Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for januari, 2009

Spisrakan och Värnlunds mamma – Kap. 2

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSat, 31 Jan 2009 13:38:54 +0000 26, 2007

I artikeln ”En polis på Söder” berättade jag att Rudolf Värnlund gjort ett hatporträtt av honom i den självbiografiska boken ”Rum jag bott i”. Tillåt mig att citera Värnlund:

Från Brännkyrkagatan vid Hornstull minns jag särskilt vice värden, en två meter lång, långnäst, långansiktad karl, en polisman med öknamnet ”Spisrakan” och ett tvärt, brutalt polismannasätt, som gjort honom till den mest hatade och avskydde av ordningens upprätthållare på Söder. Den ensamstående, granna och kraftfulla kvinna som var min mor väckte tydligen hans hanliga lystnad. Han skapade sig alla möjliga förevändningar för att ”besöka” oss, och kom vid alla möjliga tider på dygnet. Han steg alltid in utan att knacka först.

Tidigt en morgon, till exempel, klev han in på sitt vanliga sätt medan mor ännu stod i underkläderna och lagade gröten åt oss innan hon gick till fabriken. Darrande och flämtande stod han framför henne, ur stånd att yttra ett ord på en lång stund. Hon tittade kallt på honom och frågade:

– Vet ni inte hut, människa, ni kunde ju ha överraskat mig sittande på pottan.

Om han innerst inne var så pryd eller blyg att tanken på den åtrådda i en dylik situation avkylde honom vet jag inte, men han dröp i alla fall i väg, dock bara för att återkomma som en osalig ande. När hyresbetalningen uteblev den andra månaden, utnyttjade han vårt dilemma. Han ställde i utsikte att han skulle kvittera kontraktet  mot vederlag i den gunst som en älskande kvinna skänker frivilligt och med glädje.

varnlunds-hem-pa-brannkyrkagatan

Bilden: Värnlunds hem på Brännkyrkagatan

Under den månad som följde och under vilken hon knappt fick vaera i fred för sin friare en enda kväll kom det ett hemlighetsfullt och bakslugt uttryck i hennes annars så öppna och glada ansikte, ett uttryck som plågade oss barn, som då var mogna nog att förstå vad ”Spisrakans” täta besök gällde. Hon behandlade honom vänligt, på ett halvt undvikande koketterande sätt, hon hetsade upp honom ytterligare, hon viftade med önskeuppfyllelsen framför hans långa ansikte som man viftar med en morot framför nosen på en åsna. Vi trodde hon allvarligt reflekterade på att ge efter för honom och även det plågade oss obeskrivligt, vi visste ju att det i så fall skulle ske ovilligt, kanske för vår skull.

Men hon skaffade sig snart upprättelse inför oss. En dag stod han åter i tamburen och krävde med polisbarsk röst att hyran skulle betalas, för att efter några minuter – då min mor trankilt förklarade att hon inte ägde några pengar just då – börja stamma fram klumpiga kärleksförklaringar och förslag på basis av en ömsesidig-erotisk överenskommelse, ett nytt slag hyreskontrakt så att säga; ögonen var dimfuktiga av åtrå, de tunna läpparna skälvde under mustaschen, det låg något på en gång hundlikt ödmjukt och rovdjursaktigt hotande över hela hans fysionomi. Min mor betraktade honom med vällustig grymhet, som om hon den här gången njöt av situationen. När han talat ut så att meningen blivit fullt klar, när det inte fanns någon återvändo för honom, sparkade hon upp den redan förut halvöppna dörren till rummet, och där stod då de två storvuxnaste av hennes tobaksarbetarkamrater samt den puckelryggige, cyniskt kloke Hans Jarl. Min mor sade:

– Får jag lov att presentera…

Då gick vice värden-polismannen, lärftsblek i ansiktet och med den oefterhärmliga hållning som gett honom namnet ”Spisrakan”.

Vid nästa månadsskifte blev vi vräkta, en procedur som dåförtiden utfördes mycket enklare än numera.

__________

Historierna om Spisrakan är många – alla kanske inte riktigt sanna. Hur ett par starka karlar kastade honom över en mur, hur han lyftes ut utanför Liljeholmsbrons räcke, hur han stängdes in i en sandbox på Adolf Fredriks torg. Riksbekant blev han då han förnöjde sig med en nattfjäril i köket på Brännkyrkagatan medan frun sov inne i kammaren. När bruden krävde betalt vägrade han och det blev ett helsikes liv som väckte hela huset. Om detta skrev skandalblaskan Fäderneslandet en vers som jag har någonstans.

Men jag återkommer. Det blir flera artiklar om Spisrakan.

Annonser

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

En polis på Söder – Kap. 1

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSat, 31 Jan 2009 09:14:11 +0000 26, 2007

Den här artikeln är en repris av en krönika som jag skrev i På Stan på hösten 1982. Då fanns det fortfarande många gamla Söderbor som mindes poliskonstaplarna ”Busfasan” och ”Spisrakan”. De är som hämtade från ”Pippi Långstrump” eller ”Anderssonskans Kalle” men de existerade faktiskt i verkligheten.spisrakan

Så här såg Spisrakan ut. En ståtlig man i blänkande pickelhuva.

– Hets, hets, Spisrakan kommer!

Fortfarande kan jag vakna framåt efternatten, kallsvettig och med bultande hjärta och ropa ”Jag har ju ingenting gjort” och tänka ”Vart ska jag ta vägen”.

Spisrakan var min barndoms skräck. Han var polis i Maria, i andra distriktet, med kvarter på Rosenlundsgatan.

Jag tillhörde slynglarna längst nere i Hornstull. Vi och fyllegubbarna var hans legala villebråd. Fick en av hans väldiga nävar grepp om ens nacke kunde man hälsa hem. Då förpassades man till Hall eller Bona. Fyllegubbarna kastades in i ”Gröna buren” som var distriktets filialfinka i Hornstull.

– Hets, hets, Spisrakan kommer!

Det var inte alltid han kom. När vi slogs mot Bergsundsligan nere på Lignastranden var det ofta fegisarna som tog upp ropet för att få slut på striden. Spisrakan blev en myt om den farliga polisen.

Men han fanns.

