Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for maj, 2009

Sakletaren

Posted by hellbom på 52009000UTC05bUTCFri, 22 May 2009 09:56:50 +0000 26, 2007

“Du är världens bästa sakletare”, skrev Carina så vänligt för en tid sen.  Nja, det var väl en aning överdrivet. Men visst, efter ett halvsekels journalistisk träning har man ju uppnått en viss färdighet. Ofta gällde det att på nolltid ta reda på något eller att hitta en person. Att få tag på folk som var utbjudna på middag var en relativt enkel match. Litet knepigare var det om de befann sig ombord på ett tåg. Men det gick det också.

Min bästa prestation i sakletande gjorde jag nog den kvällen då ryssarna skickat upp den första hunden i rymden. På min skraltiga ryska lyckades jag ta mig fram till den raketbas som hade skickat upp satelliten. “Hur mår hunden”, frågade jag. “Charaså”, svarade ryssen. “Vad heter han?” fortsatte jag min intervju. “Sabaka”, sa ryssen. Det betyder hund. Ett par dar senare skickade ryssarna ut ett namn. “Laika”. Det kanske var mitt samtal som satte fart på dem.

Nu ska erkännas att utan dessa fantastiska telefonister längs linjen hade man inte kommit långt. Det var vänliga, idérika, levande människor, som utförde de mest omöjliga kopplingar. I dag låter det: “Vill du bla-bla-bla – tryck 1”. “Vill du bla-bla-bla – tryck 2”. Inte mycket mänsklig hjälp där inte. Men visst är det mycket som är lättare  med en mobiltelefon i var mans ficka, med SMS och Internet. För ett par år sen gjorde jag ett jobb tillsammans med en tjej som befann sig ombord på “Queen Elizabeth” på väg till New York. Kommunikationen gick galant, problemet var att bruden var svårt sjösjuk. Men vi var klara innan hon klev iland på Manhattan.

I tidigt 40-tal satt jag vid ringside i gamla Madison Square Garden och hamrade ner rond efter rond på min antika Remington. Bakom mig satt en telegrafist från Western Union som knackade in bokstav efter bokstav utan att förstå ett ord. Strecken och punkterna hamnade i huvudkontoret downtown, skickades vidare med kabel under Atlanten och dök upp vid Skeppsbron i Stockholm, där mina kompisar Izi och Efa på Telegrafen tog emot och skrev ut. I hallen väntade ett mc-bud från Dagens Nyheter i läderjacka, läderbyxor och snörade stövlar. Klockan var då fram emot fem på morgonen och prenumeranterna fick inte läsa mitt epos den dagen. Men i snusbodsupplagan fanns artikeln med.

Hade vi längre depescher, featureartiklar, bilder, åkte vi upp till flygterminalen, letade reda på någon känd passagerare, en statsminister, en skådespelare och utsåg honom till DN:s kurir. De verkade mycket stolta över uppdraget.kaffekalas

Den som fick mig att skriva den här artikeln var Engla Johanna Åman. Hon är en av mina nyfunna släktingar, född i Liden nära Sundsvall den 13 september 1861. Hon är min farmors farfars morfars farfars systerson sonsons sonsons dotter. Puh! Hänger ni med?, Hon var gift med Erik Eriksson, som var bonde och riksdagsman. Nu ryckte sakletaren ut och fann snabbt att han var folkpartist, satt i andra kammaren 1894-99 och var engagerad i rösträttsreformen. Fanns det nåra bilder på honom? Jovisst. Där sitter han på kaffekalas med Engla i kretsen av sin familj i hembyn Kväcklingen omkring 1920. Han är lite över 60 år gammal och han har en lustig hatt med platt kulle och uppvikta brätten.

 Det är såna här fynd som gör sakletaren så lycklig.

Annonser

Posted in Att skriva | 3 Comments »

Den första glassen

Posted by hellbom på 52009000UTC05bUTCMon, 11 May 2009 04:33:14 +0000 26, 2007

SpumoniI en kommentar berättar Martin Bergman att han åt sin första glass 1949, när han var sju år gammal. Det var på Krukmakargatan på Söder, där en konstnärinna vid namn Olga Lundholm ställt upp ett stånd utanför sin port, där hon sålde hemmagjord glass. I min barn- och ungdom gick jag säkert förbi där hundratals gånger, men det var på 30-talet och då hade Olga tydligen inte inlett sin kommers. Jag måste tänka efter när jag åt min första glass. Det måste ha varit när vi bodde på S:t Eriksgatan 12. Uppe i hörnet av Hantverkargatan fanns då som nu en kiosk. Där köpte vi små glassbåtar, som kostade 2 1/2 öre. Kan det vara möjligt? Fanns det en halvöring 1928?

 Det kan också vara på Mörkö, där vi blev bjudna på kungens glass. En gång varje sommar kom Gustav V åkande från Tullgarn för att äta middag på Hörningsholm. Duktiga kokfruar från bygden hade kallats in för att hjälpa till i köket. En av dem var gammelmor i Nilsborg, Hermans mamma. Efter avslutad middag skjutsades hon hem i grevens bil och kom över till oss med en ishink full av glass som hade blivit över.

En av min ungdoms glassfavoriter var en chokladpinne som hette Puck. Förgäves har jag sökt efter de italienska glassarna spumoni och tortoni, som jag lärde känna i New York i början av 40-talet. “De bästa i världen”, påstod försäljaren.Tortoni Det påstod också pizzabagaren om sin produkt. I Hornstull hade vi en egen glass. Mengis hette den, tillverkad av familjen Mengarelli på Bergsundsgatan. De hade kommit till Sverige som stuckatörer men på somrarna gjorde de glass.

Vi var bättre på att möta våren och sommaren förr.Årets första glasstånd dök väl upp kring 1 maj. Kåporna på drikcsfontänerna togs bort. Spårvagnen till Djurgården hade öppet släp, poliskonstaplarna satte vita kapell på sina uniformsmössor. Och barnen började med halvstrumpor.

Skriv gärna ner era glassminnen i kommentaren här nedan.

Posted in Minnen | 7 Comments »

Nyheter

Posted by hellbom på 52009000UTC05bUTCSun, 03 May 2009 08:27:27 +0000 26, 2007

I min allra tidigaste ungdom när jag hade klippjour på Nya Dagligt Allehanda läste jag sju morgontidningar.Så många fanns det i Stockholm i början av 40-talet. Antalet minskade med åren, men behovet att läsa tidningar tidigt på morgonen hängde i. Otåligt väntade jag på att få höra klicket i brevlådan. Var jag på Mörkö tidigt på våren innan jag ännu hade ställt om posten åkte jag upp till Hölö och köpte DN och Svenskan i kafeet. I vintern som gick har det där läsarbehovet minskat. Jag har intalat mig själv att synen blivit sämre eller också är tidningarna inte lika intressanta som förr. DN har jag läst ganska noga ända till serierna längst bak, men Svenskan har jag bara bläddrat igenom. Det har hänt att jag inte öppnat den alls. Så tog jag ett drastiskt beslut. Jag bestämde mig för att avstå från tidningar mellan 1 maj och 15 september. För en skrivande journalist är detta naturligtvis ett förräderi men det var med en viss lättnad jag upplevde den första tidningsfria morgonen. Nyheter fick jag ändå. När jag vaknade slog jag på SVT 24, jag lyssnade på Ekot i radion och sen satte jag mig vid datorn och klickade mig in på DN:s webbsida. Men så hände något jag inte hade räknat med. Digitalboxen gav upp andan. Ingen TV. Jag är ingen flitig TV-tittare, men det kändes svårt. När den här helgen är över blir det nog att åka till Södertälje och skaffa en ny. Men radion är ett suveränt nyhetsmedium. Och skulle jag vilja veta något mera kan jag sätta mig vid datorn och klicka mig fram till TV-stationer och tidningar. Det har bara gått tre dar utan papperstidning och jag känner ännu ingen saknad. Det finns anledning att återkomma till ämnet.

Posted in Att skriva | 1 Comment »