Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for april, 2009

Författare på Söder – kap.5

Posted by hellbom på 42009000UTC04bUTCTue, 21 Apr 2009 08:30:42 +0000 26, 2007

Söderkisar

”Guds vackra värld” var Martin Kochs storverk. Den utförligaste Söderskildringen där är Frasse Gyllenhjelms beskrivning av livet i fängelset på Långholmen. Det var en kritik av fängelseförhållandena långt före Bruno Poukkas ”Den gröna ön”.

cell-langholmenEtt värre stillo finns inte i hela världen, sa Frasse. Folk skulle bara veta vad som försiggår i hemlighet här, som inte skrivs upp i schunalerna inte. Aldrig får man bada här, för de kan inte kallas bada att få skölja sej i ett kar me bara vatten utan borste, såpa eller tvål. Å överallt vimlar det av råtter, de e ett riktigt råttbo hela Tavet… Och prygel kan man få så mycke som helst utan att nån får veta det…

Ett par författare som hade egna erfarenheter av fängelset på Långholmen var Jan Fridegård och Ivan Oljelund. Oljelund var en mycket privilegierad fånge med egen länsstol, bokhylla, blommig duk på bordet och middagsmat, som hämtades på stan. (”Dans med stormen”). Lars Hård hade däremot samma helsike som straffångarna i allmänhet. Han slogs mot råttor och möss och hans skildring av fängelselivet påminner inte så lite om Frassen Gyllenhjelms (”Tack för himlastegen”).

Jag nämnde att Irja Browallius hade bott på Långholmsgatan, granne med Erik Asklund. Hon skrev två böker med Södermotiv, ”Josef gipsmakare” och ”Ljuva ungdomstid”. Den första handlade om hennes morfar Josef Pisani, som var av italiensk härkomst, men född och uppvuxen i Norge. Han var gipsgjutare och hade sin verkstad i en liten kåk på Skinnarviksberget, på nuvarande Gamla Lundagatan.img502 Till en stuga inte långt därifrån flyttade Irja Browallius tillsammans med sin mor när hon var fjorton år. Föräldrarna hade skilt sig. Det var vid tiden för första världskriget. Det var fattigt på Söder, men en av de fattigaste och ländigaste delarna var Skinnarviksberget.

– Nån gång ska man väl komma härifrån, suckar modern i ”Ljuva barndomstid”.

– Komma härifrån? blev svaret. Jag har aldrig sett nån som kommit hit, som kunnat komma härifrån.

Men Irja Browallius lyckades ju och i dag är det kändisar som slåss om att få bo där. Asklund fick på sin ålders höst en nyrenoverad kulturåk längst upp på berget.

Under avdeningen kuriösa litterära sammanträffanden kan noteras att Asklund i ”Manne” skriver om en fruktad poliskonstapel som kallas ”Spisrakan” och var den stora skräcken för ungarna i Hornstull. Det var han också på min tid. Jag har skrivit hans historia här på bloggen. Rudolf Värnlund berättar att ”Spisrakan” en gång trängde sig in i deras lägenhet på Brännkyrkagatan – han var vicevärd i huset – och försökte förföra Värnlunds mamma. Och i ”Ljuva barndomstid” berättar Irja Browallius hur ”Spisrakan” en gång ensam fick släcka en majbrasa som ungarna dragit ihop och tänt på utan tillstånd.

Om vi vandrar österut igen så möter vi Stig Dagerman i ”Bränt barn” på Götgatan, på biograferna och kaféerna. Där går också den unge Niklas i Olle Hedbergs ”Rymmare och fasttagare”, när han inte vill gå hem efter skolans slut i Norra Latin. På Södra Bantorget köper Tora Dahls Gunborg gula plommon och går med kamraterna till berget ovanför Danviken och tittar på en utländsk båt sm ligger därnere på vattnet med koleraflaggan hissad. Götgatan är också Gustaf Rune Eriks gata, men i debutromanen ”Det blir bättre i vår” är platsen en fallfärdig kåk längst ut på Folkungagatan, under järnvägsbron. Vilgot Sjömans Linus korsar Götgatan på väg från hemmet på Maria Präsgårdsgata till kolonistugan i Vitabergsparken. Många år senare sitter Ulf Lundells ”Jack” i en annan stuga i samma park och försöker skriva en roman.

På tal om kolonistugor ska vi inte glömma Eyvind Johnson som en höst på 20-talet fick låna en stuga i Årstalunden av författarkollegan Ragnar Holmström. Den miljön använde han sig senare av i ”Kommentar till ett stjärnfall”, där han förlägger kolonistugan till Tantolunden och skildrar en kräftskiva.

arstaviken-1896Från Årstaviken hörs årplask och surret och hostandet från båtmotorer. Astrarna står ännu i sina stånd, men potatislanden är fläckiga, här och där är blasten uppryckt och får ligga och ruttna. Diset stiger från marken och sjön. Det är sen sommar, tidig höst. Klockan i Högalid slår två. Andra klockor ute i stan svarar med knäppar och bång. Festen är över.

När man talar om Stockholmsförfattare är det ofta Hjalmar Söderberg som kommer i första rummet. Men Södermalm gillade han inte. Han tyckte att Söder var en tarvlig stadsdel. Han bodde här ändå, en kort tid som nygift, i Folkungagatan 95 – det är i mitt kvarter. Det var 1899. En av hans mest kända noveller har motiv från Söder. Det är ”Blom”, som handlar om en fånge som just blivit frisläppt och står på bron över Pålsundet och tittar på mörtarna och begrundar sin framtid. Erik Lindorm kallade den novellen en av de bästa proletärskildringarna i den svenska litteraturen.

Thorsten Jonsson, författare till den skandalomsusade romanen ”Konvoj” och kulturredaktör på DN, skrev en parafras på Söderbergs novell. Fången Blom står på bron och tittar ner på motorbåtarna under pilgrenarna. Novellen heter ”Mälaren runt” och ingår i ”Fly till vatten och morgon”.

Stieg Trenter använde sig flera gånger av Södermiljöer, Fåfängan, huset med Stomatolskylten. Paret Sjöwall-Wahlöö bodde några år i Tanto och hämtade miljöer därifrån till ett par böcker. Olov Svedelid har använt sig av Årsta holmar och Kvarnholmen. Så har vi några gamla Södra Latinare. Klas Engström och Sven Lindqvist skrev om sin skoltid, liksom Peter Pohl, vars ungdomsböcker mycket väl kan läsas också av vuxna. Och Svante Foerster förstås. Han har fått plakett på porten i huset där han bodde, mittemot skolan.

Hornsgatan var Svante Foersters gata och Adolf Fredriks torg var hans torg. Han sa aldrig Mariatorget. Och han envisades med att säga Södra Bantorget även om det fanns folk som inte förstod att han menade Medborgarplatsen.

Så här skrev han i ”Klasskampen”:  Hornsgatan, den gamla landsvägen, är nästan stilla. Kommer och går en svag djup vind med smak av lera, kall sten och sardiskt salt. Fladdrar förbi, knyckigt som en pappersbit, en sentimental visa om en söndag på landet, möte vid en vit grind, kyssar, gamla mor ler genom tårar, kyssar igen, ro drag, livslång trohet. Mörkrets doft är tät. Tors fiske spelar. Lyktorna går mot väster. Mörkrets skyar under lindarna på Adolf Fredriks torg.

När han kommit så långt ändrar han ton:

Det är dessa fullkomligt besatta torvans söner (med slidkniv, knäande gång och dialektuttal) som påbjudit att Adolf Fredriks torg skulle byta namn till Mariatorget… Jag kommer aldrig och ingen av oss kommer någonsin att sluta rätta de trådbusskonduktörer, patrullkonstaplar, skyltmålare, livsåskådningsdebattörer och grundskolebarn från Piteå på skolresa, som talar om, pekar ut eller frågar efter Mariatorget. Adolf Fredriks torg kommer vi att säga till dem. Adolf Fredriks torg kommer vi att ropa med fast stämma. Byt inte namn på våra platser. Återvänd till era ödegårdar, annars skall vi nog fan veta att sätta fart på er…

Så har vi Söderkisen framför andra, Stig Claesson, som inte skrivit så mycket om Söder som man kan tro.slas-2 Hos Slas är det människorna som har huvudrollen. Miljön bildar bakgrund. Jag tycker att det finns en ton av Söder i nästan allt han skriver, man hör alltid Södergrabbens röst. Här är några konkreta minnesbilder ur ”Västgötalagret”:

Från Södermannagatan mindes jag inte så mycket. Ett lågt trähus och lukten från Bergmans Enka. Råttor, röda hund och brinnande kakelugnar. Jag minns gräshopporna på Åsöberget. Och tändstickor med blått svavel och vit topp som tände på vad som helst. Alla grabbar hade såna tändstickor och det brann vid tre tillfällen i huset hörnan Duvnäsgatan och Åsögatan. Jag minns Tegelviken och hur vi fiskade på östra Söders yttersta udde. Vi metade braxenpanka. Och sen hur vi gick på bananbåtarna och tiggde tändsticksaskar för märkenas skull. Ofta kom man hem med gröna bananer och orostade jordnötter. Kakelugnar som eldades. Ved som sågades i källaren. Ragnar tog mig en gång med på Södra Kvarn. Men det gjorde han aldrig om. Jag kräktes på honom. Det luktade fan på Södra Kvarn. Det luktade vägglöss och vägglöss fanns det mer än nog av på Duvnäsgatan…

img5031Ingen författare har skrivit så mycket om Söder som Per Anders Fogelström. Det stora intresse som i dag finns för Stockholm har vi i hög grad honom att tacka för. Och trots att han skriver om gångna tider så ligger det aldrig något damm över sidorna, det blir aldrig tråkigt. Varje ny bok av honom var ett äventyr som man kastade sig över med samma förväntningar som Henning Nilsson tog åt sig staden, när han fick se den första glimten av den.

En stordstadsbo kan lätt känna sig vilsen och rotlös, även om han skulle råka vara född och uppvuxen här. Men Fogelström har gett oss en begriplig och levande historia, han har visat oss våra rötter. När man läser hans böcker grips man av en känsla av stolthet av att höra hemma i den här stan.

Posted in Litteratur | 3 Comments »