Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Stockholm’ Category

Bastu i hissen

Posted by hellbom på 62011000UTC06bUTCSun, 05 Jun 2011 06:08:02 +0000 26, 2007

– Hissen är varm som en bastu, sa Britt från Hemtjänsten när hon kom klockan åtta i lördags morse.Termometern vid köksfönstret visade 38 grader. Det är en märklig hiss vi har. Den färdas i ett burspråk.
När knäckebrödsbagaren Carl Julius Westerdahl byggde huset i början av förra seklet blev det ingen hiss. På gamla dar flyttade han in i den stora hörnvåningen på fyra trappor. Han dog 1928, 82 år gammal. Året därpå byggde sönerna ett burspråk och installerade en hiss. Den har speglar och vackra snickerier. Glasfronterna mot trapphuset är skönt bemålade med blommor i Jugendslingor.
När huset moderniserades 1982 täckte HSB hissens interiör med boardskivor. Det skulle bli lättstädat. Vi som flyttade in protesterade och Clas Helmerson tog hit snickare från Wasavarvet som återställde den ursprungliga interiören.

Ett annat intressant burspråk är karnapet på Scharenbergska huset vid Kornhamnstorg. Drottning Kristina skänkte huset till sin halvbror Gustaf Gustafsson, som byggde karnapet som vilar på fyra atlanter, två kvinnor och två män. Männen lär föreställa greven som antagligen satt där och beskådade livet nere på kajen. Vem som sitter där i dag vet jag inte.

Bilden ovan: Scharenbergska huset med karnap

Annonser

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

Hajar inte ett barr

Posted by hellbom på 92009000UTC09bUTCThu, 17 Sep 2009 05:31:26 +0000 26, 2007

Framför mig i tunnelbanevagnen sitter en kolsvart flicka med mobilen vid örat. På en prydlig, vårdad stockholmska berättar hon om en fest hon har varit på.  Hon har en vacker röst, lite åt det djupa hållet. Jag blir fortfarande förvånad när jag hör svarta, gula och bruna, snedögda och mandelögda tala mitt modersmål utan minsta brytning. Men liksom jag är de antagligen födda här. I min ungdom fanns i Stockholm bara fem negrer och ville man se utlänningar fick man gå ner till Skeppsbron om sommaren och titta på kryssningsfartygen.

Vid Gamla Stan kommer en skock grabbar ombord. I målbrottsåldern. De skrålar och skränar, brölar och skrattar och rösterna spricker. Verkar komma direkt från festen, två folköl på Mälartorgskajen. Jag förstår ingenting. Det är något i språkmelodin och rytmen jag inte känner igen. Det är de nya stockholmarna.

Jag hajar inte ett barr. knäpper av hörförstärkaren och försjunker i tystnaden.

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

På dojan

Posted by hellbom på 72009000UTC07bUTCSat, 18 Jul 2009 13:44:37 +0000 26, 2007

– På lyset, sa Per. En full gubbe är på lyset.

Full_gubbeVi satt i en restaurang på Folkungagatan, Per, Helen, Minna och jag. Och vi undervisade Minna i Södermalmsspråkets finurligheter. Hur vi hade kommit in på ämnet “fulla gubbar” minns jag inte. Minna drack Fanta direkt ur burk, vi andra Ramlösa, ur glas.

– På dojan, sa jag. Man kan också säga på röken. På snöret har jag hört. Och så förstås blarig och blaskig. Men om man är packad är man rikgit illa däran.

Minna gjorde ingen kommentar, men jag är säker på att hon stoppade in kunskaperna i en minneskammare i sin lilla skalle. När hon om nåra dar börjar i förskolan kan hon imponera på sina nya kompisar med gammal Söderslang.

Men ännu bättre är förstås att Linda, hennes bror Petters tjej, är på smällen. Då blir Minna faster och farfar blir farfarsfar.

Posted in Stockholm | 5 Comments »

Potatiskravallerna på Nytorget

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCThu, 26 Feb 2009 17:57:43 +0000 26, 2007

Året var 1917.

I Stockholm sjöng man så här på melodin till ”Petter Jönsson såg i Fäderneslandet”:

”Snart något värde ej pengar har uti Stockholm/det hjälper ej om man också spar uti Stockholm./Ty går man ut för att köpa maten i Stockholm,/så i ett nafs är det slut på staten i Stockholm.”

Även de välsituerade hade det knapert. För de fattiga arbetarfamiljerna på Söder var läget katastrofalt. Barnen hade blåsor i munnen, tandköttet blödde, de hostade otäckt. De som inte hade släkt och vänner på landet och fick sig paket tillskickade, svalt bokstavligt talat.

lenin-och-ture-nermanDen 13 april reste Lenin genom Stockholm på väg till Petrograd. På bilden går han vid Ture Nermans sida på Vasagatan. Efter februarirevolutionen  i Ryssland abdikerade tsaren – oron spred sig. Ute i Europa hade kriget stagnerat, detta år var på västfronten intet nytt.

Runt om i Sverige blossade demonstrationer upp. Kvinnorna gick i spetsen. Det var bristen på livsmedel som drev dem ut på gatorna.  Brödransonering infördes. Det var ont om mjölk, potatisskörden 1916 hade slagit fel. Under vintern och våren hade det blivit allt värre. Ransoneringen sköttes illa , transporter kom inte fram, på sina håll låg potatis och ruttnade. En del bönder och affärsmän tjyvhöll på potatisen för att sälja den till svarta överpriser. Statsministern, Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”) fann situationen ohållbar och tvingades avgå. Den första stora demonstrationen ägde rum i Västervik i mitten av april, då alla arbetare lämnade sina jobb och marscherade mot Holländska kvarn.hollandska-kvarn-i-vastervik (Se bilden). Det blev den tändande gnistan som utlöste demonstrationer i ett hundratal orter. Närmare en kvarts miljon personer torde ha deltagit.

