Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Östermalm

                            

                     ÖSTERMALM

FLORAGATAN
Att bo i villa mitt i stan och ha en liten trädgårdstomt är
en önskedröm för många. När Albert Lindhagen utarbetade sin
stadsplan år 1866 tänkte han sig inte bara esplanader utan
också här och var små villaområden, som skulle bidra till
att försköna staden. På de gamla tobaksgärdena norr om
Humlegården började Stockholms Byggnadsförening under
ledning av bankdirektör Henrik Palme uppföra ”Villastaden”
år 1876. Åtta år senare var området färdigbyggt. Riktigt som
planerat hade det inte blivit. De planteringar som anlagts
var tämligen små, ”villorna” var av den mest skiftande
karaktär, ända upp till femvåningshus. Experter förklarade
att ”villastil kan vara vad slags stil som helst”. Många
vackra hus hade det dock blivit, som Curmanska villan på
Floragatan 3, ritad av Fritz Eckert, och den Rettigska på
Villagatan 3, arkitekter Axel och Hjalmar Kumlien. Hos
professor Carl Curman, grundaren av Sturebadet,
samlades 1880-talets kulturelit, Ellen Key, Carl Snoilsky,
Victor Rydberg och Oscar Levertin. Känt folk bosatte sig i
Villastaden, prins Carl, Josef Sachs på NK, Ivar Kreuger,
Hasse Z. Men Henrik Palme drog vidare och förverkligade sin
villastad i Djursholm.

Den Curmanska villan på Floragatan var en av de mest
imponerande i den nya villastaden. Inte minst beundrades
ljusgården, ett atrium i antik stil. Stadens kulturelit
samlades där till konserter och samtal. Foto i Nordiska
museet.
 
GÄRDESSTADEN

De unga paren som flyttade in i den nya Gärdesstaden på
1930-talet hade fått alla moderna bekvämligheter. De hade hiss
och porttelefon och det fanns en balkong, där han satt och
drack konjaksgrogg om sommarkvällarna. Ungefär så skrev Per
Erik Rundquist i romanen ”Två rum på Gärdet”. Men inte hade
det blivit som funktionalisterna hade tänkt sig, när de
utropade ”Acceptera!” på ”funkisutställningen” 1930.
Tessinparken låg där som en mittaxel i barockens anda,
Gärdesstaden reste sig ”tung och kompakt över den öppna
slätten på ett sätt som gör, att den på avstånd knappast
skiljer sig från 1800-talets utkantsbebyggelse”, skrev Gösta
Selling. ”Gärdesstaden har…blivit ett hyreskasernas
Versailles”, uttryckte sig Gotthard Johansson, som fann
”gigantiska block…färdiga att sprängas infrån” och intet
av den moderna arkitekturens lätthet och luftighet. Ett
undantag från ”kvasifunktionalismen” kan spåras i
bebyggelsen kring Askrikegatan, som fick en karaktär av ”hus
i park”, något i Le Corbusiers anda. Och även om inte solen
lyste in i alla kök, som funkisidealet föreskrev, så tycktes
de unga paren i stort sett trivas, tills barnen började
komma, ekonomin var stabiliserad och de köpte villa i Ängby.

Oscar Bladhs flygfoto från 1935 ger en åskådlig bild av
Gärdets stadsplan. Det är mera barock än funktionalism med
Tessinparken som mittaxel och med de väldiga huskropparna
som dekorativa kulisser. (Stockholms stadsmuseum).

HUMLEGÅRDEN

kb-p1010007
Läsesalen i Kungl biblioteket

”Han gick in i Humlegården. Generalfälttygmästarens kor hade
redan tagit sitt mulbete i anspråk, de gamla, skalliga
äppelträden gjorde försök att sätta blom, lindarne stodo
gröna och ekorrarne lekte uppe i kronorna. Han gick förbi
karusellen och kom upp i allén till teatern; där sutto
pojkar, som skolkat skolan, och spelade knapp”. Arvid Falk i
Strindbergs ”Röda Rummet” är på väg till Lill-Jans. På
1800-talet hade Humlegården blivit en verklig folkpark med
dansbanor, fyrverkerier, ballongsuppstigningar och
lindansare. I Rotundan, lusthuset mitt i parken, där
Ulrika Eleonora andats lantluft medan den femårige sonen
Karl, den blivande Karl XII, lekt krigiska lekar, och där
Petter Stenborg spelat Holberg, där serverade nu ”mamma”
Lundström sill, köttbullar och brännvin. Ett rött plank
omgav parken, men mot Humlegårdsgatan var det en mur av sten
med en vacker gallergrind. På Gustav II Adolfs tid gjordes
ett misslyckat försök att odla humle, drottning Kristina
ville ha en fransk lustpark, men det blev i stället en
trädgård, som försörjde hovet med frukt och grönsaker. År
1865 började Kungl. Biblioteket byggas, ritat av F.G.A.
Dahl, tjugo år senare avtäcktes Frithiof Kjellbergs
Linnéstaty på Rotundans plats.

humlegarden-1868
Humlegården 1868

Sommardag i Humlegården 1880 med prydliga barn och välklädda
damer. Vad som lockar de köande vid ståndet berättar inte
fotografen Severin Nilsson. Bakelser kanske? (Stockholms
stadsmuseum).

