Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Mörkö’ Category

Of Mice and Men

Posted by hellbom på 102009000UTC10bUTCSun, 11 Oct 2009 06:25:31 +0000 26, 2007

 

En höstlig rapsodi

Så var då hösten här. När jag vaknade på lördagmorgonen stod termometern utanför verkstadsfönstret på 3 grader plus. Eftersom den visar fem grader fel betydde det 2 grader minus. När jag tände ytterlampan glittrade frostpärlorna i gräset. Det var isskorpor på regnvattentunnorna. Dags för vinterjackan. British Army Surplus.

På fredagkvällen upptäckte jag ett par rivhål i underlakanet. Mycket märkligt. Det var inte alls slitet. Så såg jag muslorten. Aha! Jag hade fått sällskap. Jag kröp ner och somnade strax.Mus

Det var längsen jag hade möss i verkstan. Men jag minns en vinter för flera år sen. Jag väcktes flera gånger under natten av att möss sprang över mitt ansikte. De kutade upp och nerför den ojämnt putsade väggen. Då satte jag ut nåra fällor betade med en god ost. Det var inte vidare trevligt att tömma de där fällorna om morgnarna. Där låg de, halshuggna, blodiga, de stackars små kräken. Men mössen minskade inte. Tvärtom. De ökade. Ostdoften tycktes locka in dem. De bet av rullgardinssnören, gnagde hål på sängöverkast, bet av elkablar och åt stora bitar av datorns musmatta (!). Då slutade jag med fällorna och mössen försvann. Tills nu. Ja, kom in i värmen du. Men håll dig i skinnet. Bygg inte bo i madrassen!

Det är så mycket som ska göras, när man bommar igen på hösten. Jag skriver en lista, men glömmer ändå hälften. Den stora frysen tömdes. Det var inte mycket kvar där. En pannbiff, en påse wokgrönt, en påse stuvad spenat, en längd skivat rostbröd och en hembakad råglimpa. Jag förde över det till frysfacket i Lillstugans kyl.

Förr brukade jag rensa fågelholkarna vid den här tiden. Om det inte görs kan fåglarna bli sjuka står det i fågelböckerna. Men en lat dag frågade jag mig: Vem är det som rensar alla fågelbon ute i naturen? Och en vårdag såg jag hur den svartvita flugsnapparen lämpade ut den gångna sommarens rede ur holken innan han började bygga på nytt. Då slutade jag med klättrandet. 

Så är det regnvattentunnorna. De ska tömmas och skuras. Ett tiotal tunnor har stått fyllda hela sommaren. Vad ska jag med regnvatten till? Jag har inte längre nåra odlingar.

Köksfönstret i Lillstugan är svart av flugor. De fanns inte här förra veckan. Det verkar som de föds inne i stugan. I den ordentligt tillskruvade lampgloben i taket ligger en bottenskyla av döda flugor. Hur de kommit dit är en gåta.

Dags att diska så jag slipper så mycket nästa helg. Men det kommer inget vatten ur kranen. Isproppar i slangen. Tur då att jag inte tömt regnvattentunnan på knuten. Jag knackar hål på isen och fyller kastrullen.Regnvattentunna

Mina dambekanta säger att håret blir så fint om man tvättar det i regnvatten. Jag kanske ska etablera mig som regnvattensleverantör till damfrisörer. Jag har ett vatten med tallbarrsdoft. Det borde vara särskilt eftertraktat.

Posted in Mörkö | Leave a Comment »

Sandlådan

Posted by hellbom på 62009000UTC06bUTCWed, 17 Jun 2009 14:30:02 +0000 26, 2007

Yngsta barnbarnet Minna kom på besök häromdan. Det händer inte så ofta för mellan Hudiksvall och Stockholm-Mörkö är det en bra lång bit. Det regnade den här dan, som det gjort oftast den här sommaren. 38 mm kom det.

Det hindrade inte Minna. Hon krängde på sig sin röda regncape och gick ut och samlade vinbergssnäckor som finns här i stora mängder.