I Stockholm tågade 5 000 kvinnor till riksdagshuset och överlämnade en skrivelse:

”Vi kunna ej längre uthärda med att se våra barn svälta och tyna bort i brist på näring. Vi och våra män kunna ej längre fullgöra våra tunga plikter. Vi svälta och våra barn ta obotlig skada för framtiden…”

Tidningarna talade om ”syndikalistiska excesser” och skyllde också på ungsocialistiska propagandister. Andra menade att det mest var ligistelement som var i farten.

Social-Demokraten varnade de sina: ”Framför allt bör det göras klart att den kamp för verksamma förbättringar i arbetarklassens läge som nu pågår icke gagnas av uppträden av denna art.”

Clary Ählströms familj fick inga paket från landet, trots att hennes far hade haft sina rötter i trakten av Mariefred och hennes mor var född i Bred, inte långt från Enköping. Clary var Södertjej, bara 22 år gammal. Hon var ogift men hade två små barn, Harry fyra år och Birgit ett och ett halvt. Sedan hon var sexton år hade hon arbetat som silverpolererska.

Hennes mor Johanna, som nu var änka, bodde tvärs över farstun på Södermannagatan 53, i hörnet av Ringvägen, med två av Clarys yngre bröder. Hon hade fått sju barn med snickaren August Ählström, som ursprungligen hetat Johansson men bytt namn till Ählström. I rotemansarkivet kallas han både Ahlström och Åhlström. De tre första barnen födde Johanna som hans ”fästekvinna”, det var först när Clary Maria Viola föddes den 18 augusti 1894 som de gifte sig.

På eftermiddagen den 5 maj, det var en lördag, kom Clarys bror, den trettonårige Alle (Axel Leonard), springande uppför trapporna.

– Dom säger att det finns potatis i lagret hos Carlsson, ropade han.

– Gå ner du Clary, och se om du kan få tag på lite, sa modern, jag ska se till barnen.

Clary gick och brodern Alle följde med henne.

Utanför Carlssons speceriaffär på Södermannagatan 33, ett kvarter från Nytorget, stod en hop kvinnor och käftade med polisen. Clary var orädd. Även vanligtvis var hon mycket bestämd till sitt sätt. Nu var hon också i det närmaste desperat. Hennes röst var hög och stark.

”Hon tycks ha suttit inne med en mycket talande tunga och en ovanlig agitationsenergi”, skrevs det sedermera i tidningsreferaten.

Inom kort hade hon blivit den ledare som kvinnorna lyssnade till och som poliskonstaplarna började uppmärksamma.

I Fredrik Carlssons speceriaffär hade det faktiskt funnits potatis på morgonen  och poliskonstaplarna ”Huggarn” och ”Kosacken” hade varit på plats och ordnat kön. Men nu, vid femtiden på eftermiddagen, hade han bara fyra liter kvar som han ville ha för sig själv. Kvinnorna trodde honom inte och försökte storma butiken. En av konstaplarna lyckades tränga sig in i en tobaksaffär och ringde efter hjälp och till slut var  piket, 30 ridande poliser och 88  övriga poliser på plats.

Min gamle vän Runo Rydén, som bodde på Skånegatan 63, alldeles intill torget, var där. Han var nio år gammal.

– Vi kastade sten på poliserna och dessemellan sprang vi och gömde oss i portarna, berättade han. I hörnet av Södermannagatan och Skånegatan låg en hög fyrkantshuggen sten av den mindre sorten. De blev vapen.

Sjutton personer anhölls, bland dem fyra kvinnor och några pojkar, dock inte Runo. Hälften av de anhållna var gamla poliskunder. Kvarteren kring Nytorget var vid den här tiden förslummade och kända som ett tillhåll för lösdrivare och förbrytare. 55 procent av de boende hade förlorat sin rösträtt eftersom de inte hade betalat skatt.

Clary gick från grupp till grupp och agiterade och eldade upp folk, berättade vittnen senare. Hon vinkade uppfordrande till människor som försiktigt höll sig i bakgrunden.

När hon anhölls ropade hon på hjälp och kravallerna blossade upp på allvar. Hon kastades upp på ett lastbilsflak och en konstapel höll henne nere med foten. Hon bad att få lämna dörrnycklarna till brodern, som stod bredvid bilen.

– Tig med dig, din jävla hora, skrek konstapeln, det hade du hunnit med förut.

Som en särskilt försvårande omständighet anfördes senare att hon bara hade hånskrattat, då hon hade blivit uppmanad att avlägsna sig.

clary-fran-nytorget1I tre veckor satt hon tillsammans med sju andra i häktet innan det blev rättegång. Potatiskravallerna på Nytorget hade väckt stor uppmärksamhet i pressen och Dagens Nyheter sände en reportagetecknare, troligen Jac, till rådhuset. Hans porträtt av Clary visar en snygg ung tjej i sjalett och fängelsets tjocka grå kappa.

Jag har inte läst  rättegångsreferaten, men tidningarnas skildringar av händelserna på Nytorget var mycket utförliga.

I söndagstidningen, den 6 maj, skrev Dagens Nyheter: ”Flera personer sabelhuggna vid chockerna. Man kunde se flera personer som blödande drogo sig ur spelet, men hos polisen säger man sig veta att två civila skulle ha blivit skadade. Ett faktum är emellertid att sablarna voro i livlig verksamhet. De båda skadade förbundos så fort sig göra lät av polis och överlämnades sedan till detektiva polisen. Vid 9-tiden på kvällen företogs en större generalchock genom de folkmassor som samlat sig vid avspärrningarna och det föreföll som om uppträdet därefter kom att få mindre våldsamma former. Ännu hörde man emellertid här och var ett rop, en vissling, en sabel som susade genom luften, en sten som smällde mot en poliskask. Det påstås att folkmassan även skulle ha kastat tombuteljer mot konstaplarna. Ingen av polismännen lär emellertid ha blivit nämnvärt skadad. Några hade fått sparkar på benen och kläderna sönderrivna samt kaskarna deformerade, men någon läkarhjälp har icke i något fall behövt påkallas.”

Högertidningen Nya Dagligt Allehanda hade rubriken Åter pöbelexcesser i Stockholm medan vänstertidningen Folkets Dagblad Politiken skrev Polisen håller ”ordning” med sablarna.  Social-Demokraten ansåg att ordningsmakten förlorat besinningen och skrev att en överkonstapel vid detektivavdelningen varit onykter.

Polisens rensningsaktioner pågick ända fram till midnatt och några konstaplar trängde sig in i husen men blev utkastade av invånarna. Under de kommande dagarna försökte  skränande pojkgäng få igång nya kravaller, dock utan att lyckas.

Den 2 juli 1917 dömdes Clary Ählström enligt kap 10, par 9 i strafflagen till 100 kronor i böter för upplopp och 40 kronor för våldsamt motstånd. Grannarna kring Nytorget gjorde en insamling, som fortsattes av Social-Demokraten. Men av dessa pengar fick Clary inte ett enda öre och hela sitt liv hade hon ett horn i sidan till Per-Albin Hansson som vid den här tiden var tidningens chefredaktör.

På hösten flyttade Clary med sina två små barn till de så kallade statarlängorna vid Finnboda Varf. Det var bara ett enda rum med en kamin, utan några som helst bekvämligheter. Den lilla familjen flyttade snart in till Söder igen och sen följde ett evigt flyttande, Skånegatan, Kocksgatan, Älvsborgsgatan, Folkskolegatan, Blekingegatan, S:t Paulsgatan, Hammarbygatan, Bondegatan, Gotlandsgatan. Någon gång under resans gång gifte hon sig. När och med vem vet jag inte. Hon fick ytterligare tre barn två pojkar och en flicka. Men maken dog ung, bara 42 år gammal, Clary var 38 och där satt hon ensam med fem barn, utan några barnbidrag, utan någon som helst hjälp.

Sedan tonåren hade hon varit silverpolerare. Hon jobbade åt Guldsmedsbolaget, Hallbergs och Sporrong.

– Hon hade jämt arbete med sig hem, berättade sonen Harry Ersson, som jag träffade en februaridag 1981. Det var skålar, matsilver, medaljer. Hon polerade till och med polisknappar, och märken till Crescent-cyklar.

– Hon hade en underbar sångröst och hade nog kunnat bli något om hon fått skola sig. Ett av mina tidigare minnen är när vi ror över från Finnboda till Manila och Clary sjunger hela tiden. 

Clary Ählström, ”Hjältinnan från Nytorget”, dog 1966. Hon är begravd på Skogskyrkogården. 

Posted in Stockholm | 5 Comments »

”En prydnad för poliskåren” – Spisrakan Kap. 5

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCSun, 01 Feb 2009 12:47:25 +0000 26, 2007

Det första kapitlet börjar längst ner på den här sidan

lassinantti-som-polis1En som med stort intresse läste artiklarna om Spisrakan var Ragnar Lassinantti, landshövding i Norrbotten. Han skickade mig ett brev och han kom också på personligt besök.

Här är några utdrag ur brevet:

”Som ung extra konstapel i Stockholm (Se bilden) kom jag i kontakt med P A E Andersson vid några tillfällen då jag gjorde fyratimmars pass på Maria polisstation. Någon uttömmande karaktäristik av Spisrakan kan jag naturligtvis inte åstadkomma på grundval av de flyktiga kontakter jag hade med honom år 1937. Detta var uppenbarligen omedelbart före hans pensionering, eftersom han var född år 1882 och pensionsåldern för en poliskonstapel var då 55 år.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta Hellboms minesbilder. Vi kan ha olika uppfattningar om en människa beroende bl a på den situation i vilken vi kommer i kontakt med henne. En jultomte eller en posttjänsteman, som lämnar ut en större tipsvinst, betraktas som en generös och god människa, medan en skatteindrivare eller en nitisk lapplisa ofta betraktas som ogin eller rent av som ond. Det kan tänkas att Spisrakan genom sin samhällsfunktion som ordningens upprätthållare på Söder betraktades på detta sätt  av dem som kom i delo med honom.

Enligt mitt minne var han en personlighet. I dag skulle man säga att han hade karisma. Han var också i andligt avseende minst huvudet högre än de andra poliskonstaplarna på stationen. Spisrakan var närmast ett hedersnamn som utstrålade aktning och respekt för dess bärare. Jag vill minnas att Spisrakan hade högre status än namnet Andersson. Sådana fanns det många i Stockholms poliskår, men Spisrakan hade ingen konkurrerande jämlike.

Min beundran för Spisrakan bottnar i hans egen berättelse om en kontrovers han haft med en av höjdarna inom polisen, ingen mindre än kriminalpolisintendent Alvar Zetterqvist, som i den dåtida polishierarkin ansågs stå nära Gud. Såvitt jag minns hade poliserna genom frivilligt åtagande beslutat svara för en föräldralös liten flickas uppfostran. Poliserna tog den gången ett ekonomiskt ansvar som i dag åvilar samhället. De tog också ett medmänskligt ansvar som hedrar dem.

