Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Djur och natur’ Category

Martins damm

Posted by hellbom på 82009000UTC08bUTCSat, 29 Aug 2009 06:30:05 +0000 26, 2007

Med anledning av bloggen om trollsländor skickade Martin Bergman ett foto av sin damm. Så här ser den ut Trevlig eller hur. Och så här skrev Martin:

”Jag har en liten damm i vår trädgård. Jag hade tänkt kommentera din presentation om trollsländor med att bl.a lägga in fotot från dammen.  Där föds en hel del trollsländor och det vimlar av grodor och salamandrar i dammen. Men tyvärr också en vattensnok. För några veckor sedan när jag satt nere vid dammen och kollade in en groda så dök helt plötsligt vattensnoken upp. Jag tog tag i grodan och lyfte upp henne/honom och snoken bet sig fast. Men till slut så släppte snoken och grodan klarade sig och skuttade iväg. Tänk om frugan hade varit med och tagit ett foto vid tillfället. Men tyvärr så är hon ingen pressfotograf. Det hade säkert blivit en bra sommar bild.”
Före min tid lär det ha funnits en ankdamm på Lustigtorp. Jag borde kanske låta den återuppstå.

Martins damm

Annonser

Posted in Djur och natur | Leave a Comment »

Trollsländor

Posted by hellbom på 82009000UTC08bUTCSun, 16 Aug 2009 11:14:58 +0000 26, 2007

När trollsländorna kommer vet man att sommaren snart är slut. Nu är de här. Det är en smula vemodigt. TrollsländaI går satt jag med bar överkropp i stolen mot Lillstugans södervägg. En trollslända satte sig på min vänstra axel. Han bredde ut sina vingar och tycktes somna. Vad sökte han hos mig? Hudens värme? Doften av Thorleif? Han satt där en halvtimme, ja mer än det.Jag vred försiktigt på huvudet ibland och sneglade på honom. Han skimrade i en mångfald färger, en av de vackraste jag har sett.

Så lyfte han plötsligt. Han hade fått sällskap av två lite blekare kumpaner. De satte sig på mitt högra ben, strax under knäet. Min gamle vän återvände till sin ursprungliga plats.En fjärde landade på min högerarm  Varför finns här ingen fotograf?Minna, Per och trollslända

I de gamla skrönorna berättades att trollsländan sydde ihop ögonlocken på folk som somnat utomhus. Hur kan något så gräsligt påstås om någon så vacker? Men skrönan är spridd över världen. I Tyskland kallas han Teufelsnadel.

Trollsländor dras till Hellboms. Här är Per, Minna och en trollslända på Pers kind.

Nu parkerar en fet blåsvart fluga på min fot. Irriterad sparkar jag bort honom. I samma ögonblick försvinner de fyra trollsländorna.

Hösten är på väg.

Posted in Djur och natur | 1 Comment »

Nej, se det snöar…

Posted by hellbom på 112008000UTC11bUTCSat, 22 Nov 2008 09:33:32 +0000 26, 2007

 

…det var väl roligt. Hurra!…

Nej, inte alls. Inte ett dugg roligt. Med åren har jag kommit att avsky vintern. Jag gillar inte kylan, jag gillar inte snön. I dag, lördagen den 22 november snöar det över Stockholm. Det är fyra grader minus, så snön kommer att ligga kvar. Den har redan krupit upp en halv decimeter på fönsterrutorna

snofall1Om jag nu ska gå till Konsum, vilket ingår i dagens planer, får jag röra mig försiktigt. Inte glömma käppen. Någon snöskottning är inte att förvänta. Jo, kanske på körbanorna, men alltför sällan på trottoarerna.

För sisådär 75 år sen hade snöskottarna redan varit i farten med spadar och spett. De var inte så effektiva, men de var många. En del hade kanske aldrig tidigare hållit i en skovel. Det var depression och arbetslöshet. Kontorister och butiksbiträden köade till snöskottarjobben. I lågskor, ulster och hatt ryckte de ut för att röja väg åt stockholmarna. Det var en ömklig syn. En sorglig syn. Men drivorna skyfflades undan. De goda medborgarna kunde tämligen riksfritt ta sina promenader.

Ja, för min del hade snön gärna fått ligga kvar. Att kunna spänna på sig laggen utanför porten på Hornsgatan, köra ner genom Ligna och följa Wolmar Yxkullsgatan österut mot Tanto – det var toppen. Nu var det länge sen jag åkte skidor. I källarn har jag ett par i antik modell. På dem blir det aldrig mera åkt. I en garderob hänger urmodiga skidkläder. De får hänga. Inte ens Myrorna skulle vilja ha dem.

Jag måste medge att vintern ibland kan vara ganska vacker. Snön gör dagarna lite ljusare. Förra årets barvinter var för trist i sin gråhet.

Egentligen vet jag inte hur jag vill ha det. En ständig vår kanske.kalla-2

Snön har krupit upp ytterligare nån centimeter på fönsterrutorna. Nu ska jag fixa lunch och så titta på Kalla däruppe i Gällivare. Det är hon, tjejen som åker skidor, ni vet.

Posted in Djur och natur, Tankar | 2 Comments »

Putte i blåbärsskogen

Posted by hellbom på 92008000UTC09bUTCTue, 23 Sep 2008 04:53:31 +0000 26, 2007

Blåbär är nyttigt, trumpetas det nu överallt. Det är bra för magen, för hjärtat, för hjärnan för synen. Det fördröjer åldrandet, hämmar Parkinson och tillför kroppen nyttig näring.

Det verkar som en nyupptäckt år 2008, men det är ingenting nytt. Från mina tidigaste barnaår minns jag sexdagarscyklisterna som trampade förbi Axvalla hed. På styrstången hade de två blanka behållare.

– De innehåller blåbärssoppa, sa pappa. Sen gick jag hem och bad mamma koka blåbärssoppa.

Har ni märkt vad svårt det är att diska bort den blå färgen från tallriksporslinet? Lika svårt som att få bort stuvad spenat.

Intill tomten vid Lustigtorp växer mängder av blåbärsris. Men aldrig ett enda blåbär. Hur kan det komma sig?

Jag köper alltså mina blåbär djupfrysta på Ica och äter dem varje tisdag tillsammans med hallon eller jordgubbar, en liten burk ananas, röda vindruvor. Ibland nåra äppelskivor och mera sällan en halv banan. Det känns mycket nyttigt.

Arne Thoréns fru berättade en gång att personalen vid generalkonsulatet i New York hade ställt upp en vätskekontroll när New York Marathon skulle springas förbi.

Där stod de och sträckte fram muggar fyllda med Ekströms blåbärssoppa. Så kom då där en svettig löpare som tog emot en mugg. Han lyfte den och tömde den över sitt huvud. Ta-BLÅ!

Jag förmodar att utskänkningen avbröts. Det gick inte att höra fortsättningen för vi skrattade så mycket.

Att vara ”ett riktigt blåbär” betyder att vara alldeles hopplös, helt rudis, en verklig gröngöling. Hur kan det komma sig att något så nyttigt kan stå för något så nedsättande?

Posted in Djur och natur | Leave a Comment »

Lördagsprat

Posted by hellbom på 82008000UTC08bUTCSat, 30 Aug 2008 04:41:50 +0000 26, 2007

De vilda djuren blir allt sällskapligare. När jag visslar en skön melodi kommer fåglarna flygande, nötväckan, talgoxen, talltitan. Så sitter de i sälgen och väntar att jag ska bjuda på något. När jag har besökare håller de sig undan. Det hjälper inte hur mycket jag visslar. Men när Axel var här uppförde de sig som om han var en gammal bekant. Märkligt!

När jag sitter vid köksbordet kommer en talltita och sätter sig på fönsterspöjsen och tittar in på mig. Talgoxen övernattar ibland inne på verandan och nötväckan promenerar in i stugan och sitter och gungar på korgarna i taket.

De senaste dagarna har jag haft besök av en nästan fullvuxen älg som tycker om äpplen. Peter var här och plockade fallfrukt häromdan när älgen kom in i trädgården. Den gick närmare och närmare och slutligen tyckte Peter att det var säkrast att han klättrade upp i äppelträdet. Älgen kom fram och nosade på honom och började sen obekymrat äta äpplen. Jag gick ut och sen stod vi länge på vedbacken och tittade på varann innan han långsamt vandrade in i skogen igen.

Gustaf Friberg från hembygsföreningen hälsade på en dag. Han hade med sig Erik Asklunds roman ”Lilla land” och undrade om jag kunde identifiera några personer som han skrev om. Det kunde jag givetvis inte. Jag var bara nio år när boken kom ut. Mörköborna kände sig skandaliserade. De var övertygade om att det var dem han skrev om. Asklund använde sig säkert.av modeller och verkliga händelser, men inte var det en nyckelroman såvitt jag kan minnas.Jag ska läsa om den när jag kommer in till stan. Det är bara två veckor kvar av min sommar.

Det demokratiska konventet var en härlig show. Vilka fantastiska talare de är, dessa amerikaner! Guvernören i Montana skulle platsa bland de främsta komikerna i Hollywood. På måndag är det republikanernas tur. Vicepresidentkandidaten från Alaska kommer nog att sno en del röster. En riktig snygging!

Posted in Djur och natur | Leave a Comment »

Växlande molnighet

Posted by hellbom på 72008000UTC07bUTCSun, 13 Jul 2008 13:16:08 +0000 26, 2007

Jo, jag tackar! Det är dåligt med växlingen. Mest moln är det och det känns kyligt fast termometern utanför Lillstugans norrfönster visar på 20 grader. Verkstadstermometern visar alltid fem grader mer, därför vaknar jag ibland till en tropisk natt.

– Men det är ju tillräckligt blått för att sy ett par sjömansbyxor av, säger den positivt inställda.

Gamla talesätt! Varifrån kommer de? Långt före radions och televisionens tid spreds de över landet, från mun till mun. Jag gissar att gårdfarihandlarna spelade en roll här, där de satt i köken och radade upp sina säkerhetsnålar och trådrullar och höll språklådan varm.

”Man ska inte köpa grisen i säcken”, ”Gammal kärlek rostar aldrig”, ”Nu är det kokta fläsket stekt”, ”En svala gör ingen sommar”,”Hur man än vänder sig har man rumpan bak”, ”När man talar om trollen…”

Finns det inga nya talesätt? Jag kan inte komma på ett enda.

När jag nu tittar ut tror jag att sjömannen får nöja sig med ett par kortbyxor.

Posted in Djur och natur | 2 Comments »

Fågelskåderi

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCWed, 11 Jun 2008 03:11:37 +0000 26, 2007

Med klen hörsel och skral syn är jag en usel fågelskådare. Men fåglar är ett väldigt trevligt sällskap har jag upptäckt och jag skulle gärna vilja känna dem närmare. På berget utanför Lillstugan har jag placerat en liten blå emaljskål och den fyller jag då och då med vildfågelfrö som jag köper på Ica för tolv kronor kilot. Omgivningen är den bästa. Där står en vildapel och en tätvuxen sälg, perfekt för en liten fågel att gömma sig i om fara hotar. Där finns också en sibirisk ärthäck, som särskilt gillas av talgoxen. Över det hela sträcker sig en telefonledning och en elkabel, där man kan sitta och spana ut över nejden. Där kunde förr om åren ett 30-tal pilfinkar sitta. Nu är de bara ett halvdussin. Vad kan vara orsaken?

Den här sommaren är sädesärlan den flitigaste besökaren. Paret häckar under torpets tegeltak, bara ett 20-tal meter bort. I brist på insekter får min fröblandning duga. Sädesärlan är en agressiv liten fågel. Han tål inga konkurrenter utan rusar bryskt fram och jagar bort dem. Och de har respekt för honom och flyr sin väg, till och med nötväckan som säkert skulle vinna om det kom till närkamp.

Gulsparven gillar jag. De kommer som regel i par. Medan hon pickar i sig frön vandrar han runt i utkanten i sin granna dräkt och håller vakt. Ibland slår han larm, för verkliga eller inbillade faror, och vips är alla fåglar borta. Gulsparvsparet har fått fyra ungar. De håller tätt ihop som de har gjort i boet och rör sig i en liten kvartettklump under ett oupphörligt pipande.

En bofink hälsar på ibland. Och talgoxe och blåmes förstås. Lägger jag en mandel på bordet är det talgoxen som tar den om inte nötväckan är på alerten.

Av någon anledning är pilfinkarna rädda för den blåa skålen och vågar inte äta ur den. Men nötväckan, med sina slafsiga matvarnor, kommer dem till hjälp. Han sveper med sin långa näbb fram och tillbaka och strör frön metervis bort.

Förra sommaren trodde jag mig se en azurmes. Det skulle ha varit en ornitoligisk sensation som hade lockat mängder av fågelskådare till Lustigtorp eftersom azurmesen håller till i björkskogarna bortåt Sibirien och bara ett par gånger har skådats i Sverige. Jag larmade ornitologföreningen, som skickade ut en kille från Södertälje. Han hängde upp talgbollar i ärthäcken, men ingen azurmes visade sig. De lokala mesarna fick en oväntad festmåltid.

Troligen var det en stjärtmes jag hade sett. Han är inte alls sällsynt, men här har han inte visat sig igen.

Posted in Djur och natur | 1 Comment »

Sorgliga blommor

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCMon, 19 May 2008 06:08:41 +0000 26, 2007

Inga blommor ser så sorgliga ut som påskliljor som vissnat. Deras tidigare så stolta huvuden hänger som urvridna disktrasor, de är grågula, skrynkliga, utmärglade som gubbar på ålderdomshemmet i den gamla onda tiden. Trädgården är inte vacker just nu, men snart kommer hundlokorna och prästkragarna, midsommarblomster och stora blåklockor. För sommar är det ju, fast temperaturen är under noll och frosten ligger vit på taken.

Syrenerna har tagit en paus, men får bara solen en chans några timmar brister de ut i ett vitt hav runt Lustigtorp.

Posted in Djur och natur | 1 Comment »

Tala med djuren

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCFri, 02 May 2008 12:12:07 +0000 26, 2007

 

En morgon står en älgkalv och rotar i kryddlandet. Bredbent står han där på sina långa, skrangliga ben och bökar i jorden. Helt obekymrad. Inte mig emot. Maskros och tistel må han gärna ta.

– Men ger du dig på persiljan ska fan ta dig, ropar jag åt honom.

Han lyssnar inte. Efter ett tag lyfter han på huvudet. Käkarna mal, liksom tankfullt. Han upptäcker mig. Står och glor mig rätt i synen. I tio sekunder kanske. Det är som en evighet. Så fattar han ett beslut och med långa steg glider han uppåt skogen.

Nej, ensamt är det inte. Det finns djur att tala med. De säger inte så mycket, men jag har en känsla av att de förstår mig.

Där kommer en igelkott lunkande från källartaket. Det var längesen. Hundratusentals blev ihjälkörda på landsvägarna, när biltrafiken kom igång för ett halvsekel sen. I min barndom fanns här alltid igelkottar. Under bordet i syrenbersån stod ett fat med fet mjölk. Nu har vi lärt oss att mjölk inte är bra för igelkottsmagar. Men min barndoms igelkottar tycktes inte må illa av den. En av dem bet mig i ryggen. Jag kan ha varit fyra-fem år. Jag satt med bar överkropp i gruset framför stora stugan. En igelkott tyckte jag såg läcker ut och bet till strax ovanför stjärten. Ackuschörskan kom från Grönbrink med sin förbandslåda. Ännu har jag inte träffat någon annan som har blivit biten av en igelkott.

Ekorrar är också sällsynta. Det ligger en stor hög grankottar under elstolpen. Närmsta gran är minst 200 meter bort. Något djur har fraktat dit dem. Men det är nog inte en ekorres verk. Jag gissar på hackspettar. De sitter på stolpen och telegraferar sitt knackeliknack.

Mest pratar jag med fåglarna. Det är talgoxe och blåmes, gulsparv och talltita. Och sädesärlorna förstås, som kommer punktligt den 12 april och bygger bo under plåtskoningen kring skorstenen. De är sällskapliga fåglar. Mitt vildfågelfrö bryr de sig inte om. De kommer och hälsar på bara för att umgås ett tag.

– Strö salt på stjärten på honom så kan du fånga den, sa de vuxna. Och vi kröp omkring i sanden med salt i nypan och bakom oss stod de grymma vuxna och flinade.

Min bästa vän är dock nötväckan. Det är eleganten bland småfåglarna. Blågrå syrtut och rostbrun väst. Som klädd för de bästa salonger. Och han är den djärvaste. Jag bjuder honom på sötmandel, som jag lägger på bordet framför mig. Det dröjer inte länge förrän han sitter på bänken mittemot. Så hoppar han upp pä bordet, tar några steg – och vips snappar han åt sig mandeln.                                                                                                      Nötväcka

Årets nötväcka har jag nog inte träffat tidigare, men han verkar ha goda anlag. Kanske blir han lika framstående som sin kamrat för två år sedan. Han tog oförskräckt mandlar ur handen på mig. La jag handen över mandeln knackade han mig på fingrarna med sin kraftiga näbb. Tog jag en mandel mellan läpparna ryttlade han framför mig som en kolibri och knep den ur min mun. Det var rena cirkusnumret.

Laban, fasantuppen, saknar jag verkligen. Han stod utanför dörren när jag steg upp om morgnarna. Följde efter mig till Lillstugan och stod tåligt och väntade medan jag lagade frukost. Jag satte mig vid bordet på berget med juice, mackor och kaffe och Laban åt frön ur min hand. Även han älskade kryddlandet. Mellan basilika och rosmarin hade han sin badgrop och där lögade han sig så att dammet rök.

Laban finns inte mer. Kanske blev han en söndagsstek på någons middagsbord. Men troligast blev han ett trafikens offer och resterna av honom åts upp av ormvråk och kråkor.

Det är en hård värld, kamrater.

Posted in Djur och natur | 1 Comment »

I denna ljuva sommartid…

Posted by hellbom på 42008000UTC04bUTCWed, 02 Apr 2008 06:56:45 +0000 26, 2007

Ja, så ljuv är den ännu inte. Vinterjackan får sitta på ett tag till. Men sommartid är det. Helt officiellt. Sen i lördags morse. Vilken massa klockor man har att ställa om. I datorerna, i videospelarna,  i digitalboxen och i spisen. Två väckarklockor som jag aldrig behövt använda, ett fickur, en klocka ovanför köksdörren, i mobilen, i kortvågsradion. Och i bilen förstås. Många sköter sig själva, en del apparater måste startas om, ett fåtal vrids för hand på gammaldags vis.

img2541.jpg

Jag tog ut bilen ur vinteride och på söndan åkte jag till Mörkö. Dörren till lillstugan kärvade mer än vanligt, dörrposten slår sig i fukten. Trots att jag visste vad som skulle hända satte jag en skruvmejsel i nyckelringen och vred om. Och vips – nyckeln bröts av. Men jag har två i reserv.

Jag gjorde en kort utflykt i terrängen och konstaterade att blåsipporna var i full gång. Men det var faktiskt lika tidigt förra året. Med stor möda återvände jag till fast mark. Jag bör inte ge mig ut utan stavar. Jag sträckte mig efter tallgrenar och grangrenar, torra hallonplantor gav mig stöd, jag höll på att fastna i en nyponbuske. Snart får jag väl tillbringa mina somrar på en bänk under kastanjerna på Katarina kyrkogård. Eftersom jag tänkt mig ett liv efter detta, utströdd i minneslunden, kanske jag kan behöva en viss tillvänjning.

Såna där efter-döden-ritualer känner jag inte alls till. Måste man boka tid för att bli utströdd? Är en präst eller kyrkvaktmästare närvarande eller kan man bara komma knallande med en urna under armen? Hur går själva ströandet till? Tar man en grabbnäve aska och gör svepande rörelser som en gammaldags såningsman? Eller har man en liten sked eller skopa och pytsar ut lite här och var?

Charlotte Reimerson har skrivit en broschyr om det här. Jag borde kanske läsa den.

En gång skrev jag en sur krönika om två tjejer som barbröstade låg och solade sig i minneslunden. Mitt under högmässotid dessutom. När jag ligger där utströdd får de gärna återkomma. Sen kan de gå hem med nåra korn av mig på ryggen.

Aska är ju bra för komposter. Man ska varva ogräs, matavfall, kalk och aska. Där kunde man göra lite nytta. Bli utströdd sen över rabarberlandet. Kommer rabarbern att ärva mitt DNA? Surt, sa räven!

Makabert? Inte alls. Det är så här vi forskare funderar. Sen är det raka spåret till Nobelpriset.

Nästa helg får jag göra ett nytt försök med lillstugan. Och jag får inte glömma käpp eller stav. ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg…”

Posted in Djur och natur, Mörkö | 2 Comments »