En gång försökte jag tillaga dem. Byggde en bur av kycklingnät och lät dem vandra av sig slemmet i flera dar. Matade dem med egenodlade salladsblad. Tog sen livet av dem genom att lägga dem i kokande vatten, petade ur dem ur skalen och la dem i en kastrull med en mängd kryddor och grönsaker. Där skulle de koka i flera timmar. Jag glömde dem. Frampå eftermiddan kände jag os från köket. Det var ett helsikes jobb att skrapa bort de inbrända sniglarna från kastrullens botten. I fortsättningen åt jag mina sniglar på Cattelin.Minna_samlar_sniglar_juni_2009 vers 2

Men det var om sandlådan jag skulle berätta. Jag bad Minna posera för ett fotografi. Jag byggde den när Rasmus var liten. Grävde en djup kvadratisk grop, göt ett betongkar. Klädde in det med tryckimpregnerat virke och sittbräder, fyllde upp med ett par lass mursand. Så köpte jag små hinkar, krattor, spadar och formar och kommenderade dit barnbarnen. Ja, Rasmus och Linnea gjorde väl några sandkakor. Sen kom Jonis, Petter och Theo, som då fortfarande hette Robin. Så var Malin här och kusinbarnbarnen Simon, Sascha och Robin Järvi. Och Axel förstås. Men de satt aldrig där långa stunder. Axel byggde livsfarliga plattformar högt upp i träden och satt där och spanade ut över nejden.

Farfadern/morfadern såg till sin sorg att sandlådan ofast stod tom. En sandlåda är inte så värst spännande. På landet finns så mycket annat intressant att hitta på. Barn vill själva bestämma vad de ska göra.

Det slutade med att jag körde dit nåra kärror kompostjord och sådde blomfrön. I flera somrar har det blommat så fint, men nu börjar ogräset ta över. Men ogräs kan också vara vackert.

Om nu Jessica och Rasmus kommer på besök med ett litet barnbarnsbarn inom förhoppningsvis en nära framtid har jag tyvärr ingen sandlåda att erbjuda.

Vi får hitta på något annat. Vi kan börja med att leta sniglar.

Posted in Mörkö | 2 Comments »

Båtsman Rolig på Lustigtorp

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCSun, 25 May 2008 06:05:19 +0000 26, 2007

På det runda bordet som stod i mitten av ”finrummet” på Lustigtorp låg under hela min barndom två gamla fotoalbum. Under regniga dagar satt vi där och bläddrade i dem om vi inte spelade ”Löjliga familjerna”. Instuckna i fickor var bilder av vackra tanter och mindre vackra tanter, allvarliga, alla i mörka klänningar, knäppta långt upp i halsen. Männen var lika allvarliga, en del hade på sig höga, blanka hattar.

Vilka dessa människor var hade jag ingen aning om och jag frågade inte heller. Mormor och morfar visste naturligtvis. Det var väl deras släktingar och vänner.

När mamma hade dött hittade jag de här albumen i en liten resväska av papp. De var mera slitna nu, låset på det vackraste var borta. När jag öppnade det föll tre fotografier ut som jag inte hade sett tidigare. Det var bilder av Lustigtorp, tagna från åkern nära landsvägen. Men torpet var sig inte riktigt likt. På den östra långväggen, ungefär där köksfönstret är fanns en veranda. Stugan var ännu inte panelad, timmerstockarna låg nakna och var antagligen omålade. Falu rödfärg hade ännu inte slagit igenom överallt.

Det pågår höskörd. Där står en äldre kvinna med en räfsa, Kring ett bord framför stugan sitter en grupp människor. Är det kafferast? Till höger skymtar en husgavel. Det är det gamla torpet. Mitt i åkern ligger en ”ö”, som nu är omgärdad av slånbuskar. Mitt på ”ön” står en oxel och där ligger stora stenbumlingar som en gång utgjorde grunden till torpet. Långt borta tycker jag mig skymta en vit skjortärm. Kan det vara båtsman Rolig på väg till lagårn?

Ett av fotogafierna är dubbelexponerat. Det skulle betyda att bilderna är tagna med rullfilm och att fotografen glömt att veva fram. Eftersom lådkameran kom i slutet av 1880-talet, vågar jag datera de här fotografierna till tidigt 1890-tal. Då bodde båtsman Rolig fotfarande på Lustigtorp med sin stora familj. Och här börjar historien om honom .