Han skred Hornsgatan neråt, långsamt och värdigt. Ingen polis var längre än han, och Stockholm hade ändå Sveriges längsta poliser. Ingen hade större fötter. Ingen var så rak i ryggen och så askgrå i ansiktet. Under den väldiga näsan satt en välputsad mustasch. Han var antagligen mycket mager, men jag minns honom som väldig i den stora kappan.

Erik Asklund kände förstås Spisrakan, liksom alla grabbar som växte upp på västra Söder under 1900-talets första decennier.

Med Erik Asklund kom Spisrakan in i litteraturen. Jag tror att han finns med i flera av hans böcker, men jag minns honom särskilt från novellen ”Gänget” ur boken ”Röd skjorta”.

Det är den tragiska historien om den försynte, stillsamme och nyktre skrothandlaren ”Babban”, som brukade rädda fylleristerna undan poliserna och låta dem sova ut i hans skjul. Men en dag lockades skrothandlaren att tulla av alla de tacksamhetsskvättar han fått, blev ordentligt på kanelen och bestämde sig för att hälsa på hos frälsningssoldaterna i 4:e kåren.

gronaburen

”Gröna buren” i Hornstull med polisfinka och Frälsningsarméns 4:e kår

Han blandade sig i deras sång med den gamla kärnfulla visan

Alla sjöar äro brännvin, alla pölar äro Münchens  öl  

Då hördes en skälvande kvinnostämma ropa på polis och ur sitt kontor i våningen därunder klev Spisrakan och Busfasan, bredbenta, barhuvade, med uppknäppta uniformsrockar och sablarna dinglande vid sidorna.

”De tog gubben varligt i armarna”, skriver Asklund, ”öppnade dörren till finkan och nästan bar in honom för att han skulle få sova av sig ruset på en av de hårda träbänkarna.”

Spisrakan var annars inte känd för att ta varligt i fyllerister. Han avskydde dem. Själv var han helnykterist, fast det påstås att han supit i sin ungdom. Asklund berättar hur de anhållna brukade vråla, stöna och skrika där inne i ”Gröna buren” medan battongslagen dunkade mjukt, hemskt  över  deras ryggar och huvuden.

I ”Ljuva barndomstid” berättar Irja Browallius om hur Spisrakan, ”en hygglig man med lite lång näsa” hade kommit upp i Skinnarviksbergen och själv släckt den valborgsmässoeld som ungarna dragit ihop, trots att det inte haft tillstånd. Han hade sprungit fram och tillbaka med stora spannar vatten och varit mycket upprörd. Slutligen hade han rakat ut elden och skrikit åt de kringstående:

– Ni håller ihop era jäklar.

– Det var förmodligen då han fick sitt öknamn, stackars karl, menade en bildad dam som råkade vara närvarande.

Men jag tror att det berodde på att han var så rak i ryggen att det såg ut som om han nästan skulle gå av eller åtminstone ramla baklänges.

Anledningen till att Spisrakan blivit aktuell för mig är att jag nyss har läst Rudolf Värnlunds självbiografiska bok ”Rum som jag bott i”, där han ger ett hatporträtt av Spisrakan, som också var vicevärd, vilket var ett vanligt extraknäck för poliser.

Jag vet att han hette P A E Eriksson. Han var född 1882 och tjänstgjorde i andra distriktet från 1907 till långt in på 30-talet utan att någonsin bli befordrad. Han var något av en pamp i kolonistugekretsar.

Det är nästan allt. Men många Söderbor kommer naturligtvis ihåg honom, en del poliser finns kanske kvar som jobbat ihop med honom, det kanske finns gamla bovar som finkats av honom och åtskilliga har säkert jagats av honom som barn.

Under en sådan jakt mot slutet av sin karriär lär han ha brutit benet i närheten av ”Dillis” nedanför Tanto, i nuvarande Drakenbergsområdet.

Är det någon som minns det?

Jag återkommer om Spisrakan.

Just det   – jag återkommer. Den gången, för ett kvarts sekel sedan var det många som hörde av sig. Kanske det blir ännu flera nu.                                                                                                                                

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

Norrmalmstorg

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCThu, 29 Jan 2009 08:06:18 +0000 26, 2007

norrmalmstorg-detalj-ur-panoramabild-av-peter-gullers

Norrmalmstorg – Detalj ur panoramabild av Peter Gullers

Packartorget och Katthavet

"Norrmalmstorg är en mycket vital punkt i det moderna Stockholm och därför är det överraskande att platsen har en så kort och även färglös historia", skrev Staffan Tjerneld i sin klassiker "Stockholmsliv" år 1950. Och han fortsatte: "Den är helt enkelt en uppkomling, utan att man därför behöver lägga något nedsättande i ordet. Nej, den är precis som en duktig affärsman som från ett mycket blygsamt ursprung arbetat sig upp till en solid och aktad ställning".

Under det dryga halvsekel som har gått sedan detta skrevs har mycket hänt. Torget har fått en ansiktslyftning så att en gammal stockholmare har svårt att känna igen sig. Rader av lindar, kastanjeträd, bänkar i ek och granit, fyra stycken tio meter höga, svarta och guldbronserade kandelabrar och mitt på torget tre röda granitpelare med rinnande vatten, symboliserande Baltikums frihetskamp och ett minne av sjuttionio måndagars protestmöten.

En del har försvunnit. Gamla Mea är borta. Liksom Skomans, som ersatts av McDonald´s. Men Nessims mattaffär finns kvar på hörnet mot Berzelii Park. Flygbolagens och bankernas skyltar dominerar husfasaderna.

Det gamla Norrmalmstorg var i sanningens namn inte mycket att skryta med. Många guideböcker glömde helt bort det. Men 1973 intrffade en förändring. En bank rånades. Gisslan togs. Norrmalmstorg blev plötsligt internationellt känt. I en Stockholmsguide på Internet heter det: "Norrmalmstorg is a square in central Stockholm. The square is famous for being host of the Norrmalmstorg robbery which fittingly gave name to the Stockholm syndrome". Fenomenet var välbekant för psykiaterna. Det är inte ovanligt att gisslan solidariserar sig med sina fångvaktare gentemot belägrarna. Nu fick det ett namn, "Stockholmssyndromet".

En gång, för alls inte länge sedan var Norrmalmstorg rena skamfläcken. Hit förde Östersjöfiskarna sin saltade fisk för att besiktigas och ompackas. Ännu vid mitten av 1650-talet kunde båtarna gå ända upp till Smålandsgatan, men utfyllnaden av viken pågick Dels skedde det planmässigt i enlighet med den pågående omdaningen av staden, dels något oberäkneligt. Här tömdes sopor, latrin och allsköns avskräde utan någon egentlig kontroll. Besökare fann stanken i det närmaste outhärdlig och läkare varnade för epidemier. Den inre delen av Packartorgsviken fick i folkmun namnet Katthavet.

Kopparmatte och Trähästen

packartorget-ar-1807-med-kopparmatte-och-trahasten-jacob-mork

                         Packartorget år 1807 med Kopparmatte och Trähästen – Karikatyrteckning av Jacob Mörk

Hit flyttades på 1700-talet straffredskapen från Stortorget, Trähästen och Kopparmatte med "kåken". En ogift havande kvinna kunde straffas för sin synd vid skampålen. En dräng som skottat över snö till grannens tomt kunde få rida på Trähästens vassa rygg med tyngder bundna vid fötterna.

Vid mitten av 1800-talet var det osunda Katthavet äntligen utfyllt och Berzelii Park började ta form. Kopparmatte hade då sedan länge flyttat till Träsktorget, ungefär vid Karl Staafs park vid Eriksbergsplans sydända. En nybliven tomtägare vid Packartorget anhöll om att torget måtte få ett mindre belastat nam. Det blev Norrmalmstorg, som tidigare hade varit namnet på Gustav Adolfs torg.

I början av 1890-talet sökte sig det unga innefolket till Jones Grill i f d OKO-bankens hus. Där uppstod "grilljannen" i kort kavaj, halsjärnskrage, bredrandiga, säckiga byxor och gula skor. På Berns besjöngs han av Sigge Wulff:

"Vill ni se/Kalle P?/Så ödmjuka tjänare!/Jag det är/fast man plär/kalla mig herr Egenkär."

norrmalmstorg-realisation-hos-holmbloms-1928

Bilden t h: Realisationskö vid Holmbloms kappaffär 1928

När Holmbloms kappaffär i början av seklet flyttade in på Hamngatssidan var det ett tecken på Norrmalmstorgs höjda status. Några år därefter kom modemagasinet Leja. När butikerna reade sträckte sig köerna av damer nästan ända ner till Nybroplan.

I det begynnande 30-talet reste sig Citypalatset i marmor och glas och rostfritt stål på den västra sidan. Ivar Tengbom var arkitekten.

Mitt på torget fanns då redan ett par moderniteter, underjordiska "kabinett". Fast det dröjde ganska länge innan stadens styresmän insåg att även kvinnor kunde behöva en bekvämlighetsinrättning.

Stanken som en gång förpestade det gamla Packartorget är helt försvunnen. Över dagens Norrmalmstorg vilar endast en doft av avgaser från de tusentals bussar och bilar som varje dag passerar.

Posted in Stockholm | 1 Comment »

Stureplan

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCWed, 28 Jan 2009 16:05:48 +0000 26, 2007

 Mötesplatsen

stureplan_19381

                                                                                                                                                                                                                               Stureplan 1938 – Svampen var bara ett år gammal                                                              

 

 

Svampen är Stureplans symbol. Den ritades av arkitekten och blivande stadsträdgårdsmästaren Holger Blom och restes år 1937 som regnskydd åt trafikanterna som väntade på någon av de sex spårvagnslinjerna. Den blev också ett tak för Rudolf  Norgren och hans tidningsstånd som funnits på platsen sedan 1885. För generationer av stockholmare var Svampen den självklara mötesplatsen.

 

 

”Under regnskyddet på Stureplan var trängsel och väntan” skrev Per Erik Rundquist i en roman. ”Det droppade från kanterna och utanför var ett oupphörligt sus, klinkanden från spårvagnar och ljudet av sugande gummihjul. Fönsterna på Anglais lyste varmt gula och man tyckte sig nästan höra musiken…”

 

 

Den 7 maj 1945 var en stor dag för Stureplan. Expressens löpsedel ropade FRED med bokstäver så stora att de inte riktigt fick plats. Det var ju inte riktigt sant för det var Tyskland som kapitulerat. Men det kändes som att kriget var slut och tidningar såldes som aldrig förr. På Svampens tak dansade norska och svenska studenter. Över Kungsgatan regnade konfettin.

 

 

Då hade Stureplan funnits i 60 år.

 

 

Det hade börjat redan 1877, då mannen bakom esplandsystemet, den driftige stadsplaneraren Albert Lindhagen, med en rösts övervikt i stadsfullmäktige fick igenom sitt förslag att anlägga Birger Jarlsgatan och att dra ner Sturegatan till ett möte med Biblioteksgatan. Det tog sin tid eftersom juveleraren Christian Hammer, ägare av de så kallade Hammerska rucklen i kanten Berzelii park, där loppcirkusen var en av attraktionerna, vägrade att avstå sina tomter och yrkade på att den gamla Träskrännilen skulle grävas upp till en kanal mellan Brunnsviken och Nybroviken. På kanalens trädbevuxna sidor skulle trafiken löpa.

 

 

Det hade ju varit ett trevligt inslag med gondoler i Nordens Venedig, men stadens styresmän var oromantiska realister och Albert Lindhagen fick sin vilja igenom. Flanörer som Hjalmar Söderberg, Daniel Fallström och Hasse Z, trädde ut i ”snobbrännan”, Sturegatan – Stureplan – Birger Jarlsgatan – Nybroplan. De svängde sina blänkande cylindrar i reverenser för de sköna damerna i de senaste kreationerna från K M Lundbergs varuhus och Labatts modebutik. Stureplan har aldrig varit elegantare än under 1800-talets sista år.

 

”Allt som finns i Paris har vi redan här”, sa beresta stockholmskor som var stamkunder hos Lundbergs. Det var ett ståtligt hus som arkitekten Erik Josephson lyckades få in på den smala tomten mellan Biblioteksgatan  och Birger Jarlsgatan. Det såg ut som ett fartyg, stävande norrut. Genom de skulpterade mahognyportarna strömmade nyfikna och köplystna. Här utspelas handlingen i Sigfrid Siwertz´ roman ”Det stora varuhuset”. Huvudpersonerna råkar bli kvar efter stängningsdags och upplever en kärleksnatt i sängkammaren på möbelavdelningen.

 

 

År 1902 gick Lundbergs samman med företaget Leja och Nordiska Kompaniet bildades. Det flyttade 1915 till Hamngatan och huset vid Stureplan övertogs av rederiföretaget Johnsonlinjen efter en ombyggnad av arkitekten Ivar Tengbom.

 

 

Huset bär fortfarande en sjöfartsprägel. En relief över ”stäven” visar lossning och lastning i någon sydlig hamn. I entréhallen sitter galjonsfigurer från gamla segelfartyg.

 

 

När man sitter på en bänk på Stureplan och ser upp mot utsiktstornet med sin mast, där molnen jagar förbi, verkar det som om hela huset håller på att lätta och segla sin väg.

 

 

Anderssonskans Kalle

 

Vid den stora namnrevisionen 1885 döptes den öppna platsen vid Sturegatans mynning till Stureplanen. (De två sista bokstäverna togs bort 1932). En mängd gator fick samtidigt nya namn. Ladugårdslandet blev Östermalm.

Stureplan hade då redan fått något av den karaktär torget har i dag. Restaurang och kafé i Anglais var i full sving. På taket lyste en stor stjärna, Stockholms första elektriska ljusreklam. Det ståtliga Bångska huset, som hyser Sturegallerian, var klart och Sturebadet stod redo att ta emot de första kunderna.

Den drivande kraften bakom Sturebadet var anatomiprofessorn Carl Curman.

Hans tanke var att kolarbetarna från Värtan skulle titta in och ta sig ett bad innan de fortsatte hem. Så blev det nu inte, även om badet indelades i tre klasser. I den elegantaste badade förstås kungligheterna. Men när Oscar II steg ner i bassängen klev alla de andra herrarna upp. Följden blev att kungen fick sitt varma badvatten hemkört till Slottet. Detta blev ett mode bland de förmögna som pågick ända in på 1920-talet.

Skridskoåkarna på Nybrovikens is var inte förtjusta i Sturebadet. Det varma avloppsvattnet från badet hade till följd att isen aldrig lade sig.

En ny tid stod för dörren.Telefonerna pinglade i butiker och kontor. På Malmskillnadsgatan reste sig Telefontornet, som skulle stå kvar i nära 80 år, den sista hästspårvagnen rullade genom stan och de första glödlamporna ersatte gatornas gaslyktor. Stockholmaren var stolt över allt som åstadkommits, framtidstron var gränslös och den nationella stoltheten fick sitt utlopp i den stora Konst- och industriutställningen på Djurgården 1897. Fast cynikern påpekade att vad man mest mindes därifrån var filmen, automobilen och varmkorven.            anderssonskans-kalle

Ett par skamfläckar i elegansen vid torget var den backiga Lutternsgatan och den lika branta Lästmakargatan, som med sina fallfärdiga kåkar utgjorde en ren slum. På Lutternsgatan växte revyförfattaren Emil Norlander upp och om livet där berättar han i ”Tre fattiga pojkar”. Det var här ”Anderssonskans Kalle” drev sina hyss. År 1911 bröt sig Kungsgatan fram till Stureplan och Lutternsgatan försvann.

Lästmakargatan var en känd bordellgata men som ”Lästis” blev den en bekant filmadress. En av Sandrewateljéerna låg här och här gjorde bland andra Signe Hasso många av sina svenska filmer. I hörnet mot Biblioteksgatan öppnade Dagens Nyheter depeschkontor, där framför allt idrottsresultaten lockade på handskrivna löpsedlar. I det begynnande 30-talets depression köade arbetslösa för att komma in för att läsa annonser om lediga platser.

”Stureplan by night” var inte alltid en trevlig plats. Stråket för ”de lätta flickorna” gick i decennier från ”Tre horors plan” vid Eldhs fontän i mynningen av Riddargatan och upp till Anglais. Därefter den andra trottoaren ner till Birger Jarls passage.

I Passagen såldes 25-öresböcker av tveksam kvalitet och där fanns de berömda mutoscopen, tittskåp där man kunde veva fram oskuldsfullt vågade sängkammarscener.

”Stureplan skall man helst se i kvällstoalett”, stod det i en guide från Turistföreningen på 20-talet. Det är många som håller med om det.

Nattlivet är numera livligare än någonsin och pågår längre. De som ska vara tidigt på jobbet möter de sista gästerna från torgets inneställen. Men prinsen och prinsessorna har för länge sedan åkt hem, liksom fotbollsstjärnorna, skådisarna, fotomodellerna och rockartisterna.

Sturehof har genomgått en ansiktslyftning och de forna stamgästerna känner inte riktigt igen sig. Murrigheten är borta. Men matsedeln förefaller ibland bekant även om fisk och skaldjur inte längre dominerar. Stieg Trenter lät Harry Friberg ta in sotare. Men Vesper Johnson valde ”kalvlever på engelskt vis”, det vill säga med bacon och kapris.

Det går fortfarande att få.

 

Skottet på Anglais

 

En tragisk händelse som länge dröjde sig kvar i stockholmarnas minne utspelade sig den 3 oktober 1908 på Hotel Anglais. Den unge författaren Hans Magnus Nordlindh hade varit på Oscarsteatern tillsammans med en god vän som bodde på hotellet. De återvände dit och träffade i restaurangen den redan uppburne författaren Henning Berger samt publicisten och advokaten Henning von Melsted. När krogen stängdes fortsatte herrarna pokulerandet på Bergers rum. På nattygsbordet låg en liten revolver. Berger lyfte den, siktade på Nordlindh och tryckte av. Revolvern var laddad och osäkrad och Nordlindh dog.

stureplan-anglais-2-kopia-kopia

                   Gamla Hotell Anglais

 

 

Förtvivlad gick Henning Berger i frivillig landsflykt. (“Landsflykten” kan också ha berott på att han gift sig med en danska). I Danmark skrev han sedan sina fina, kärleksfulla Stockholmsskildringar. År 1924 hade han just förberett sin återresa, när han avled.

 

 

”…vid skärningspunkten (av Biblioteksgatan och Birger Jarlsgatan) ligger den prydliga Stureplanen, ett af 80-talets vackraste påhitt”, skrev Claes Lundin i sin bok ”Nya Stockholm” 1890.

 

Det är lätt att hålla med. Ett sekel senare är torget skönare än någonsin tidigare. Men visst finns det sådant en gammal nostalgiker saknar.

 

Minns ni ljusreklamerna på 50-talet när mörkret sänkt sig? Fröjds herrkläder, restaurang Regnbågen, Montblanc reservoarpennor, Gillette rakblad, Kockums emalj.

 

Vackraste reklamen i Stockholm utan tvekan!

stureplan-by-night-med-ljusreklam-pa-bangska-huset

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Stureplan by night – KW Gullers

 

Den 3 september 1967 var en svart dag för Stureplan. Högertrafik var införd. Den sista spårvagnen hade gått. Torget var en tundra. Kunderna svek butikerna. Nu låg fokus på Sergels torg. Det skulle dröja över 20 år innan Stureplan började återhämta sig med öppnandet av Sturegallerian. Med närmare 50 butiker och ett tiotal restauranger lockas nu bortåt sex miljoner människor årligen till detta köpparadis.

 

Arvid Nordquist flyttade till Östermalmstorg våren 1968. Det hade varit ett nöje att se de välklädda herrarna och damerna från Lidingö och Djursholm välja bland delikatesserna innan de tog tåget hem från Humlegårdsgatan eller Engelbrektsplan. 

Till råga på eländet revs Helgo Zettervalls vackra Anglais och ersattes av en modernistisk tårtkartong som blivit högkvarter för TeliaSonera. Men skönheten kanske åter får en chans.

 

Man sitter och drömmer.

 

Den lille monsieur Frédéric i sin grå cylinder, vaxade mustasch och fräscha knapphålsblomma slinker inte längre in på KB vid Smålandsgatan, där han är källarmästarens ständige gäst. Och Tore Wretman skymtar inte bakom fönstren till Riche, där han går mellan borden och hälsar.

 

De fina fartygsmodellerna med sina positionsangivelser på världshaven är borta från fönstren i Johnsonlinjens hus och i det som nu är Nordstjernans hus har SCA och skogen tagit över efter sjön.

 

Ostermans marmorhallar var nästan som en konstsalong, där Cadillac tävlade med LaSalle och Buick om att vara den mest glänsande och förkromade. Ett par decennier senare gled de fram som raggaråk på Kungsgatan.

 

Gamla damer saknar kanske Brända Tomten. När restaurangen öppnades 1922 var det närmast otänkbart att kvinnor skulle kunna gå ut och äta utan manlig eskort. Men här var de välkomna och damerna strömmade till. Och man kunde dela bord med okända!

 

Men lov och pris – Hedengrens bokhandel finns kvar efter mer än 100 år, större och elegantare än någonsin. Och Sturebadet förstås. Går våran kung dit och badar?

Där Rudolf Norgren i över 50 år sålde tidningar vid Svampens fot hänger numera fyra sällan använda telefoner. På Stureplan finns en mobil i var mans ficka.

Visst vore det trevligt att i stället få ett tidningsstånd med en glad kolportör som sålde publikationer från all världens hörn. Det skulle i hög grad bidra till livet runt Svampen.

 

Visst vore det roligt att en dag få höra en spårvagn komma klämtande.

 

Hej då, Stureplan!  Vi ses. Nu åker vi hem till Söder.

    

Posted in Stockholm | 7 Comments »

Birger Jarlspassagen

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCWed, 28 Jan 2009 03:09:49 +0000 26, 2007

 birger-jarlspassagen-erik-wessel-fougstedt

Birger Jarlspassagen 1955 – Erik Wessel Fougstedt

Passage Panorama

 

Den 22 mars 1873 invigde den tyske kejsaren Vilhelm I en passage i hörnet av Unter den Linden och Friedrichsstrasse i Berlin. Det fanns redan större gallerior i flera andra europeiska städer, men Berlinpassagen blev den mest berömda och var under många decennier en oöverträffad turistattraktion. Den innehöll ett 60-tal butiker, kaféer och restauranger. Där fanns en kabaré, ett vaxkabinett och ett ”anatomiskt museum” med mänskliga kroppsdelar inlagda i sprit.  Med nådigt tillstånd fick passagen namnet Kaisergalerie.

 

 

För svenska Tysklandsresenärer var det ett självklart utflyktsmål och det var bara en tidsfråga innan Stockholm skulle få något liknande

.

År 1891 köpte byggmästaren Johan Sjöqvist en tomt av Stockholms stad i kvarteret Rännilen vid Smålandsgatan/Birgerjarlsgatan. Han betalade 135 000 kronor, vilket är  6 238 640 kronor i dagens penningvärde. Längst ut på hörnet fanns redan Birger Jarls bazar, en ståtlig riddarborg med tinnar och torn, högst upp prydd av en tre meter hög staty föreställande Birger Jarl. Här fanns butiker och kontor, konstnärsateljéer och en konstsalong, där August Strindberg ställde ut sina målningar till svidande kritik.

 

Innanför bazaren hade Sjöqvist tänkt anlägga en passage och han tog arkitekten Ludvig Peterson med sig till Berlin för att studera Kaisergalerie.

 

Efter ett besök på Chicagoutställningen 1893 var Peterson starkt påverkad av den så kallade Chicagoskolan, där den grovhuggna stenen präglar fasaderna. Konstnärshuset och Strand hotell, som han också ritade visar ett påfallande släktskap med huset i Rännilen.

 

Birger Jarlspassagen stod klar 1896, men invigdes först under det stora utställningsåret 1897, då Oscar II for runt och förrättade invigningar på löpande band.

 

birger-jarl1

Där fanns då ett dussintal butikslokaler. Sjöqvist valde sina hyresgäster med stor omsorg och arkitekten hade också i uppdrag att rita inredningar och möbler. En stolthet var de offentliga toaletterna för damer och herrar, med väggar klädda i marmor och dörrar av finpolerad mahogny. En annan sevärdhet var Café Passage strax innanför entrén från Smålandsgatan. Det var hållet ”i pompejansk stil” med palmer i fönstren och förestods av Amanda Pettersson, som annonserade om förstklassiga varor och Münchener fatöl. En bit längre in i passagen öppnade bokhållaren Gustaf Karlsson Passage Panorama, ett två och en halv meter högt cylindriskt tittskåp, nära fyra meter i diameter, med plats för tjugofem åskådare vid kikarlinserna. Där visades färglagda stereoskopiska bilder. Vanligast var naturprogram och turistreportage men det förekom också aktualiteter som boerkriget, Vesuvius utbrott och Dreyfus-processen. Tjugofem öre kostade en föreställning och programmet byttes varje måndag. 