Spisrakan kan tjäna som ett socialt föredöme än i dag. Jag är nämligen säker på att det var han som var den drivande kraften i det socialprojekt som gått till historien under namnet ”Polisens dotter”. Det var omsorgen om hennes välfärd som gav Spisrakan mod att sätta sig upp mot överheten.

Detta kan mycket väl förklara att han aldrig blev befordrad. Civilkurage av den art han presterat betraktades knappast aom befordringsmerit före tillkomsten av 1925 års polislag.

Jag blev övertygad om att det var lättare för en isbjörn att vistas i Sahara än för en mänsklig varelse att vara patrullerande poliskonstapel i Stockholm. Jag tog min Mats ur skolan och tog tjänst i gränsbygden ovanför polcirkeln.ragnar-lassinantti2

Jag har alltid trott att Spisrakan var rätt man på rätt plats och Hellboms artiklar visar att han var det också i rätt tid. Spisrakan blev tack vare detta ännu större och ännu mer levande i mina ögon.

Han var en prydnad för Stockholms poliskår”, slutade Ragnar Lassinantti (bilden).

Posted in Stockholm | 2 Comments »

Pamp i kolonin – Spisrakan Kap. 4

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCSun, 01 Feb 2009 08:38:00 +0000 26, 2007

När Per August Emanuel Andersson var 55 år gick han i pension från sin tjänst som ordinarie poliskonstapel i andra distriktet på Södermalm i Stockholm. Året var 1937.

Spisrakan klädde sig civil och ägnade sig åt vicevärdskap och arbetet i nykterhetslogen. Men framför allt ägnade han sig åt sin kolonistuga, som låg mellan Nybodahemmet och Midsommarkransens folkskola, ungefär där Årstalänken i dag möter Essingeleden.

Till en början hade han bara haft en liten redskapsbod i sin trädgård, men småningom byggde han sig en stuga i fjällpanel. Precis som Högloftet på Skansen, sa folk.

Hans odlingar var de finaste på området, han fick upprepade gånger pris för detta och han var den självklare ordföranden I Koloniföreningen Årsta u p a i mer än 25 år.

– Han var en toppenbra kille, säger Sonja Whitlock, som bodde granne med honom. När stan ville ha bort oss kämpade han för att vi skulle få vara kvar.

– Han var alltid hjälpsam, tillägger Anna-Lisa Söderman. Han kom med goda råd och hjälpte oss ympa och beskära träd och buskar.

kolonistuga-i-arsta

Bilden: Kolonistuga i Årsta – dock inte Spisrakans

De bägge damerna är överens om att han var lite av en charmör.

– Han var en ståtlig karl, lång och smärt. Han ville gärna synas och höras. Men äppeltjyvar var han arg på.

Vid pensionen blev han ordförande också i Stockholmskretsen av kolonistugeförbundet och han valdes till kassör i riksförbundet. Vid de årliga kongresserna var han vanligtvis sekreterare.

Han kastade sig in i debatter, han högtidstalade, han representerade vid begravningar, han skrev i förbundstidningen, han intervjuades i pressen. En av hans käpphästar var att stan skulle ta med koloniområdena i stadsplanen.

spisrakan-i-dn-1938Den 20 april 1938 sitter han på förstasidan i Dagens Nyheter  (Se bilden) under rubriken ”Kolonirörelsen går mot sin förgängelse”. Sedan följer ett långt referat av den nyanställde signaturen Red Top. Några dagar senare tog Red Top upp ämnet i ett kåseri på familjesidan under vinjetten På Stan. Det var där han började sin kåserande verksamhet. Toppen och hans rödbrusige vän Jonte, var överens om att stan inte skulle få ta kolonistugorna och lägga ”hyreskåkar och gator och strunt där”.

Det tackade säkert Spisrakan för, och själv fick han tack av förbundet när han samma år tilldelades förtjänstmedaljen i guld.

Samma medalj fick vid samma tillfälle kolonistugerörelsens initiativtagare och pionjär Anna Lindhagen och hennes bror, den gamle Stockholmsborgmästaren Carl Lindhagen.

Det måste ha varit ett stort ögonblick för Spisrakan.

I den gamla kåken på Kammakargatan, där polisstationen förut låg, sitter jag en dag och bläddrar i papper hos Svenska förbundet för koloniträdgårdar och fritidsbyar. Där ser jag att Spisrakan en gång i mitten av 40-talet kom med ett upprop att förbundet borde ha en fana. Femton damer besvarade uppropet och infann sig i förbundslokalen, där Spisrakan demonstrerade hur han tänkt sig fanan. Han utsågs till kassör för en insamling. Man lyckade få ihop     1 749 kronor, men fanan kostade bara 1 120, så det blev pengar över.

Där finns ett amatörfotografi av Spisrakan, en av damerna och fanan utanför hans ”fjällstuga” i Årsta. Den överlämnades under högtidliga former vid kongressen i Malmö 1947.

Vi vecklar upp alla fanor som står i ett hörn. Spisrakans fana hittar vi inte.

Men i en kartong ligger en liten grön sidenbit med gul brodyr. Den är stor som en ordinär näsduk. Föreningsemblemet uppe till vänster och tre solstrålar i en vågrörelse ner mot höger. En papperslapp är fastnålad vid tyget och där står det ”Broderad av P A E”.

Ack, alla grabbar och busar vid Hornstull. Kan ni tänka er den fruktade Spisrakan sitta och knåpa med en brodyrnål?

På hösten 1949 blev förbundssekreteraren sjuk och en vicesekreterare som trädde till slog larm om att räkenskaperna verkade underliga. En opartisk revisor tillsattes. Därefter står det bara i årsberättelsen: ”Den 9 januari ingav P A E Andersson en skrivelse, där han avsade sig alla sina uppdrag i förbundet”.

Det såg ut som om 1 435 kronor och 45 öre hade försvunnit under en period av tre år. I papperen talas det om ”episoden Andersson”, och de flesta var nog övertygade om att den prudentlige Spisrakan stoppat pengarna i egen ficka.

Men revisorn frikände honom och yttrade att det var ”icke någon medveten förskingring från P A E Anderssons sida utan har uppstått genom felaktig bokföring”.

Spisrakan fick eller accepterade aldrig mer någon förtroendepost inom kolonistugerörelsen. Han dog tre år senare och i förbundets årsberättelse fick han full upprättelse:

”Måndagen den 29 december 1952 gick en av koloniträdgårdsrörelsens märkesmän ur tiden, då avled Stockholmskretsens ordförande P A E Andersson. Denne särpräglade man hade både en yttre och inre resning. Inget tycktes för honom vara omöjligt, allt han företog sig utfördes med äkta småländsk envishet och handlingskraft.”

Att han var en sådan framstående man anade vi aldrig där vi sprang med våra slangbellor dinglande ur byxfickorna och skrek:

– Hets, hets, Spisrakan kommer!

__________________

Ytterligare ett kapitel kommer.

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

Man skrattade smått – Spisrakan Kap. 3

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCSun, 01 Feb 2009 05:58:18 +0000 26, 2007

Helmer Oscarsson, en gammal Hornstullsgrabb på 75 år, ringer en morgon.

– Vet du att det skrevs en visa om Spisrakan? undrar han. Sjunga kan jag inte, men så här börjar den:

Från Ringen till Tanto/gick hetsvilda jakten/ men Rakan fick tji/och som minne av jakten/ ett benbrott som tvinga´n/att nedlägga makten.

– Visan var till och med tryckt, så nog var Spisrakan en känd man, säger Helmer.

Ja, jakten och benbrottet har jag hört talas om förr, men vilka det var han jagade och varför, från Ringens kafé uppe på Ringvägen ner mot Dihlströmska anstalten (Högalids vårdhem) på Wollmar Yxkullsgatan, det vet jag inte.

hogalids-vardhem-dillisBilden: Gamla ”Dillis” i Ligna – numera Drakenbergsområdet

Genom telefonsamtal, brev, möten med folk, bläddrande i arkiv börjar bilden av Spisrakan växa fram. Från att ha varit en nästan sagomässig skräckfigur ur min barndoms mardrömmar står här en ovanligt komplicerad och säregen människa, som rimligtvis hade både ambitioner och förutsättningar att nå längre än att vara patrullerande polis på yttersta Söder.

Han tycks så helt ha gått upp i sin uppgift som ordningens upprätthållare att han ibland blev nästan löjlig. Det är fortfarande med ganska stort välbehag, nästan med skadeglädje, som historierna om hans små missöden relateras.

Gunnar Löthwall minns ännu en kväll omkring år 1910 då han tillhörde ett gäng som höll till på Adolf  Fredriks torg (Mariatorget). Spisrakan hade bestämt sig för att spionera på grabbarna och hade krupit ner i en stor sandlår för att lyssna. Men gänget hade sett honom och lagt på haspen. Så stod de där och pratade en stund och gav sig sedan iväg.

Långt fram på kvällen uppmärksammade några förbipasserande bultanden och rop från lådan och Spisrakan släpptes ut under slynglarnas jubel.

En gång hivades han ner genom gluggen till en kolkällare på Hornsgatan, en annan gång smög sig fem grabbar i Ligna på honom bakifrån och knuffade ner honom längs en isig slänt.

Den ökända Fyll-Fia brukade kasta upp sina långa kjolar och be honom kyssa henne där bak. Det tyckte folk var roligt.

En julafton ringde han på hos en familj, där mannen inte hade inställt sig till militärtjänst. Han förde honom med sig till Maria polisstation, men lyckades på julaftonskvällen inte hitta någon militär instans som ville ta hand om den försumlige, varför han måste släppas.

Då svepte skrattet genom Hornstull.

maria-polisstation-rosenlundsgatan-krukmakargatan

Maria polisstation på Rosenlundsgatan, mellan Hornsgatan och Krukmakargatan

På stationen vid Rosenlundsgatan ägnade han sina lediga stunder åt att lägga upp ett arkiv, där han samlade på stora och små händelser från distriktet. På arkivskåpet satte han upp en skylt med sitt porträtt: ”Detta arkiv är upprättat av P A E Andersson”. När han många år senare fick medalj för lång och trogen tjänst lät han fotografera medaljen och klistrade in den på porträttet.

Man skrattade alltså smått åt honom även på stationen, men många var ilskna på vad man tyckte var beskäftighet och perfektionism, och en av hans vedersakare rev sönder porträttet en dag. Hans arkiv kom på avvägar när Maria polisstation gick upp i Södermalm. Det skulle vara intressant att få titta i det.

Fortfarande talar många poliser med aktning om hans insatser när det gällde ”Polisens dotter”. En ung polisman hade blivit ihjälkörd på Högbergsgatan. Strax därefter födde hans hustru en dotter. Spisrakan tog initiativet till att bilda en fond som skulle svara för flickans försörjning under hennes uppväxt. Detta var 1914. På Maria polisstation döptes hon till Maria i närvaro av alla konstaplarna.

Maria lär vid vuxen ålder ha blivit lärarinna. Om hon upprätthöll någon kontakt med Spisrakan är obekant.

Spisrakan var mycket för insamlingar.

– Långt efter pensionen brukade han komma in på stationen, mycket elegant i sin päls med persiankrage, berättar Kurre Eriksson, som numera själv är pensionerad polis.

– Då frågade han alltid om det fanns några insamlingslistor på gång, om det var nån som skulle gifta sig eller fylla år. Och så frågade han hur mycket kommissarien hade skrivit på. Och hade kommissarien skrivit opp en tia, så skrev Spisrakan dit elva kronor, och hade kommissarien givit en femma så gav Spisrakan fem och femtio. Han skulle alltid vara värst. Han ansåg att han var den bäste polisen i Stockholm.

Det måste bli ännu ett kapitel om Spisrakan, kanske två. I kolonistugerörelsen kom han att spela en stor och betydelsefull roll. Där gjorde han den karriär som han inte lyckades med som polis. Och där bemöttes han med aktning.

Nästan ända fram till slutet.

Posted in Stockholm | 1 Comment »

Spisrakan och Värnlunds mamma – Kap. 2

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSat, 31 Jan 2009 13:38:54 +0000 26, 2007

I artikeln ”En polis på Söder” berättade jag att Rudolf Värnlund gjort ett hatporträtt av honom i den självbiografiska boken ”Rum jag bott i”. Tillåt mig att citera Värnlund:

Från Brännkyrkagatan vid Hornstull minns jag särskilt vice värden, en två meter lång, långnäst, långansiktad karl, en polisman med öknamnet ”Spisrakan” och ett tvärt, brutalt polismannasätt, som gjort honom till den mest hatade och avskydde av ordningens upprätthållare på Söder. Den ensamstående, granna och kraftfulla kvinna som var min mor väckte tydligen hans hanliga lystnad. Han skapade sig alla möjliga förevändningar för att ”besöka” oss, och kom vid alla möjliga tider på dygnet. Han steg alltid in utan att knacka först.

Tidigt en morgon, till exempel, klev han in på sitt vanliga sätt medan mor ännu stod i underkläderna och lagade gröten åt oss innan hon gick till fabriken. Darrande och flämtande stod han framför henne, ur stånd att yttra ett ord på en lång stund. Hon tittade kallt på honom och frågade:

– Vet ni inte hut, människa, ni kunde ju ha överraskat mig sittande på pottan.

Om han innerst inne var så pryd eller blyg att tanken på den åtrådda i en dylik situation avkylde honom vet jag inte, men han dröp i alla fall i väg, dock bara för att återkomma som en osalig ande. När hyresbetalningen uteblev den andra månaden, utnyttjade han vårt dilemma. Han ställde i utsikte att han skulle kvittera kontraktet  mot vederlag i den gunst som en älskande kvinna skänker frivilligt och med glädje.

varnlunds-hem-pa-brannkyrkagatan

Bilden: Värnlunds hem på Brännkyrkagatan

Under den månad som följde och under vilken hon knappt fick vaera i fred för sin friare en enda kväll kom det ett hemlighetsfullt och bakslugt uttryck i hennes annars så öppna och glada ansikte, ett uttryck som plågade oss barn, som då var mogna nog att förstå vad ”Spisrakans” täta besök gällde. Hon behandlade honom vänligt, på ett halvt undvikande koketterande sätt, hon hetsade upp honom ytterligare, hon viftade med önskeuppfyllelsen framför hans långa ansikte som man viftar med en morot framför nosen på en åsna. Vi trodde hon allvarligt reflekterade på att ge efter för honom och även det plågade oss obeskrivligt, vi visste ju att det i så fall skulle ske ovilligt, kanske för vår skull.

Men hon skaffade sig snart upprättelse inför oss. En dag stod han åter i tamburen och krävde med polisbarsk röst att hyran skulle betalas, för att efter några minuter – då min mor trankilt förklarade att hon inte ägde några pengar just då – börja stamma fram klumpiga kärleksförklaringar och förslag på basis av en ömsesidig-erotisk överenskommelse, ett nytt slag hyreskontrakt så att säga; ögonen var dimfuktiga av åtrå, de tunna läpparna skälvde under mustaschen, det låg något på en gång hundlikt ödmjukt och rovdjursaktigt hotande över hela hans fysionomi. Min mor betraktade honom med vällustig grymhet, som om hon den här gången njöt av situationen. När han talat ut så att meningen blivit fullt klar, när det inte fanns någon återvändo för honom, sparkade hon upp den redan förut halvöppna dörren till rummet, och där stod då de två storvuxnaste av hennes tobaksarbetarkamrater samt den puckelryggige, cyniskt kloke Hans Jarl. Min mor sade:

– Får jag lov att presentera…

Då gick vice värden-polismannen, lärftsblek i ansiktet och med den oefterhärmliga hållning som gett honom namnet ”Spisrakan”.

Vid nästa månadsskifte blev vi vräkta, en procedur som dåförtiden utfördes mycket enklare än numera.

__________

Historierna om Spisrakan är många – alla kanske inte riktigt sanna. Hur ett par starka karlar kastade honom över en mur, hur han lyftes ut utanför Liljeholmsbrons räcke, hur han stängdes in i en sandbox på Adolf Fredriks torg. Riksbekant blev han då han förnöjde sig med en nattfjäril i köket på Brännkyrkagatan medan frun sov inne i kammaren. När bruden krävde betalt vägrade han och det blev ett helsikes liv som väckte hela huset. Om detta skrev skandalblaskan Fäderneslandet en vers som jag har någonstans.

Men jag återkommer. Det blir flera artiklar om Spisrakan.

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

En polis på Söder – Kap. 1

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSat, 31 Jan 2009 09:14:11 +0000 26, 2007

Den här artikeln är en repris av en krönika som jag skrev i På Stan på hösten 1982. Då fanns det fortfarande många gamla Söderbor som mindes poliskonstaplarna ”Busfasan” och ”Spisrakan”. De är som hämtade från ”Pippi Långstrump” eller ”Anderssonskans Kalle” men de existerade faktiskt i verkligheten.spisrakan

Så här såg Spisrakan ut. En ståtlig man i blänkande pickelhuva.

– Hets, hets, Spisrakan kommer!

Fortfarande kan jag vakna framåt efternatten, kallsvettig och med bultande hjärta och ropa ”Jag har ju ingenting gjort” och tänka ”Vart ska jag ta vägen”.

Spisrakan var min barndoms skräck. Han var polis i Maria, i andra distriktet, med kvarter på Rosenlundsgatan.

Jag tillhörde slynglarna längst nere i Hornstull. Vi och fyllegubbarna var hans legala villebråd. Fick en av hans väldiga nävar grepp om ens nacke kunde man hälsa hem. Då förpassades man till Hall eller Bona. Fyllegubbarna kastades in i ”Gröna buren” som var distriktets filialfinka i Hornstull.

– Hets, hets, Spisrakan kommer!

Det var inte alltid han kom. När vi slogs mot Bergsundsligan nere på Lignastranden var det ofta fegisarna som tog upp ropet för att få slut på striden. Spisrakan blev en myt om den farliga polisen.

Men han fanns.

Han skred Hornsgatan neråt, långsamt och värdigt. Ingen polis var längre än han, och Stockholm hade ändå Sveriges längsta poliser. Ingen hade större fötter. Ingen var så rak i ryggen och så askgrå i ansiktet. Under den väldiga näsan satt en välputsad mustasch. Han var antagligen mycket mager, men jag minns honom som väldig i den stora kappan.

Erik Asklund kände förstås Spisrakan, liksom alla grabbar som växte upp på västra Söder under 1900-talets första decennier.

Med Erik Asklund kom Spisrakan in i litteraturen. Jag tror att han finns med i flera av hans böcker, men jag minns honom särskilt från novellen ”Gänget” ur boken ”Röd skjorta”.

Det är den tragiska historien om den försynte, stillsamme och nyktre skrothandlaren ”Babban”, som brukade rädda fylleristerna undan poliserna och låta dem sova ut i hans skjul. Men en dag lockades skrothandlaren att tulla av alla de tacksamhetsskvättar han fått, blev ordentligt på kanelen och bestämde sig för att hälsa på hos frälsningssoldaterna i 4:e kåren.

gronaburen

”Gröna buren” i Hornstull med polisfinka och Frälsningsarméns 4:e kår

Han blandade sig i deras sång med den gamla kärnfulla visan

Alla sjöar äro brännvin, alla pölar äro Münchens  öl  

Då hördes en skälvande kvinnostämma ropa på polis och ur sitt kontor i våningen därunder klev Spisrakan och Busfasan, bredbenta, barhuvade, med uppknäppta uniformsrockar och sablarna dinglande vid sidorna.

”De tog gubben varligt i armarna”, skriver Asklund, ”öppnade dörren till finkan och nästan bar in honom för att han skulle få sova av sig ruset på en av de hårda träbänkarna.”

Spisrakan var annars inte känd för att ta varligt i fyllerister. Han avskydde dem. Själv var han helnykterist, fast det påstås att han supit i sin ungdom. Asklund berättar hur de anhållna brukade vråla, stöna och skrika där inne i ”Gröna buren” medan battongslagen dunkade mjukt, hemskt  över  deras ryggar och huvuden.

I ”Ljuva barndomstid” berättar Irja Browallius om hur Spisrakan, ”en hygglig man med lite lång näsa” hade kommit upp i Skinnarviksbergen och själv släckt den valborgsmässoeld som ungarna dragit ihop, trots att det inte haft tillstånd. Han hade sprungit fram och tillbaka med stora spannar vatten och varit mycket upprörd. Slutligen hade han rakat ut elden och skrikit åt de kringstående:

– Ni håller ihop era jäklar.

– Det var förmodligen då han fick sitt öknamn, stackars karl, menade en bildad dam som råkade vara närvarande.

Men jag tror att det berodde på att han var så rak i ryggen att det såg ut som om han nästan skulle gå av eller åtminstone ramla baklänges.

Anledningen till att Spisrakan blivit aktuell för mig är att jag nyss har läst Rudolf Värnlunds självbiografiska bok ”Rum som jag bott i”, där han ger ett hatporträtt av Spisrakan, som också var vicevärd, vilket var ett vanligt extraknäck för poliser.

Jag vet att han hette P A E Eriksson. Han var född 1882 och tjänstgjorde i andra distriktet från 1907 till långt in på 30-talet utan att någonsin bli befordrad. Han var något av en pamp i kolonistugekretsar.

Det är nästan allt. Men många Söderbor kommer naturligtvis ihåg honom, en del poliser finns kanske kvar som jobbat ihop med honom, det kanske finns gamla bovar som finkats av honom och åtskilliga har säkert jagats av honom som barn.

Under en sådan jakt mot slutet av sin karriär lär han ha brutit benet i närheten av ”Dillis” nedanför Tanto, i nuvarande Drakenbergsområdet.

Är det någon som minns det?

Jag återkommer om Spisrakan.

Just det   – jag återkommer. Den gången, för ett kvarts sekel sedan var det många som hörde av sig. Kanske det blir ännu flera nu.                                                                                                                                

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

Norrmalmstorg

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCThu, 29 Jan 2009 08:06:18 +0000 26, 2007

norrmalmstorg-detalj-ur-panoramabild-av-peter-gullers

Norrmalmstorg – Detalj ur panoramabild av Peter Gullers

Packartorget och Katthavet

"Norrmalmstorg är en mycket vital punkt i det moderna Stockholm och därför är det överraskande att platsen har en så kort och även färglös historia", skrev Staffan Tjerneld i sin klassiker "Stockholmsliv" år 1950. Och han fortsatte: "Den är helt enkelt en uppkomling, utan att man därför behöver lägga något nedsättande i ordet. Nej, den är precis som en duktig affärsman som från ett mycket blygsamt ursprung arbetat sig upp till en solid och aktad ställning".

Under det dryga halvsekel som har gått sedan detta skrevs har mycket hänt. Torget har fått en ansiktslyftning så att en gammal stockholmare har svårt att känna igen sig. Rader av lindar, kastanjeträd, bänkar i ek och granit, fyra stycken tio meter höga, svarta och guldbronserade kandelabrar och mitt på torget tre röda granitpelare med rinnande vatten, symboliserande Baltikums frihetskamp och ett minne av sjuttionio måndagars protestmöten.

En del har försvunnit. Gamla Mea är borta. Liksom Skomans, som ersatts av McDonald´s. Men Nessims mattaffär finns kvar på hörnet mot Berzelii Park. Flygbolagens och bankernas skyltar dominerar husfasaderna.

Det gamla Norrmalmstorg var i sanningens namn inte mycket att skryta med. Många guideböcker glömde helt bort det. Men 1973 intrffade en förändring. En bank rånades. Gisslan togs. Norrmalmstorg blev plötsligt internationellt känt. I en Stockholmsguide på Internet heter det: "Norrmalmstorg is a square in central Stockholm. The square is famous for being host of the Norrmalmstorg robbery which fittingly gave name to the Stockholm syndrome". Fenomenet var välbekant för psykiaterna. Det är inte ovanligt att gisslan solidariserar sig med sina fångvaktare gentemot belägrarna. Nu fick det ett namn, "Stockholmssyndromet".

En gång, för alls inte länge sedan var Norrmalmstorg rena skamfläcken. Hit förde Östersjöfiskarna sin saltade fisk för att besiktigas och ompackas. Ännu vid mitten av 1650-talet kunde båtarna gå ända upp till Smålandsgatan, men utfyllnaden av viken pågick Dels skedde det planmässigt i enlighet med den pågående omdaningen av staden, dels något oberäkneligt. Här tömdes sopor, latrin och allsköns avskräde utan någon egentlig kontroll. Besökare fann stanken i det närmaste outhärdlig och läkare varnade för epidemier. Den inre delen av Packartorgsviken fick i folkmun namnet Katthavet.

Kopparmatte och Trähästen

packartorget-ar-1807-med-kopparmatte-och-trahasten-jacob-mork

                         Packartorget år 1807 med Kopparmatte och Trähästen – Karikatyrteckning av Jacob Mörk

Hit flyttades på 1700-talet straffredskapen från Stortorget, Trähästen och Kopparmatte med "kåken". En ogift havande kvinna kunde straffas för sin synd vid skampålen. En dräng som skottat över snö till grannens tomt kunde få rida på Trähästens vassa rygg med tyngder bundna vid fötterna.

Vid mitten av 1800-talet var det osunda Katthavet äntligen utfyllt och Berzelii Park började ta form. Kopparmatte hade då sedan länge flyttat till Träsktorget, ungefär vid Karl Staafs park vid Eriksbergsplans sydända. En nybliven tomtägare vid Packartorget anhöll om att torget måtte få ett mindre belastat nam. Det blev Norrmalmstorg, som tidigare hade varit namnet på Gustav Adolfs torg.

I början av 1890-talet sökte sig det unga innefolket till Jones Grill i f d OKO-bankens hus. Där uppstod "grilljannen" i kort kavaj, halsjärnskrage, bredrandiga, säckiga byxor och gula skor. På Berns besjöngs han av Sigge Wulff:

"Vill ni se/Kalle P?/Så ödmjuka tjänare!/Jag det är/fast man plär/kalla mig herr Egenkär."

norrmalmstorg-realisation-hos-holmbloms-1928

Bilden t h: Realisationskö vid Holmbloms kappaffär 1928

När Holmbloms kappaffär i början av seklet flyttade in på Hamngatssidan var det ett tecken på Norrmalmstorgs höjda status. Några år därefter kom modemagasinet Leja. När butikerna reade sträckte sig köerna av damer nästan ända ner till Nybroplan.

I det begynnande 30-talet reste sig Citypalatset i marmor och glas och rostfritt stål på den västra sidan. Ivar Tengbom var arkitekten.

Mitt på torget fanns då redan ett par moderniteter, underjordiska "kabinett". Fast det dröjde ganska länge innan stadens styresmän insåg att även kvinnor kunde behöva en bekvämlighetsinrättning.

Stanken som en gång förpestade det gamla Packartorget är helt försvunnen. Över dagens Norrmalmstorg vilar endast en doft av avgaser från de tusentals bussar och bilar som varje dag passerar.

Posted in Stockholm | 1 Comment »