Interiör från Kungl. biblioteket på en teckning av Otto
Mankell. Mannen med det kluvna skägget i bildens högra del
är riksbibliotekarien Gustaf Klemming, känd bl.a. genom sitt
yttrande till Strindberg om ”Röda Rummet”: ”Hur kan herrn
skriva sån smörja?”

STUREGATAN

Sturegatan var en av de nya gator som linjerades fram i
Esplanadsystemet på 1860-talet. Men till en del fanns den
redan. Utlagd av privatpersoner skar den igenom gamla
kålgårdar och trädgårdstäppor. Någon hade t.o.m. satt upp en
skylt med namnet ”Sturegatan” på sitt hushörn. Gatan
bebyggdes snabbt, men alla var inte nöjda. Det klagades på
tråkiga hus i ”Ladugårdslandsstil”. Det hindrade inte att
den blev ett populärt strög, där ”hela Stockholm” flanerade
och tittade på varandra. ”Damer med getingmidjor, skönt
svarade kroppar och luftigt fladdrande strutsboor kring
halsen”, skrev Gustaf Hellström. Skalden Levertin sägs ha
vänt sig om tjugo gånger efter sköna damer på sträckan
Stureplan-Karlavägen. År 1882 flyttade den blivande
Carlssons skola in i hörnhuset vid Karlavägen, som ännu
hette Norra Humlegårdsgatan men oftast kallades Gröna
Gatan. En av skolans sentida elever, Östermalms skildrare
Per Wästberg, berättar sina minnen därifrån i boken
”Humlegårdsmästaren”. Delikatessbutiken Arvid Nordquist
flyttade in i samma hus och höll öppet till midnatt på
lördagkvällarna så att kunderna skulle kunna få sin gåslever
till vickningen. För den andliga spisen sörjde Sandbergs
bokhandel nere i hörnet av Humlegårdsgatan.

Vykort från Sturegatan mot norr vid Humlegårdens sydspets år
1904.

KARLAPLAN

karlaplan-fran-luften-95-pg
Karlaplan från luften 1995 – Foto: Peter Gullers

Ungefär mittpå den runda planen låg Ladugårdslandstullens
två små tullstugor. Bortom hovjägmästarbostället vidtog
Yttersta Mörkret. Vid mitten av 1890-talet började Carl
Oscar Lundberg bygga en ståtlig borg vid torget. Han hade
blivit miljonär på esplandsystemets växande tomtvärden,
sedan han köpt August Blanches malmgård, där Östra Real
ligger. Hans arkitekt var Ludvig Peterson, som uppförde
huset i maskinslaget tegel. Det blev romanska rundbågar,
florentinska fönster, borgtorn med skottgluggar och
kampaniler. August Strindberg, som flyttade in i nybygget
med sin unga hustru Harriet Bosse i maj 1901, kallade det
”Röda huset”. ”Ingen hade ännu solkat väggarna med sina
suckar eller bannor”, skrev han i dramat ”Holländarn”. I
scenanvisningen för ”Till Damaskus III” ger han en trogen
beskrivning av våningens inredning: ”En vacker boiserad
matsal, med majolika-kakelugn, matbord mitt på golvet
överfyllt med blommor”. De sju åren på Karlaplan 10 blev en
av hans mest produktiva perioder. I en rad dramer,
prosaböcker och dikter hämtade han miljö och inspiration
därifrån. I ”Spöksonaten” berättar han sagan om det Röda
huset. Harriet Bosse lämnade honom 1904. Trots en stark
opinion för ett bevarande revs Strindbergshuset år 1969.
1230 nedslag

Det s.k. Strindbergshuset, som författaren själv kallade
”Röda huset”, ligger på detta foto från 1930 på andra sidan
Karlaplan. Det revs 1969. (Stockholms stadsmuseum).

KARLAPLAN

Ännu på 1850-talet kunde invånarna på Ladugårdslandet
(Östermalm) köpa mjölk hos bönderna vid Gröna Gatan
(Karlavägen). Morgon och kväll drevs korna genom gatan, till
och från betet på Gärdet. Men det skulle snart bli ändring
på detta. År 1866 framlade Albert Lindhagen sin stadsplan.
”-Vad skall ni bygga här, min vän?
              Skall här bli nya Villastaden?
              -Här skall ej byggas upp igen!
              Här röjes blott för esplanaden!”

                   (Strindberg: ”Esplanadsystemet)
Strandvägen, Narvavägen, Karlavägen, – breda boulevarder med
planteringar i mitten, mynnande i öppna platser som
Karlaplan och Stureplan. Förebilden var Haussmans Paris.
Kritiska röster saknades inte. Planerarna hade ”förbannat
långa linjaler”, sades det. Någon hänsyn till stadens
terrängförhållanden tog man inte, den nyuppfunna dynamiten
kom väl till pass. Större delen av det gamla Östermalm
utplånades, inte bara de ”usla kojorna” utan också
gustavianska malmgårdar med välvårdade trädgårdar och
tobaksland. 

