Gustav III lät rensa bort bodarna på torget för att få en vackrare utsikt från Slottet. Han lär ha drömt om att därifrån skapa en bred boulevard så att han kunde se ända ut till Brunnsviken och Haga. Tanken var inte ny, den skulle också återkomma senare i stadsplanediskussionerna.
Hans stora insats som byggherre var operahuset, där han själv skulle bli mördad. Det revs tyvärr, men hade fått en pendang i Arvfurstens palats mitt över torget. Det uppfördes för kungens syster Sofia Albertina. I sin ungdom bodde prinsarna Eugen och Carl där och skänkte kunglig glans åt torget, som under den perioden upplevde sin storhetstid. År 1906 flyttade UD in.
I hörnet mot Malmtorgsgatan låg Hotel Rydberg (f d Kastenhof), där Hjalmar Söderberg, Gustav Hellström, Henning Berger och hela den unga parnassen möttes hos ”Gustafsson på baren” och drack whisky och amerikanska drinkar. Mot Regeringsgatan fanns Lejas ”galanteribod”, som var Stockholms första varuhus med ”40 000 diverse pjäser”. Därintill låg Allmänna tidningskontoret med de senaste nyhetsdepescherna upphängda i fönstret. Där såldes teaterbiljetter och där kunde man läsa dagens tidningar.
I början av det nya seklet flyttade bankerna in. Folklivet tynade bort för att under 1990-talet återuppstå en vecka om året under Vattenfestivalen.

 

 
 
 
 
 
 

 

 
HAMNGATAN

Hamngatans karaktär av charmfull småstadsgata gick förlorad
redan 1899, då den breddades från tio till arton meter.
Gamla adelspalats revs, i stället restes ”amerikanska”
affärshus i stål och betong, som i sin tur fick ge vika, när
den stora rivningsvågen svepte över city på 1960-talet och
gatan planades ut och breddades ytterligare åtta meter. I
hörnet av Norrlandsgatan låg två förnäma hyreshus av J.F.
Åbom, därefter kom de båda Sagerska husen, som bl.a. Per
Anders Fogelström gjorde fåfänga försök att rädda från
rivning. ”De vita husen med sina svarta räck och balkonger
gör… ett intryck mer av sydländsk lekfullhet än nordisk
stramhet”, skrev han. ”Den rätta bakgrunden till
presentationen av vårmodet, till julhandelns gaskandelabrar,
till höstens nakna svarta trädgrenar och sommarens glada
parkliv”. Men husen revs och PK-banken (arkitekter Backström &
Reinius) uppfördes. Blanchs vackra 1800-talshus i hörnet av
Västra Trädgårdsgatan försvann och i stället kom Sven
Markelius Sverigehus. Över Norra Smedjegatan byggdes
Gallerian (Malmquist & Skoogh) och där Sidenhuset hade legat
står Sparbankens hus (Carl Nyrén). Men NK (Ferdinand Boberg
1915) blev kvar och byggdes till. På tomten hade tidigare
legat Sparreska palatset, som hade hyst Borgerskapets
Änkehus och från 1880-talet Sveasalen, ett av Stockholms
populäraste nöjesställen.
År 1905 såg Hamngatan ännu ut som en småstadsgata i
landsorten. Att en ny tid är på väg illustreras av
Telefontornet i bakgrunden. Bilden är tagen i höjd med
Västra Trädgårdsgatan. (Stockholms stadsmuseum).

Bland damerna var Sidenhuset Stockholms kanske populäraste
modehus. År 1910 öppnades det i hörnet av Regeringsgatan och
Hamngatan. I januari 1969 slog man igen för gott då
Hamngatan skulle breddas och huset rivas.

HAMNGATAN

800px-hamngatan_2008-holger-ellgaard
Hamngatan julskyltad 2008 – Foto: Holger Ellgaard

Enkla folkliga förströelser bjöds i Sveasalen mot slutet av
1800-talet. Det gamla adelspalatset hade inköpts av ”gubben
Lundberg”, en framgångsrik byggmästare som gjort sig enì
väldig förmögenhet på tomtspekulationer. Nu roade det honom
att roa andra och utan språkkunskaper reste han ut i Europa
och engagerade akrobater, jonglörer, buktalare, trollkarlar,
chansonetter och mindre kultiverade danska ”syngepiger”,
viftande med sin tjocka plånbok. Theodor Pinet satt vid
pianot och spelade Bostonvalser vid seklets början och under
sina sista år var Sveasalen biograf med filmer som
”Kolingens galoscher” och ”Laban Petterkvist tränar till
Olympiska spelen”. Med Josef Sachs och Nordiska Kompaniet,
som uppfördes på Sveasalens tomt 1915, blev Hamngatan den
fina affärsgatan. En viss konkurrens om de kvinnliga
kunderna hade man i det eleganta Sidenhuset, som fem år
tidigare etablerat sig på andra sidan gatan. Medan damerna
provade köpte sig herrarna en kvällstidning hos Alfhild
Bernschöld, en ”tuff böna” som i ett halv sekel sålde
tidningar på hörnet av Regeringsgatan, och så satte de sig
att vänta på Blanchs veranda, där lättgroggarna serverades
av Stockholms vackraste servitriser.

På Svenska Flaggans dag 1956 fotograferade K.W. Gullers den
kungliga kortegen på väg utför Hamngatan, förbi de sedermera
rivna Sagerska husen.

HÖTORGET 

hotorget
Hötorget 1994: Foto: Peter Gullers

Den bästa skildringen av Hötorget i gamla tider har Fredrika
Bremer givit i ”Mitt fönster 1855”. Dagen börjar med att
arbetsfolk köper kaffe och bröd av ”välombonade
madammer”. Strax därpå dukas bord efter ”bord med grönsaker,
rotsaker och frukter…Bättre kålhuvuden har man bestämt
icke i den nya världen.” Fruktmånglerskorna… ”anse sig tydligt
för torgets aristokrati. De bära hattar och kalla sig
fruar…Näst efter grönmånglerskornas rad komma
potatisgrupperna i små familjer av säckar och mått…mutter
brukar icke hatt utan huckle…I tredje raden sitta
fisksäljerskorna, var och en i en träbalja med högt
ryggstöd…I fjärde raden resa sig brödborden och
brödlårarna…Här i trakten ses även bönor, ärter, gryn
m.m…Längre ned åt torget…ser man kött- och
fläskmånglerskorna…och de som sälja smör och ägg samt lax
i stora byttor…Karameller armbågas med äggen; torra viskor
komma upp i smöret…röda berberisbär…taga plats ibland
gåsbröst och kalkoner…Bazaren… där prydliga stenkärl äro
utställda i grupper, avslutas med en rad enbetsmjölkkärror,
där dalkullor och rödblommiga mjölkflickor med rödrutiga
kläden på sina huvuden, tronande på sina säten, utminutera
den vackra vita drycken.”

En livfull bild från 1890-talet över Hötorget mot väster. I
de låga byggnaderna t.h. i fonden fanns våghus och
spruthus.

HÖTORGET

Det låg en doft av stall och hö och finkel över det gamla
Hötorget. Hit forslades Kronans behov av hö, första dagen i
månaden var det hästmarknad. Bönderna tog in på gårdar runt
torget, där de kunde ställa häst och vagn och få en sup och
logi. Krogar fanns det i mängd. Både bättre källare och
simplare ”gropar”. Det friska vattnet i brunnarna nedanför
Brunkebergåsen lockade bryggare till Hötorget. Bryggare
Lindgrens hus på norra sidan, där Tempo byggde 1937
(Kungshallen), ägdes på 1800-talet av fattigläkaren Charles
Emil Hagdahl, känd för sin kokbok. På det nordvästra hörnet
låg spruthus och våghus, där slaktarna vägde sina djur. I
vervåningen föddes Sven Hedin, den blivande
upptäcktsresanden. Paul Urbanus Bergström hade börjat sin
verksamhet som 16-årig expedit. Flera av hans butiker
kantade snart torget. År 1916 var PUB:s hörnhus klart, på
spruthusets plats. Det hade ritats av Gustaf Hermansson och
Cyrillus Johansson (fasaden). År 1923-26 tillkom det längre
partiet mot Hötorget. Samtidigt byggdes Konserthuset, som
hade ritats av Ivar Tengbom. Han hade en plan att förvandla
Hötorget till ett italienskt renässanstorg, bl.a. ville han
bygga om Saluhallen. Men det blev David Helldén som utförde
den nya Hötorgshallen i samband med att Hötorgscity
växte fram på 1950-talet.

hotorget-med-hastar1
I detta kvarter på Hötorgets östra sida ligger numera
Konserthuset. Paul U. Bergström hade flera butiker innan han
slog sig ner i varuhuset på västra sidan. Fotografiet är
från 1902.

 

t-banebygge-hotorget-95-pg
Den beryktade ”gropen”, platsen för det blivande
Hötorgscity, fotograferades av Peter Gullers 1956.

 

HÖTORGET
Hötorget erbjuder en slösande mångfald. Här finns det mesta för de timliga behoven. En del också för själens vederkvickelse. I Hallen på södra sidan hittar du allt du kan drömma om att sätta på matbordet, allt det traditionellt svenska, osten från Västerbotten, räkorna från Smögen, lammkotletterna, riporna, rådjurssadeln, ja, till och med falukorven. Därtill de många utländska diskarna, dignande under exotiska varor, som du aldrig har hört talas om, än mindre vet hur du skall tillaga. För inte så länge sedan var det en liten sensation att gå hit och köpa syrliga, estniska limpor.
Huset med glasfasaden intill Hallen är den nya Filmstaden Sergel. Inte är den vacker att se på, men utsikten därinifrån är fin, och förhoppningsvis hittar du en bra film.
På andra sidan, mot Kungsgatan, ett annat exotiskt tempel, en lunchätarnas ”svulleria” med en anhopning av restauranger för de mest skilda smaker. Nudlar, chopsticks, hot wok, pizzor, kebab, tacos, kryddstarkt cajun-käk.
Finns där månne stångkorv med rödbetor?
Mot väster, Pub i ny gestalt, en mängd konkurrerande butiker under det gamla varuhusets tak.

Så återstår Konserthuset, det svala, blå, med den populära soltrappan och Milles Orfeus-fontän som skvätter vatten över soldyrkare och torghandlare. En gång om året går husets namn och dess bild ut över världen, när Nobelpristagarna belönas. Om kvällarna bidrar musikälskarna till torgets folkliv.

Mitt i denna kvadrat blommar salutorget, Hötorget i våra hjärtan, färgrikare än någonsin med konstfärdigt upplagda frukter och grönsaker, ännu ett bidrag från invandrarkulturen.

Men låt oss gå tillbaka i historien.

I trakten låg på medeltiden en by som hette Väsby. Dess centrum var troligen korsningen Kungsgatan-Sveavägen. Hötorget var kanske åkermark. Eller en äng, där boskapen betade. Den handlingskraftige Gustav Vasa fick användning av platsen, när han anlade sin tredje kungslaudgård på Väsbys ruiner. Den hyste över hundratalet kor, som krävde mycket hö, vilket levererades av bönderna från Sjuhundra och Långhundra och lastades av på torget, som redan då började göra skäl för sitt namn.

När Johan III regerade talade man om ”kung Jans ladugård” och på torget exercerade soldater. I ett stadsplaneförslag från 1636 kallas det ”Mönstre platz”. Här genomgick soldaterna en sista kontroll innan de skickades ut i krig.

Bara fyra år senare debuterade Hötorget som salutorg. Här såldes allt tänkbart, kött, fisk och grönsaker, smör, ost och mjölk, vispar och kvastar, skinn och hudar, ved och timmer. Torget var uppdelat i ett Trädgårdstorg för månglerskorna och ett Bondtorg, där de inresande sålde direkt från sina vagnar.

Alla hade sina bestämda platser. I ”Mitt fönster 1855” har Fredrika Bremer givit en detaljerad och målande skildring av livet på torget: ”Fruktmånglerskorna anse sig tydligt för torgets aristokrati. De bära hattar och kalla sig fruar. Näst efter grönmånglerskorns rad komma potatisgrupperna i små familjer av säckar och mått…I tredje raden sitta fiskförsäljerkorna, var och en i en träbalja med högt ryggstöd…i fjärde raden resa sig brödborden och brödlårarna…karameller armbågas med äggen. torra viskor komma upp i smöret…”

Det låg en doft av stall och hö och finkel över det gamla Hötorget. Många bönder övernattade i bondkvarter uppåt Sveavägen. Om morgnarna var det en vildsint kapplöpning in till torget med häst och vagn för att lägga beslag på de bästa platserna. I Stora Hälsingegården (Konserthuset) såldes levande kreatur. Vart man vände sig fanns det krogar, enkla ”gropar” och finare ställen som Kronan i hörnet mot Holländargatan.

Fattigläkaren Charles Hagdahl, han med kokboken, bodde från mitten av 1800-talet i ett hus som låg på Kungshallens plats (där Tempo byggde 1936). I det nordvästra hörnet av torget låg spruthus för brandredskap och våghus, där slaktarna vägde sina djur. I övervåningen föddes Sven Hedin, den blivande upptäcktsresanden. Paul Urbanus Bergström kom till Hötorget som 16-årig expedit. Under en period ägde han butiker runt hela torget. På sin nuvarande plats blev Pub klart 1926, samtidigt som Konserthuset.

Ivar Tengbom hade ritat Konserthuset. Han ville förvandla Hötorget till ett renässanstorg och tänkte bygga om Saluhallen. Men det blev David Helldén som fick det uppdraget i samband med att Hötorgscity växte fram på 1950-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 JOHANNES
 
Äldst i Johannes är Drottninghuset, Johannesgatan 16, som
ursprungligen ritades av Mathias Spihler 1689 och byggdes om
av Carl-Fredrik Adelcrantz 1775. Karl XI:s maka Ulrika
Eleonora hade donerat pengar till ett hospital, som med
tiden utvecklades till ett hem för ”fattige officerares,
prästers, hederligare borgares och kongl. betjäntes änkor
och döttrar”. Näst äldst är klockstapeln, som enligt årtalet
på väderflöjeln uppfördes 1692. Då fanns sedan 1636 ett
litet tornlöst kapell att användas främst vid begravningar.
Det hade till stor del bekostats av slottsbokhållaren Johan
Eriksson Fuhrubom och kyrkan kallades skämtsamt S:t Johan.
Efter en pristävling i början av 1880-talet fick den
24-årige arkitekten Carl Möller i uppdrag att rita den
nuvarande tegelkyrkan. Den 9 oktober 1878 invigdes
brandstationen (arkitekt Axel Nyström, tillbyggnad 1909
Ferdinand Boberg). Då hade man två dagar tidigare haft sitt
första stora uppdrag, Tyska kyrkans brand. Som tack skickade
kejsar Vilhelm I en sabel som ännu bärs av brandchefen vid
högtidliga tillfällen. Livet på kyrkogården präglades i
generationer av de välartade små flickorna från Franska och
Brummerska skolorna och Drottninghusets fina små gummor, som
tog sina försiktiga promenader under lindarna.
 
 
 
 

 

Josabeth Sjöberg  (biografri) skildrade de gamla damernas sysslor i
Drottninghuset på en akvarell från 1866. (Stockholms
stadsmuseum).

JOHANNES

johannes-p1010002
Den gamla träkyrkan i Johannes revs när tegelkyrkan byggdes.
Teckning från 1880-talet av Vicke Andrén. (Stockholms
stadsmuseum

Författarna älskar Johannes. Tomas Weber och Märta Brehm
firar midsommar med bakelser och madeira i hennes föräldrars
sängkammare på Döbelnsgatan (Hjalmar Söderberg:
”Förvillelser”). På andra sidan kyrkogården, på
Johannesgatan, låter samme författare Lydia Stille och Arvid
Stjärnblom göra skymning i hennes dublett, med franska päron
och en flaska Haut-Sauterne (”Den allvarsamma leken”).
Angela von Pahlen och Thomas Meller möts mellan gravhällarna
i Agnes von Krusenstjernas ”Porten vid Johannes och cid sitt fönster på Kammakargatan sitter gossen Gunnar Ekelöf
och ser kvällssolen glöda dystert på den köttröda
tegelkyrkan (”Promenader”). ”En liten, tyst och stillsam
stad för sig”, skrev Sten Selander som en förklaring till
att han hade bosatt sig på Johanneshöjden. Verner von
Heidenstam bodde här som yngling, Erik Lindorm på sin
ålderdom. Hjalmar Branting, ung och nygift, var bosatt på
Johannesgatan och Erland Josephson växte upp på
Kammakargatan. Bland kyrkogårdens gravar är Döbelns den mest
kända. Han anlade den för sin son Viktor, som dog knappt
fyra år gammal. I Runebergs ”Döbeln vid Jutas” blev
generalen en hjältefigur och drygt 40 år efter hans död
restes marmorvården, som hade ritats av Fredrik Scholander.

johannes-kyrka-flickrcom
Johannes kyrka – Flickr.com

Johannes brandstation t.h. var huvudstationen för Stockholms
brandkår. Utryckningen med de hästanspända vagnarna var en
stor sevärdhet och brandsoldatens yrke glorifierades. Något
mindre romantiskt blev det när de första brandbilarna kom
1913. Fotografiet är från omkring 1910. (Stockholms
tadsmuseum).

KUNGSGATAN

Kantad av lumpaffärer, klädbodar, bagerier och trädgårdar
med små lusthus löpte Lutternsgatan brant från åsens topp
vid Malmskillnadsgatan  ner till Norrlandsgatan. Den försvann
då Kungsgatan bröts igenom 1911. Det dröjde länge innan
bebyggelsen kom igång på allvar. Den 25-årige arkitekten
Sven Wallander lade fram ett förslag om hur gatan borde se
ut. Till stora delar kom man att följa detta. Han ritade
själv Norra Kungstornet. Några år senare tog han initiativet
till HSB och var länge dess drivande kraft. Ett av de första
husen var Myrstedts (Ernst Stenhammar 1910) i hörnet av
Norrlandsgatan. Förebilden var framförallt tyska varuhus.
Wallanders ”skyskrapa” stod klar 1923 och den moderna tiden
drog in på gatan. Bilfirmorna öppnade demonstrationslokaler.
Radiotjänst flyttade in i Kungsgatan 8 och hade där sin
storhetstid. Från ett studiofönster gjordes det klassiska
referatet av fredsyran den 7 maj 1945, då de tusentals
kontoren tömde sina papperskorgar över gatan. Nästan alla de
stora filmbolagen låg vid Kungsgatan, stjärnorna tog emot på
Ambassadeur. I Norra Kungstornet framkallade K.W. Gullers
sina bilder medan Stieg Trenter funderade ut nya
mordintriger åt fotograf Harry Friberg. I Södra Kungstornet
åt man i kinesisk miljö på Pagod, man fikade på Ogo och
dansen gick på Blue Heaven.
Det var fred i världen, men fortfarande var det gott om
militärer på stan. Här embarkeras en trådbuss vid Stureplan
år 1946. Foto: K.W. Gullers. (Nordiska museet).

Stockholmarna råkade i fullkomlig yra, när andra
världskriget tog slut i Europa den 7 maj 1945. Över
Kungsgatan tömdes kontorens papperskorgar. (Stockholms
stadsmuseum).

KUNGSGATAN

raggarbilar-pa-kungsgatan-91-pg
Raggarbilar på Kungsgatan 1961 – Foto:Peter Gullers

 
Kungsgatan var under ett par decennier sinnebilden för
storstadsgatan, spännande, farlig, syndig. Neonljusens
glitter i asfalten var en lockelse både för skalder och
vanliga kvällsvandrare. ”Likt malen som dras till ljuset,
likt lämmeltåget som dras mot kusten drogs landsungdomen mot
den plats, där man trodde att paradiset låg”, skrev Ivar
Lo-Johansson i ”Kungsgatan”. Klas Östergren kompletterade i
”Fattiga riddare och stora svenskar”: ”Nu hasade byltet fram
i regnet över Kungsgatan, bland horor, arbetslösa
lycksökare, nöjeslystna från förorterna, hallickar,
ficktjuvar och fifflare som sökt sig till det stora stråkets
marknad.” De stora biograferna kom mot slutet av 1930-talet,
Royal (Sandrew), Saga, Rigoletto. De var byggda för
glittriga galapremiärer i amerikansk stil och saknade
kvartersbions intimitet. När filmens glanstid var över
delades de upp i mindre lokaler. I hörnet av Sveavägen
byggdes Centrumhuset 1929-31. Arkitekt var Cyrillus
Johansson och han inspirerades av vad experterna kallar
”tegelexpressionismen”. När grunden till huset grävdes
gjorde man fynd från en medeltida by som hade legat här på
sluttningen av Brunkebergsåsen. Sannolikt hette den Väsby.

 

kungsgatan-holger-ellgaard
Kungstornen – Foto: Holger Ellgaard

På dessa vykort visas Kungsgatans utveckling. Det vänstra är
från 1923, det högra från 1934. År 1925 blev även det södra
Kungstornet färdigt. I bakgrunden t.h. syns Centrumhuset,
som byggdes 1929-31.

 
KONSTAKADEMIN

rosenbad-vykort
Vykort från Rosenbad

Namnet Röda Bodarna (Rödbotorget) avser troligen
spannmålsmagasinen vid kajen. Det förekom försäljning från
båtar och roddarmadammerna upprätthöll härifrån trafiken
till Riddarhusgränd. Men trakten hade också en viss
aristokratisk prägel. Sparreska palatset låg på
Konstakademiens plats. Det skänktes 1775 till Akademien av
statygjutaren Gerhard Meyer. Därav benämningen ”Mejan”, som
emellertid oftast har syftat på Sergelhuset vid Hötorget,
där eleverna fick undervisning från 1914. Fredrik Blom, som
byggde om adelspalatset på 1840-talet, fick stark kritik för
att han blandat empireformer med karolinsk arkitektur.
Bondeska palatset låg öster om Rödbotorget. Det revs 1898 och
Ferdinand Boberg ritade ett venetianskt sagoslott, som fick
namnet Rosenbad efter en badstuga i hörnet av
Drottninggatan. Fyra dagar före bröllopsdagen följdes
1700-talsbruden till badet av sina fina väninnor och tog ett
rosenbestrött ”brudbad”. Redan 1911 inköpte staten en del av
Rosenbad och har sedan övertagit hela huset. Under en tid
var det bostad för landshövdingen i Stockholms län. Rosenbad
var en av Klaras populäraste restauranger. I stora matsalen
satt regeringsledamöterna, i grillen journalisterna. I Bella
Venezia mot Rödbotorget avhölls eleganta fester och en
trappa upp hade Publicistklubben sina lokaler.

Från 1880-talet är detta fotografi av Konstakademien. K.M.
Lundberg, som gör reklam för sitt företag på en pråm vid
kajen, slog sig 1902 ihop med Joseph Leja och grundade NK.
(Stockholms stadsmuseum).

KUNGSTRÄDGÅRDEN

kungstradgarden-1878-fritz-von-dardel

Promenad i Kungaträdgården 1878 – Fritz von Dardel

”Men inom gallret vad blomstrande prål,
      Sammanvridna valv, blompottor och stoder,
      Bugningar, nigningar, löjen och skrål
      Vid ett sorl av sprutande floder!”
Det är Mollberg som iakttar detta, där han i Fredmans
epistel n:o 37 står på post vid Kungsträdgården. Muren runt
parken revs först på 1820-talet, men från 1763 hade
allmänheten begränsat tillträde. Lakejer, drängar, pigor och
barn fick dock inte alls komma in. Det var drottning
Kristina som började omvandla den kungliga köksträdgården
till park. Christian Horleman förskönade den på Karl XI:s
tid men allt förstördes av Karl XIV Johan, som anlade en
exercisplats och ställde upp statyn av Karl XIII. En
populärare staty var Karl XII (av Johan P. Molin), som
avtäcktes den 30 november 1868. På väg till invigningen, i
spetsen för ett studenttåg på Drottninggatan, avled August
Blanche. På statyns plats låg tidigare palatset Makalös, som
brann ner 1825 då Dramaten spelade där. Här var också
platsen för ”Slaget om almarna” år 1971, när stockholmarna
protesterade mot att träden skulle huggas ner och en
T-banestation byggas.

makalos-p1010004

makalos-brand-1825-axel-fredrik-cederholm

Palatset Makalös brinner. Det är den 24 november 1825 och
Dramatens ensemble har just spelat Kotzenbues ”Redlighetens
seger över förtalet” i lokalen. Upplyst av lågorna står Karl
XIII omgiven av sina bronslejon. Akvarell av Fredrik
Cederholm år 1825. (Stockholms stadsmuseum)

kungstradgarden-ur-swecian-p1010003

Kopparstick av Jan van den Aveelen i Dahlbergs ”Suecia” år
1700. Kungsträdgården var omgiven av en mur och inte
tillgänglig för alla. Johannes kyrka sticker upp bland
väderkvarnarna i bakgrunden.

KUNGSTRÄDGÅRDEN

korsbarsblom-i-kungstradgarden-holger-ellgaard
Körsbärsblom i Kungsträdgården – Foto: Holger Ellgaard

 
Den första Stockholmsutställningen, där den unga industrin
visade vad den kunde producera, ägde rum i ett väldigt
glaspalats i Kungsträdgården 1866. En gipsmodell av den i
hast färdigställda ”Molins fontän” stod mitt i den stora
hallen. I flera decennier var Kungsträdgården därefter
stockholmarnas populäraste promenadplats. Att ”spatsera i
Torget”, framförallt i den östra allén, var viktigt för den
som ville synas. Där gick Oscar II i sällskap med general
Sven Lagerberg (”Sven i helvete”) och de sjömansklädda små
prinsarna Gustaf Adolf och Vilhelm i släptåg. Där var alltid
den lille elegante portugisiske vicomten Soto Maior och
utanför Dramaten på Kungsträdgårdsgatan tog Julia Håkansson
och Ellen Hartman repetitionspaus tillsammans med de
uppvaktande kollegerna Gustaf Fredriksson (”Frippe”) och
August Lindberg. Ett dagligt evenemang var vaktparaden, som
föregicks av ”sotarparaden” – skolkande buspojkar och
lärlingar – och som dirigerades av tamburmajoren ”Vackre
Herman”. Från Anna Maria Lenngren till Ulf Lundell har många
författare låtit sig inspireras av Kungsträdgården. Den mest
kända litterära episoden torde vara när doktor Glas ger
pastor Gregorius ett cyankaliumspiller i Hjalmar Söderbergs
roman.

blanchc2b4s-kafe-vick-andren1
Publik vid Blanch´s café 1896 – Tuschlavering av Vicke Andrén


blanchc2b4s-1964
Kungsträdgården med Blanch´s café 1964
År 1909 fotograferade Axel Malmström lekande barn i
Kungsträdgården. Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”, med
mordet i vattenbutiken, hade utkommit fyra år tidigare.
(Stockholms stadsmuseum).

KLARA

 
Klara kloster var Stockholms största jordägare. Det hade
grundats 1289, Magnus Ladulås dotter Rikissa var en av dess
första abbedissor. Efter reformationsriksdagen i Västerås
1527 revs klostret, teglet användes bl.a. till att bygga
Birger Jarls torn på Riddarholmen. På den gamla
klosterkyrkans ruiner började en ny kyrka byggas på
1570-talet. Soldater, hantverkare och slottspersonal
flyttade till Klara och bosatte sig i korsvirkeshus och små
timmerstugor. I en våldsam brand 1751 förstördes all
bebyggelse mellan Drottninggatan och Klara sjö. Låga stenhus
för en välbärgad borgarbefolkning byggdes snabbt upp, men
kyrkan fick vänta på sitt nya torn i 135 år. August Blanche
bodde som pojke i hovslagargården vid Klara Västra
Kyrkogata. Vid samma gata bodde gossen Strindberg. De gick
båda i trivialskolan, huset står kvar vid kyrkogården. Med
järnvägens ankomst 1871 följde tidningsredaktionerna och
tryckerierna, det stora postkontoret av Ferdinand Boberg
(1904), en mängd krogar och små hotell. Det största och
elegantaste var Hotell W 6 (sedermera Continental), som
byggdes där det Kirsteinska nöjespalatset hade legat. Det
som i dag kallas ”gamla Klara” försvann till större delen
under den stora omvandlingen av Nedre Norrmalm som började
på 1950-talet.

klara-fran-telegraftornet-0011
Det gamla Klara var ett gytter av hus med smala gator, prång
och trånga gårdar. Det var en trivsam stadsdel men mycket
var nerslitet och allt hade kanske inte varit värt att
bevara. Foto från Telefontornet. (Telemuseet).

Tidningskvarterens Klara är borta. Svenska Dagbladet låg på
Karduansmakargatan i hörnet av Klara Södra Kyrkogata sedan
1897. Det var inte bara rivningsvågen utan även de trånga
gatorna och de ändrade transportvägarna, som drev bort
dagstidningarna från Klara. (Stockholms stadsmuseum).

KLARA

klarakvarteren-1924-gustaf-wson-cronquist
Klara 1924 – Foto: Gustaf W:son Cronquist

 
Café Cosmopolite på Vasagatan 5, mittför Centralposten, var
under åren 1925-35 mötesplatsen för en grupp unga författare
och konstnärer som blivit kallad ”Klarabohemerna”. Den enda
verkliga bohemen var antagligen Victor Arendorff, som kunde
ta nattkvarter under en buske i Haga och som sålde en notis
om sin egen död till Dagens Nyheter för en tia. Nils Ferlin
var centralfiguren på Cosmopolite och när han slog en step i
källarvåningen hyllades han av Erik Asklund, Josef
Kjellgren, Rudolf Värnlund, Gustav Sandgren, Ivar
Lo-Johansson, Harald Forss, Helmer Grundström. Bland
konstnärerna var Sven X:et Erixson, Bertil Bull Hedlund,
Stig Åsberg, Björn Jonson, Bror Hjorth. De sålde sina alster
framförallt till dagstidningarnas söndagsbilagor, som hade
ambitionen att publicera god litteratur och konst. När en
slant flöt in gick man på P 3, Pilens tredjeklass på
Bryggargatan. Livliga debatter fördes i Klara Folkets hus
som låg i gamla Odd Fellow-palatset vid Klara Vattugränd,
där syndikalisttidningen Arbetaren hade sin redaktion.
Liksom Elon Park, Erik Asklunds alter ego i romanen
”Bröderna i Klara”, lämnade ”bohemerna” Cosmopolite en efter
en. När Nils Ferlin gifte sig och flyttade till Penningby i
Roslagen var bohemepoken definitivt slut.

Rivningsvågen fortsatte i allt vidare cirklar. År 1962 hade
man nått fram till Klarabergsgatan.

 

nils-ferlin
Nils Ferlin tar sig ett bloss

Skalden Nils Ferlin har mer än någon annan fått personifiera
det gamla Klara, litteratörernas och bohemernas Klara. Här
är han tillsammans med vissångerskan Molly Åsbrink. Foto:
Pressens Bild.

KASTELLHOLMEN

800px-kastellholmen_stockholm-markus-bernet
Flaggan hissad på Kastellet – Foto: Markus Bernet

 
Två små hus syns på en karta från 1640-talet och namnet
anges som Notholmen, vilket tyder på att fiskare bodde här.
Ett tjugotal år senare uppfördes det första kastellet och
sedan dess har den tretungade flaggan hissats varje dag med
undantag för ett par månader 1990. Den viktigaste funktionen
tycks ha varit att besvara saluter från in- och utgående
fartyg. Fram till mitten av 1700-talet sköts dessutom varje
kväll ett ”nattskott”. På sommaren 1845 exploderade
kastellet vid tillverkning av krutkarduser och patroner.
Fredrik Blom ritade det kastell som nu står här. Stadens
damer och unga flickor lärde sig simma i ”fruntimmersbadet”
intill bron vid mitten av 1800-talet och på vintrarna åkte
Karl XV skridsko där i spetsen för aristokratin. Oscar II
lät uppföra skridskopaviljongen (arkitekt A.E. Melander),
som om somrarna tjänade som klubbhus för KSSS. Första
söndagkvällen i augusti sökte sig stockholmarna till
Kastellholmen för att titta på kappseglarnas infart och
fyrverkerierna från Mosebacke och Strömparterren, berättar
flaggkonstapelbostället nere vid stranden, och åt en sexa
för en krona. Lax, kalvstek, korv, ost, frikadeller. En stor
karaff renat brännvin åt herrarna, pomerans- och
kumminbrännvin till damerna – ”allt att kostnadsfritt
njutas”.

Kungliga Segel Sällskapets klubbhus tjänade på vintrarna som
skridskopaviljong för kungligheterna och deras vänner. Foto
av Frans G. Klemming år 1896. (Stockholms stadsmuseum)

LUNTMAKARGATAN

luntmakargatan-ljunglofs-ettan1
Att röka tobak var ett bruk som spred sig över landet på
1700-talet. Jonas Alströmer gick i spetsen för den svenska
tobaksodlingen. Stora arealer på Södermalm, Kungsholmen och
i Vasastan  upptogs av tobaksplantager. Tobaksfrön fanns att
köpa på apoteket Kronan. År 1850 fanns fjorton
tobaksfabriker i Stockholm. Svensk tobak lämpade sig mindre
väl för cigarrer, man talade om ”Skinnarvikshavanna”, och
snuset började ta överhanden. Det finaste snuset av alla var
”Ljunglöfs Ettan”, som tillverkades i en fabrik på
Luntmakargatan. Firman hade startats av Jacob Fredrik
Ljunglöf, som 1839 inköpte den stora tomt i kvarteret
Träsket, där Thulehuset, Sveavägen 40-48, byggdes 1940
(arkitekt Gustaf Clason). Hemligheten med Ljunglöfs
”delikatessnus” sägs ha varit ett recept som sammanställts
av kemisten Jöns Jacob Berzelius, men Ljunglöf själv hävdade
att det var råvarans kvalitet som var avgörande. Han höll
personlig kontakt med odlarna och han drog sig inte för att
uppsöka de inresta bönderna i bondekvarteren på Söder och
propagera för sitt snus. När Tobaksmonopolet löste in
fabriken på Luntmakargatan 1915 var den Europas största
snustillverkare. Ljunglöfs salong i den praktfulla
privatbostaden mot Sveavägen togs till vara när huset revs
år 1938 och finns bevarad i Medborgarhuset.

På vinden till Ljunglöfs snusfabrik är tobaksarbeterskor
sysselsatta med paketering. Chefens bostad i samma hus
tillhörde de elegantaste i Stockholm. Foto i Tobaksmuseet.

 
NORRTULLSGATAN

En morgon i maj 1912 gick August Strindbergs sorgetåg från
Blå Tornet vid Drottninggatan, genom Norrtullsgatan, förbi
hans föräldrahem, där bryggeri och barnhus hade byggts, ut
till Norra Kyrkogården. Det var ”Stora landsvägen”, som han
såg den i sitt sista drama. ”Norrtullsgatan var en
trädplanterad aveny, som ännu icke hade stenlagda trottoarer
och var föga bebyggd”, skrev han i ”Tjänstekvinnans son”.
”Bönder och mjölkbud beforo mest gatan, då de skulle ut och
in från Hötorget. Likvagnarna som släpade ut till Nya
Kyrkogården, slädpartier till Brunnsviken, ungherrar som
åkte till Norrbacka eller Stallmästargården…”. Mitt emot
Hamburgerbryggeriet, som lanserade den ljusa pilsnern, låg
några år kring 1850-talet Norra Tivoli, vars danssalong blev
Victoriateatern på Djurgårdsslätten och fick uppleva både
Sigge Wulff och jazzen. På 1870-talet flyttade Borgerskapets
Änkehus in strax norr om Frejgatan. Deras tidigare hem på
Hamngatan byggdes om till Sveasalen. Mittöver gatan öppnades
Allmänna Barnhuset, det hade tidigare legat vid Norra
Bantorget. Att lösa in ett ”oäkta” barn på Barnhuset kostade
400 kronor. Barnen ackorderades ut till fosterhem på landet,
men en del blev kvar och särskilt pojkarna försökte ständigt
rymma.  De var lätta att känna igen på sina blåvita byxor
och utvikta kragar. De kom sällan längre än till Odenplan.

Till en början gick spårvagnen på Norrtullsgatan endast på
söndagar och vissa helgdagar för att frakta folk till och
från Haga. (Nordiska museet).

 

  
                     

Mitt på dagen är torget ibland nästan folktomt. Mellan de mörka husfasaderna känns det instängt och lite skrämmande. Riksbankshuset i fonden, Peter Celsings svarta granitpalats, står stramt och vördnadsbjudande. De vita bänkarna och de sprutande fontänerna försöker anslå en lättsam ton, men vandraren skyndar förbi och hamnar i Beridarbansgatans bakgatsbacke, som mynnar mitt i trafikarusellen på Sergels Torg. Rulltrappan ner mot Plattan blir räddningen.

Det har gått upp och ned för Brunkebergstorg. Medeltida brottslingar dinglade i galgarna medan kvarnarna snurrade. Svärden slamrade och huvuden föll, när danske kung Kristian I och hans här drevs på flykten en oktoberdag 1471. Segraren Sten Sture lät göra sig själv ett äreminne i skulpturgruppen Sankt Göran och draken, som ställdes upp i Storkyrkan.

Skolgossen August Blanche och hans kamrater från Klara trivialskola slogs mot de finare pojkarna från Jakob. Då var här skräpigt och nerslitet, vilda djur visades i ett litet hus mitt på torget. Krogarna hade namn som Lusasken och Vita Låret.

Men under hans levnad skedde en väldig uppryckning. I torgets fond, där riksbanken nu ligger, byggdes Brunkebergs hotell med luxuösa våningar, där kända och förmögna stockholmare hyrde in sig för längre tid. Lars Johan Hierta var en av gästerna, liksom Albert Bonnier, skaparen av förlaget. Högst upp låg skämttidningen Figaros redaktion, där bodde redaktören Filip Lundström, signaturen Jörgen. Det Folckerska huset på östra sidan kunde redan 1849 skryta med vattenledning.

Det byggdes också flera hotell med resanderum, det finaste var kung Karl vid torgets sydända, men den populäraste fest- och samlingsplatsen var de la Croix´ salonger vid nuvarande Sergel Plaza. Där fördes de politiska debatterna, där var konstutställningar, auktioner och folkliga ”muffbaler”, där dansade droskkuskarna med sina damer. I en senare tid kom hotell Gillet och Odeon med sina revyer, herrarna kunde ta en grogg i pausen. Med Povel Ramel och ”Knäpp upp” döptes teatern om till Ideon.

Just där utanför stod från 1630-talet till slutet av 1700-talet ett vårdtorn med väktare, som natt och dag spanade efter eldsvådor. Marknivån låg nitton meter högre än i dag. Men då hade stockholmarna redan sedan länge försett sig med byggnadsmaterial från åsen. Stadsmuren och en stor del av Stockholms gamla hus har byggts med sten från Brunkeberg. Gruset blev utfyllnad vid sjöstränderna.

När Klas Fleming och hans medhjälpare Anders Torstensson inledde den stora stadsplaneregleringen i mars 1637 var det signalen till den moderna stadens födelse. Hus flyttades, gator lades ut i ett rutmönster som ännu består. I Brunkebergsåsen gjordes omfattande schaktningar, de första gatorna förenade de bägge ”malmarna”, väster och öster om åsen. Stockholm började växa samman.

År 1807 fick torget sin första stenläggning och den nya tiden rullade in. Hästdroskorna hade station här. Finare vagnar kunde hyras hos Joulins.

En åkarstuga byggdes för kuskarna att värma sig i. Under början av 1900-talet ersattes hästarna av droskbilar av märket Minerva. De slitna hästfiltarna användes att täcka bilarnas motorhuvar med om vintern. På somrarna spände chaufförerna vitt tyg över biltaken för att hålla svalka inne i vagnen.

De unga växelflickorna som trippade till sitt arbete i Allmänna telefonbolaget på 1880-talet hyllades sannolikt med mustiga komplimanger av de råbarkade kuskarna. Telefontornet stod kvar fram till 1952, trots att det hade spelat ut sin roll redan 1913, då kablarna grävdes ner. Det var en prydnad för staden och det borde inte ha rivits.

Borta är Klemmings antikvariat, som fick uppleva torgets storhetstid och förfall. Där kunde de unga 30-talsförfattarna göra litterära fynd för humana priser. Borta är konstsalongen Färg och Form, som var en obligatorisk hållplats på vernissagerundan. Där ligger nu en databutik i ett senapsgult hus. Borta är den Palmstedtska Brunkebergspumpen. Men den har hamnat på sin rätta plats, vid Stortorget.

 

 
 
 
 
 
 

 

Mitt på dagen är torget ibland nästan folktomt. Mellan de mörka husfasaderna känns det instängt och lite skrämmande. Riksbankshuset i fonden, Peter Celsings svarta granitpalats, står stramt och vördnadsbjudande. De vita bänkarna och de sprutande fontänerna försöker anslå en lättsam ton, men vandraren skyndar förbi och hamnar i Beridarbansgatans bakgatsbacke, som mynnar mitt i trafikarusellen på Sergels Torg. Rulltrappan ner mot Plattan blir räddningen.

Det har gått upp och ned för Brunkebergstorg. Medeltida brottslingar dinglade i galgarna medan kvarnarna snurrade. Svärden slamrade och huvuden föll, när danske kung Kristian I och hans här drevs på flykten en oktoberdag 1471. Segraren Sten Sture lät göra sig själv ett äreminne i skulpturgruppen Sankt Göran och draken, som ställdes upp i Storkyrkan.

Skolgossen August Blanche och hans kamrater från Klara trivialskola slogs mot de finare pojkarna från Jakob. Då var här skräpigt och nerslitet, vilda djur visades i ett litet hus mitt på torget. Krogarna hade namn som Lusasken och Vita Låret.

Men under hans levnad skedde en väldig uppryckning. I torgets fond, där riksbanken nu ligger, byggdes Brunkebergs hotell med luxuösa våningar, där kända och förmögna stockholmare hyrde in sig för längre tid. Lars Johan Hierta var en av gästerna, liksom Albert Bonnier, skaparen av förlaget. Högst upp låg skämttidningen Figaros redaktion, där bodde redaktören Filip Lundström, signaturen Jörgen. Det Folckerska huset på östra sidan kunde redan 1849 skryta med vattenledning.

Det byggdes också flera hotell med resanderum, det finaste var kung Karl vid torgets sydända, men den populäraste fest- och samlingsplatsen var de la Croix´ salonger vid nuvarande Sergel Plaza. Där fördes de politiska debatterna, där var konstutställningar, auktioner och folkliga ”muffbaler”, där dansade droskkuskarna med sina damer. I en senare tid kom hotell Gillet och Odeon med sina revyer, herrarna kunde ta en grogg i pausen. Med Povel Ramel och ”Knäpp upp” döptes teatern om till Ideon.

Just där utanför stod från 1630-talet till slutet av 1700-talet ett vårdtorn med väktare, som natt och dag spanade efter eldsvådor. Marknivån låg nitton meter högre än i dag. Men då hade stockholmarna redan sedan länge försett sig med byggnadsmaterial från åsen. Stadsmuren och en stor del av Stockholms gamla hus har byggts med sten från Brunkeberg. Gruset blev utfyllnad vid sjöstränderna.

När Klas Fleming och hans medhjälpare Anders Torstensson inledde den stora stadsplaneregleringen i mars 1637 var det signalen till den moderna stadens födelse. Hus flyttades, gator lades ut i ett rutmönster som ännu består. I Brunkebergsåsen gjordes omfattande schaktningar, de första gatorna förenade de bägge ”malmarna”, väster och öster om åsen. Stockholm började växa samman.

År 1807 fick torget sin första stenläggning och den nya tiden rullade in. Hästdroskorna hade station här. Finare vagnar kunde hyras hos Joulins.

En åkarstuga byggdes för kuskarna att värma sig i. Under början av 1900-talet ersattes hästarna av droskbilar av märket Minerva. De slitna hästfiltarna användes att täcka bilarnas motorhuvar med om vintern. På somrarna spände chaufförerna vitt tyg över biltaken för att hålla svalka inne i vagnen.

De unga växelflickorna som trippade till sitt arbete i Allmänna telefonbolaget på 1880-talet hyllades sannolikt med mustiga komplimanger av de råbarkade kuskarna. Telefontornet stod kvar fram till 1952, trots att det hade spelat ut sin roll redan 1913, då kablarna grävdes ner. Det var en prydnad för staden och det borde inte ha rivits.

Borta är Klemmings antikvariat, som fick uppleva torgets storhetstid och förfall. Där kunde de unga 30-talsförfattarna göra litterära fynd för humana priser. Borta är konstsalongen Färg och Form, som var en obligatorisk hållplats på vernissagerundan. Där ligger nu en databutik i ett senapsgult hus. Borta är den Palmstedtska Brunkebergspumpen. Men den har hamnat på sin rätta plats, vid Stortorget.

 
 
 

 

 
Annonser

6 svar to “Norrmalm 1”

  1. Nemesio Barreto Monzón said

    Under 1980-talet bodde jag i Stockholm och jag tror att jag kan säga utan tvekan att detta korta illustrated history av staden är en av de bästa jag har läst. Jag har en samling med tidigare opublicerade fotografier av Stockholm, såsom möbelfabriken Bröderna Ljunggren (*), som då låg på Malmskildnadsgatan 17-23. Grattis för ditt utmärkta arbete.
    Nemesio Barreto Monzón
    Paraguay

    *) Från 1920 och fram till 1960-talet fanns en möbelfabrik på Malmskillnadsgatan 17-23 ”BRÖDERNA LJUNGGREN”. Delägare var Carl Torstens Ulf Ljunggren, Paraguays Konsul i Stockholm 1953-1964. Paraguays konsulat låg på den tiden på Malmskillnadsgatan 17. Carl Torstens Ljunggren var gift (1950) med en paraguayansk kvinna vid namn Concepción Romero i huvudstaden Asunción. (Enligt vigselattest). Angående rivningarna av Klara (1959-1973), eller stadsförnyelsen på Klara och nedre Normalm, enlig flera källor, revs minst 400 fastigheter. Den
    ovan nämnda möbelfabrikens ägarna är sedan länge döda: Carl Torstens Ljunggren (1928-1964) och Concepción Romero(1927-1997).
    Adressen Malmskillnadsgatan 17-23 kan vara baksidan på Nordea och SE-bankens kontor på Sergels Torg, mitt emot Kulturhuset på andra sidan Hamngatan.
    Jag vet inte vilka kontor som ev. ligger på Malmskillnadsgatan i huset, med ingång från Malmskillnadsgatan, men det mesta av huset hör säkert till Nordea och SE-banken. No 23 och 17 skiljs idag av Mäster Samuelsgatan och det är andra kontor där. Hela klabbet måste ha rivits när Klara revs, och Hötorget byggdes i sin nuvarande form. Fabriken måste
    varit delad i två kvarter redan då, misstänker jag.

  2. […] Stockholm (även om Rosenbad – vykortsbild med text  – efter rubriken Konstakademin):https://hellbom.wordpress.com/norrmalm-1/* Shenet har dels en liten text om badtraditioner och där öven rosenbad (scrolla ned till […]

  3. Erika said

    Hej,
    Var egentligen ute och sökte efter information om hur högt Skandia/Thule huset är på Sveavägen, eftersom de nu har tänkt att bygga om det. Jag bor på Johannesplan och kommer att få en stor vit koloss utanför fönstret så kvällssolen försvinner och himlen därmed (bor på nedre botten) trist. Men… fastnade på dina sidor, väldigt intressant att läsa, jag blev fast som sagt var. tack för ditt skriveri om Norrmalm, mycket intressant. PS du råkar inte veta hur högt Skandiahuset är i dagsläget? I den nya skepnaden skall den bli 43 meter hög! usch.

    Tack iaf för dina välskrivna sidor

    Erika

  4. Christina Johansson said

    Tack för fina foton och intressant information/ historia. Jag söker egentligen foton på Hamngatan 50-60- tal med butiken Leja Modehus

    • Hej Christina!
      Då Thorleif Hellbom dessvärre inte är ibland oss längre har jag tagit på mig att i mån av möjlighet besvara kommentarer.
      Joseph Lejas varuhus (senare Leja & Sachs) låg aldrig vid Hamngatan. Det startade på Regeringsgatan 5-7 obanför gamla Hotel Rydberg vid Gustaf Adolfs torg. Flyttade senare till hörnet Stureplan-Birger Jarlsgatan-Biblioteksgatan då det slogs ihop med varuhuset K M Lundberg varvid AB Nordiska Kompaniet bildades med Josef Sachs vid rodret. Först runt 1912 flyttade man in i nybygget i hörnet Hamngatan-Regeringsgatan där NK fortfarande finns om än i förändrad skepnad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: