Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Ungdom’ Category

Drick ur ditt glas

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCMon, 11 Feb 2008 08:08:12 +0000 26, 2007

Lelle Lindblom var gängets fixare. Han hade kommit över en nyckel till en tom lägenhet på Drottninggatan och en kväll ordnade vi party. Vi bjöd in Mälarhöjdstjejerna och nåra till. Arne hade tagit med sig en vevgrammofon och skivor som vi hittat i vindsröjningen och vi dansade där i den mörka och tomma lägenheten. Lelles farsa hade köpt ut nåra buteljer Borgskum. Det var ett populärt sprattelvin, gjort på äpplen och rabarber av Winborgs ättiksfabrik. Det var första gången de flesta av oss drack något med alkohol i (10.5 volymprocent). Jag tyckte att det smakade beskt och var absolut inte gott. Vi blev inte alls berusade, men låtsades vara lite fulla och skrattade mer än vanligt.

Berra Wahlberg, Hasse Dahlin och jag brukade gå till Gallerie Moderne i Dramaten-trappan, våren -41 skulle jag tro. Vi drack lätta vermouthdrinkar och lyssnade till Povel vid pianot. Hasse hade bil, hur han kunde fixa bensin förstår jag inte, och vi gjorde utflykter till Saltsjöbaden och andra tjusiga ställen. Just for the fun of it.

Om jag inte satt i rådhuset käkade jag lunch på Klosterbräu på Vasagatan. Deras sillbullar var otroliga, underbart frasiga, korintsåsen superb. Mjölk dracks.

Men om det var vår eller sommar gick vi till Rosenbads veranda efter jobbet och tog ett par groggar. Vid hörnbordet, till vänster innanför dörren, satt som regel vår chefredaktör Erik Wästberg tillsammans med Perka Lindorm (kåsören Motvall) – Erik Lindorms son – och Kerstin Wijkmark.

Myndig och 21 år gammal skulle man vara för att få motbok, men som nygift man fick jag motbok fyra månader dessförinnan. Jag tror inte jag ”köpte ut” något under den första tiden, däremot var det ju en dödssynd att låta något ”frysa inne” så jag överlät min ranson på äldre

img2433.jpg

kompisar. Till vår första jul skrev svärfar Rasch, distriktsläkaren, ut starkporter att hämtas på apoteket och jag köpte en flaska rödvin, som Ann Mari och jag drack var sitt glas av. Nåra månader senare hade vi besök av en lumparkompis och hans tjej och jag tog fram rödvinsflaskan. Arma oskuld – det  var ättika, och inte Winborgs.

Det här är min sista motbok.

Det är märkligt med denna jakt på starksprit under hela motbokstiden. Att det dröjde så länge innan folk upptäckte att det gick bra att bli full på vin också, bara man drack tillräckligt mycket.

Att kröka på jobbet var en del av journalistkulturen. I var och varannan skrivbordslåda låg en butelj. Teleprintervaktmästarn Mellgren sålde starköl om kvällarna. När han hade gått fanns det alltid starkbärs i tryckeriet. När mellanölet kom satte DN upp automater i korridorerna. När Expressen just hade flyttat ut till Marieberg gick Axel Wennerling och jag husesyn en dag. Vi kom till Bertil Norgrens rum, ekonomidirektören som flyttat över från Allehanda. Han visade stolt sitt eleganta möblemang, öppnade sitt välfyllda barskåp och frågade om han fick bjuda på ett glas.

Vår delade tjänst, som innebar ett par timmars middagsrast, betydde full ranson och ett gäng halvlummiga reportrar som återvände till redaktionen vid 19-tiden. Då var lyckligtvis nattreportrarna redan på plats och de var än så länge tämligen nyktra.

Fortsättning lär följa.