En stor människomassa står i kö till en föreställning i
Industripalatset, även kallat Cirkusbyggnaden, som låg på
Karlavägen mittför läroverket. År 1913 brann byggnaden ner
till grunden.

 

KARLAPLAN

Vid Karlaplan syns det tydligt hur Albert Lindhagen hade tänkt sig att det nya Stockholm skulle ta sig ut. Den stadsplan som han lade fram år 1866 var den mest genomgripande som hade förekommit sedan Klas Fleming drog upp riktlinjerna för staden på 1600-talet. Breda esplanader, med alléer och promenadstråk i mitten och körbanor på bägge sidorna, skulle stråla ut från torgen, ”stjärnplatserna” – inspirationen var parisisk (Place de l´Etoile).

Esplanaderna blev inte så långa och inte heller så många som planerat var, men utan Lindhagen hade inte Karlavägen, Narvavägen, Strandvägen sett ut som i dag.

Kritiska röster saknades inte. Planerarna hade ”förbannat långa linjaler”, sades det. Men Strindbergs debattinlägg med dikten ”Esplanadsystemet” var positivt:

”-Vad skall ni bygga här, min vän? / Skall här bli nya Villastaden? / -Här skall ej byggas upp igen! / Här röjes blott för esplanaden! / -Ha! Tidens sed att riva hus! / Men bygga upp? Det är förskräckligt! / -Här rivs för att få luft och ljus; / Är kanske inte det tillräckligt?”

Karlavägen var ännu på 1850-talet en lantlig landsväg, som kallades Gröna Gatan. Morgon och kväll drevs korna genom gatan, till och från betet på Gärdet. Vid Karlaplan låg Ladugårdslands tull och jägmästarebostället Djursborg. Namnet lever kvar i kvarteret mellan Östermalmsgatan och Fältöversten.

”Röda Huset” (nuv nr 10), där August Strindberg och Harriet Bosse flyttade in år 1901, hade byggts av C O Lundberg, som hade gjort ett jätteklipp, när han köpte August Blanches malmgård vid Karlavägen. Omgivningen var till stor del obebyggd och utsikten från våningen var vidsträckt, vilket tilltalade Strindberg. Han kunde se hästgardets kaserner byggas borta vid Lidingövägen (Det växande slottet i ”Ett drömspel”). Han såg sjö och blånande skogar mot Värtan och Lidingö, han såg ut över Gärdet med exercerande soldater, demonstrerande arbetare, potatisland och tobaksplantager och ett slakteri, där kråkorna samlades.

”Vad vänta de bråkiga kråkorna / där nere framför mitt hus? / … Vad tjuta de svarta hundarna / i tobaksplantörens gård?” (dikten ”Chrysáëtos”).

Dessvärre kunde han också tvärs över Narvavägen se rätt in i den våning som beboddes av Carl Gustaf Wrangel, som hade varit gift med Strindbergs första hustru Siri von Essen.

Själva torget var vid den tiden en ganska ovårdad plantering, där fanns ännu inga träd och ingen damm.

Beslutet om Strindbergshsusets rivning på 1960-talet utlöste våldsamma protester, vilket på en del håll väckte en viss förvåning. Visserligen var huset vackert, men Strindberg hade varit djupt olycklig under större delen av den tid han bodde där och det var med lättnad han bröt upp och flyttade till Drottninggatan år 1908.

I ”skandalgropen” bakom Carl Milles flygarmonument norr om torget uppfördes i början av 1970-talet Fältöversten, ett stadsdelscentrum med bostäder, butiker och serviceanläggningar. I Bodil Malmsten har Fältöversten fått en tillgiven sångmö:

”Fältan – min räddning hela kalla vintern…”.

Vad skulle månne August Strindberg ha sagt?

 KOMMENDÖRSGATAN 37

kommendorsgatan-anders-sandrew 

Anders Sandrew behöll sin speceributik i hörnet av Grevgatan
och Kommendörsgatan även sedan han kommit att ägna sig åt
helt andra affärer. Här på en arrangerad bild inför
60-årsdagen 1945. Foto: Pressens Bild.

I början av 1950-talet fanns det 120 biografer i Stockholm.
Biokungen hette Anders Sandrew. Hans liv är en karriärsaga
ur en förgången tid. Anders Andersson var född 1885, son
till en lantbrukare i Vendels socken. Han hade gått fem år i
skola. Femton år gammal kom han till Stockholm och blev
springpojke. Året därpå köpte han tillsammans med sin bror
en nedgången speceriaffär i hörnet av Grevgatan och
Kommendörsgatan. Den blev navet i hans imperium. Han tog sig
namnet Sandrew efter ett portvin han sålde. Han fick pengar
över till att köpa fastigheter och att bygga, bl.a. i den
nya Lärkstaden, t.o.m. i Berlin. I ett nybygge i hörnet av
Flemingatan och S:t Eriksgatan hade han inrett en
reparationsverkstad. När spekulanter hörde av sig och ville
hyra lokalen till biograf öppnade han själv Metropol-Teatern år
1926. Sedan följde biograferna slag i slag, Eriksberg,
Astoria, Olympia, Royal, Grand. Han började själv producera
film, han skaffade sig tre teatrar, Södran, Scala och
Oscars. Hans sparsamhet var legendarisk, han ryckte själv in
som biljettrivare, hjälpte till med städningen och cyklade
varje dag till Kommendörsgatan och åt en enkel lunch i
rummet innanför butiken tillsammans med sina medarbetare.