 

Blond och blåögd

När Lustigtorp byggdes vet jag inte. Det finns omnämnt 1724, men det troliga är att torpet uppfördes tidigt på 1690-talet, då det ”yngre” indelningsverket tillkom. Det innebar att två eller flera bondgårdar bildade en rote och höll en soldat, som de skulle förse med bostad, mulbete, hö och vedbrand. I gengäld slapp de själva göra krigstjänst. Bönderna behövdes på sina gårdar för försörjningens skull. Inåt land byggdes soldattorp för infanteriets knektar och kavalleriets ryttare. Längs kusterna byggdes båtsmanstorp.

I juli 1719 svepte ryska galärer in över Järnafjärden. De slog till mot Hörningsholm. där en lakej kände igen ryssarnas befälhavare, en svensk adelsman som tydligen släppts ur krigsfångenskapen mot att han straffade sina landsmän. Större delen av Mörkös befolkning flydde över Ulvsundet och slog läger på en åker i Järna. Sedan slottet stuckits i brand fortsatte ryssarna söderut, satte eld på gårdar och mogna skördar och slaktade kor och får. Det sägs att ett par sjöbodar var det enda som fanns kvar, när galärerna fortsatte ner mot Trosa. Så farligt var det nu inte. Kyrkan stod orörd – det var tsarens order – och enligt den förteckning som gjordes över skadorna tycks de ha varit tämligen begränsade. Lustigtorp nämns inte. Ett oansenligt torp ansågs väl inte värt att ödsla krut på.

Men i det nära grannskapet, tvärs över åkrarna vid Grönbrink har vi ett minne som hållit rysskräcken vid liv genom seklerna. Det är Fruberget, där en kvinna gömde sig i en grotta med sin älskade tupp. Men tuppen gol och ryssarna nackade både tupp och käring. En vandringshistoria som antagligen finns i många länder.

Vad båtsmannen hette som bodde på Lustigtorp år 1719 vet jag inte, men på ett tidigt stadium kallades bostället Lustigstugan. Båtsmännen tycks alternativt ha hetat Lustig och Rolig. Långt in på 1900-talet sa gamla Mörköbor ”Roligers”, när de talade om Lustigtorp.

År 1847 flyttade Anders Gustav Rolig in där. Om honom vet jag inte mycket mer än att han gifte sig, fick två söner och två döttrar och hade en arbetskarl med hustru och son som ”inhyses”. Efter närmare 25 års tjänst var det dags för honom att gå i pension och han flyttade till torpet Klubben.

Det var inte alltid så lätt att hitta ersättare. En båtsman stod inte så högt på den sociala trappstegen, men båtsmanstorpet var ändå bättre än drängstugan. Vid Björkarö, som var ”huvudrote” för båtsmanstorp 106, hade man just anställt en ung dräng, Nils Gustaf Jansson, som var son till en torpare i Hölö. Han lät sig övertalas och den 30 januari 1871 antogs han som båtsman och flyttade in på Lustigtorp och övertog namnet Rolig. Han var då arton år och fem månader gammal. I rullan beskrivs han som ljushårig, med blå ögon och normal färgsyn. Han var fem fot och sju tum lång. Senare i livet la han sig till med helskägg. Den 27 oktober 1871 svor han krigsmannaeden och var därefter redo för tjänstgöring.

Seglats med kungen

Under de första åren – så länge han var ungkarl – hade Gustaf en familj som inneboende, det var en småländsk skomakare med hustru och två söner. Under en period bodde där också en 13-årig ”tjänsteflicka”. Skomakarn disponerade troligen ”finrummet”, där han sannolikt också hade sin verkstad. Min morfar hade också sitt skomakeri i stugan innan han strax före första världskriget byggde den nuvarande verkstan med snickarbod och hönshus.

Den unge båtsmannens första tjänst varade i hela elva månader och sjutton dagar från den första oktober 1873 och den tillbringades helt och hållet på landbacken. På hösten 1874 var han under elva dagar barkgast på fartyget ”Sigrid” och under fem dagar eldare på ”Motala”. Så pågick det år efter år. Oftast var tjänsten förlagd till våren och sommaren, från början av april. till början av september. Synnerligen opraktiskt för en torpare som också har sina odlingar att tänka på, kan man tycka. Men den 1 oktober 1879 gifte han sig med Augusta Charlotta Lundblad. Hon födde i rask följd fem barn under åtta år. De fick ytterligare ett sladdbarn sedan de flyttat från Lustigtorp. Det var hon som fick sköta kåltäppan och se till de två korna och få in höet i ladan.

Och karln hennes levde det glada sjömanslivet. Sommaren 1883 var han skansgast på ”Drott” som just det året blivit kunglig jakt. Den 11 maj lämnade kryssaren Stockholm och målet bör ha varit Marstrand, som var Oscar II:s paradis på jorden sedan pojkåren. Den 21 juni var de tillbaka i Stockholm och därefter följde en månads tjänst på  ”Stationen” vilket betydde Skeppsholmen. Nils Gustaf fick 10 i betyg den här sommaren, Han hade skött sig..

Så var inte alltid fallet. År 1874 tycks han ha levt loppan. I april blev han varnad efter fyra dagars ”undanhållning”. I juli rymde han och fick åtta dagar på vatten och bröd. I oktober var det ”undanhållning” igen. Tre dagar på vatten och bröd. I maj 1886 rymde han åter och var borta i nästan tre veckor. Straffet blev två månaders fängelse. I äldre tider kunde han ha blivit kölhalad eller till och med avrättad. Just det året hade han svåra kontroverser med de snåla rotebönderna..

Hemlighus och innanfönster

Rotebönderna var inte särskilt måna om att se till att deras båtsman hade det bra. De långhalade med föreskrivna reparationer och förbättringar av bostad och fähus. de ställde inte upp med dragare vid skörden, de snålade in på mulbetet som inte räckte till för att föda de två korna, Augusta Charlotta fick inte tillräckligt mycket ved för att kunna hålla varmt i stugan. Gustaf skrev klagobrev på klagobrev och ibland fick han hjälp av sin chef, friherren och kaptenen C G Oxenstierna vid Södermanlands andra båtsmanskompani. Vid en husesyn i november 1886 krävde denne att roten skulle sätta in innanfönster och bygga ett Hemlighus. Han fick till svar att det inte fanns någon föreskrift att rotehållare var pliktig att anskaffa och underhålla  innanfönster och hemlighus. Fortsatta protester ledde ingenstans och ett kungabrev från Stockholms slott den 6 juli 1888, undertecknat med Oscar II:s namnstämpel, avslutas med fraserna: ”Kongl Mjt har dessa besvär i nåder låtit sig föredraga, men finner desamma ej förtjena afseende. Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.”.

En epok är slut

Redan 1873 beslutade riksdagen att indelningsverket skulle avvecklas och ersättas av värnplikt, men det dröjde ända till 1901 innan beslutet var fullt genomfört. Vid sekelskiftet fick han avsked och familjen Rolig flyttade till Torpängen i Sorunda, där de är skrivna från den 31 december 1900.  Två år senare dog Augusta Charlotta, men Gustaf blev över 80. Hans dödsdag är noterad till den 13 april 1933.

Såvitt jag vet hälsade han aldrig på i sitt gamla båtsmanstorp. Det skulle väl ha berättats om det i så fall. För några år sen hade jag besök av en släkting till honom, ett barnbarns barnbarn kanske, jag minns inte riktigt, och jag tog aldrig hennes namn och adress. På weben har förekommit en viss släktforskning kring honom.

Kanske någon vill höra av sig efter att ha läst detta.. .

Posted in Mörkö | 8 Comments »

Syrentorpare

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCThu, 15 May 2008 04:47:26 +0000 26, 2007

Det är den femtonde maj. En grå och kylig morgon med lite regn i luften. Men nere kring stora stugan glimtar det vitt. Syrenen slår ut. Det är tio dar tidigare än rekordvåren 2007, nära tre veckor tidigare än normalt. Hur ska den här sommaren bli?

Lustigtorp är ett syrentorp. Det är gott om dem i det sörmländska landskapet. Kanske var det Karl XII:s hemvändande soldater som förde hem de första plantorna. Nåra syrenkvistar och receptet på kåldolmar. Det finns trots allt ofta något gott i krigens spår.

De fattiga torparna kände sig antagligen nästan som herrskap där de satt i sin syrenberså om försommaren. Syringa vulgaris – bondsyren.

Bäst tycker jag om den vita. Den lila är – ja, lite vulgär kanske.

När de unga författarna, storstadspojkarna, på 30-talet flyttade ut på landet och bosatte sig i de små röda stugorna var det inte för idyllens skull. Men hyran var billig och krogen inte så lockande nära och när man behövde åka till stan kunde man lifta med mjölkbilen.

Det var nu ordet syrentorp präglades, möjligen i någon söndagsbilageartikel av Erik Asklund.

Häggens blommor har redan snöat bort i vinden. Syrenen slår ut. Skomakarn återvänder till sin läst.

Posted in Mörkö | 2 Comments »

I denna ljuva sommartid…

Posted by hellbom på 42008000UTC04bUTCWed, 02 Apr 2008 06:56:45 +0000 26, 2007

Ja, så ljuv är den ännu inte. Vinterjackan får sitta på ett tag till. Men sommartid är det. Helt officiellt. Sen i lördags morse. Vilken massa klockor man har att ställa om. I datorerna, i videospelarna,  i digitalboxen och i spisen. Två väckarklockor som jag aldrig behövt använda, ett fickur, en klocka ovanför köksdörren, i mobilen, i kortvågsradion. Och i bilen förstås. Många sköter sig själva, en del apparater måste startas om, ett fåtal vrids för hand på gammaldags vis.

img2541.jpg

Jag tog ut bilen ur vinteride och på söndan åkte jag till Mörkö. Dörren till lillstugan kärvade mer än vanligt, dörrposten slår sig i fukten. Trots att jag visste vad som skulle hända satte jag en skruvmejsel i nyckelringen och vred om. Och vips – nyckeln bröts av. Men jag har två i reserv.

Jag gjorde en kort utflykt i terrängen och konstaterade att blåsipporna var i full gång. Men det var faktiskt lika tidigt förra året. Med stor möda återvände jag till fast mark. Jag bör inte ge mig ut utan stavar. Jag sträckte mig efter tallgrenar och grangrenar, torra hallonplantor gav mig stöd, jag höll på att fastna i en nyponbuske. Snart får jag väl tillbringa mina somrar på en bänk under kastanjerna på Katarina kyrkogård. Eftersom jag tänkt mig ett liv efter detta, utströdd i minneslunden, kanske jag kan behöva en viss tillvänjning.

Såna där efter-döden-ritualer känner jag inte alls till. Måste man boka tid för att bli utströdd? Är en präst eller kyrkvaktmästare närvarande eller kan man bara komma knallande med en urna under armen? Hur går själva ströandet till? Tar man en grabbnäve aska och gör svepande rörelser som en gammaldags såningsman? Eller har man en liten sked eller skopa och pytsar ut lite här och var?

Charlotte Reimerson har skrivit en broschyr om det här. Jag borde kanske läsa den.

En gång skrev jag en sur krönika om två tjejer som barbröstade låg och solade sig i minneslunden. Mitt under högmässotid dessutom. När jag ligger där utströdd får de gärna återkomma. Sen kan de gå hem med nåra korn av mig på ryggen.

Aska är ju bra för komposter. Man ska varva ogräs, matavfall, kalk och aska. Där kunde man göra lite nytta. Bli utströdd sen över rabarberlandet. Kommer rabarbern att ärva mitt DNA? Surt, sa räven!

Makabert? Inte alls. Det är så här vi forskare funderar. Sen är det raka spåret till Nobelpriset.

Nästa helg får jag göra ett nytt försök med lillstugan. Och jag får inte glömma käpp eller stav. ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg…”

Posted in Djur och natur, Mörkö | 2 Comments »