Annonser

Posted in Ungdom | 1 Comment »

Dubbelgångaren

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCFri, 25 Jan 2008 07:37:21 +0000 26, 2007

Under några år hade jag en dubbelgångare. Han hette Anders Börje och var en ganska känd schlagersångare och gitarrist på 40-talet. Egentligen var hans namn Börje Andersson, men det är lite för enkelt för en artist. Det är synd att jag inte kan hitta en bild på honom så att ni kunde se likheterna – fast jag tycker nog att jag var snyggare.

Vi träffades ganska mycket, mest på KB på Smålandsgatan, ibland på Riche.

Den första förväxlingen upplevde jag när jag låg inkallad vid A 1 på Valhallavägen. En morgon mötte jag översten på kaserngården. En riktig gammal stridis som stoltserade med det tyska järnkorset kring halsen. Han hejdade mig. ”Tack för i går kväll”, sa han. ”Det var mycket trevligt”. ”Tack, överste”, sa jag, gjorde honnör och undrade vad fan han menade.

– Anders Börje var här och sjöng, sa kompisarna. Han trodde du var Anders Börje.

En kväll blev jag nobbad på Riche. ”Ni är portförbjuden här”, sa rockslusken. Jag protesterade och bad dem kalla på Tore Wretman. Han bekräftade att jag var Thorleif Hellbom på Filmjournalen.

Det visade sig att Anders Börje hade levt djävulen och påstått att rockvaktmästaren hade slarvat bort hans gitarr. Gitarren kom till rätta. Han hade glömt den i telefonkiosken tvärs över gatan.

En dag var vi på förhandspremiär av filmen ”I Roslagens famn” i Norrtälje. Det var nån rappakalja om Fritiof Andersson byggd på Evert Taubes visor. Premiären följdes av en rejäl supé med helan och halvan och tersen och konjak till kaffet och groggar därpå. Anders Börje och jag fick åka tillsammans med Evert Taube tillbaka till Stockholm i Sandrews förhyrda limousine. Evert satt och sög i sig konjak med en pipett och då och då räckte han nådigt över den till sin sångarbroder och mig. När vi fram mot gryningen steg av vid Tre Horors Plan var vi ganska på röken.

Börje bodde vid den tiden på Riddargatan, tror jag. Vi vacklade dit och han väckte upp sin nygifta hustru och krävde att hon skulle fixa till något att äta och dricka. Hon irrade runt i ett nattlinne och såg ganska förtvivlad ut. Jag tyckte det var en smula obehagligt och sa att jag nog måste dra mig hemåt. Jag sa gonatt till Börje och Maj-Britt Nilsson. De skilde sig några år därefter och hon fick troligen en lugnare tillvaro tillsammans med Per Gerhard.

nilsson-11.jpg

När SF spelade in Tor Hedbergs ”Nationalmonumentet”, som fick titeln ”Det är min modell”, med Maj-Britt i huvudrollen åkte jag en dag ut till Råsunda.

– Nej, men hej, sa Maj-Britt glatt när hon såg mig.

– Hej, sa jag, lite tveksamt. Det här var på den tiden, då även ganska ungt folk höll på formerna och niade varann, tills damen la bort titlarna. Hon kan väl inte tro att jag är hennes man, tänkte jag.

– Vi var ju tillsammans på skolan, sa hon.

– Mja, sa jag, för jag kunde inte komma på något bättre.

– I Södra kommunala, sa hon.

Och då slog det mig. Då kom jag ihåg henne. Innan vi gick in till morgonbön fick klasserna ställa upp sig på led. I trappan stod vi i 3 D. På planet under oss stod en 2:a. Längst fram stod två jättesöta små tjejer. Den ena var Maj-Britt Nilsson.

Kan man tänka sig att hon hade spanat in mig och kommit ihåg mig. Hade jag vetat det hade jag väl gjort en framstöt och bjussat på bio. Men kanske inte, man var ju så förbannat blyg.

Jag såg henne många gånger sen i komedier på Vasan. Hon verkade ofta lite spänd och nervös, tyckte jag. Nästan som den där morgonen då hon snurrade runt i sitt nattlinne på Riddargatan.