LADUGÅRDSGÄRDET

Ladugården som givit namn åt Ladugårdsgärdet byggdes i
början av 1400-talet i Vädla by, belägen mellan Nobelparken
och Källhagen, där Sten Sture d.y. slog danskarna år 1517.
”De sprungo över buskar och gärdesgårdar, dem tycktes den
leken vara full hårder”, berättar Sturekrönikan. Den unge
Gustav Eriksson Vasa utmärkte sig i striden. Karl XI var
bara 16 år när han ledde den första militärövningen på
Gärdet. Hans moder, änkedrottning Hedvig Eleonora, som givit
namn åt Drottningberget, bidrog att ge glans åt
föreställningen. År 1689 hade hon med sig sitt barnbarn, den
sjuårige prins Karl, den blivande Karl XII. Bellman skildrar
krigarlivets svett och möda, men även dess fröjder när
aftonen nalkas och sköna damer kommer åkande i öppna
schäser. På Gustav III:s tid blev det tradition att fira
midsommardagen på Gärdet. Till sommarens folknöjen hörde att
se Karl XIV Johan spisa middag i Borgen och lyssna till
militärmusiken. Sjungande Internationalen tågade 30 000
arbetare till Fågelbacken 1890 för den första
första-majdemonstrationen och lyssnade till Hjalmar Branting
och Hinke Bergegren. Här spelades den första fotbollsmatchen
i Stockholm år 1881, här lyfte det första flygplanet över
staden år 1909.

Militärernas övningar och uppvisningar på Ladugårdsgärdet
var stora folknöjen, ofta var ju också kungligheter
närvarande. Här är det trupprev y för Oscar I år 1853.
(Stockholms stadsmuseum)

August Palm talar på Ladugårdsgärdet vid 1
maj-demonstrationen 1890. Teckning av Viktor Andrén.
(Stockholms stadsmuseum).

LADUGÅRDSGÄRDET

Livregementets dragoner lämnade sina kaserner på Gärdet år
1927. Det skulle röjas för den stora Stockholmsutställningen
1930. Träd och buskar sågades ner, båtbryggorna höggs upp.
1700-talsgården Hesslingeberg, väster om Källhagen, jämnades
med marken. Större delen av Källhagen revs, i sista stund
räddades Röda Stugan. Från Kungsgatan-Sveavägen, där det
väldiga Centrumhuset skulle byggas, gick lastbilarna i jämn
ström med rivningmassor och sprängsten för att fylla ut
Djurgårdsstranden.  Funkisutställningen mötte starkt
motstånd. ”Lådarkitekturen” chockerade många. ”De moderna
utställningsbesökarna tycktes vilja andas in en ny luft i
lungorna, men de fick bara hostattacker”, skrev Ivar
Lo-Johansson. Funktionalismen slog dock snabbt igenom,
framför allt i stadsplaneringen. Det blev mera ljus och luft
och grönska mellan husen. När utställningen var riven
började museistaden byggas. Ragnar Östbergs Sjöhistoriska
museum var klart 1935. Tekniska museet av Ragnar Hjorth
invigdes året därpå. Etnografiska museet (Folkens museum)
hade redan 1931 flyttat in i en kasern. År 1980 nyinvigdes
det i lokaler ritade av Jan Gezelius och Gunnar Mattsson.

Stockholmsutställningen 1930 vid stranden av
Djurgårdsbrunnsviken blev signalen till funktionalismens
genombrott. Bilden är tagen mot huvudrestaurangen.
(Stockholms stadsmuseum).

NYBROVIKEN

nybroviken-dambandy-1918
Dambandy på Nybrovikens is 1918

Katthavet, en stinkande göl som hade täckt hela Berzelii
Park, fylldes igen vid mitten av 1800-talet och
Laudgårdslandsbron revs. Det var en träbro från 1600-talet.
Den nya Nybron mellan Blasieholmen och Östermalm byggdes av
sten med gjutjärnsräcken från Ludwigsbergs mek. verkstad.
Räcket mot parken finns ännu kvar. Nybroplan var en ruffig
plats med stenhuggeri, sillupplag och ”Hammerska rucklen”,
som inrymde småbutiker, en skjutbana och en loppcirkus. Där
Dramaten står öppnades år 1866 källaren Flaggen. På
Nybrovikens is åkte traktens barn skridsko. Stundom kom
”kolerapojkarna” från Brandelska sockerbruket vid
Östermalmsgatan stormande och det blev slagsmål. År 1884,
när Strandvägen började bebyggas, inrättade ”den svenska
idrottens fader” Victor Balck en fashionabel skridskobana
för ”bättre folk” på Nybroviken med musikpaviljong och
elektrisk belysning. ”Farmor åkte skridsko på Nybrovikens
is” fram till 1904, då banan stängdes eftersom isen blivit
för dålig. Hasse Z anklagade varmvattenutsläppen från
Sturebadet. Då var Dramaten under byggnad (arkitekt F.
Lilljekvist). Det året blev kvarteret Bodarne mellan
Sibyllegatan och Artillerigatan klart, men de stora husen i
nästa kvarter var färdiga först 1910. Ritade i tung
jugendbarock av Hagström & Ekman var de sanna barn av sin
tid. Den sista luckan i den nya strandpromenaden var fylld.

År 1870 när Knut Ekvall gjorde denna teckning var
Nybrovikens is ännu en folklig skridskobana, där enskilda
entreprenörer gjorde sig en slant på att skotta isen och
hyra ut skridskor. År 1884 kom Victor Balck och organiserade
och det blev både musikpaviljong och elektriskt ljus.
(Stockholms stadsmuseum).

RIDDARGATAN

Strindberg tyckte om att promenera på Riddargatan. ”Ingen
människa syns på den; inga butiker öppna väggarna; den är
förnäm, instängd, öde, fastän de stora husen innesluta så
många människoöden”, skrev han i ”Ensam”. Backen upp från
Grev Turegatan kallades på hans tid Sperlingens backe efter
generalmajoren Caspar Otto Sperling, som på 1640-talet
byggde ett stenhus i kvarteret Riddaren. På södra sidan av
gatan, i Skravelberget större, startade Mårten Kammecker
bageri 1653. Hans son Joachim lär ha introducerat
pepparkakan i Sverige. I hörnet av Sibyllegatan ligger
Kronobageriet, vars äldsta norra del är från 1500-talet.
Från 1645 bakade man kusar här åt kungens män, vilket
fortsatte till 1958. År 1975 byggdes huset om för Musikmuseet.
Armémuseum vid Artillerigården, Riddargatan 13, är inhyst i
Stora tyghuset, som uppfördes efter C.J. Cronstedts
ritningar 1763-77. Hovstallet i nr 22 (arkitekt F. Eckert)
flyttades till Östermalm 1893. Selma Lagerlöf och Alice
Tegnér var elever i Lärarinneseminariet i nr 5. Jöns Jacob
Berzelius och C.J.L. Almqvist bodde en tid i ”Tyske bagarens
hus” och tog sig måhända ett glas på den välrenommerade
källaren Äplet i kvarteret Järnlodet.

År 1907 när Axel Malmström tog det här fotografiet hade
Kronobageriet varit i verksamhet i tvåhundrasextiotvå år och
skulle fortsätta i ytterligare femtio. (Stockholms
stadsmuseum).

STADION

stadion-1912-spjutkastaren-erik-lemming
OS på Stadion 1912 – Spjutkastaren Erik Lemming

Mot slutet av 1800-talet började idrottsintresset vakna i
Sverige. I den sumpiga terrängen, där Stadion nu ligger,
anlades en velodrom. Kronprins Gustav (den blivande kung
Gustav V) såg till att en tennispaviljong byggdes och år
1901 fick fotbollsspelarna, som hållit till på Gärdet,
äntligen en ordentlig plan. När Nybrovikens skridskobana
stängdes flyttade vinterns sportsliga sällskapsliv till
Idrottsparken. De moderna Olympiska Spelens skapare, Pierre
de Coubertin, önskade att OS 1912 skulle förläggas till
Stockholm. Den entusiastiske idrottsfrämjaren Victor Balck
och ryttaren Clarence von Rosen skred till verket.
OS-kommitténs ordförande blev kronprins Gustav Adolf (kung
Gustav VI Adolf) och arkitekten Torben Grut utsågs att rita
ett värdigt Stadion. Grut hade byggt drottning Viktorias
Solliden på Öland, han var själv idrottsman, svensk mästare
i tennis 1896-97. Hans son Wille Grut tog OS-guld i modern
femkamp i London 1948. Spelen blev mycket lyckade,
värdlandet högg för sig mängder av medaljer. Segrare i
tresteg, 14.76 m, var den blivande Nalenchefen Topsy
Lindblom och Erik Lemming kastade 60.64 m i spjut, nytt
världsrekord. I den amerikanska truppen spelade Dwight D.
Eisenhower rugby och bäste utlänning efter fyra svenskar i
modern femkamp blev den unge kaptenen George Patton –
legendarisk pansargeneral under andra världskriget. 

De olympiska spelen 1912 blev friidrottens genombrott
i Sverige. Svenskarna var mycket framgångsrika och kung Gustav
V lagerkransade stolt sina undersåtar. (Stockholms
stadsmuseum)

STORGATAN

Storgatan var länge som en storgata i en småstad. Där kom
vaktparaden varje dag marscherande från Fredrikshov, där
gick de norska skarpskyttarna i sina granna uniformer arm i
arm med Stockholmsflickorna på söndagseftermiddagarna.
Norska gardet hade sin förläggning i kvarteret Vildsvinet
mellan Skeppargatan och Grevgatan. Den 1 maj kom Karl XV
ridande i spetsen för sin stab i en lång kortege på väg ut
till festligheterna på Djurgården. ”…fönstren äro
uppslagna, damer i teatertoaletter äta apelsiner och titta i
elfenbenskikare…”, skrev Strindberg. ”Så kommer
kungen…han skrattar högt, öppet, hjärtligt…Han hälsar
alla fruntimmer, unga och gamla, höga och låga…”. Per
Wästberg gjorde med hjälp av Adresskalendern en promenad på
sekelskiftets Storgatan, där det fanns affärer för alla
behov. Här kunde man handla ”…tunga ekbord, matsalsmöbler
med höga ryggar i imiterad barock, filbunksskålar och
höganäskrukor för gurkorna, oljetryck, graverade
mässingsskyltar, ryska stövlar och gungbadkar”. Och längs
gatan bodde ”bagare, målargesäller, sömmerskor,
snickarmästare, bokhållare, mamseller och änkor och
soldater, typografer, klädeshandlare, lektor, organist,
musikdirektör, sjökaptener…”.

djurgarden-vykort
Motionärer på Djurgården – vykort

Schröders bageri och konditori på Storgatan 27 var ett av
stadens mest berömda med anor från 1700-talet. Fotografiet
är taget kring åt 1900. En del av inredningen finns bevarad
i kaféet i Stockholms stadsmuseum.

STRANDVÄGEN

Isaac Hirsch, som skapade en förmögenhet genom att köpa och
sälja hus och tomter, skrev så här om en tomt han köpt 1873
i hörnet av Grev Magnigatan (Strandvägen 27): ”Ni kan förstå
hur den fina promenaden såg ut, då ni hör att jag, om jag
inte ville ta en lång omväg uppåt Storgatan, var tvungen att
låta mig ro till tomten. Hela Strandvägen var bara ruckel
och kyffen och på den eländiga gångstig som fanns, kunde man
bara ta sig fram ett stycke. Folk ansåg mig mindre slug,…
men jag såg vad trakten var värd.” I december 1861 hade
arbetet på den blivande Strandvägen börjat. Femton år senare
var man framme vid Djurgårdsbron, 742 meter från Nybroplan.
År 1879 planterades de första träden på den 72 meter breda
paradgatan. Byggnationen tog fart. Loireslott och Rhenborgar
växte upp, ”staden till zirat och prydning”, som det hette en
gång. Sågverkspatronen Fredrik Bünsow – näst rikast efter
Alfred Nobel – engagerade Isak Gustaf Clason att rita det
magnifika palatset nr 29-33, som knyter an till fransk
renässans. ”Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa
murytor från i går, som mästaren genom några oregelbundna
och knappast märkbara skiftningar i teglets färg lyckats
giva en prägel av att ha trotsat århundradens regn och
blåst”, skrev Hjalmar Söderberg i ”Förvillelser”.

Vedskutor vid den inre delen av den ännu inte utbyggda
Strandvägen på 1890-talet. Bakom masterna skymtar de gamla
skjulen. (Stockholms stadsmuseum).

STRANDVÄGEN

strandvagen-vykort
Vaktparaden på Strandvägen

Nobelparken vid Strandvägens slut har fått sitt namn efter
ett hus som aldrig byggdes. Ferdinand Bobergs förslag till
ett monumentalt Nobelpalats avslogs efter en häftig debatt.
Borgen med tornet är Gamla skogsinstitutet med anor från
1773, då det i en något anspråkslösare utformning tjänade
som hovjägmästarboställe. En hovstallmästare byggde ett hus
i vit marmor på andra sidan gatan, nr 55. Det var greven och
tävlingsryttaren Clarence von Rosen, som lät Isak Gustaf
Clason rita detta aristokratiska privatpalats. Samma par som
år 1901 byggde det olyckligt rivna Strindbergshuset vid
Karlaplan, byggmästaren C.O. Lundberg och arkitekten Ludvig
Peterson, hade redan tidigare uppfört en liknande byggnad i
tegel och amerikansk rundbågestil på Strandvägen 57. Nere i
hörnet av Narvavägen bosatte sig Isaac Hirsch, som
Strindberg tog till modell för gubben Hummel i
”Spöksonaten”. Generalkonsuler, grosshandlare, bankirer,
ministrar, kansliråd och någon framgångsrik skådespelare
(Anders de Wahl) flyttade in vid Strandvägen. På
trottoarerna flanerade muntra militärer, vackra flickor,
strama äldre herrar, författare och kåsörer. Men en arbetare
gick ogärna på Strandvägen, berättade Ivar Lo-Johansson i en
intervju. 

Söndagspromenad i den späda Strandvägsallén en tidig
vårsöndag omkring 1930. Den fashionabla Strandvägen blev
stockholmarnas främsta flanörstråk. (Stockholms
stadsmuseum).

TYSKBAGARGATAN

Tyskbagarbergen var ett omfattande massiv som sträckte sig
från Artillerigatan i öster till Sturegatan i väster, från
Karlavägen i söder till Valhallavägen i norr. Den högsta
punkten, 16 meter över nuvarande gatunivå, låg i korsningen
av Nybrogatan och Östermalmsgatan. Där byggde den tyske
bagaren Mårten Kammecker i mitten av 1600-talet en kvarn. På
1800-talet var bergen ett tillhåll för Stockholms drägg, för
tjuvband och tiggare, i de usla kåkarna fördes ett
omoraliskt liv, enligt August Blanche, som använde miljön
till rövarskildringar i flera av sina romaner. År 1860
bildades i Rotundan i Kungsträdgården ett aktiebolag för
Tyskbagarbergens genomsprängning. Initiativtagare var
underlöjtnanten vid Andra livgardet Georg Wolfgang von
Francken. I maj 1861 inleddes sprängningarna under festliga
former med fyrverkeri och med punsch till arbetarna. Till en
början användes svartkrut men från 1864 sprängde man med
”Nobels sprängolja”, det nyuppfunna nitroglycerinet. När
sprängningens fullbordan nalkades år 1867 gav kungen nådigt
tillstånd att den nya leden skulle få kallas Karl XV:s port.
von Francken förlorade hela sin förmögenhet på affären, men
han hade sprängt bort slummen på Ladugårdslandet och givit
startskottet för det moderna Östermalm. Hans belöning blev
Vasaorden med briljanter.

Under den stora bostadsbristen på 1870-talet drog mängder av
stockholmare till Tyskbagarbergen med sitt fattiga bohag och
levde där under de mest eländiga förhållanden. Teckningen
från 1873 torde dock vara något överdriven. (Stockholms
stadsmuseum).

ÖSTERMALMSTORG

Överste Hästesko, en av Anjalamännen, hade halshuggits på
Ladugårdslandstorg år 1790. Annars hände här inte mycket. Bara
när det brann någonstans och artilleristerna kom åkande för
att hämta redskap i spruthuset blev det lite liv. Omslutet
av ruckel och plank var det ”ett bedrövligt torg”, enligt en
krönikör. I vardagslag dominerade skärgårdsborna, som här
saluförde sina produkter. Till kvastgummorna kom varje
lördag skolpojkar för att köpa ris till nästa veckas aga.
Hamnbusar och åkare, väntande på uppdrag, stimmade på
krogarna, från Jean de la Vallés kyrka (1672) –
”brännvinspannan” kallad, eftersom den fram till 1865
saknade torn – hördes klockklangen och inne på Folkteatern
(1854) repeterades ”Den bergtagna eller Systrarna på
Kinnekulle”. Där dundrade Mäster Palm mot den borgerlighet,
för vilken arkitekterna Clason och Salin byggde saluhallen
(1889) på andra sidan torget. På teaterns gård regisserade
Anna Hofman-Uddgren filmen ”Stockholmsfrestelser eller ett
Norrlands-herrskaps äventyr i den sköna synderskans stad”.
Det var 1911. Sigurd Wallén filmdebuterade i huvudrollen. År
1927 skallade Internationalen över Östermalmstorg. 30 000
stockholmare trängdes för att protestera mot dödsdomen över
Sacco och Vanzetti. På Folkan jublade publiken åt Karl Gerhards
spetsigheter.

ostermalmstorg-ar-19002
Kommersen är i full gång på Östermalmstorg på denna bild
från tiden kring 1910. T.v. skymtar saluhallen. Galgarna på
hustaken är ställningar för telefonledningarna. (Stockholms stadsmuseum)

 

ÖSTERMALMSTORG

Östermalmstorg borde ha förutsättningar att vara Stockholms vackraste. Det ligger högt och luftigt och det är nästan helt förskonat från biltrafik. Men när detta skrives tycks torget befinna sig i en övergångsperiod. Myllret av prunkande salustånd, som gjorde Agnes von Krusenstjerna så upprymd, har minskat till ett par, tre stycken. En restaurang, påminnande om ett uttjänt stationshus, har slagits upp i kanten mot Sibyllegatan. Det är sannolikt ett av dessa ”permanenta provisorier” som vi kommer att få dras med, om inte Skönhetsrådet kan sätta makt bakom orden.

En skribent i slutet av 1700-talet beskrev torget som ”stort och öde, i många avseenden ett bedröfligt Torg…till största delen inneslutet av ruckel och plank…en tämligen öde plats”.

Märkligt nog såg han inte torghandeln som hade pågått där sedan 1735. Där såldes strömming från Möja, rotfrukter, kött och fläsk från Roslagen. I modden mellan stånden bökade griskultingar, som bönderna tagit med sig som levande reklam. Inte så sällan kom Sveaartilleristerna springande och rullade ut brandredskapen från spruthuset och torgets buspojkar fick annat att tänka på än att knycka äpplen och reta månglerskorna.

Torgets hörnpelare är kyrkan, saluhallen och teatern.

Kyrkan är äldst. Grunden lades redan 1658 av Karl X Gustav, men kyrkan var inte klar att invigas förrän 1737, då den fick namnet Hedvig Eleonora efter kungens maka. Eftersom pengar saknades fick kyrkan ingen kupol utan den täcktes med en huv, som gav den vedernamnet ”brännvinspannan”. Först 1866 var kyrkan helt klar. Två år senare begravdes August Blanche där. En väldig folkmassa fyllde torget och de kringliggande gatorna. Nästan lika många hyllade Gösta Ekman d ä vid hans jordfästning 1938.

Ladugårdslandsteatern (Folkan) öppnades 1854. På invigningsprogrammet stod ”Den bergtagna eller Systrarna på Kinnekulle”. I början av 80-talet höll Frälsningsarmén sina första möten i teaterlokalen. Strax därefter hyrde August Palm och de socialistiska pionjärerna in sig. Det blev en stor publikframgång, stadens intellektuella och den nyfikna borgerligheten trängdes med arbetarna för att lyssna till den lille agitatorns budskap.

Folkans storhetstid hör ihop med Karl Gerhard. Den varade i över två decennier och kulminerade med revyn ”Gullregn” och kupletten ”Den ökända hästen från Troja” 1940. Efter en period som biograf blev Kar de Mumma fast revygäst i tjugotvå år, oftast med Stig ”Fibban” Järrel som främsta dragplåster.

Östermalmshallen, den tredje hörnpelaren, är stadsdelens stolthet. En Söderbo eller en invandrare från Tensta kanske känner sig en aning främmande, för det här är fortfarande ett högborgerlighetens tempel, där doften av ”fint folk” är särskilt påfallande om lördagarna, då den brittiska tweeden trängs med minkarna. År 1889 öppnades I G Clasons skapelse, men kunderna gick fortfarande till torgmadammerna som höll lägre priser. 1915 förbjöds utomhushandel med mjölk, smör, ost, fisk och kött. Något av torgets charm försvann, men Hallen blomstrade.

 

    

Annonser

6 svar to “Östermalm”

  1. Kjell Niklasson said

    Hej. Vet inte hur jag hamnade här men förmodligen p g a min jakt på brundinare. Är gift med en dotterdotterdotter till Frans Brundin och h h Alma Wånggren som hade sin manuafakturaffär på Humlegårdsgatan 11 (där Sevenelven finns nu). Släkten Brundin och släkten Wånggren finns på flera ställen på Östermalm. Anders Petter Wånggren som var skepparson från Gryt kom via Uppsala till Träsktorget No 5 där han hade en liten bod. Han dog dock 1869 och änkan fick dra sig fram själv och då förmodligen med sonen Emil till hjälp. Kul blogg! Nu skall jag till biblioteket och leta vidare. Solen lyser just nu över Lund men snart återgår väl vädret till skånsk vinter dvs dis, fukt, dimma, mörker etc etc.

  2. Har för mig att jag kommenterat bilden på Anders Sandrew utanför Bröderna Anderssons butik redan. Men den finns kanske också på annan plats i Ditt material. Pappa och Anders Sandrew var goda vänner och pappa hjälpte Farbror Anders med ett och annat juridiskt innan Erik Wennerholm tog över den delen. Vi barn fick alltid den biofribiljett när han träffade oss. Pappa hade ett passe-par-tout kort för två till alla Sandrews teatrar men om det var den berömda snålheten eller något annat, så hade Pappa passe-par-tout-kort till alla biografer också – men bara för en!
    En gång har jag varit med Pappa och ätit lunch i brödernas butik. ”Andersson” var ju deras gemensamma efternamn och bara Anders bytte till ”Sandrew”. Brodern skötte butiken. Jag vill minnas att det var stekt strömming som serverades.

  3. per wästberg said

    Toto! Jag är ingen aktiv webläsare men kom av slump på din weblog och blev förtjust att du med din entusiasm för och kunskap om Stockholm fortsätter att ägna dig åt stadens historia i ett nytt medium. Och fina bilder. – Per Wästberg

  4. Staffan Nordin said

    Har en teckning ”Kornkvarnsgränd vid Artillerigatan” singerad B.Berg
    Tacksam för tips.

  5. Hej Staffan!
    Eftersom Thorleif ”Toto” Hellbom är avliden, kanske jag kan ge någon ledtråd. ”Stockholms Gatunamn” är ett omistligt uppslagsverk när det gäller Stockholmska gatunamn, men ”Kornkvarngränd” finns inte nämnd. Däremot var det så att Artillerigatan norr om Storgatan, förr hette Kvarngatan. Vid denna gata låg den gamla ”Cronoqvarnen”, d.v.s. en statlig (militär?) kvarnbyggnad. Jag undrar därför om inte Ditt grändnamn kanske istället var ”Kronkvarnsgränd” och att detta kan ha varit en oansenligare tvärgata till Kvarngatan just vid denna gamla kvarn.
    Mvh
    MATS WERNER

  6. En annan omistlig bok om Stockholm förr är givetvis Staffan Tjernelds ”Stockholmsliv” i två delar, men jag fann inte heller i den någon uppgift om Kornkvarnsgränd eller Kronokvarnsgränd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: