Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for december, 2007

Den första brallisen

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCThu, 27 Dec 2007 16:35:10 +0000 26, 2007

Kolla in den här tjejen med hatten på nacken tillsammans med skådespelaren Sven ”Mankan” Magnusson i december 1946. Berit Rådell heter hon. Hon är Sveriges första brallis. Det kanske hon inte ens känner till själv. Bilden är tagen på Bromma flygplats. Vi väntar på Ray Milland.

img051.jpg

Så här ligger det till. På sommaren 1946 arrangerade Filmjournalen en tennisturné för skådespelare. Det var väl ingen lysande tennis som uppvisades, men vädret var vackert och Förlaget bjöd på både lunch och middag. Filmjournalen var dessutom en viktig faktor när det gällde publicitet. Kvällstidningarna hade ännu inte riktigt upptäckt läsvärdet i nöjesbranschen. En stor del av skådespelarkåren hade därför infunnit sig.

Flera av deltagarna hade knappast tagit i en racket tidigare, men man hade roligt. I en klass för sig stod ”Silverräven” Håkan Westergren och ”Rödräven” Sture Lagerwall. Om jag minns rätt så var det också dessa två som gick till singelfinalen på söndagen.

Hela Filmjournalens redaktion var naturligtvis där. Gunnilla Holger, chefredaktör, Thorleif Hellbom, redaktionssekreterare, Britt Arnmark. layout och Berit Rådell, sekreterare. Och naturligtvis den redan då närmast legendariske pressfotografen och Söderkisen Kirre Johansson.

Berit hade tagit med sig en kompis från Vårt Hem och från första stund väckte de två unga damerna ett enormt uppseende. De var klädda i de kortaste shorts som någonsin skådats. Jag gissar att de hade klippt av benen om de inte hade sytt dem själva. Något liknande fanns inte att köpa i butikerna.

– Ojojoj! sa Kirre, vicka braller. Och han gick ner på vänster knä som han brukade göra, höjde Rollieflexen och tog en plåt. Den skulle jag vilja se.

– Tjena, kortbrallerna, sa han nästa gång han såg dem, och eftersom vi som bor på Söder gärna slutar våra ord på -is, bergis, bombis, grattis, fjortis, lantis, blev det snart kortbrallisar, i ett nafs kortat till brallis. Ett ord var fött.

På finaldagen skickade Dagens Nyheter ut en ung, nyanställd journalist vid namn Jan Olof Olsson att skriva en bit. Jolo gick runt och tittade och lyssnade och de två unga damerna, de förtjusande små brallisarna kunde han naturligtvis inte missa. Och på måndagen stod ordet brallis för första gången i tryck på DN:s Namn&Nytt-sida.

Och sen spreds det som en löpeld över landet. Det kom nästan ur bruk och ansågs gammalmodigt under en period på 80-talet, men nu har det dykt upp igen.

Ett ord som tjack kommer väl däremot aldrig tillbaka i betydelsen flicka. Det står i dag för något helt annat.

Jag undrar vart brallisen Berit tog vägen. Är det någon som vet så hör av er.

Annonser

Posted in Att skriva | Leave a Comment »

Brevet till Gun

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCThu, 27 Dec 2007 07:50:39 +0000 26, 2007

När jag letade efter en bild i mitt första klippalbum hittade jag några artiklar som jag alldeles har glömt. Eftersom jag tycker att de är ganska välskrivna vågar jag lägga ut dem. Det här första inlägget är ett brev jag skrev till Gun Grut från Mörkö sommaren 1946. Gun hade en kolumn i Filmjournalen och gifte sig sedermera med Ingmar Bergman. Hon översatte Ivo Andric från serbokroatiska, vilket sannolikt bidrog till att han fick Nobelpriset 1961. Tio år senare omkom hon i en bilolycka i Jugoslavien. På bilden är jag tillsammans med henne och Leonard Clairmont (född Lennart Asplund), som var en av Hollywoods mest kända stillbildsfotografer.  Klicka på den blå filtexten för att se stor bild och text. 

img036-2.jpg

Posted in Att skriva | 31 Comments »

Stig Dagerman i Göken

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCWed, 26 Dec 2007 12:05:00 +0000 26, 2007

Våren 1942 skrev Stig Dagerman en novell och en dikt i Sällskapet EV:s tidning Göken i Södra Latin. Omslaget är ritat av Rune Lindström. Tyvärr är huvudet bortklippt. Klicka på sidorna för att läsa – först en gång och sen en gång till.

img0217.jpgimg0221.jpgimg026.jpgimg025.jpgimg0231.jpgimg024.jpgimg027.jpg

Posted in Litteratur | Leave a Comment »

Det lackar mot jul

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCTue, 18 Dec 2007 03:47:53 +0000 26, 2007

tomteland.jpg

Efter Lucia utbredde sig lugnet i skolan. Lärarna blev avspända. Kursplanen var fylld. Inga skrivningar, nästan inga läxor. Det var roliga timmen nästan hela tiden, men den var ännu inte uppfunnen.

Nu var det dags att skrapa ihop lite extrapengar till jul. Tio öre i veckopeng räckte ju inte långt. Möjligheterna var stora. Butiker som inte hade egna springschasar behövde hjälp. Jag låg bra till i Alices hembageri. Vi gick till Epa på Götgatskrönet och köpte julkort för ett öre styck, som vi sen sålde vid dörrarna för fem öre. Så började julgransförsäljningen. Den största och bästa var mittför Flamman, på nuvarande Hornsplan. Ingen anständig köpare bar själv hem sin gran. Han städslade en erfaren julgransbärare. Tio öre var normaltaxan vid mitten av 30-talet. Blev det 25 uppstod klang och jubel. Som omväxling till bärandet sålde vi havrekärvar och tallruskor i husen. Men aldrig jultidningar. Det var ett förlagsgeschäft som bara de mest oerfarna gick på.

Ett år fick jag överta ett julgransbestånd av en försäljare som hade tröttnat. Han hade sin försäljning på brandtomten nedanför 151:an Hornsgatan. Där hade stått en fabrik som brunnit ner nån gång på 20-talet. Ruinen var en fantastisk lekplats – men lite farlig. Där var ett stup på sex-åtta meter, ända ner till den gamla grunden. Vi kallade det för Avgrunden.

Jag hade fått ärva ett dussin granar. Försäljningen gick dåligt, men jag hade bestämt mig för att härda ut fram till julafton. När jag kom ut på julaftons morgon möttes jag av två detektiver som ville förhöra mig. De såg ut precis som detektiver ska göra. Trenchcoats, mjuka filthattar , nerdragna över ena ögat. En av dem rökte pipa. Kvällen innan hade det begåtts ett mord vid Avgrunden. Eller kanske ett dråp eller bara en olyckshändelse. Två gubbar hade börjat gruffa inne på Brokafeet och gått ut för att göra upp. En av dem hade fallit nerför stupet och slagit ihjäl sig.

Tyvärr kunde jag inte sprida något ljus över händelsen. Jag hade ju inte varit där. Det stod inte en rad om detta i tidningarna. Att en pilsnergubbe kolat var inget att ödsla trycksvärta på.

Det var det mest dramatiska som hände denna jul. Det var kanske julen därpå som vår julgran blev stulen. Vi hade haft den stående på gården, men på julaftons morgon var den borta. Pappa gick ut för att köpa en ny, men alla försäljare hade packat ihop och åkt hem. Nu var goda råd dyra. Timmarna gick och det började redan mörkna när han kom bärande på en gran, som hade glitter och änglahår hängande från grenarna. Han hade lyckats övertala en blomsterhandlare på Långholmsgatan att överlåta butikens gran till honom. Min far var inte en särskilt handlingskraftig man. Han var väl inte direkt opraktisk, han var ju bondson och hade fått hjälpa till hemma på gården. Men han var lite bekväm av sig. Han lät mamma styra och ställa. Men den där julaftonskvällen steg min aktning för honom.

Vet ni vad det är jag saknar? Jag saknar doften av lack, när man slår in julklapparna. Den röda lackstången som rördes försiktigt över ljuslågan och klämdes ner på snörknuten, när den hade börjat mjukna. Slicka på en femöring och trycka till, sigillet var klart. Det var festligt, det var jul. Numera är det bara tape. Bekvämt, men lite trist.

Lack och lacka är inte alls släkt med varandra, vilket man lätt kan förledas att tro. Såvitt jag vet är det bara mot jul det lackar, men lackar gör man alltså inte längre.

Nu var jag nästan lika rolig som gamle Cello, om någon minns honom.

Posted in Barndom | 1 Comment »

Krämpor

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCMon, 17 Dec 2007 05:13:43 +0000 26, 2007

formak.jpgHäromåret lärde jag mig ett nytt ord. Förmaksflimmer! Du har förmaksflimmer, sa läkaren på Södersjukhuset efter att ha lyssnat på mitt bröst. Vad vackert det lät! Jag såg för mig ett rum en solig söndagmorgon. Fönstren stod halvöppna och de lätta gardinerna rörde sig i vinden och sände solglimtar runt rummet, över den blanka chiffonjén, i vitrinskåpets glasrutor och kristallkronans kläppar. Det kunde vara en bild skapad av Sven Nykvist, den mästerlige filmfotografen.

Men förmaksflimmer är allvarligare än så. Det kan leda till stroke och död. Det måste behandlas med mediciner.

Under lång tid höll det sig borta, men plötligt en dag började hjärtat fladdra. Jag kunde följa det på blodtrycksmätaren. Det pulserande hjärtat stannade plötsligt, så slog det några snabba slag och återgick sen till normal takt. När slutresultatet visade sig blinkade ett litet hjärta på displayen, vilket betydde ”allt är inte som det ska, tala med din läkare”.

Just nu blinkar det alltmer sällan, hjärtat dunkar inte längre när jag ligger på vänster sida.

Det är klart att man får vara beredd på krämpor när man blir gammal. Men jag blir förbannad när jag inte kan lyfta högerarmen över axeln, när jag inte kan slå i en spik och skruva i en skruv.

Så är det synen. Efter en operation av gula fläcken såg jag en större bild med höger öga än med vänster, räta linjer och tryckta rader buktade sig, under två år öppnade jag inte en bok.

– Du kan vara glad att du ser överhuvudtaget, sa ögonläkaren kallt, hade vi inte opererat så hade du varit blind.

Det är nog värst med hörseln. I sällskap hör jag knappast ett ord av vad som sägs och folk betraktar mig antagligen som en idiot, vilket kanske inte är så felaktigt. Den dåliga hörseln orsakar bristande balans. Rätt som det är dråsar jag omkull. Det har hänt mitt ute på gatan. Vänliga damer har kommit rusande för att hjälpa mig upp. Aldrig en karl. De tror väl att jag är ett fyllo.

Och slår jag då hål på ett knä eller en armbåge vill det inte sluta blöda. Det är waranet.

Annars är det bra. Bara bra!

Posted in Ålderdom | 2 Comments »

Vad ska du bli när du blir stor…?

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCSat, 15 Dec 2007 06:53:55 +0000 26, 2007

img010.jpg

DN:s stora redaktion: Lennart ”Bomben” Persson, Thorleif, Sommar-Svensson.

Det fanns aldrig någon tvekan. Från tidigaste barndom visste jag att jag skulle bli journalist. Mollie Faustmans Tuttan och Putte var min första kontakt med Dagens Nyheter. Senare i livet skulle jag lära känna dem båda, Tuttan och Hampe.

Min första tidning är en liten blå anteckningsbok, när jag just har lärt mig skriva. Antagligen finns den bland de högar av papper, böcker och tidningar som fyller min kökssoffa. Den stora storyn där var ett referat av Charles Lindberghs Atlantflygning. Min första stora nyhetsupplevelse var kidnappingen av Lindberghs baby.

Nästan varje dag syntes Stockholms-Tidningens reportageplan över stan. Däruppe skulle jag vilja sitta och titta ner på Hornstull och så snabbt sticka iväg till en stor järnvägsolycka eller ner till Göteborg för att intervjua en filmstjärna som just kommit med båten från New York. Ken Maynard kanske.

Så kom OS i Berlin. Och spanska inbördeskriget.

I tredje och fjärde klass hette vår lärarinna Sara Montelius. Varje lördag delade hon ut flitkort. Det var vyer över svenska landskap. Alla fick ett kort. Var har jag dem?

I femte klass fick vi magister. Bengt Bergman, konsthistoriker, som varje sommar reste till Gotland för att forska. Han har skrivit boken ”Genom gotländska bygder” och ”Stockholm genom tiderna”, som är korrekt men ganska träig.

Både Montelius och Bergman ansågs lite finare och var sannolikt lite bättre bildade än vanliga folksskollärare. Det var kanske därför vi en dag fick besök av en journalist från Dagens Nyheter som frågade vad vi skulle bli när vi blev stora.

Grabbarna svarade kock och lokförare och annat trist – jag drog till med chefredaktör. Den kvinnliga journalisten log och gratulerade sin blivande kollega. Hon skrev om kocken och lokföraren men inte om chefredaktören. Men långt, långt fram i livet la hon bort titlarna med mig och det var en stor händelse. Hon hette Eva von Zweigbergk.

Bengt Bergman tyckte att vi borde lära känna vår stad genom att gå ut och göra reportage. Mitt första jobb var skulptören Ivar Johnsson på Lorensberg nere vid Pålsundet. Men han var inte hemma, så det fick bli en skildring av skulpturerna i den ganska skräpiga trädgården.

Nästa uppdrag gick bättre. Det var Högalidskyrkan. Inne i kyrkan träffade jag en gubbe som berättade allt vad jag ville veta och jag fick ihop en ganska bra grej. Jag bestämde mig för att den berättande gubben var kyrkoherde Bertil Mogård.

Mogård var inspektor för Högalids folkskola om jag minns rätt, i alla fall fick vi besök av honom en dag. Jag såg ju genast att han inte var min sagesman, och det blev minst sagt pinsamt när jag kallades fram för att läsa upp mitt reportage.

– Det var bra det där, sa kyrkoherden efteråt, men det var inte mig du hade träffat.

Man ska alltid kolla fakta.Man ska inte ljuga. Man åker alltid dit.

Jolo fabulerade ofta. Eller friserade sanningen en aning, så att det skulle se bättre ut. Inte fan kommer det två horor ridande på renhållningens hästar en morgon på Rörstrandsgatan. Sånt kan möjligen hända i Dublin.

Och Eld sa: ”Om jag berättade sanningen skulle mina kåserier bli ganska trista”. Men en kåsör bör ju ha rätt att ta sig friheter.

Alving talade alltid sanning, tror jag. Det högaktar jag henne för. Det blev ju bra ändå.

Pappa gjorde illustrationer till Diakonistyrelsens tidningar och genom honom fick jag mina gudliga betraktelser på tryck. Jag tyckte inte det var särskilt märkvärdigt. Jag gick inte omkring och skröt om det.

Det var Dagens Nyheter jag siktade på.

Posted in Att skriva | Leave a Comment »

Natten går tunga fjät…

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCThu, 13 Dec 2007 04:46:38 +0000 26, 2007

lucia100.gif

Luciamorgon 2007. Tre grader kallt och hopp om sol under dagen. Klockan halv sju startar SVT1 med Luciafirandet från Zorngården i Mora. Det ska jag förstås se om jag hinner skriva klart innan dess.

Från min tidigaste barndom minns jag inte något Luciafirande i hemmiljö. Jo, mamma bakade lussekatter, gula och glänsande med smak av saffran, inte alls lika de tunga klumpar som Ica säljer, tre stycken för arton kronor.

Min första Luciaupplevelse hade jag i Högalids folkskola 1931, när jag hade börjat i andra klass för fröken Ståhlberg, så söt i sina Margaretaflätor. Den gången fick jag bara stå vid sidan om i korridoren och se på, men hela dan var uppochnervänd. Vi hade pratat ihop ett julspel och jag var en lessen tomtenisse som låg med huvet i en ängels knä och blev tröstad av hennes smeksamma händer. Efteråt fick jag lida stor smälek för detta. Retades och härmades. Skådespelarlivet var inte lätt.

Redan året därpå var jag med i tåget. Vi hade gjort strutar och stjärnor i pappslöjden. De flesta grabbarna var klädda i farsornas nattskjortor, en del med röda garneringar runt halslinningen, men vi var moderna och sov i pyjamas. Py-ja-mas, sa vi med betoning på första stavelsen. Oftast bara masen. Varifrån fick jag min särk?

Helst hade jag varit Judas med  pungen. Det ville alla. Han fick busa hur mycket som helst. Några tomtar gick inte i tåget. Det är ett sentida påfund.

På kvällen var vi ute på stan och såg Luciatåget dra genom gatorna. Valet av Stockholms Lucia var ett stort evenemang som engagerade stans befolkning i ett par månader. Porträtt av kandidaterna satt i butikernas skyltfönster, alla hade sin favorit, diskussionerna gick för och emot.

Som ung reporter på Nya Dagligt Allehanda gjorde jag Luciareportage, ett morgonsvep genom de stora arbetsplatserna i Klara. Postgirot med alla tjejerna var bra, SJ och Esselte brukade få vara med. Lite dimmig av glögg och däst av Lussebullar återvände man till bladet och hasplade ur sig ett par matsedlar och en massa bildtexter. Sen blev det mera glögg.

Jag skulle vilja se hur de där reportagen såg ut, men det var inte såna jobb man var särskilt stolt över. De klipptes aldrig ur.

På DN var det tradition att bevaka Värmländska sällskapets Lucia så länge Sten Hedman var redaktionschef. Hans fru var från Värmland. Då fick man hyra smoking och på sällskapets middag åt man slom.

Luciadagen 1944 kommer jag aldrig att glömma. Jag gjorde lumpen och tjänstgjorde på personaldetaljen på A1 på Valhallavägen. Vår chef, ryttmästare Leidesdorff, var en orginell herre, en sån där som gjorde vad som föll honom in, stor och bullrig. Eftersom jag var polisreporter på Allehanda utnämnde han mig till chef för efterspaningsdetaljen. Det gällde att leta reda på grabbar som hade rymt och såna som inte inställt sig.

Jussi Björling var artillerist och ryttmästarn som var lite svag för kändisar tyckte att det var lämpligt att kalla in honom innan kriget var slut. Jussi tilldelades aldrig något jobb, Leidsdorff och han brukade gå och skjuta pistol bakom stallet en stund och sen fick han permis att gå ut på stan.

Vi var ett dussintal, några civilanställda damer, fru Fredriksson och Malin Ankar, en handfull rekryter, Mac Hertzman-Ericsson, den blivande skådespelaren, Per-Erik Wahlund, den blivande teaterkritikern och författaren. Det var tända ljus, lussekatter och pepparkakor, äkta bönkaffe och starkglögg från Systemet. Så ställde sig Jussi upp och sjöng för oss. Vad vet jag inte, men det var en fantastisk upplevelse att höra denna väldiga röst fylla det lilla schabbiga kontoret. Vi gjorde inte mycket mera den dan. Vid lunchdags gick ryttmästarn och Jussi ner till Östermalmskällaren och sen såg vi inte till dem igen. Nåra dar senare fick han återvända hem och sen träffade jag honom inte förrän jag besökte honom på Siarö tillsammans med Eddie Cantor. Men det är en annan historia.

                                                   ***

Som gammal journalist ser jag det som min plikt att ge er lite bakgrundsfakta. Långt innan den vitklädda Lucia började sin vandring firades ”Lusse” av det svenska folket. Den ursprungliga Lucia var som bekant en dam i Syracusa, som stack ut sina ögon, brändes på bål och när det inte hade nån effekt, höggs ihjäl med svärd och därefter blev helgon.

Den svenska lussekäringen var inte särskilt helgonlik. Hon for runt som ett jehu i natten och ställde till stort oväsen och gjorde allehanda sattyg. Den som inte hade tröskat, bakat och bryggt färdigt råkade särskilt illa ut och den som inte var uppe före tuppen den dan han fick stugan full av löss. ”Lusselusen” och ”Lusafittan” kallades de som kom sist upp ur sängarna.

Luciadan var gubbarnas dag. Redan i ottan trakterades de med ”lussebiten” av uppvaktande kvinnor. Och det var inte bara en tam saffransbulle de fick, det var en rejäl frukost med stora supar till. Och den frukosten upprepade man sen gång på gång dagen igenom tills man stupade i säng.

De uppvaktande kvinnorna satte småningom ljus i håret, för det hade man börjat med i bättre hem, särskilt längs västkusten. Seden spreds av studenter över landet och Artur Hazelius som snappade upp seder och bruk var han såg dem insåg att Lucia var något för hans nya friluftsmuseum på Skansen och redan 1893 gjorde hon sin debut där. Men det skulle dröja till 1927 innan Luciafirandet riktigt slog igenom. Det var Stockholms Dagblad som i all hast arrangerade ett Luciatåg. Det blev en jättesuccé. 50 000 stockholmare kantade gatorna. Så mycket folk hade inte varit ute sen Astrid gifte sig med Leopold. År 1931 tog Stockholmstidningen över såväl Luciatåget som Stockholms Dagblad och sen spred sig Luciafebern över landet. År 1933 valdes en skönsjungande 23-åring vid namn Anna-Lisa Berg till Stockholms Lucia. Jussi Björling fick ögonen på henne och två år senare var de gifta.

För övrigt kan jag bara beklaga de stackars kvarvarande Nobelpristagarna som väcks i gryningen av ett gäng skrålande vitklädda häxor. Det kanske blev för mycket i går kväll.

Och att slom är nors, det visste ni väl. Men hur långt är ett fjät?

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

Finns det nåra snälla barn

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCTue, 11 Dec 2007 07:29:05 +0000 26, 2007

En gång för mycket, mycket längesen satt jag i knät hos jultomten på NK. Det var ingen riktigt behaglig upplevelse, jag visste att det var en utklädd gubbe, och det var med en viss lättnad jag hoppade ner.

Den här tomten som kommer på julafton med paket och undrar om här finns nåra snälla barn är inte så gammal. Han uppfanns 1874 av Jenny Nyström som illustration till Viktor Rydbergs berättelse ”Lille Viggs äventyr på julafton”.

Så här såg han ut, Jenny Nyströms tomte. Hon lär ha haft sin far till förebild.

                                            tomte_gra1.jpg         

Han är en ganska liten knatte, som synes, och han är utan tvivel släkt med den urgamla svenska tomten som var en liten elak fan, som höll till i lagårn och ställde till sattyg om han inte blev mutad på lämpligt sätt.  Vid Tomasmäss, den 21 december, gick kontraktet med tomten ut och det var då man ställde ut gröt till honom. 

Men julklappar fick man även i äldsta tider. Det var julbocken som delade ut dem. I ”Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin” klär farbror Blå ut sig till julbock, men blir något förvirrad när en annan julbock gör entré. 

Den första tomten jag minns var också den sista jag trodde på. Vi var på Mörkö det året och satt och väntade i köket. Jag var tre år, kanske fyra. Så bultade det på dörren. Hjärtat hoppade i skräck och förtjusning. Och tomten kom in. Han var så tunn och smal. Han hade så små vita händer. Men julklappar hade han och det var det viktigaste.

Innan vi hade hunnit öppna paketen kom moster Rut in i köket. Hon hade varit på dass bara. Jag visade henne vad jag fått. Då såg jag hennes händer. Små och vita. Likadana som jultomtens. Och plötsligt insåg jag. Det var moster Rut som var jultomten. Vilket lurendrejeri! Jag kände mig djupt besviken.

Det är inte så många gånger jultomten har kommit till mig. Oftast har jag själv varit jultomte i en utochinvänd amerikansk militärpäls och pappmask. Jag lyckades nog inte lura mina egna barn så värst länge.

Jultomten har ändrat utseende på senare år. Magen har blivit tjockare. Luvan är pälsbrämad, liksom manschetterna.  Kring den runda midjan ett brett svart bälte. Det är Coca-Colas tomte som är mönstret. Han uppfanns 1931 av den svensk-amerikanske tecknaren Haddon Sundblom.

                                     coke-santa3601.jpg

Natten till juldagen kommer han flygande, dragen av sina åtta renar Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Comet, Cupid, Donner och Blitzen.

De flyger från hus till hus och han kravlar sig ur och kryper ner i skorstenarna, brölande sitt ho-ho-ho. Att han inte fastnar är ett under.

Så långt har vi ännu inte amerikaniserats. Fortfarande kommer tomten på julaftons kväll, efter Kalle Anka och skinkan.

Det bultar på dörren. Finns det nåra snälla barn här…?

                               

                                                         

                                                        

   

                                                         

Posted in Barndom | Leave a Comment »

Julbord

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCMon, 10 Dec 2007 06:56:27 +0000 26, 2007

julspec_julbord_410.jpg

Stockholmsjournalisternas seniorer åt julbord häromdan. För första gången på många år var jag inte med. Visst hade det varit trevligt att träffa gamla kompisar, visst hade varit en angenäm omväxling att äta nånting som man inte lagat själv – men problemet är att jag hör så fruktansvärt dåligt. I slamret och sorlet kring ett matbord uppfattar jag knappast ett ord, blir jag tilltalad svarar jag alldels uppåt väggarna, tar jag upp ett samtalsämne visar det sig att det alldeles nyss har avhandlats.

Är det inte märkligt att det i denna elektronikens och datateknikens underbara värld inte går att konstruera hörapparater som det verkligen går att höra med? Mina hörapparater tillhör de modernaste och har kostat tusentals kronor, men den enda gången de fungerar som de ska är när jag kopplar in T-slingan framför TV.

Nog om detta nu. Jag stannade hemma och kokade havregrynsgröt.

Seniorernas julbord är nu inte något riktigt julbord. Det anses att man under december månad ändå äter så mycket julmat att julaftonens hemmamåltid nästan blir en antiklimax. I år serverades alltså gravlax på toast, helstekt contrafilé och spansk mandelchokladtårta. Inte så dumt! Det lär ha utbrutit en diskussion om vad contrafilé egentligen är. Som självutnämnd matexpert föreslår jag utskuren biff av innanlåret.

Jo, det stämmer nog. Jag tillhör dom som i forna tider nästan föråt mig på julmat under december månad. Jag ingick nämligen i den grupp journalister som testade restaurangernas julbord. Så här i efterhand måste jag erkänna att den där testningen var en fullkomligt sanslös bluff. Bland provätarna ingick kanske en och annan som hade lite matkunskap, men de allra flesta av de här matfrossarna glufsade i sig utan att begripa om det var bra eller dåligt.

Att tidningarnas ledning kastade ut en massa pengar på det här tvivelaktiga projektet kan förefalla obegripligt, men antagligen såg de på satsningen som en julbonus till medarbetarna. Att inte krögarna protesterade kan bara förklaras med att de kritiska anmärkningarna oftast var högst marginella och att det viktigaste var att komma med även om rankningen inte blev så hög.

Det händer faktiskt att jag köper lutfisk  kring Lucia och någon gång har jag kokat risgrynsgröt för det bjuds inte hos min dotter Annika eller dotterdotter Linnea. Lutfisk smakar nu inte ett enda dugg, om man inte förstärker den med en massa bacon och skånsk senap. Bäst är den dan därpå som sufflé.

Som nygifta, långt ner i 40-talet, köpte vi ett flak långa och la i blöt en balja i köket. Det verkar vara mycket längesen.

Tidningarna tävlar med varann om att göra smaskiga julmatsbilagor, men hur många anstränger sig egentligen för att införskaffa kalvhals, svinlägg och kalvlägg till Pernillas kalvsylta? Och ni som vanligtvis bär hem pizzor, kebab och frusna fiskgratänger – vågar ni er verkligen på att stoppa Jens Linders julkorv?

I min barndom ingick alltid svampomelett på kantareller i julbordet. Det var de bästa jag visste, det smakade sommar. Numera tycks allt vara tillåtet, hummer, kräftor, sushi och sukiyaki, pasta och kalkon.

För mig står Janssons frestelse som nummer ett, och köttbullar, och en skiva gravad lax, och sillsallad, och skinka förstås – och mandelmusslor med hallon och vispgrädde.

Nej, stopp nu! Tänk dig för! Julbordet är en fröjd för ögat, men inte för magen.

Posted in Mat | Leave a Comment »

Nu tändas åter ljusen…

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCSun, 09 Dec 2007 07:39:02 +0000 26, 2007

julmarknad.jpgNu tändas åter ljusen i min lilla stad…, skrev Per-Martin Hamberg där han satt i Stockholm och längtade till sin ungdomsstad Östersund. Och med sin smältande stämma sjöng Gunnar Wiklund visan så att ögonen tårades.

Det är andra advent i dag, men jag har inte tänt något ljus, det hänger ingen stjärna i mitt fönster. När jag ser ner över gården glittrar och glimmar det från grannarnas lägenheter. Räcket till en nyuppförd balkong har ett diadem av små lampor som lyser mitt i natten. Tänker de inte på elräkningen? Ännu kan vi inte jämföra oss med amerikanerna som tävlar med varandra i smaklös juleklärering. Smaka på det ordet. Eklärering – det är inte så lätt att uttala.

Elbolagen borde tacka Erling Persson – grundaren av Hennes & Mauritz – för det var han som satte igång den här ljusexplosionen. En decemberkväll i början av 40-talet hade han sina vägar förbi Hammarbyhamnen och där låg en tysk båt med en lysande stjärna i kajutfönstret. ”Aha”, tänkte Persson och så skyndade han hem och engagerade några damer som fick tillverka adventsstjärnan ”Tindra Kristall”. Sen rullade det på.

Det var förresten han som gav oss kulspetspennan också. I många gamla Stockholmshus fanns inkörsportar som tillät häst och vagn att köra in. Nu användes de inte längre och Erling P hyrde ett antal portar och startade de små butikerna Ur&Penn. Där köpte vi de första kulspetspennorna.

Allt han gjorde var inte så lyckat. Bläckpennshållaren PS exempelvis. Han annonserade PS på Dagens Nyheters sistasida tills chefredaktören, kommendörkapten Dehlgren, satte stopp för annonserna. Han lät gång på gång lura sig att läsa dem i tron att det var de sista krigsnyheterna. För övrigt läckte bläcket ut när solen lyste in.

Men nu har jag kommit på avvägar. Var var jag? Jo, det är andra advent och ljusen tänds.

                                     weihnacht1.jpg

Jag borde väl masa mig ner till Stortorgets julmarknad för att få uppleva lite Weihnacht-Stimmung från gamla tider, men vädret är så trist så det bär emot. Julklappar har jag ännu inte köpt och måndagen får jag väl ägna åt att installera den nya scannern och kika lite på Nobelfesten.

Men på Luciadagen, allra senast, ska det banne mig bli av – för nu lackar det snabbt mot jul.

                                            ***            

Vem var då Per-Martin Hamberg? undrar de fåkunniga. Jo. under nära 20 år – från 1945 och framåt – styrde han vår underhållning i hemmiljö. Han startade ”Frukostklubben”, ”Karusellen” och ”20 frågor” i radio. I TV svarade han för ”Kvitt eller dubbelt”, ”Stora famnen” och ”Hylands hörna”. Han avslutade sin karriär som chef för Aktuellt och regisserade på sidan om ”Knäppupp”-revyer och skrev romaner. Under sina första Stockholmsår jobbade han på brevcensuren och han var en av mina passagerare när jag var hissförare på Centralposten. En av hans brevläsande kollegor var en ung dam som hette Astrid Lindgren.

Posted in Stockholm | Leave a Comment »