Posted in Minnen, Ungdom | Leave a Comment »

Sjung om studentens…

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCFri, 18 Jan 2008 04:13:58 +0000 26, 2007

När jag skrev personporträtt i Allt hade jag en lista på 30 frågor som jag ville ha svar på. Hade man fått svaren var det sen bara att snickra ihop porträttet. En av frågorna var ”Vad skrev ni i svenska i studenten?” Alla kom ihåg.

Det gör inte jag. Det är fullkomlig skandal. Att det var det fria ämnet tar jag för givet – om det nu inte var Bellman. För honom skrev jag om en gång. Jag kommer inte ihåg något annat än början. En katt slank under ett plank på Björngårdsbrunnsgatan. Att man kunde få godkänt, och antagligen till och med överbetyg på en fackuppsats som började så bakvänt visar hur tolerant min svensklärare Sven Cederblad var. Eller anade han kanske en skrivarbegåvning som en dag skulle sätta spår i litteraturhistorien.

Den 28 april 1943. Aldrig förr hade någon tagit studenten så tidigt på året. Heller aldrig senare. Det var en eftergift till krigsmakten. Vi skulle ju ut och försvara vårt land.

Studentexamen var verkligen inte något skämt. Det var en sträng  granskning av kunskaper inför misstänksamma och ovänligt stämda censorer. De svaga hade all anledning att darra. Jag har sett kamrater smita ut bakvägen. Det är pinsamt för alla inblandade.

Latin var inte mitt starkaste ämne så det kom jag naturligtvis upp i. Jag hade kört i andra ring, till  besvikelse för den gamle Carl Theander, en fin och bildad man, känd för sin översättning av Plutharcos. Hans hy var grå som det absorberande papperet i växtpressen. Han var rynkig som en stenmurkla men blicken var alltid vänlig, om än något sorgsen.

Någon hade rekommenderat mig att ta fenedrin, men jag var klok nog att inse att det inte skulle förbättra mina kunskaper. Den gode lektorn hade valt Ovidius och det blev en angenäm och nästan munter diskurs kring Pyramus och Thisbe, som till och med fick censorerna på gott humör.

Så var det över. Vi var bara åtta i Södra Latins sista treåriga gymnasieklass. Ingen hade kört. Det var ingen rusning ut. Vi gick lugnt och värdigt. Ute på trappan väntade Suzanne Bonnier i broderad abiturientmössa och sträckte fram en mikrofon.

img059.jpg

Vi var några stycken som sen något år tillbaka gjorde ett ungdomsprogram i radio. ”Ungdomen har ordet” – det blev en föregångare till Gabriella Garlands ”Fönstret”. Barnprogram hade det ju funnits nästan ända från start – det här var det första ungdomsprogrammet. Barbro Svinhufvud, Sven Jerrings medarbetare, tog hand om oss. Vi fick tillgång till en studio, dit vi kunde komma när vi ville. Det blev nästan något av en lekstuga, och våra experiment och repetitioner var bra mycket roligare än de program vi sände. Det var lite Karlfeldt, ”Du dansar bleka ungdom..”, lite nyinflugen amerikansk jazz och allvarliga intervjuer. Där intervjuade jag för första gången Stig Olin. Det var både hans och min första radiointervju.

Vilka vi var? Gunnar Rügheimer, som var den drivande kraften, Marianne Engwall, sedermera Kärre, Suzanne Bonnier, Barbro Sylwan, Börje Söderlund, Curt Ågren – och så jag.

Den här inspelningen från Södra Latins trappa kom aldrig med i programmet, men det blev en grammofonskiva, som kanske finns någonstan bland allt skräpet i källaren.

Pappa hade hyrt Stortorgskällaren, ett medeltida källarvalv, granne med Börsen. Men han hade inte tänkt på att ordna transport. Bil var ju uteslutet – det var ju krig. Förra året hade Uffe Nordenson ridit hem på sin egen häst. Det var också uteslutet. Men det hade ju räckt med en Stockholmskärra, en sån där med två skaklar. Eller en trehjulig flakcykel. Det hade inte heller varit så dumt. Nu blev jag buren ner till Gamla stan av Kalifens stormtrupper, nån slags orden som nån idiot hade bildat. Dagens Bild var på plats och tog  bilden här nedan. Tjejen i stråhatten med breda brättet är Ann Mari.

 litet-studenttag.jpgKlicka på bilden för att förstora den.

 Vad var det som bjöds? Ja, det var nog inga märkvärdigheter. Nåra mackor kanske. Det skulle inte förvåna mig om morsan själv hade brett dem. Vad var det som dracks? Mjölk!!! Kan ni tänka er det? Som studentskiva var det nog bottenrekord. Men ingen tycktes ta illa upp, vad jag minns. Det hölls en del tal. Det sjöngs en hel del.

Så småningom vandrade Ann Mari och jag ut i natten. Fram på morgonsidan tror jag att vi befann oss i Midsommarkransen, vilket betyder att vi hade följt Bertil Wahlberg hem. Och samtidigt med tidningsbudet kom vi hem till Hornstull. På förstasidan av Dagens Nyheter fanns bilden av Suzanne och mig, som ni har sett här ovan..

Efter ett par timmar ringde telefonen.

– Gomorron och gratulerar. Mitt namn är Gunnar Nilsson, Nya Dagligt Allehanda.

Så blev det en intervju och jag berättade om mjölken och gjorde det till en poäng och han frågade om han fick skicka en fotograf och det fick han.

Så kom Tore Falk. Han kommenderade mig i säng. Jag fick klä av mig, ta på mig pyjamasen och krypa ner. På sängkanten satte sig Ann Mari Rasch, ”studentflamman”.

Så kom tidningen. Vi köpte den antagligen i kiosken på hörnet av Långholmsgatan. Trespaltig rubrik, tvåspaltig bild på förstasidan. Så här såg det ut: (Klicka på bilden för att förstora den)

img0582.jpg

Vilka konsekvenser den bilden skulle få kunde vi aldrig ana.

Förlåt dessa torftiga rader. Det är bara en dokumentation, som förhoppningsvis kan leda till ytterligare minnesbilder. Det blir bättre en annan gång.

Posted in Ungdom | Leave a Comment »

Kläder – ny version

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCWed, 16 Jan 2008 07:46:44 +0000 26, 2007

Den här bilden är antagligen från 1937. Första klass i Södra kommunala. Jag var tretton år. De flesta av mina klasskamrater fjorton.

img056

Klicka på bilden för att förstora den.

 Längst tv i översta raden står min bäste kompis Arne Hellqvist. Den glada   laxen med en locck ner i pannan känner ni väl igen? Killen längst till höger i mittraden heter Unelius. Bredvid honom Äke Nilsson, bäst i gymnastik. Till vänster om fröken står AP AP, Arne Pettersson. I nedersta tjejraden, längst t v sitter Maj-Britt, som var piggare än hon ser ut här. Bredvid henne rödhåriga Majsan, och den glada tjejen nr 4 heter Ulla Johansson. Hon ringde  mig häromåret, men jag, mitt fä, tog inte hennes telefonnummer.

Det är vinter. Tjejerna har pjäxor och raggsockor, men Maj-Britt har stövlar, vilket var ovanligt vid den här tiden. Vi grabbar har också raggsockor och pjäxor. Vi har undertröja och långkalsingar. Vi har golfbyxor som slutar en bit under vaden och alltid hasar ner. De flesta av oss har slipovrar och nästan alla har slips.

När vi går ut tar vi på oss en lumberjacka och en skidmössa med platt kulle, en sådan som man senare lunde se Willy Brandt och kung Olav i. Men om det inte var för kallt hade vi skolmössa i satin och lackskärm med märke fram. Kissedoggar! I yngre dar hade jag haft jockeymössa – uttalades schåkéj – som slöt om huvudet, var uppdelad i fält och hade en knapp upptill. Jag hade tjatat på pappa och mamma om att få en keps, men dom var en smula snobbar, vi fick för död och pina inte verka arbetarklass. Av samma skäl fick jag heller aldrig några kraghandskar.

Det är för dåligt att jag inte minns flera namn. Jag undrar hur många som fortfarande lever.

Posted in Ungdom | 1 Comment »

Too bad we had to part

Posted by hellbom på 112007000UTC11bUTCWed, 28 Nov 2007 07:02:53 +0000 26, 2007

I know a tear would glisten/if once more I could listen/to that gang that sang ”Heart of my heart”.

mai-zetterling-2.jpg

Vi fick snabbt kontakt med infödingarna – Mälarhöjdsborna. Till slut var vi väl kring 20 stycken som hängde ihop nåra somrar. Ja, vintrar också. Vi åkte skidor på isen. Träkvista, Drottningholm, Gröndal. Apelsiner och termosar i ryggsäckarna. Där var Rosa och Edla, döttrar till skräddare Ålund vid 16:s ändhållplats. Edla och jag ansågs hänga ihop – det var sen det tagit slut mellan Majsan och mig. Fast då var det redan 1940. Majsan hade friat till mig i februari, det var ju skottår. Jag var inte den som nobbade. Men det tog slut på Valborgsmässoafton. Vi skulle ses men hon kom aldrig. Jag drev omkring i flera timmar. Aldrig hade jag varit så sorgsen. Nåra  veckor senare mötte jag henne vid Ansgariegatan. Hon var på väg till Nalen, uppmålad som ett litet fnask. På försommarn fick jag höra att hon var på smällen. Hon hade slaggat över med Lelle i Arnes tält. Panik utbröt. Nu vet jag inte om det här är riktigt sant för jag var inte med, men grabbarna berättade att de band ett rep om midjan på henne och kopplade det till en lättviktare. Och så körde de fram och tillbaka med Majsan kutande efter. Lelles idiotiska idé förstås. Det blev ingen kil och Majsan började spela barnteater.

På midsommarafton gick vi genom skogen, över ängar, mellan lador,  till Sätrastugan. Vi hade lärt oss dansa i Arnes källare, målade upp fotspår på golvet och trampade i dem. Pigan var vår lärare. Hon var från Eskilstuna. Hade 30 kronor i månaden, mat och bostad. Jag bjöd henne på bio en gång, men jag har ingen aning om vad hon hette. Vi kallade henne Pigan.

Helst ville jag dansa med lillasyster Rosa. Hon var sötare och mjukare. Men Edla vaktade som en hök.

I sina memoarer ägnar Mai Zetterling bara en enda mening åt den här perioden. Hon hade hamnat i dåligt sällskap, skriver hon. En ganska usel bok förresten. Den finns nånstans här i min kjökkenmödding.

När jag träffade henne flera år senare påminde jag henne om att hon hade drömt om att bli schlagersångerska. Hon blev förbannad och förnekade det. Men visst sjöng hon på något place på Strandvägen tillsammans med Bojan Westin. Jag såg just att hon är morsa till Suzanne Reuter.

– Och nu är dom borta allihopa, sa damen som ringde. Utom du då och jag och så Putte som är ganska krasslig.

Rosa gick det visst inte så bra för i livet. Och det sista man hörde om Lelle var att han, ganska nedkrökad, stod och spelade dragspel på Drottninggatan.

Jag skulle behöva hjälp för att minnas. Varför tog jag inte hennes telefonnummer?

