Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Barndom’ Category

På promenad med pappa

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCMon, 09 Feb 2009 09:29:53 +0000 26, 2007

Innan jag hade börjat skolan och vi fortfarande bodde kvar på Döbelnsgatan 5, mittför Johannes kyrkogård, tog pappa och jag varje lördag en promenad sedan vi hade ätit frukost (lunch). Vi gjorde en runda kring konstgallerierna, till Färg och Form på Brunkebergstorg, till Gummesons på Strandvägen – ja, det brukade nog vara ett par till, men de här minns jag bäst. Inte lärde jag mig så mycket om konst, jag blev mest trött i fötterna och mot slutet av promenaden var jag väldigt kissnödig, men det var trevligt att gå på stan med pappa, vi umgicks inte så mycket i vardagslag.

Inspirerad av Carina Stridlunds forskning i min mammas bakgrund sökte jag upp mig själv i rotemansarkivet och upptäckte att jag i min tidiga barndom hade bott på flera adresser som jag inte hade haft en aning om. Min första bostad var Lästmakargatan 12. ”Lästis” var ingen fin gata, det var faktiskt rena slummen, och det var till bordellerna här som fnasken förde de torskar de fångat in nere på Birger Jarlsgatan. Om detta hade jag ju rimligtvis ingen aning, men morsan som kom direkt från metodistorpet på Mörkö bör väl ha varit förskräckt.

I mantalsboken för kvarteret Bocken år 1924 står det att jag är född i Jakobs församling. Så var det nu inte. Som många landsortsflickor åkte Emilia hem till mamma och pappa när hon skulle till att föda. Och på Mörkö förlöstes hon den första april 1924 av ackuschörskan i Grönbrink. Snön låg fortfarande djup den dan, sägs det, och hon hade gått på skaren över åkrarna.

Så tog vi tåget in till stan och pappa mötte väl vid Centralen, om han inte hade varit med på Mörkö.  Från Lästmakargatan flyttade vi redan den 18 juni till Vanadisvägen 39 och kort därefter till Långbrodal. Jag tror att vi var inneboende i Älvsjö prästgård. 

Pappa hade en ungdomskamrat som hette Gideon Börje. Egentligen hette han Pettersson, men i 20-årsåldern hade han gjort ett av sina förnamn till efternamn. De hade träffats redan 1912 på Carl Wilhelmsons målarskola, där de ritade kroki på kvällarna. Pappa var bara 17 år och där stod skogsbondesonen från Edsele i Ångermanland och glodde på nakna tanter. En annan av deras kamrater var Eric Hallström, som då fortfarande hette Kornelius Efraim i förnamn.torkel-knutssonsgatan-22

Gideon Börje med hustru och fyra barn bodde i det här fina huset på Torkel Knutssonsgatan 22 och där blev vi inneboende. Hur länge vi bodde kvar där vet jag inte, men när familjen Börje flyttade till Rosenlundsgatan 13 följde vi med.

Rättelse:

Ovanstående är dessvärre fel. Torkel Knutssonsgatan 22 och Rosenlundsgatan 13 ligger båda i kvarteret Skjutsgossen. Det här vackra huset som låg på gården är troligen den Malmqvistska malmgården, som en gång var uppfostringsanstalt med Jenny Lind som välgörare. Jag har skrivit om detta i Wollmar Yxkullsgatan i ”Stockholm berättar”. Huset revs på 1960-talet men ett lusthus som stått här byggdes återigen upp vid Ekermanska malmgården i Tanto.

Sen hamnade vi på Kungsholmen, S:t Eriksgatan 12 i backen ner mot Norr Mälarstrand. I samma hus bodde Olov Svedelid nåra år senare. Vi lekte i Kronobergsparken och köpte glassbåtar i kiosken uppe vid Hantverkargatan.

1928 blev det Döbelnsgatan 5, en stor lägenhet, där vi själva hade inneboende, en liten gubbe som hette Greitz, och sen moster Rut som lärde sig till sömmerska hos Olga och Edit i Ålsten.

När jag var fem-sex år var pappa och jag och hälsade på hos Gideon Börje en kväll. Familjen hade just återvänt från Frankrike.gideon-borje-1925 Vilda ungar drällde omkring oss och jag höll mig på min kant. En grabb var ett år äldre än jag, han hade en bror som var ett år yngre. Det var nog han som klängde på pappan.

– Har du glömt din franska? frågade fabror Gideon.

Killen hoppade ner, försvann ett tag och kom tillbaka och viftade med ett småfranska.

Vilken liten idiot, tänkte jag, som hade förstått att det var franska språket det handlade honom.

Nu efteråt misstänker jag att det där var en show som var inrepeterad.

T v ett självporträtt av Gideon Börje 1925.

Det var enda gången jag träffade någon av pappas konstnärskamrater. Eric Hallström hade följt honom till Edsele, där han sen var flera gånger och målade.eric-hallstrom-pa-on

T h en av Eric Hallströms mest berömda målningar ”På ön”

Bror Hjorth var också en av ungdomsvännerna. De hade studerat tillsammans hos den gamle konstnären Gunnar Hallström när pappa var i 20-årsåldern. Jag hörde aldrig talas om detta.

I Wikipedia står det att pappa studerat i Köpenhamn. Jag tror inte att detta är riktigt. Han skulle väl ha nämnt det någon gång.

Det blev inga utlandsstudier för pappa. Inga resor till Italien och Frankrike som för kamraterna. Jag tror att det var mamma som drog i bromsen. Hon tyckte nog att konstnärer var ett dåligt sällskap. Det är ju möjligt att han träffade sina gamla vänner när han var ensam kvar i stan på somrarna. Jag hoppas verkligen det. Visst hade det varit trevligt att ha tillbringat ett par barndomsår i Frankrike. Inte skulle jag ha glömt min franska.

Som avslutning en mäktig Stockholmsvy av Gideon Börje. ”Från Slussen i storm”.borje-1918-fran-slussen-i-storm1

Posted in Barndom | 4 Comments »

Vi hade inga segel…

Posted by hellbom på 42008000UTC04bUTCMon, 21 Apr 2008 11:41:53 +0000 26, 2007

Nej, en särk hissade vi inte. Det var kanske ett gammalt lakan. Och masten var en åra.  Det gick långsamt fram i den milda vinden över Tormstaviken, men till slut kunde vi förtöja i aborrvassen.  Aborrpinnarna var så små, så små och knappast ätbara ens för en katt, men det var ändå en stunds sysselsättning.  

Den ena dan var den andra lik. Frukost klockan elva. Så marsch till sjön med badrockar, saft och bullar. Det var morsan och moster Rut, det var Olle när han var frisk, det var Lasse och det var Tord. Och så jag då. Där låg vi gräset framför sjöbodarna, som var så gamla att de kanske hade överlevt ryssarnas invasion 1719. Då och då klafsade vi ut i leran och tog oss ett dopp.

Sture hade lärt mig en märklig simstil. Man låg på sidan, sträckte ut vänsterarmen och vispade till med höger. Jag lärde mig aldrig bröstsim, men blev ändå en hygglig simmare när jag hade lärt mig crawl i Mälarhöjdsbadet. Men nån stjärna blev jag aldrig. ”Loppan” Adlerz som tränade Hellas-juniorerna i Forsgrenska påstod att jag låg med ändan för högt i vattnet.

Efter ett par timmar var det fika. Vi hade byggt upp en liten eldstad och jag kokade kaffe. Alldeles intill, ända ute vid strandkanten, låg en källa med nästan iskallt järnhaltigt vatten. Det tog vi till saften. Hallonsaften. Jag känner fortfarande smaken av järn och hallon i munnen.

Det var långa, trista dagar. Vi var alldeles ensamma där vid sjön. Vi och korna från Tormsta. Nån gång kom kantorn och ett par gubbar och drog not och håvade in massor av gös. Syster på Hemmet köpte ett gammalt busschassi av Hjalmar Johansson i Hölö och ställde upp som omklädningshytt på andra sidan nätgården. Hon tog ett hastigt dopp och så gick hon hem till sina åldringar igen.

Inga lekkamrater hade vi. Jo, det fanns ett par ungar uppe vid Berga, som blev rikskänt som Radiogården. Dit cyklade jag och hälsade på ibland. Men lekte gjorde vi inte.

Lördagarna var lite annorlunda. Då gick vi till Aspbacken och mötte pappa vid bussen. Och morbror Sture kom cyklande från Åhlén & Holm. Då blev det lite fart. Vi kickade boll med grindstolparna som mål, vi spelade krocket och kastade pil mot vedbodörren.

När jag var femton revolterade jag. Inte en sommar till i denna sega idyll. Jag fick jobb som praktikant på Nordisk Rotogravyr. Jag satt på en barstol i Tempohuset vid Hötorget och käkade lunch. Jag åkte i min första rulltrappa. Jag hämtade middagen åt mig och pappa i Maria hushållsskola på Långholmsgatan.

Men nån helg cyklade jag ut till Mörkö och där var allt som det vanliga. Här är en 30-talsbild från stättan vid Korslöt med Olle, Rut, Tord, Lasse, Thorleif och Emy.

På kvällarna slogs vi mot myggen. 

  

                   

 

Posted in Barndom | 1 Comment »

All Fool´s Day

Posted by hellbom på 42008000UTC04bUTCTue, 01 Apr 2008 02:33:26 +0000 26, 2007

Alldeles nyss var jag inne i Thorleifs space, min andra blogg, och redigerade min Profil. En liten ändring bara. Från 83 till 84 år. Så gammal är jag alltså nu. Skallen känns fortfarande ganska ung, men kroppen är nog, vad man säger, åldersadekvat.

Bilden: Thorleif och Olle på Mörkö vid unga år.

thorleif-och-olle.jpg

84 år – det är en helsikes lång tid. Hur har jag utnyttjat dem? Sisådär. Det kunde nog ha varit bättre. Jag kunde nog ha nått en högre position i samhället om jag hade varit lite mera ambitiös. Men då hade jag antagligen varit utsliten, död och begraven vid det här laget.

Nu har jag slirat med. Inte på ett bananskal precis, men åren har gått och det har varit tämligen hyfsat.

Att vara född den 1 april kunde vara upphov till hyss och skämt och skoj av alla de slag. Men ingen har nånsin retat mig för detta. Det var fortfarande vinter den dag jag föddes, sägs det. Ackuschörskan gick på skaren över åkrarna från Grönbrink till Lustigtorp. Jag ska kolla med SMHI om detta kan vara riktigt.

Något vidare firande blir det nog inte. 1 april är ju annars ett datum som är lätt att komma ihåg. Men jag är själv inte någon bra gratulant. Födelsedagar har aldrig varit min grej, om man så säger. De gånger jag blivit uppvaktad, med tioårsintervaller, har jag mest känt mig generad.

Men jag ska kolla e-postlådan frampå dan. Där kan finnas något.

Posted in Barndom | Leave a Comment »

Har du sett herr Kantarell…

Posted by hellbom på 32008000UTC03bUTCWed, 05 Mar 2008 11:09:08 +0000 26, 2007

svampplockning-pa-morko.jpg

Det här fotografiet hittade jag i en skrivbordslåda häromdan och jag kan inte låta bli att dela med mig. Känner ni doften? Doften av sommar, doften av nyplockade kantareller och fuktig mossa?

Det är 80 år sen, men bilden är så levande att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om de här tre personerna plötsligt började röra på sig och gå vidare till fortsatta sysslor. Nu ska svampen rensas – och det tar tid. Glasburkar ska diskas och gummiringar läggas i blöt. Konserveringsapparaten tas in från boden och morfar fyller vedlåren. Järnspisen brassar het i sommarvärmen. Under hela vintern ska vi sen varje söndag få svampomelett till frukost (lunch). Och till det smörstekt potatis. Skorpmjölspanerad. Där ligger pommesfritten i lä.