birger-jarlspassagen-passage-panorama

 

 Film och snäckor

Men filmen var på väg med stormsteg. Stockholm hade redan strax efter sekelskiftet flera biografer. År 1905 var det dags för Birger Jarlspassagen. Då öppnade handlanden Gustaf Adolf Dacker Biograf-Varieté i det pompejanska kaféets lokal. Panorama-skåpet kämpade mot konkurrensen i nära tre år, men måste slutligen ge upp.

birger-jarlspassagen-affisch-fran-maxim1

Annandag jul 1908 kom så Maxim, som med tiden blev en mycket populär reprisbiograf och ett smultronställe för B-filmsälskare. Ville man se varulvar och Frankensteins monster och andra skräckfigurer var Maxim platsen. Men man kunde också tillbringa en söndageftermiddag med Helan&Halvan eller ha en helkväll med Chaplin. Det var en liten låda bara tolv meter lång och med 75 sittplatser men var det fullsatt kunde smågrabbarna bänka sig på vedlåren längst bak. Programmet kanske inleddes med ett violinsolo av Kapellmästare Hr K Stålberg eller också kom en fet dam som spelade piano. Och så gick ridån upp för konstfilmen ”Rädda hennes heder” och jätte-sensationsskådespelet ”Den vansinniga Drottning Johanna och Konung Filip den sköne af Kastilien”.

Nästan lika gammal som Maxim blev Henrik Zeinows lilla bod som specialiserade sig på snäckor, koraller och pärlemor. I källaren satt en ung flicka och slipade snäckskalen. Henrik gifte sig med henne och hon fortsatte att driva butiken i mer än fyra decennier efter hans död. En av stamkunderna var August Strindberg och Birger Jarlspassagen och snäckorna  kom att få stor betydelse i hans produktion. 

 

bla-tornet-stridnbergs-snackor

 På Strindbergs skrivbord i Blå Tornet ligger snäckor från butiken i Birger Jarlspassagen.     

 

Än såg han i skalen Harriet Bosses ”lilla purpursnäcka till mun”, än tyckte han sig se förebilderna till assyriernas kilskrift. Han skrev om snäckorna i ”Ockulta dagboken”, i ”En ny blå bok” och i berättelsen ”Lotsens vedermödor”, där han låter den unge sjömannen tala med snäckorna. I skådespelet ”Stora landsvägen” ägnas en hel akt åt Birger Jarlspassagen. I scenanvisningen skriver han: ”Första kulissen till höger restaurang; andra fotografihandel, tredje snäckbutik; första till vänster blommor och frukt, andra: japansk Te- och parfymhandel”.  Det stämde ganska väl med hur där verkligen såg ut.  Till hundraårsminnet av författarens födelse satte Olof Molander upp pjäsen på Dramaten med Lars Hanson i huvudrollen. Passagen är ett ”stadens slaskrör som allt rinner igenom” lydde en av hans repliker. Det kan väl aldrig ha varit de lättklädda damerna i mutoscopen som upprörde Strindberg?

 

 

birger-jarlspassagen-mutoscope2

Mutoscopen var en av de idéer som byggmästare Sjöqvist hade tagit med sig från Berlin. Det fanns väl knappast en skolpojke i Stockholm under 1900-talets första hälft som inte med blossande kinder hade stått och vevat fram de ekivoka scenerna från ett gånget sekel i tittskåpen. För tio öre fick man se ”Flickornas morgonbad” och ”Benen i vädret”. De uppträdande var skämtsamma, bystfagra damer i knäppkängor och rejäla dessouer.

 

Förbjudna lockelser

För den skolpojke jag en gång var, som hade tagit 10:ans spårvagn ner från Söder, var Birger Jarlspassagen i sitt halvdunkel en plats full av mystik, spänning och halvt förbjudna lockelser. Det skulle kunna ha varit någon storstad ute på kontinenten. Där fanns en doft av parfym, tobak och söta bakverk och lite damm från antikvariatets syndfulla böcker, som på parisiskt vis var placerade utanför butiken.

 

Hyresvärden, byggmästare Sjöqvist, hade uppenbarligen ett koncept. Han ville blanda kommers med underhållning. Han prövade idéer. Tillsammans med snäckhandlare Sjöqvist hade han planer på att anlägga ett terrarium i källaren. Troligen var det någon myndighet som fasade för ormar på Birger Jarlsgatan och satte käpp i hjulet. Det är inte heller omöjligt att han hade ett finger med i antikvariatets urval av böcker. Det här var inget för finsmakare. Men den som sökte vägledning i kärlekskonstens mysterier hade ett rikt urval. ”Sittengeschichte des Geheimen und Verboten”, ”Det abnorma könslivet” och ”Erotik för miljoner”. Men det fanns också lättsammare verk med halvklädda fruntimmer på omslaget. Fyra stycken för en krona! ”Passagelitteratur”, fnyste bokälskarna.

  

Det märkliga är att Birger Jarlspassagen efter Strindberg inte har satt några spår i litteraturen. Ändå måste de vittra flanörerna ha passerat där nästan dagligen på sin trad mellan Operakällaren och Anglais. Hjalmar Söderberg, Daniel Fallström, Gustaf Hellström och Henning Berger. Inte en rad om Passagen när de satt hemma vid skrivbordet. Det var bara en enkel kille från Hornstull, författaren Erik Asklund, som lät sig imponeras. Som grabb hade han sprungit på Maxim och sett William S Hart och Clara Bow. Som vuxen tog han med sig en engelsk kollega för att visa att Stockholm inte var vilken byhåla som helst utan minst lika storstadsmässig som Paris, Bryssel eller London. I antikvariatet gjorde han ett fynd, Brehms ”Djurens lif” i tre delar för sex kronor.

 

Många butiker gick från far till son och många av affärsmännen hade funnits där mycket länge. Som bokhandlaren Wilhelm Malmros, som i en intervju på 40-talet prisade stockholmarens ärlighet. Inte en bok hade stulits. Och skomakarmästaren Rudolf Hedberg, som huserade i den gamla toaletten och kallades kabinettskammarherre. Fotografen John Forsell porträtterade sina kunder med krutrökande magnesiumblixtar i den lokal där Panorama-tittskåpet en gång stått.

 

I början av 1960-talet tog Hufvudstaden över fastigheten och gjorde en första renovering som skulle följas av flera. Nya butiker kom till. I sin 1800-talskostym blev Birger Jarlspassagen, den lilla staden, liksom en spegel av livet ute i den stora staden, i vissa fall till och med något av en föregångare.

 

gul-bla-pa-60-taletGul&Blå på 60-talet

 

 År 1966 upplevde Passagen en revolution. Då öppnade Gul&Blå sin första butik i den lokal där Jörgen Filmer vevat gamla repriser för nostalgiska cineaster i så många år. En ung Marie-Louise de Geer (Ekman) mannekängade i kortkort och vita plaststövlar. Popåldern var inne, det var liv i luckan, Beatleslåtarna dånade från Smålandsgatan till Birger Jarlsgatan, unga expediter dansade genom den neonljusfärgade butiken. Tuggummituggande tjejer och killar stod i kö. Det var ”blue jeans” man skulle ha. 13 000 par såldes en bra månad. 

 

Frisörmästaren hakade på den nya trenden och döpte sin salong till Klippoteket. Anstormningen av entusiastiska kunder slet hårt på Passagen och en efter en flyttade butikerna ut, silversmeden, smyckeaffären, frisören. Den 19 maj 1981 packade Gul&Blå:s ägare Lasse Knutsson ner det sista jeansparet och drog.

 

– Nu får råttorna ta över, sa Klippotekets Göran Frösssén.

 

Så blev det nu inte. En vacker dag speglades himlen återigen genom de tvättade takfönstren, den gamla bruna träpanelen glänste nymålad. Nya boutiquer öppnade, smycken, blommor, mode, handsydda italienska skor. Skivbutiken döptes till Lester efter den legendariske saxofonisten.

 

Det har gått några månvarv sedan dess och förändringens vindar har blåst allt snabbare genom Passagen. Närmast Smålandsgatan sålde chokladbutiken Maison Pierre under några år sina små läckra dyrbarheter. Där V-jeansen en gång föddes flyttade Enzo&Matilde in med lasagne special att ta med sig hem. Snett över gången serverade Panini stora italienska smörgåsar och alldeles intill öppnade Operakällaren sin butik för färdiglagad mat. Ner mot Birger Jarlsgatan kunde man köpa bagels och dricka caffelatte. Den nya gallerian har en stram elegans. Det något vildvuxna är bortsopat och skulle det finnas någon syndfullhet så är den åtminstone inte synlig. Trendiga impulser från Gallerie Vivienne i Paris har fått sätta sin prägel på den nya Passagen, populära innebutiker från Stockholms Södermalm har flyttat in. Kläder, smycken, gympadojor och möjligheten att äta en liten bit, det är vad Birger Jarlspassagen har att bjuda på.

 

Må det bara tillåtas en gammal Passage-vän att önska sig ett mutoscope tillbaka. 

 

 

Posted in Stockholm | 6 Comments »

Femton nya kapitel

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSun, 25 Jan 2009 19:20:54 +0000 26, 2007

Stockholm berättar” har kompletterats med femton nya kapitel. De handlar alla om Stockholms torg och har tidigare varit publicerade i bokform. Till formen är de kanske en smula mer “litterära” än de tidigare inläggen – om det inte låter allt för pretentiöst. De ligger i sina respektive stadsdelar och kan klickas fram i frisen härovan. 

                                                                                                                                                                       karlaplan-min1Följande torg finns med: Brunkebergstorg, Gustav Adolfs torg, Hötorget, Järntorget, Karlaplan, Mariatorget, Medborgarplatsen, Norra bantorget, Norrmalmstorg, Odenplan, Riddarhustorget, Sergels torg, Slussen, Stortorget och Stureplan.

 

                                  Mycket nöje

Posted in Stockholm | Leave a Comment »

Se upp i backen…!

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSun, 25 Jan 2009 11:22:12 +0000 26, 2007

lanmateribacken-1891-fritz-von-dardel-488x3707

En vinterdag 1891 gjorde Fritz von Dardel den här teckningen från Lantmäteribacken i Kungsträdgården. Låt oss åka vidare! Följ med på en tur genom huvudstaden i “Stockholm berättar”! Det är en rolig, lättläst och innehållsrik rapsodi med massor av bilder och länkar till ytterligare läsning. Klicka på stadsdelsnamnen i frisen här ovan. Skriv gärna några rader och ställ gärna några frågor så ska jag försöka svara.

Gå in på Kungsholmen. Där finns ett nytt förord om stadsdelen.

Posted in Stockholm | 1 Comment »

Sinsilera och slå en drill

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSat, 24 Jan 2009 04:39:26 +0000 26, 2007

I Strängnäs stad bor en herre som heter Mats Werner. Han är en outtröttlig bloggare, men han läser också vad andra skriver och han kommenterar ofta och gärna. Det är trevligt. Flera borde vara som han. Nu hade han upptäckt att jag skrivit om båtsman Roligs hemlighus för bra längesen och att min dotterson Rasmus i Kinaland hade frågat vad i helskotta ett hemlighus var. Jag svarade Rasmus i ett långt mail, så nu är han upplyst.

Mats vet naturligvis vad ett hemlighus är och med anledning av detta nämner han Värdshuset Tre Fjölar på Kumla gård i Häradsvik. Finns det verkligen ett sådant värdshus? I så fall får jag nämna att namnet grundar sig på en vanlig missuppfattning. Det är inte det ovala hålet på dasset som kallas fjöl utan det är själva sittbrädan. En fjöl kan ha plats för tre eller till och med för fem. Själv har jag suttit på en trehåls på en stor gård nära Katrineholm. Det är 75 år sen så den finns nog inte mer.

Nej, ordet fjöl används inte så ofta numera. På landet är det dass, råbusar säger skithus och finare folk avträde .  I stan är det wc eller toa eller muggen eller kanske klosett, om man är en smula gammaldags. Nånstans har jag skrivit att den åländska benämningen är Tuppen. Jag undrar om den fina pissoaren i Östra hamn finns kvar. Om jag inte minns fel hade den en tupp på taket. Den borde kulturmärkas.pisskuren-i-slottsbacken

En stockholmsk pinkmoj som säkert är kulturskyddad är den här vackra urinoaren i Slottsbsbacken.

Där pinkar vi eller pissar eller kissar. Det senare verbet tycks vara allmänt accepterat i sjukhusbruk. Det är nästan en smula rörande att höra en grånande medicinprofessor ta barnaordet kissa i sin mun. Jag undrar om de använder det när de skriver sina journaler.

I min barndom talade de pryda om att kasta vatten, min mormor sa sinsilera. Varifrån kan detta vackra men krumeluriga ord komma? Herrarna slog en drill och de lite mera macho slog en sjua.

Hallå där Mats Werner och andra kommentatorer. Ni har säkert flera synonymer. Sätt igång och skriv!

Posted in Tankar | 5 Comments »

Hur står det till?

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCMon, 19 Jan 2009 07:07:44 +0000 26, 2007

 

Tackar som frågar. Halvbra kanske man kan säga. När benen svullnar och även löst sittande strumpor lämnar djupa valkar efter sig kan man ana något lurt. När samtidigt vikten ökar utan att man ägnat sig åt några lukulliska utsvävningar är diagnosen klar. Hjärtsvikten har slagit till.

Min gamla blodtrycksmätare hade säckat ihop så jag tog blå buss nr 2 till Norrmalmstorg och gick till Clas Ohlson – detta prylparadis – och köpte mig en ny. Det systoliska trycket var 105 och hjärtat i displayen blinkade sig snabbt fram till 115 slag. Inte så bra!

blodtrycksmatare1

Dr Per beordrade mig till EKG. Mätaren ville inte fungera. ”Har du mobil”? frågade EKG-operatören. Jag befriades från mobilen. Mätaren fungerade inte. ”Ta av dig hörapparaterna”, sa sköterskan och bar iväg med dem till andra sidan rummet. Det hjälpte inte. Till slut kom vi underfund med att det var stegräknaren som var boven.

Är det inte märkligt att vi överlever med alla dessa strålningar omkring oss? Från datorn, från mikrovågsugnen, från TV:n?

Dr Per såg nästan lite bekymrad ut när han betraktade EKG-skärmen. Han sa åt mig att skippa blodtryckssänkaren Plendil och han skickade mig till laboratoriet för provtagningar. Sen skulle vi talas vid.  Då blev han sjuk. Så nu sittter jag här med mina svullna ben. Men blodtrycket står på 133 och pulsen på 72. Inte så tokigt. Och inget förmaksflimmer märks.

För övrigt följer jag morgontidningarnas råd om hur man håller sig kurant och undviker Alzheimer. Drick 4-5 koppar kaffe, ät en handfull nötter och ett par apelsiner, res dig från datorn då och då och gå till toaletten elller ut i köket. Att gå 11 000 steg om dan är en onödig överdrift. Drick ett glas rödvin. Det hoppar jag över – jag har fått mitt kvantum av rödvin redan.

Och Anders Isaksson som gått och dött vid så unga (65) år! Vi jobbade ihop en tid på teaterredaktionen när han först kom till DN. På senare år stötte vi på varann här i krokarna på östra Söder. Jag saknar hans trygga Pitemål.

Posted in Ålderdom | 1 Comment »

Tid för temlor

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSun, 04 Jan 2009 09:16:23 +0000 26, 2007

Helt plötsligt blev jag sugen på en semla. Det kan ju tyckas vara väl tidigt på året, men numera tillhandahåller flera bättre konditorier semlor redan den förs800px-semlaflickr1ta vardagen efter jul

Dessutom fick jag i går ett passepartoutkort från den eminente chefredaktören för tidskriften Jury och desslikes ordföranden i Sällskapet Ture Sventons Vänner, Bertil Widerberg, som ger mig rätt att vid behov äta temlor året runt.

img3641

Så här förhåller det sig: När jag för snart 20 år sen jobbade med den litterära kartboken ”Författarnas Stockholm” ringde jag till Ture Sventon-böckernas författare Åke Holmberg och frågade honom var hans detektivhjälte Ture Sventon hade sitt kontor.

– På Drottninggatan 10, svarade han utan att tveka, i hörnet av Jakobsgatan. Om jag minns rätt hade Åke Holmbergs far eller någon släkting haft ett kontor där. Dumt nog frågade jag aldrig var Rotas konditori låg, dit fröken Jansson titt och tätt gjorde expeditioner för att inköpa temlor åt sin chef. Detta är fortfarande ture-sventon-skylt2en gåta som Ture Sventons Vänner försöker lösa.

Det var Bertil Widerberg som övertalade Stockholms stads kulturförvaltning att bilda den ”Litterära skyltgruppen” . Tillsammans med Gunnar Arvidsson hade han vänligheten att presentera min litterära kartbok i ett TV-program och sen dröjde det inte länge förrän jag valdes in i skyltgruppen.

Åke Holmberg och Ture Sventon har vi naturligtvis hedrat med en skylt i hörnet av Drottninggatan och Jakobsgatan. Så här ser den ut.

På invigningsdagen förtärde vi ett antal semlor på stående fot och bjöd även kringstående. Jag föredrar annars att äta semlorna på det klassiska viset, i en djup tallrik med kylslagen mjölk. Märk att jag skriver ”kylslagen”. Det betyder ”ljummen”, ”uppvärmd” – inte ”kall”. som de flesta tycks tro. Det är en verklig njutning att låta brödet svampa sig i mjölken och sen ta ett skedblad och låta det smälta i gommen. Så tar man en slick av grädden och så slutligen mandelmassan, som ska smaka mandel och inte socker, och gärna vara lite kornig.

Bertil Widerberg skriver i sitt följebrev till kortet att han på invigningsdagen mötte en trovärdig man som sade sig veta att Rotas konditori hade legat i en länga med låga hus neråt Tegelbacken. Är det någon som känner till något om detta så hör av er. Bertil skriver också att det finns förhoppningar om att sätta upp en staty av Ture Sventon på den flygande mattan vid Drottninggatan. Gärna ätande en temla. förstås.

Efter 37 år har tidskriften Jury kommit med sitt sista nummer. Men Ture Sventons Vänner fortlever.

Och nu – ut i kylan för att inköpa en temla!

—————

Fotnot: Vid en koll i Svenska akadmiens ordbok framgår det att ”kylslagen” också kan betyda ”kall”, ”kylig”. Wikipedia anser att betydelsen ”ljummen” är ålderdomlig. Ja, jag tillhör ju de ålderdomliga.  Ett ord ändrar betydelse om tillräckligt många säger fel tillräckligt många gånger. Då blir det rätt. Håhåjaja!

Posted in Litteratur, Mat | 30 Comments »