Posted in Ungdom | Leave a Comment »

Heart of my heart

Posted by hellbom på 112007000UTC11bUTCWed, 28 Nov 2007 05:39:55 +0000 26, 2007

Heart of my heart, I love that melody/ Heart of my heart brings back a memory

When we were kids on the corner of the street/we were rough ´n ready guys/but oh how we could harmonize…

Vart tog de vägen allesammans? Vad blev det av dem?

En kväll ringde en kvinna med en spröd, åldrig röst. Vi kände varann sen Mälarhöjden, sa hon. Hon sa förstås vad hon hette, men det har jag glömt.

Det måste ha varit våren 1938 det började. Jag gick andra året i Kommunala på Hornsgatan. Jag var just konfirmerad. Jag hade köpt ett par bruna, handgjorda ungerska skor för egna pengar. Jag jobbade i blomsterhandel på söndagarna och åkte runt med kransar till kyrkor och begravningskapell. Det finns ett fotografi av mig där jag sitter på berget i Mälarhöjdsbadet och skorna är liksom i förgrunden. Det var förträffliga skor. Jag hade dem fortfarande på mig när jag reste till USA 1947 och jag skröt om dem för en skoputsare på 6:e avenyn – the Avenue of the Americas. Han var inte imponerad.

Jag blev kvar i stan den sommaren och jobbade som korrekturläsare på Nordisk Rotogravyr. Självaste boktryckare Söderstam hälsade mig välkommen och tog i hand. ”Söderstam”, sa han. ”Herr Hellbom”, sa jag.

Det var min klasskompis Arne Hellqvist som tog initiativet till att vi skulle tälta i Mälarhöjdsbadet. Fem bagis per tält för hela sommaren. Jag hade ett fyramanna som jag hade köpt på Åhlén & Holm för tolv kronor. Vi byggde plattformar av skålvirke som vi snodde från byggplatserna. Där var hela gänget från Arnes källare på Lundagatan. Det var långa Ingvar som spelade dragspel och hade hoj med växlar. Det var Lelle. Hans farsa hade ett litet mejeri på Brännkyrkagatan. Han var pingstvän, farsan alltså, och det tyckte vi var lite konstigt för han både söp och gick på danshak i helgerna. Men Lelle förklarade att många käringar som ägde fik var pingstvänner. Jag körde ut mjölk och grädde och ost på deras trehjuling nåra gånger och det stämde nog. Så var det Kalle P – KåPe – som hade varit min klassis i Högalid och Putte som var Arnes polare. Och i Puttes kölvatten hängde en liten mysko kille som vi kallade för negern.

Och så var det Majsan förstås. Ja, herre jävlar. Henne var vi alla lite kära i. Hon var liten och späd och hade den allra sötaste lilla röst. Jag minns första gången jag såg henne. Hon stod lutad mot värmelementet i porten till kåken där hon bodde. Hon hade korta vita stövlar. Majsan var en riktig liten tuffing. Hon hade skolkat från konfirmationsundervisningen, hon hade hoppat av från plugget och nu gick hon i nån handelsskola för att lära sig skriva maskin. Men hon gick inte dit så värst ofta. Hon ljög som en häst, det förstod vi, fast vi ville gärna tro henne. Hon var född i Australien, sa hon, hennes farsa var nån storfräsare i Hollywood och de där töntarna hon bodde hos var hon inte alls släkt med. (I Internets movie guide står det att hon var född i Västerås men hade bott i Australien en kort tid som barn).

Det var mest familjer som slog upp sina sommarnöjen i Mälarhöjdsbadet. De kom med sina stålbottenssängar och pelargoner och kaktusar och fick det nästan lika mysigt som kolonisterna i Tanto. En kille som hette Stig H Jansson bodde där med sin farsa och styvmorsa men honom träffade jag inte förrän jag började i Södra Latin.  ”Jaså, du är den där jäveln som skriver hexameter”, sa han, men det ska jag kanske berätta om en annan gång. Han bytte namn sen. Till Dagerman.

Posted in Ungdom | Leave a Comment »