Det är säkert moster Rut som tagit den här bilden med sin lådkamera. Ingen yrkesfotograf skulle ha kunnat gjort det bättre. Kompositionen är oklanderlig. Ett överfyllt kappemått i förgrunden. Den vackra runda korgen som den okända tanten håller i en kärleksfull armkrok och bakom henne en mäktig rödvinbärsbuske. Det halvöppna fönstret till morfars rum i bakgrunden skvallrar om att dagen är varm. Tvättbaljan till vänster, som alltid stod där vid stenmuren framför cementbacken och syrenbersån och som var flitigt i bruk. Under många år var vi tio personer här varje sommar, om man räknar in pappa och morbror Sture som bara kom ut i veckosluten. Sex vuxna och fyra barn. Det blev mycket tvätt. Man skulle vara hel och ren – det var ett mantra. Men stortvätt var det bara en gång under sommaren och den pågick i flera dar. Då kom den lilla puckelryggiga Gerda upp från Tegnby och hjälpte till. Tvättgrytorna var inmurade i backen intill brunnen på andra sidan vägen. Den stora bykgrytan blev stulen en vinter, den lilla har jag kvar och planterar tagetes i när risken för frost är över.

Jag ser lite sur ut, men jag är kanske är trött efter att ha lufsat runt i skogen i flera timmar Barbent och i slejfskor.  I dag krävs långbyxor och stövlar om man inte ska bli nerlusad av fästingar, men såna djur hade vi inte hört talas om för 80 år sen – inte för 50 heller. Under hela min barndom och ungdom var myggor och bin våra enda fiender. Och huggormar förstås, men ingen kände nån som blivit biten. Numera varken hör eller ser jag myggorna och jag saknar dem inte, men bin skulle jag gärna vilja se, för bärens och fruktens skull. De enstaka humlor som rumlar omkring under vår och försommar föredrar den sibiriska ärtbusken framför körsbärsträden och jag kan bara beklaga deras dåliga smak.

Sommaren 2007 var den sämsta bär-, frukt- och svampsommar jag har upplevt. En handfull körsbär, en handfull kantareller, det var allt. Så låtom oss önska lite lagom regn om nätterna när vi sover och varma och soliga dagar under våren när träd och buskar blommar.

Posted in Barndom | 2 Comments »

Matiné på Flamman

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCTue, 19 Feb 2008 06:43:11 +0000 26, 2007

Den här bilden är tagen en vintersöndag 1934, när den ungdomliga publiken strömmar ut från den första matinén på Flamman. Det är inte alls otroligt att jag befinner mig i den här ungskocken, att jag har sett filmen, där Fridolf spelar polis tar jag för givet, även om jag inte har något minne av det i dag.

flamman.jpg

  Till höger på bilden är Hornsgatan 147, där vi bodde. Ovanför Café-skylten är fönstret till vardagsrummet och ovanför porten fönstret till matvrån. Den här filmen regisserades av Schamyl Bauman, som jag lärde känna i   vuxen ålder.  Rollistan är imponerande. Weyler Hildebrand spelade sergeant Göransson, Fridolfs vedersakare, som återkom i film efter film .

fridolf-rhudin-2.jpg

 Och där var Edvard Persson – hur kunde han stå ut med att inte ha huvudrollen? – Dagmar Ebbesen, Rut Holm, Emy Hagman och Emil Fjellström. Finns den här filmen kvar månne? Och varför får vi inte se Fridolf Rhudin i TV? Han var faktiskt inte nån dålig skådespelare.                                                      

Posted in Barndom | Leave a Comment »

Springschasen

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCThu, 14 Feb 2008 07:28:11 +0000 26, 2007

En dag strax före jul 1937 gick jag in i blomsterhandeln, alldeles vid Varvsgatan, och frågade om det fanns något jobb där.

– Vad bra, sa tanten, våran springflicka behövs här i butiken. Kan du komma hit på torsdag klockan nio?

Det var dan före julafton. Jag kutade runt med buketter hela den dan och långt in på julaftons eftermiddag och när jag kom hem och räknade ihop dricksen var det över 19 kronor. Och därtill kom en tia från blomsterhandeln. Det var ju inte klokt! Så mycket pengar hade jag aldrig tidigare haft i min hand. Detta skulle sättas in på postsparbanksboken. Min dröm var att köpa en luta, en sån där med tolv strängar.

I fortsättningen skulle det visa sig att inkomsterna inte blev så stora. På det fattiga Söder skickade man inte så många blombuketter till varann utom vid de stora helgerna. Det var först när någon dog som man slog sig ihop och samlade till en krans. Så jag blev hemmastadd i stans begravningskapell och där vankades aldrig nån dricks.

Redan den första söndan i januari mötte jag mitt första lik. Den döde hette Rapitz och låg i bårhuset vid Stockholms sjukhem på Mariebergsgatan. Kistlocket var av och han låg där med händerna i kors över magen och en servett över ansiktet. Driven av nån galenskap gick jag fram och lyfte försiktigt på servetten och rusade sen ut som en tokig. ”Jag gick genast ut därifrån för där var inget trevligt”, skrev jag i dagboken. Det är så sant som det är sagt.”Sedan skulle jag ut till Haga norra med blommor till ett lik som hette Andersson”. Hårdkokta Thorleif!

I över två år, så länge som jag gick i Södra kommunala, fortsatte det här jobbet. Det blev ingen luta men det blev en gitarr, det blev en skidmössa för 3:50 i stället för den gamla jockeymössan, det blev ett tält och en skrivmaskin, det blev ett par handgjorda ungerska skor, som jag köpte i butiken intill blomsterhandeln.

Det var ingen dans på rosor, mina unga vänner. Minns ni krigsvintrarna, ni åldringar? Lördagen den 10 februari 1940 var det 29 grader kallt. Jag åkte med en krans till Brännkyrka kyrka. När jag skulle tillbaka kom det ingen buss och jag började gå mot Midsommarkransen. Nu fryser jag ihjäl, tänkte jag. Då kom det en tant på sparkstötting.

– Vill du åka? sa hon.

– Jag kan köra, sa jag.

Och så ställde jag mig på medarna och sparkade iväg och fick upp värmen. Vid Kransen kom en 17 från Tellusborg. Jag klev av vid Tullen och gick hem ett tag. Där var tant Brita och mamma satt och höll om henne och hon grät. Polisen hade hämtat farbror Willy på morgonen. Det var den dan säkerhetspolisen hade gjort razzia mot misstänkta kommunister. Norska Willy och svenska Brita  hade mötts i Moskva och var högeligen misstänkta.

Det var årets kallaste dag.

Jag hade flera kransar att bära ut.

Posted in Barndom | 2 Comments »

Plattfot

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCThu, 14 Feb 2008 02:30:05 +0000 26, 2007

I Högalid hade vi en fanatisk gymnastikfröken som hade tagit som sin livsuppgift att jaga plattfötter. Mer än halva klassen, nästan alla grabbarna, var enligt henne plattfotade och tvingades köpa hålfotsinlägg. Det var ytterst förnedrande. Dessutom var vi svankryggiga och beordrades till hållningsgymnastik efter plugget. Hon hade kanske provision från Stilles eller också ville hon visa de andra lärarna vilken betydande och plikttrogen person hon var. Det hon utsatte oss ungar för var rena mobbningen.

Mina fötter är ganska snygga, det har jag alltid tyckt. Lite breda, ungfär som Kalle Ankas. Men de var effektiva i bensparken, när man simmade. Mindre bra på 60 meter nere på Zinkens. Märkligt nog var jag ganska bra på stående längd och tresteg, däremot inte i höjd och längdhopp. Nej, nån idrottsman blev man inte. Och nån Plattfot är jag inte heller.

Hugh!

Posted in Barndom | Leave a Comment »

Lära läsa

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSat, 02 Feb 2008 04:25:58 +0000 26, 2007

När jag var fem år, lite drygt, kunde jag plötsligt läsa. Ingen hade talat om för mig vad img230.jpgbokstäverna betydde, jag upptäckte själv hemligheten. TOBAK stod det på skylten utanför tobaksaffären, NORMA stod det utanför restaurangen. Det var spännande. Orden blev allt längre.  KONDITORI och PELLERINS MARGARIN. En dag kunde jag läsa ”Tant Grön, tant Brun…” Då gick jag till det nyöppnade biblioteket på Sveavägen och började låna böcker. Olle följde med. Vi gick ensamma från Döbelnsgatan. Olle hade just fyllt fyra, jag var ännu inte sex. Stockholm var  en trygg liten stad. I sagorummet, under Jon Blunds paraply satt vi på kuddar och lyssnade på Elsa Olenius. 

pelle-snusk-2.jpg

”Pelle Snusk” minns jag. En gräslig typ. Julklappsboken var ”Bland tomtar och troll”. Illustrationerna var bättre än sagorna.

När vi flyttade till Hornstull 1931 återsåg vi Elsa Olenius. Barnbiblioteket låg på toppen av Hornsgatan, strax innan Hornskroken. Hon ägnade sig åt oss, hon tog hand om oss, vi kände oss på något sätt utvalda. Kanske var hon likadan mot alla barn, men kanske var vi också litet speciella eftersom vi hade varit så små när vi först träffade henne. Jag läste ”Barnen från Frostmofjället”, men det var nog Olenius som slussade mig förbi Saga-böckerna och gav mig ”Tom Sawyer och Huckelberry Finn” och ”Robin Hood”.

Den hösten började jag skolan. Eftersom jag var duktig att läsa fick jag hoppa över första klass och börja direkt i andra. Det var både bra och dåligt. På en del lektioner satt jag och halvsov. Mina kamrater ljudade stavelse efter stavelse och försökte sätta ihop ord. Vad sysslade dom med? Men i räkning kunde jag aldrig hänga med. Det har jag aldrig gjort. Om jag inte skärpte mig och lärde mig multiplikationstabellen skulle jag bli kvarsittare, hotade fröken Ståhlberg.

Läseboken var barnslig, men jag gillade ”Bockarna Bruce”. ”Vem är det som klampar på min bro…”

Sen blev det ”Sörgården” och ”Önnemo”. Det var miljöer jag kände igen från Mörkö, men många av mina kamrater hade aldrig varit på landet och bondungarnas liv måste ha varit dem ganska främmande.

Kommer ni ihåg  ”Folkskolans läsebok”, ni oldtimers? ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat”, stod det på omslaget. Varför skulle man lyssna på den? Det begrep jag aldrig. En trist bok för övrigt. Vid den tiden hade jag övergått till ”Sherlock Holmes”.

Elsa Olenius flyttade till Medborgarhuset och startade Vår teater, men då hade jag för längesen lämnat barnavdelningen. Jag träffade henne ett par gånger i vuxen ålder tillsammans med Olle. Hon var god vän till Astrid Lindgren. Jovisst kom hon ihåg de små knattarna som hon hade läst sagor för i Jon Blund-rummet för snart ett halvsekel sedan.

Posted in Barndom | Leave a Comment »

Skriva dagbok

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCSun, 27 Jan 2008 06:04:25 +0000 26, 2007

– Skriv ner dina minnen, har dotter Annika uppmanat mig gång på gång. Jag har varit tveksam, mitt minne är så dåligt, långa perioder av mitt liv är fullkomligt borta, namn har försvunnit, årtal blandats ihop. Ibland glimtar det till, bilder zoomas in, jag ser detaljer, hör repliker. Men det jag vill se, det jag vill höra, från låt oss säga våren 1935, finns inte där.

dagbok.jpg

Jo men visst. Här har vi en dagbok. Den enda jag fört. En gul anteckningsbok, 10 x 16,5 cm, med texten Notes på det blanka omslaget. Den börjar torsdagen den 16 maj. Dagens namn är Hilma. Namnsdagar var viktiga, de firades med blommor och tårta. Vad hände då den dagen?

”Det bara regnar och blaskar, det tycks visst aldrig bli sommar.” Mamma och jag och Olle hade samtidigt haft öroninflammation. Vi gick på efterkontroll på en klinik vid Kornhamnstorg, ett par-tre gånger i veckan. Olle låg fortfarande på sjukhus. Varje dag skrev jag in jag hans feber. Det var ”trafikvecka” med poliser i gathörnen. De lärde oss gå mellan de gula strecken.  Lördagen den 18 hade mamma och jag varit på Sabbatsberg. Jag noterade att Ford öppnat bilhall på Vasagatan. Vid Centralen stod folk och väntade på belgiska kungaparet. Varuhuset Seva vid Adolf Fredriks torg var flaggprytt. Dan därpå gick jag till Rosenlundsgatan i duggregnet och tittade på stadsloppet. Tisdagen den 21 mötte jag det danska ”konungaparet” som anlände till Logården i ”Dannebrog”.  Dan därpå var jag i Tanto och tittade på repetition i friluftsteatern. Den 24 var det 32 grader varmt. Den 27 hittade Jompa en igelkott i Bergsund.

Så där fortsatte det dag efter dag. Sol och regn noterades, liksom Olles feberkurva. Nyårsafton blev dramatisk, radioprogrammet stuvades om. Den svenska Abbessinienambulansen hade blivit bombad, flera uppgavs ha dödats. Vi kände oss nära berörda. Chefsläkaren Fride Hylander var från Björkarö på Mörkö.

Min skolkamrat Ingvar Hedkvist dog i januari. Vi skramlade ihop 17:65 till en krans. Lärarna fick bara ihop 11 kronor. Hela klassen åkte ut och sjöng vid begravningen på Skogskyrkogården. När locket på kistan lyftes av och Ingvar låg där gul och död svimmade David. ”Direktör S. Lilja” – det var mannen i den vita kostymen som senare kom att leda allsången på Skansen – bar ut honom till sin bil och jag och Hempa och magister Bergman fick åka med till Hornstull.

Dagboken slutar den 30 oktober, då Elsa hade namnsdag. Jag hade börjat i Södra kommunala och presenterar mina lärare. Klassföreståndaren Stellan Fries ”verkar närsynt, hör illa, samt undervisar i tyska. För att vara tysk lärare är han hygglig”. Vad jag nu kan ha menat med det.

Det gav ju inte så värst mycket. I fortsättningen blev det inte flera dagböcker. Så jag får lita till mitt skrala minne.

Posted in Barndom | 2 Comments »

Matvanor

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCTue, 15 Jan 2008 05:58:07 +0000 26, 2007

Vad åt vi? Falukorv, stångkorv, fläskkorv. 30-talets korvar var så mycket godare än dagens. Stångkorven härligt syrlig. På torsdagar ärtsoppa – fy fasen! – plättar och hallonsylt. Bra! Stekt strömming och potatismos. Kabeljo – bläh! Köttbullar – bra. Grönsaker såg vi inte mycket av. Aldrig en sallad. Kokta morötter däremot. Efter varje middag var det efterrätt. Oftast äppelmos som förvarades i stora stenkrukor i källaren. Framåt våren hade äppelmoset stelnat och kunde skäras i bitar och ätas som godis. Konserverade plommon, inlagda gråpäron.

När vi bodde på Döbelnsgatan gick morsan och jag till Hötorgshallen på lördagarna och köpte för en krona blandad smörgåsmat. Det blev ett ordentligt paket. Korvslattar, kokt och rökt medvurst, leverpastej, olika sorters skinka. Så en bit ost. Det åt vi till söndagfrukost. Det vi kallar lunch i dag. Då fick vi svampomelett på konserverade kantareller. Alltid stekt potatis till omeletten. Pappa och mamma delade på en pilsner. Det var deras utsvävning. Aldrig brännvin. Whisky och konjak hade vi bara hört talas om. Det fanns en flaska starkvin nånstans som togs fram och hälldes upp i små glas när det kom främmande, som estimerade.

I ”småskolan” hade jag alltid smörgåsar med mig, som jag åt i skolbänken. Söndagens pålägg räckte nästan hela veckan. Ingen gick hem och åt, inte ens de som bodde på Folkskolegatan mittför plugget. De allra fattigaste fick gå till bespisningen och äta.

När jag blev äldre gick jag hem på frukostrasten. Det var alltid havregrynsgröt. När jag var gymnasist i Södra Latin tog jag 10:an hem. Jag förstår inte hur jag hann.

Alla dagar började med choklad. Vattenchoklad. Och den slutade med ett glas mjölk som man travade knäckebrödsskivor i och åt en efter en allteftersom de mjuknade. På Mörkö uppfann vi en variant. ”Knogat bröd”. Det var en tallrik mjölk med krossat, ”knogat”, knäckebröd. Det var före corn flaksens tid.

Posted in Barndom | Leave a Comment »