Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Minnen’ Category

Fillebunke

Posted by hellbom på 62011000UTC06bUTCWed, 08 Jun 2011 07:24:48 +0000 26, 2007

”Fillebunke” var det någon som sa. Det är säsong för det. En iskall filbunke med kryddiga pepparkakor – det är en delikatess.
När jag hör ”fillebunke” kommer jag att tänka på John Botvid. Det var hans signatur så att säga.
Vi träffades ganska ofta på 40-talet.När han skulle ha fest brukade han ringa. Det kunde ju bli en bild i Philip den Magre-spalten i Filmjournalen.
Så var vi hos honom, Kirre Johansson och jag, i Sundbybergsvillan en sen kväll på hösten 1946. Där var operasångaren Carl-Axel Hallgren med Siri, där var tandläkaren och skådisen Bengt Logardt med Alice, som skulle göra egen karriär som Timander. Vid pianot satt Kai Gullmar och klinkade.
Vi befann oss på övervåningen. Vid 12-draget knackade det på fönstret och Botte öppnade. Där stod på en stege Sundbybergs borgmästare Slampen Lindberg. Och sen satte festen igång på allvar.

Posted in Minnen | 4 Comments »

Huggtanden

Posted by hellbom på 112009000UTC11bUTCMon, 02 Nov 2009 06:51:43 +0000 26, 2007

I gymnasiet fick vi en lärare i franska som ansåg sig vara en väldig lustigkurre. I stället för att lära oss franska berättade han roliga historier. Efter en sådan vred sig klassen i skratt. Inte jag. Jag satt gravallvarlig.

– Tyckte inte Hellbom att min historia var rolig? frågade magistern.

– Jodå, sa jag.

– Men Hellbom skrattade inte.

– Jag skrattade inombords, sa jag.

img319 - KopiaNär mjölktänderna hade tappats växte en framtand intill vänster hörntand snett utåt. Det blev en riktig huggtand, en Dracula-tand. Min märkliga tand väckte ofördelaktiga kommentarer och jag vande mig vid att knipa ihop käften. Aktade mig för att skratta. Hade det varit något med skoltandvården hade dom väl fixat det där på något sätt, men dom spanade bara efter hål, borrade och fyllde med amalgam.

På något sätt hade pappa fått kontakt med en tandläkare som hade varit hovtandläkare hos Haile Selassie, kejsare av Abessinien. Pappa bytte in några tavlor mot att familjen fick tandvård.

Hovtandläkaren kastade sig med förtjusning över min huggtand och började såga i den. Halvvägs tröttnade han och överlämnade jobbet till en yngre kollega. Denne söp något alldeles förfärligt och en dag dog han i en störtflod av blod inför en förfärad patient.

Men jag fick leva vidare med en porslinskrona över den halva huggtanden.

Så övertog den väna Anette mottagningen. Det gick ett par år innan hon bestämde sig för att avväpna Dracula.  Äntligen en ny tand. Hon satte den en smula på sned så att det skulle se naturligt ut. När jag smilar upp mig inför badrumsspegeln ser jag nästan ut som en Clark Gable. Men det är bara spegeln som får se mitt smajl. Jag fortsätter att behålla skratten inombords.

Posted in Minnen | 4 Comments »

Den första glassen

Posted by hellbom på 52009000UTC05bUTCMon, 11 May 2009 04:33:14 +0000 26, 2007

SpumoniI en kommentar berättar Martin Bergman att han åt sin första glass 1949, när han var sju år gammal. Det var på Krukmakargatan på Söder, där en konstnärinna vid namn Olga Lundholm ställt upp ett stånd utanför sin port, där hon sålde hemmagjord glass. I min barn- och ungdom gick jag säkert förbi där hundratals gånger, men det var på 30-talet och då hade Olga tydligen inte inlett sin kommers. Jag måste tänka efter när jag åt min första glass. Det måste ha varit när vi bodde på S:t Eriksgatan 12. Uppe i hörnet av Hantverkargatan fanns då som nu en kiosk. Där köpte vi små glassbåtar, som kostade 2 1/2 öre. Kan det vara möjligt? Fanns det en halvöring 1928?

 Det kan också vara på Mörkö, där vi blev bjudna på kungens glass. En gång varje sommar kom Gustav V åkande från Tullgarn för att äta middag på Hörningsholm. Duktiga kokfruar från bygden hade kallats in för att hjälpa till i köket. En av dem var gammelmor i Nilsborg, Hermans mamma. Efter avslutad middag skjutsades hon hem i grevens bil och kom över till oss med en ishink full av glass som hade blivit över.

En av min ungdoms glassfavoriter var en chokladpinne som hette Puck. Förgäves har jag sökt efter de italienska glassarna spumoni och tortoni, som jag lärde känna i New York i början av 40-talet. “De bästa i världen”, påstod försäljaren.Tortoni Det påstod också pizzabagaren om sin produkt. I Hornstull hade vi en egen glass. Mengis hette den, tillverkad av familjen Mengarelli på Bergsundsgatan. De hade kommit till Sverige som stuckatörer men på somrarna gjorde de glass.

Vi var bättre på att möta våren och sommaren förr.Årets första glasstånd dök väl upp kring 1 maj. Kåporna på drikcsfontänerna togs bort. Spårvagnen till Djurgården hade öppet släp, poliskonstaplarna satte vita kapell på sina uniformsmössor. Och barnen började med halvstrumpor.

Skriv gärna ner era glassminnen i kommentaren här nedan.

Posted in Minnen | 7 Comments »

Sylvestersupé

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCThu, 01 Jan 2009 09:13:57 +0000 26, 2007

fyrverkeri

Sylvestersupé! Smaka på ordet. Det är inte så vanligt numera men i min tidiga ungdom var dagstidningarnas annonsidor fulla av frestande erbjudanden från stadens bättre krogar. Sylvestersupé – det var dans, champagne, hummer och ostron, det var smoking och långa klänningar, det var ballonger och serpentiner och cigarrettrök under taket.

Vem var nu denne Sylvester? Några påvar har burit namnet, det har latinskt ursprung och betyder "skogsman". I Sverige är det så få som heter Sylvester att det är märkligt att det får finnas kvar i almanackan. Det finns en webcommunity som heter Sylvester, "för killar som gillar killar"".

Mitt nyårsfirande har genom åren varit ganska spartanskt. Från barndomen minns jag inte ens fyrverkerier, vi nöjde oss med att svänga med sprakande tomtebloss. Så gick vi på Flamman. Biograferna hade nyårsvakor. Den kvällen visades inte film, Thor Modéen, Åke Söderblom, John Botvid och Kvartetten Synkopen kom själva och spexade och sjöng. De flängde från bio till bio. Vid 12-slaget var det något högstämt diktläsande och så stod vi upp och sjöng "Du gamla du fria", om rätt jag minns.

Men oftast satt vi nog hemma och lyssnade på radion, det var  nån kabaret med Sickan Carlsson och Sigge Fürst, det var dansmusik med Sune Waldimir. Fem minuter före midnatt fördes vi till Skansen, där Anders de Wahl, i fårskinnspäls, drog igång med Tennyson.  Så började Segloras klockor klämta, det utbringades ett leve och in kom Sven Jerrings sonora stämma: "Runt hela Sveriges land ringer  nu kyrkklockorna in det nya året". Efter de Wahls malmklang lät de så spröda.

På den gamla malmgården Jakobsberg hade Gunnel Hazelius-Berg dukat upp en Sylvestersupé och när den var aväten drog sällskapet iväg till Strandvägen och tog en morgonmacka och ett par supar i Anders de Wahls kök. Det var Olof Widgren, det var Mats Rehnberg, det var Delsbostintan. Om detta var kvällstidningarna okunniga.

I år sov jag över årsskiftet. När jag vaknade var det nya året 40 minuter gammalt. Jag tog mig en ostmacka på Finn Crisp.

Posted in Minnen | 16 Comments »

Jul på sparlåga

Posted by hellbom på 122008000UTC12bUTCWed, 10 Dec 2008 15:04:25 +0000 26, 2007

Med åren har mitt intresse för julen blivit allt mattare. Det är decennier sedan jag hade en julgran. I en garderob ligger en stor papplåda med julpynt. Girlanger, klockor, glitter, toppstjärna, flaggor och en amerikansk julgranseklärering med ljus i olika färger som bubblade. Inte så stämningsfullt som de gamla stearinljusen, men tryggare. Någonstans finns också en julgransfot. Antagligen i källaren.img_0067

En jul råkade jag hugga mig i handen, när jag skulle kvista av en gran, och fick sitta fyra timmar i Södersjukhusets akut innan jag blev hopsydd. Tillsammans med en liten pojke från Chile läste vi Kalle Anka. Han talade bara spanska men vi förstod varandra ganska bra. Det var kanske det året jag hade min sista julgran.

För att riktigt uppskatta julen bör man ha små barn omkring sig. Nu finns bara Minna, fem år, uppe i Hudiksvall, men henne träffar jag så sällan. Jag antar att hon tindrar med ögonen på julafton – men tror hon på tomten?

Jag var ungefär i den åldern när avslöjandet kom. Då tomten drog av sig vantarna hade gubben så små och smala händer. När moster Rut en stund senare kom in i köket kände jag igen händerna. Lurad! Så värst besviken blev jag inte. Jag hade nog haft mina aningar.

Morsan var ganska duktig på matlagning, även om hon höll sig till husmanskosten.  Till julen gjorde hon allting själv. Inlagd sill och sill i senapssås, sillsallad, så vackert formad, syltor – pressyltan var fantastisk, någon motsvarighet har jag inte mött senare. Den dallriga kalvsyltan var jag mindre förtjust i. Skinka förstås och lutfisk som legat i en balja. Och så risgrynsgröt med en mandel i. Och kantarellomelett! Det var ju inte så vanligt på julbordet, men det gav en försmak av sommaren. Och sen en saftig fruktkaka och massor av småkakor.

Det var ett frosseri. Men jag längtar inte efter det. Äter jag för mycket blir jag tung och däst och yr i skallen.

Kanske borde jag skriva mer om julen. Intresset är förvånansvärt stort. Mina julbloggar från förra året är just nu de mest lästa. Jenny Nyström, Viktor Rydberg, julbord, Natten går tunga fjät.

Än är det två veckor kvar.

Posted in Minnen | 1 Comment »

Minnen från Södra kommunala

Posted by hellbom på 92008000UTC09bUTCWed, 03 Sep 2008 06:18:14 +0000 26, 2007

Minnen från Södra kommunala

 

På hösten 1936 började jag i klass 1 D i Södra kommunala mellanskolan på Hornsgatan. Jag var tolv år gammal. Om någon hade frågat mig om jag tyckte att skolan var vacker hade jag nog svarat nej. Ett plugg skulle se ut som Högalids folkskola, som jag kom ifrån, eller som Södra Latin, där jag fortsatte. Stora röda borgar. De här vita blocken kunde vara precis vad som helst. Jag var nog inte så tänd på funkisen, om den inte såg ut som Flamman som jag bodde granne med.

Men det var fräscht och fint. Pulpeterna var plana, ljusfernissade bord, stolarna var lösa. Med stålrörsben. En del av mina klasskamrater var jag redan bekant med. De kom som jag från Högalid. En del av eleverna i de högre klasserna kände jag också igen. De hade varit utlokaliserade till Högalids folkskola.

Den stora nyheten var att vi i stället för en lärare fick en hel drös. Vår klassföreståndare hette Stellan Fries. Han undervisade i tyska, som var det första främmande språket på den tiden. Vi hade lite besvär med ich-ljuden, men när de väl var avklarade gick det galant.

Jag köpte skolmössa med märke i, men bar den sällan. Nere i Tullen var kissedoggar inte så populära. Mina gamla kompisar i Ligna och Tanto såg jag alltmer sällan, men jag fick nya och kom mest att hålla till i kvarteret Marmorn på Lundagatan, där min nya bästis Arne Hellqvist bodde. Om detta har jag berättat i Hellbom´s weblog

Att skriva uppsats var det roligaste jag visste, men fru Widecrantz (tror jag hon hette) var en smula petig. ”Hos tandläkaren” var ett ämne jag skrev om. Det blev en liten novell om en kille som satt i tandläkarens väntrum och inbillade sig alla de fasor som väntade honom därinne.

Han bläddrade i tidningar, betraktade de bleka ungar som kom ut från mottagningen och till slut rymde han och gick till kiosken och köpte godis.

Fru W fattade inte det litterära värdet utan höll en lång moralisk föreläsning om att så där gör man inte. Förgäves försökte jag förklara att det inte var mig det handlade om. Det hjälpte inte. Jag hade missuppfattat ämnet och att jag inte fick underkänt berodde på att jag inte hade några stavfel.

I räkning hade vi en riktig satmara. Hörlin hette hon, syster till konstnären Tor. Matematik har aldrig varit min styrka och med henne som lärare blev det allt obegripligare. Hon gick runt i klassrummet med ett suddgummi mellan tummen och pekfingret. Rätt som det var gav hon sig på en stackars unge och vred till i håret i höjd med tinningen. Det gjorde jäkligt ont. Mitt hår var ostyrigt. En lock föll ner i pannan. Jag strök upp den. Locken föll ner. Jag strök upp den.

Låt bli det där! röt Hörlin. Men locken föll ner och jag strök upp den. Då lånade hon ett hårspänne från en av flickorna och fäste det själv i mitt hår. Och där fick jag sitta med skam och under fniss timmen ut. Nej, räkning är ingenting för mig.

I engelska fick vi en ung tjusig kille med en smal mustasch. Han såg ut som hämtad från Hollywood. Lite av Erroll Flynn. Tjejerna älskade honom och han var nog rätt förtjust i ett par av tjejerna. Men han talade bra engelska och även om vi blev rätt duktiga i tyska började engelskan ta överhanden.

I gymnastik hade vi löjtnant Ringquist. Gymnastiksalen var topputrustad med alla de pinoredskap man kunde tänka sig. Men det bästa var att vi fick använda Zinkensdamms idrottsplats med sina kolstybbsbanor och hoppgropar. Det var en ordentlig uppgradering från den lilla sandplanen intill fängelset på Långholmen. Men någon idrottsstjärna blev jag inte. Fast jag var rätt hyfsad på stående längd.

Det var nog på hösten 1939 som grabbarna erbjöds att välja mellan metallslöjd, träslöjd och skolkök. Det väckte stor uppståndelse. Jag tror att vi var först i landet med pojkar i skolköket. Alla killarna i min klass valde att laga mat.

Varje lektionsdag lagade vi förrätt, varmrätt och dessert. Sen dukade vi fint och åt vad vi gjort. Den första förrätten vi fick göra var solöga. Rå äggula, omkransad av rödbetor, lök och ansjovis. Lite märkligt val i ett skolkök kan man tycka, men jag tror att avsikten var att vi skulle imponera på våra misstänksamma fäder med våra nya kunskaper.

Vi fick baka också. Matbröd, kaffebröd, sockerkakor, småkakor. Det fick vi ta med oss hem. Mitt intresse för matlagning väcktes det där året och det har aldrig upphört. Ett konkret knep minns jag. Hur man öppnar det trilskande locket på en kryddburk. Vrid det först medsols. Sen öppnar du lätt motsols.

På morgonen den 9 april 1940 hade vi dubbeltimme i tyska. Någon upptäckte att det hade samlats folk framför löpsedlarna vid tobaksaffären tvärs över gatan. Jag fick springa ner och ta reda på vad det var frågan om. Tyskarna hade invaderat Norge och Danmark.

Då började Stellan Fries tala om Tyskland, där han själv hade bott för inte så länge sen. Det var enda gången jag hörde nån lärare tala politik eller ens nämna kriget därute i  världen. Vad han sa minns jag inte mycket av, jag ville helst ut och ta reda på mera. Men en absurd detalj fastnade.

Tysken lägger en liten bit fläsk på tallriken, sa Fries. Så täcker han den med potatis, som han äter tills han ser fläsket igen. Då lägger han på ny potatis.

Så eländigt skulle det alltså bli om tyskarna kom hit. Men rädda var vi inte. Vår beredskap var ju god.

Nåra veckor senare tog vi realexamen. Utan de gråa mössorna. Vi defilerade framför lärarna i kollegierummet, tog i hand och sa ajö. Det var en smula rörande.

-Skriv nu inga dumheter i tidningarna, sa Stellan Fries. Det har jag försökt låta bli.

Posted in Minnen | 3 Comments »

På spaning efter Berit Rådell

Posted by hellbom på 72008000UTC07bUTCThu, 24 Jul 2008 04:10:05 +0000 26, 2007

Det här är Berit Rådell som jag skrev om under rubriken ”Den första brallisen” i den här bloggen. Bilden till vänster togs i mars 1946 av min kompis Lasse Nordin och publicerades på sistasidan av tidningen SE. Berit jobbade då på postgirot men blev kort därefter anställd som kontorist på Filmjournalen. Vart hon sen tog vägen vet jag inte. Troligen gifte hon sig och fick ett annat  efternamn. Finns det någon som har upplysningar om henne så skriv i en kommentar här nedan eller e-posta thorleif.hellbom@comhem.se

Posted in Minnen | Leave a Comment »

Självbiografi?

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCFri, 22 Feb 2008 05:29:08 +0000 26, 2007

– Den här bloggen kan bli din självbiografi, sa Hans-Ingvar när jag träffade honom på Seniorernas årsmöte.

Nej, nej! Jag värjer mig för tanken. Självbiografi – det låter så fruktansvärt pretentiöst. Helst skulle jag vilja använda bloggen som de flesta andra, berätta om vad jag varit med om i dag, vad som har hänt. Men jag är aldrig med om nånting, det händer ingenting och så glimtar en minnesbild fram och så sitter jag där och låter fingrarna löpa. Men självbiografi är det inte.

För övrigt är jag misstänksam mot hela genren. När jag läste Buster von Platens böcker kunde jag gång på gång upptäcka att han mindes fel, om han inte direkt ljög, som exempelvis med historien om sparkstöttingen.

När jag reste till USA första gången på våren 1947 bad Lucke Bonnier att jag skulle ta med mig en sparkstötting till en kille på Reader´s Digest. Han hade blivit förtjust i detta märkvärdiga fortskaffningsmedel när han var på besök i Sverige och tyckte att det borde passa i backarna i Pleasantville. Att förklara för tullen I New York vad det var jag ville föra in var inte det lättaste denna aprildag, men det gick och sen låg sparkstöttingen i mitt rum på Christopher Street tills den hämtades av ett bud från Reader´s Digest nån gång mitt i sommaren. 

Nu skriver Buster att det var han som hade med sig sparkstöttingen. Han stal den från mig. Han ljög helt enkelt. Jag berättade detta för Lucke, när jag träffade honom för nåra år sen och hans lakoniska kommentar var: ”Typiskt Buster!”

Hur det gick till när vi fick ny redaktionschef efter Sten Hedman skulle jag gärna vilja berätta om, för där var jag ordentligt inblandad. Men minnet är för dåligt och de anteckningar jag förde den gången kastade jag efter ett par år för hela proceduren var så olustig.

Det var en söndagkväll vill jag minnas. Jag satt vid den bortre kortändan av bordet – kan jag ha varit nattredaktör? – när David Bonnier kom in.

– Dom vill ha Sven Sörmark, sa han.

Vi reste borst som en man. Inte för att vi kände Sven Sörmark, men nån av familjen Bonniers hejdukar skulle inte få tränga sig in på Dagens Nyheter. Ett krismöte sammankallades. Vi ringde Kalle Wall och hela sällskapet gick till Gillet. Varför vi inte kunde ha mötet på DN förstår jag inte. Var vi rädda för att väggarna skulle ha öron? Nej, antagligen behövde vi ha ett glas i handen för att lugna ner oss.

Det var kanske redan då som vi bestämde oss för att ta kontakt med Gunnar Arvidsson i Paris.

I de dagarna gick min gamla vänskap med Gunnar Gunnarsson förlorad. Han var uppriktigt ledsen över att vi hade förbigått honom. Ingen av oss hade föreställt sig att han hade nåra förhoppningar på att efterträda Hedman.

Jag tror att det var Snosse som ringde Arvid och berättade att han var vår kandidat och jag sökte upp Åke Bonnier och bad om hans hjälp att stoppa Sörmark. Resultatet blev att jag kallades upp till Huss som frågade om jag själv aspirerade på posten.

– Aldrig med min fot, sa jag – eller nåt liknande.

Slut nu med det ”självbiografiska”.

När jag tittar in i andra bloggares dagböcker blir jag förvånad över vilka banaliteter de ödslar ord på. Tjejer skriver om sin fnasiga hy, om hur svårt det är att gå ner i vikt, hur äcklig kebaben var som de åt i går, hur trevligt det ska bli att ha fest med kompisarna på lördag. Inte ens Bodil Malmsten får det att gnistra och spraka, där hon mal på om sina vedermödor att sätta upp sin pjäs, och Carl Bildt, som ju faktiskt är med om en hel del och träffar en massa intressanta människor, han är uppriktigt sagt ganska tråkig. Han skulle behöva en ghost writer. Slå sig ihop med Bodil kanske.

Nej, dagbok ska det här inte bli. Inte heller självbiografi. Det får bli vad det blir när jag sätter fingrarna på tangentbordet. Nåra strödda minnen. Nåra enkla reflexioner.

Posted in Minnen | 1 Comment »

Hamburgerkungen

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCTue, 19 Feb 2008 15:34:23 +0000 26, 2007

Sten Sture Modéen var 25 år när jag träffade honom på hösten 1945. Han hade tänkt bli skådespelare liksom sin farbror Thor, inte i samma fack kanske, mera åt första älskare-hållet. Nu hade han just återvänt från Hollywood, där han förgäves hade gått och knackat dörr i de stora filmbolagen.

Schamyl Bauman höll på att spela in ”Hotell Kåkbrinken” i ateljén på Lästmakargatan. Det var för Irene Söderbloms skull jag gick dit. Hon var Gösta Bernhards tjej och hans dragspelande primadonna på Casino. Nån vidare skådis var hon inte men hon var blond och snygg och nu hade hon fått en huvudroll mot Karl Arne Holmsten.

Där satt Sten Sture Modéen i ett hörn och väntade, som är det mesta man gör i en filmateljé, om man inte är fotograf eller regissör. Vi kom i snack och han berättade att han hade fått ett extraknäck på Radiotjänst, han gjorde ett önskeprogram på söndagmorgnarna för folk som låg på sjukhus. Jag sa att jag hade jobbat en del med radio och då föreslog han att jag skulle hänga med på söndan.

Så på söndagmorgonen satt jag där igen på Kungsgatan 8. Sten Sture läste brev och killen i kontrollrummet la på grammofonskivor. Vi hade pratat om att vi kanske kunde hålla nån liten dialog, men det blev inget av den där söndan, inte nån annan heller för den delen, för programmet las snart ner.

Men Sten Sture saknade aldrig idéer. I USA hade han upptäckt hamburgarna, det borde vara nånting för Sverige. Om du är gammal nog att komma ihåg serien Karl Alfred så kommer du också ihåg hans lille kompis Frasse.

frasse.gifEn rund liten goddagspilt med borstig mustasch och kubb. Han käkade  ständigt parisare, men att det inte var parisare, det kunde var och en se, för såna ska  ha ett stekt ägg ovanpå. I själva verket var det hamburgare, men det var en okänd delikatess i Sverige.

Schamyl Bauman var inte bara filmregissör. Han var också restaurangman, han ägde två trevliga små krogar som hette Papegojan och Flustret. Schamyl var naturligtvis den finansiär vi behövde för att starta hamburgerrevolutionen.

Och han tände direkt. Men han varnade oss för att det kanske inte skulle bli så lätt att få tillstånd, myndigheterna var så kinkiga. Och han hade så rätt. Hälsovårdsnämnden, eller vilken nämnd det nu var, sa blankt nej. Det var fullkomligt otänkbart att man skulle få stå och laga mat i gästernas åsyn.

Så föll den goda idén och det skulle dröja ända till 1973, innan hamburgaren började sitt segertåg i Sverige.

Men tänk om… Man skulle ha kunnat bli en storfräsare som den där Lederhausen.

Nej, antagligen hade vi fått stå där och vänt biffar medan Schamyl håvat hem kosingen.

Och vad hände med Sten Sture då? Ja, han fick nåra små filmroller, ett par om året som mest, fram till 1968. På hösten 2000 dog han.

 

 

 

Posted in Minnen | 1 Comment »

20 Christopher Street

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSun, 17 Feb 2008 08:57:05 +0000 26, 2007

I Greenwich Village splittras Manhattans rutmönster, gatorna löper lite kors och tvärs, de första husen byggdes längs gamla indianstigar, där var trädgårdar och stall, dit sökte sig förmöget folk på somrarna, det var ungefär som malmgårdarna i Stockholm.

I början av 1900-talet blev det bohemernas kvarter. Dit flyttade konstnärerna, författarna, musikerna, skådespelarna. Det dröjde ett tag innan jag fattade vilken fin adress jag fått. 20 Christopher Street. Det var nånting att skryta med. Det var ett litet triangelformat kvarter inramat av Christopher Street, Gay Street och Waverly Place, som inte är en plats utan en gata.

20-christopher-street-3.jpg

 Husen uppfördes 1827 och de enda förändringarna som har gjorts är att gasledningar och centralvärme dragits in. Jag bodde en trappa upp, tvärs över gården, som var en vacker liten trädgård. Det var ett rum bara. Där fanns en dusch och i en liten avbalkning stod ett gaskök med två lågor. Därunder ett minimalt kylskåp.

Kanske var det i ett här rummet som borgmästaren Jimmy Walker hade kärleksstunder med sin älskarinna skådespelerskan Betty Compton i slutet av 20-talet. Det var en stor skandal som hela stan kände till, borgmästarn var ju gift. Men han skilde sig och gifte sig helt anständigt med Betty i mitten av 30-talet. Det gjordes en film på det här med Bob Hope i huvudrollen. ”Beau James” hette den.

Det spökade i huset. En kvinna vid namn Eliza Jumel fladdrade omkring och knackade på fönster och bultade i väggar. Ett annat spöke var Aaron Burr som ropade på sin dotter Theodosia, som försvunnit på havet. Om jag hörde bultningar, knackningar eller rop så var det antingen vår svarte ”super” Ollie som var på röken eller min granne Barbara som skällde på Paul.  

 12_gay_street1.jpgDet fanns en ut- och ingång till, mot 14 Gay Street, som är en av Manhattans kortaste gator. Den är också känd för att vara den gata där det begåtts flest mord per fot. Varje dag gjorde turistbussarna en sväng in där, men det var inte bara för mordens skull. I källarvåningen  till höger om porten hade författarinnan Ruth McKenney bott. På 30-talet skrev hon en serie korta självbiografiska noveller i New Yorker om sina författardrömmar och om hennes systers skådespelardrömmar. De samlades till en bok som fick titeln ”My Sister Eileen”. Den arbetades om till en pjäs på Broadway, den blev musikalen ”Wonderful Town” med musik av Leonard Bernstein och med Rosalind Russell i huvudrollen, den blev två filmer och en TV-serie. Eileen fick aldrig uppleva denna fantastiska framgång. Hon omkom i en bilolycka fyra dar innan  pjäsen hade premiär på Broadway. Ruth fick förverkliga sin författardröm i flera böcker och medarbetade flitigt i de mest ansedda tidskrifterna. Men hon slutade att skriva när hennes man begick självmord 1955. Hon avled 1972. då var hon 60 år gammal.

Om allt detta. och om morden på gatan och om spökerierna i huset, berättade bussarnas guider. Jag satt där ibland i källarrummet och drack ett glas med den gamle svenskamerikanske journalisten Eric Sylwan och hans väldiga ryska älskarinna. Fönstret i det enda rummet satt strax under taket. Vi kunde se de förbigående ute på Gay Street från skorna upp till knävecken.

 Kändisar i the Village

Här är en lista över känt folk som bott i the Village. Märkligt nog har Wikipedia missat en viss Hellbom.

img248.jpg

.

Posted in Minnen | Leave a Comment »