Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Litteratur’ Category

Författare på Söder – kap.5

Posted by hellbom på 42009000UTC04bUTCTue, 21 Apr 2009 08:30:42 +0000 26, 2007

Söderkisar

”Guds vackra värld” var Martin Kochs storverk. Den utförligaste Söderskildringen där är Frasse Gyllenhjelms beskrivning av livet i fängelset på Långholmen. Det var en kritik av fängelseförhållandena långt före Bruno Poukkas ”Den gröna ön”.

cell-langholmenEtt värre stillo finns inte i hela världen, sa Frasse. Folk skulle bara veta vad som försiggår i hemlighet här, som inte skrivs upp i schunalerna inte. Aldrig får man bada här, för de kan inte kallas bada att få skölja sej i ett kar me bara vatten utan borste, såpa eller tvål. Å överallt vimlar det av råtter, de e ett riktigt råttbo hela Tavet… Och prygel kan man få så mycke som helst utan att nån får veta det…

Ett par författare som hade egna erfarenheter av fängelset på Långholmen var Jan Fridegård och Ivan Oljelund. Oljelund var en mycket privilegierad fånge med egen länsstol, bokhylla, blommig duk på bordet och middagsmat, som hämtades på stan. (”Dans med stormen”). Lars Hård hade däremot samma helsike som straffångarna i allmänhet. Han slogs mot råttor och möss och hans skildring av fängelselivet påminner inte så lite om Frassen Gyllenhjelms (”Tack för himlastegen”).

Jag nämnde att Irja Browallius hade bott på Långholmsgatan, granne med Erik Asklund. Hon skrev två böker med Södermotiv, ”Josef gipsmakare” och ”Ljuva ungdomstid”. Den första handlade om hennes morfar Josef Pisani, som var av italiensk härkomst, men född och uppvuxen i Norge. Han var gipsgjutare och hade sin verkstad i en liten kåk på Skinnarviksberget, på nuvarande Gamla Lundagatan.img502 Till en stuga inte långt därifrån flyttade Irja Browallius tillsammans med sin mor när hon var fjorton år. Föräldrarna hade skilt sig. Det var vid tiden för första världskriget. Det var fattigt på Söder, men en av de fattigaste och ländigaste delarna var Skinnarviksberget.

– Nån gång ska man väl komma härifrån, suckar modern i ”Ljuva barndomstid”.

– Komma härifrån? blev svaret. Jag har aldrig sett nån som kommit hit, som kunnat komma härifrån.

Men Irja Browallius lyckades ju och i dag är det kändisar som slåss om att få bo där. Asklund fick på sin ålders höst en nyrenoverad kulturåk längst upp på berget.

Under avdeningen kuriösa litterära sammanträffanden kan noteras att Asklund i ”Manne” skriver om en fruktad poliskonstapel som kallas ”Spisrakan” och var den stora skräcken för ungarna i Hornstull. Det var han också på min tid. Jag har skrivit hans historia här på bloggen. Rudolf Värnlund berättar att ”Spisrakan” en gång trängde sig in i deras lägenhet på Brännkyrkagatan – han var vicevärd i huset – och försökte förföra Värnlunds mamma. Och i ”Ljuva barndomstid” berättar Irja Browallius hur ”Spisrakan” en gång ensam fick släcka en majbrasa som ungarna dragit ihop och tänt på utan tillstånd.

Om vi vandrar österut igen så möter vi Stig Dagerman i ”Bränt barn” på Götgatan, på biograferna och kaféerna. Där går också den unge Niklas i Olle Hedbergs ”Rymmare och fasttagare”, när han inte vill gå hem efter skolans slut i Norra Latin. På Södra Bantorget köper Tora Dahls Gunborg gula plommon och går med kamraterna till berget ovanför Danviken och tittar på en utländsk båt sm ligger därnere på vattnet med koleraflaggan hissad. Götgatan är också Gustaf Rune Eriks gata, men i debutromanen ”Det blir bättre i vår” är platsen en fallfärdig kåk längst ut på Folkungagatan, under järnvägsbron. Vilgot Sjömans Linus korsar Götgatan på väg från hemmet på Maria Präsgårdsgata till kolonistugan i Vitabergsparken. Många år senare sitter Ulf Lundells ”Jack” i en annan stuga i samma park och försöker skriva en roman.

På tal om kolonistugor ska vi inte glömma Eyvind Johnson som en höst på 20-talet fick låna en stuga i Årstalunden av författarkollegan Ragnar Holmström. Den miljön använde han sig senare av i ”Kommentar till ett stjärnfall”, där han förlägger kolonistugan till Tantolunden och skildrar en kräftskiva.

arstaviken-1896Från Årstaviken hörs årplask och surret och hostandet från båtmotorer. Astrarna står ännu i sina stånd, men potatislanden är fläckiga, här och där är blasten uppryckt och får ligga och ruttna. Diset stiger från marken och sjön. Det är sen sommar, tidig höst. Klockan i Högalid slår två. Andra klockor ute i stan svarar med knäppar och bång. Festen är över.

När man talar om Stockholmsförfattare är det ofta Hjalmar Söderberg som kommer i första rummet. Men Södermalm gillade han inte. Han tyckte att Söder var en tarvlig stadsdel. Han bodde här ändå, en kort tid som nygift, i Folkungagatan 95 – det är i mitt kvarter. Det var 1899. En av hans mest kända noveller har motiv från Söder. Det är ”Blom”, som handlar om en fånge som just blivit frisläppt och står på bron över Pålsundet och tittar på mörtarna och begrundar sin framtid. Erik Lindorm kallade den novellen en av de bästa proletärskildringarna i den svenska litteraturen.

Thorsten Jonsson, författare till den skandalomsusade romanen ”Konvoj” och kulturredaktör på DN, skrev en parafras på Söderbergs novell. Fången Blom står på bron och tittar ner på motorbåtarna under pilgrenarna. Novellen heter ”Mälaren runt” och ingår i ”Fly till vatten och morgon”.

Stieg Trenter använde sig flera gånger av Södermiljöer, Fåfängan, huset med Stomatolskylten. Paret Sjöwall-Wahlöö bodde några år i Tanto och hämtade miljöer därifrån till ett par böcker. Olov Svedelid har använt sig av Årsta holmar och Kvarnholmen. Så har vi några gamla Södra Latinare. Klas Engström och Sven Lindqvist skrev om sin skoltid, liksom Peter Pohl, vars ungdomsböcker mycket väl kan läsas också av vuxna. Och Svante Foerster förstås. Han har fått plakett på porten i huset där han bodde, mittemot skolan.

Hornsgatan var Svante Foersters gata och Adolf Fredriks torg var hans torg. Han sa aldrig Mariatorget. Och han envisades med att säga Södra Bantorget även om det fanns folk som inte förstod att han menade Medborgarplatsen.

Så här skrev han i ”Klasskampen”:  Hornsgatan, den gamla landsvägen, är nästan stilla. Kommer och går en svag djup vind med smak av lera, kall sten och sardiskt salt. Fladdrar förbi, knyckigt som en pappersbit, en sentimental visa om en söndag på landet, möte vid en vit grind, kyssar, gamla mor ler genom tårar, kyssar igen, ro drag, livslång trohet. Mörkrets doft är tät. Tors fiske spelar. Lyktorna går mot väster. Mörkrets skyar under lindarna på Adolf Fredriks torg.

När han kommit så långt ändrar han ton:

Det är dessa fullkomligt besatta torvans söner (med slidkniv, knäande gång och dialektuttal) som påbjudit att Adolf Fredriks torg skulle byta namn till Mariatorget… Jag kommer aldrig och ingen av oss kommer någonsin att sluta rätta de trådbusskonduktörer, patrullkonstaplar, skyltmålare, livsåskådningsdebattörer och grundskolebarn från Piteå på skolresa, som talar om, pekar ut eller frågar efter Mariatorget. Adolf Fredriks torg kommer vi att säga till dem. Adolf Fredriks torg kommer vi att ropa med fast stämma. Byt inte namn på våra platser. Återvänd till era ödegårdar, annars skall vi nog fan veta att sätta fart på er…

Så har vi Söderkisen framför andra, Stig Claesson, som inte skrivit så mycket om Söder som man kan tro.slas-2 Hos Slas är det människorna som har huvudrollen. Miljön bildar bakgrund. Jag tycker att det finns en ton av Söder i nästan allt han skriver, man hör alltid Södergrabbens röst. Här är några konkreta minnesbilder ur ”Västgötalagret”:

Från Södermannagatan mindes jag inte så mycket. Ett lågt trähus och lukten från Bergmans Enka. Råttor, röda hund och brinnande kakelugnar. Jag minns gräshopporna på Åsöberget. Och tändstickor med blått svavel och vit topp som tände på vad som helst. Alla grabbar hade såna tändstickor och det brann vid tre tillfällen i huset hörnan Duvnäsgatan och Åsögatan. Jag minns Tegelviken och hur vi fiskade på östra Söders yttersta udde. Vi metade braxenpanka. Och sen hur vi gick på bananbåtarna och tiggde tändsticksaskar för märkenas skull. Ofta kom man hem med gröna bananer och orostade jordnötter. Kakelugnar som eldades. Ved som sågades i källaren. Ragnar tog mig en gång med på Södra Kvarn. Men det gjorde han aldrig om. Jag kräktes på honom. Det luktade fan på Södra Kvarn. Det luktade vägglöss och vägglöss fanns det mer än nog av på Duvnäsgatan…

img5031Ingen författare har skrivit så mycket om Söder som Per Anders Fogelström. Det stora intresse som i dag finns för Stockholm har vi i hög grad honom att tacka för. Och trots att han skriver om gångna tider så ligger det aldrig något damm över sidorna, det blir aldrig tråkigt. Varje ny bok av honom var ett äventyr som man kastade sig över med samma förväntningar som Henning Nilsson tog åt sig staden, när han fick se den första glimten av den.

En stordstadsbo kan lätt känna sig vilsen och rotlös, även om han skulle råka vara född och uppvuxen här. Men Fogelström har gett oss en begriplig och levande historia, han har visat oss våra rötter. När man läser hans böcker grips man av en känsla av stolthet av att höra hemma i den här stan.

Posted in Litteratur | 3 Comments »

Författare på Söder – kap.4

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCSun, 29 Mar 2009 15:01:14 +0000 26, 2007

sista-styverns-trappor

Barndomen

De böcker som intresserar mig mest är barndomsskildringarna, eller rättare sagt barndomsminnena. I barndomen är blicken skarp och klar och sinnet för detaljer stort.

Från Söder finns det en lång rad barndomsskildringar: August Blanche, Tora Dahl, Erik Asklund, Harry Ahlberg, Harry Kullman, Irja Browallius, Rudolf Värnlund, Martin Koch, Stig Dagerman, Stig Claesson, Niklas Rådström, Gustaf Rune Eriks, Vilgot Sjöman, och överraskande nog Olle Hedberg. Säkert finns det ännu flera.

Just nu kom jag på Bellman. Som tonåring söp han sig full hos holländske ministerns son på S:t Paulsgatan och tröstades av mamma.

Men låt oss börja med Blanche. Han är ju mest känd som Klaras berättare, men det vilda och dramatiska i Söders natur tilltalade honom. ”Första älskarinnan” börjar med ett våldsamt slagsmål på kanten av Skinnarviksberget. I den boken har han en formlig kärleksförklaring till Söder, som är en frisk och sund och hälsosam stadsdel. Men hans mest kända bok är ”Flickan i Stadsgården” med det vilda skolpojksslagsmålet mellan klaristerna och katrinisterna i Sista Styverns Trappor (Se bilden ovan). Om Söder får vi inte veta så mycket annat än att trapporna som slingrar sig uppför bergväggen är branta och att träbron därnedanför är så smal att det är lätt för en störtad kämpe att hamna i Saltsjöns svalkande famn. I dag går trapporna bara mellan Stigbergsgatan och Fjällgatan.

På halva vägen kan man ta en paus och gå in i Anna Lindhagens lilla täppa, sätta sig på bänken under trädet och beundra utsikten ner över Strömmen.

anna-lindhagens-tappa2Söder är inte bara en hälsosam stadsdel, den är också farlig, bebodd av sjömän, sotarpojkar, fulla hantverkare och vildsinta busar. Katarinas skolgossar var barfotade, blivande plebejer med Luthers slitna katekes under armen, helt aningslösa om Cornelius Nepos och den grekiska grammatiken.

Med ett långt hopp fram i tiden hamnar vi hos Harry Kullman på Södermannagatan. Grabbarna i 43:an på Fattigmannagatan hade samma fiender som August Blanches klarister, nämligen kissedoggarna i Katarina Real, norr om Folkungagatan. Harry Kullmans böcker klassas som pojkböcker, men de är minst lika mycket vuxenlitteratur som exempelvis Erik Asklunds Manne-serie eller Harry Ahlbergs barndomsskildringar från Söder, som har den något förbryllande samlingsrubriken ”Gotlänningarna”.harry-ahlberg2

Harry Ahlberg är en Söderförfattare som av nån anledning kommit lite i skymundan, men för dom som är i min ålder har dom mycket att ge. Det är Mariaberget och trakten kring Adolf Fredriks torg (Mariatorget) på 20- och 30-talen som är hans miljö. Bob, författarens alter ego, bor med sin mor Teresa i Kattgränd. Hans far, som varit helkarl i Tullpackhuskarlaget i Stadsgården, dör innan Bob ännu har börjat skolan och pojken blir väldigt mycket hänvisad till sig själv. Han lever ett liv på gatorna, bland kamraterna, på ett sätt som jag tror inte alls är så vanligt i dag. Varje sommar reser han till morföräldrarna på Gotland. Därav samlingstiteln på böckerna. Det har kommit ut fem böcker i den serien, men även i andra böcker har han använt Södermotiv. Hans debutbok var en novellsamling som hette ”Söndag med hög hatt på”, där titelnovellen handlade om en begravning i Maria kyrka.

Min favorit bland Söderförfattarna är nog ändå Erik Asklund och det beror delvis på mina personliga relationer till honom. Han var en vän i familjen, vi fick julklappsböcker av honom och Josef Kjellgren, de bodde liksom vi på Mörkö och vi var grannar i Hornstull.

I Manne-böckerna tror jag att Asklund har ”hittat på” väldigt lite. Han har skrivit om människor som existerat och om händelser som de var. Manne är en vandrare och en iakttagare, som noga noterar detaljer i miljö och vuxenvärld. Han har en härlig skildring av en gårdsfest från Långholmsgatan 7 i ”Manne”. En annan från Wirwachska malmgården finns i ”En kille från Hornstull”. Det är Stockholmshistorik. Om man ska kalla sånt för reportage eller litteratur vet jag inte, gränserna flyter – på stadsbibliotekt står Manne i skönlitterära hyllan medan ”En kille från Hornstull” står under stockholmiana – men jag tycker inte att det har nån betydelse vilken etikett man sätter på dem.

När jag är inne på Asklund kan jag nämna att han var döpt i ett av tullhusen nere i Hornstull. Dom låg mittför Kvartersbion. Innan Högalids församling fanns så fungerade ett av tullhusen som församlingssal under Maria.

I de där tullhusen hade Elias Sehlstedt sin tjänst en gång. Hans mest kända Söderdikt är ”Reseintryck på isen mellan Sandhamn och Stockholm”, där han kommer i flygande fläng med häst och släde in genom Danvikstull. Och härbärge fick jag i Urvädersgränd hos en gammal kokett, skriver han. Det fanns två Urvädersgränd på den här tiden. Den andra låg nere i Gamla stan, där kanslihusets annex nu står, och det har påståtts att det var där som Sehlstedt tog in. Men det är säkert fel. Sehlstedt körde nog Tjärhovsgatan fram till Götgatan, satte in häst och släde i något bondekvarter och tog sen sitt pick och pack och gick upp till Bellmans Urvädersgränd.

Martin Koch var 26 år äldre än Erik Asklund och 38 år äldre än Harry Ahlberg, men det är märkligt hur nära Kochs Söderpojke Mauritz står Asklunds Manne och Ahlbergs Bob. Miljöer, stämningar upplevelser är desamma. Martin Kochs hjältar var Buffalo Bill, Sitting Bull (se bilden), Uncas och Chingacook. Dom hjältarna hade också jag och mina kamrater i Tantobergen på 30-talet.buffalo-bill-och-sitting-bull Asklund satt och såg avsnitt efter avsnitt av ”Den siste mohikanen”, söndag efter söndag, på Sirius på Långholmsgatan.

”Mauritz” var Martin Kochs sista bok, som han skrev efter en lång litterär tystnad. Hans mor hade tobaksaffär vid Adolf Fredriks torg och därifrån gick lilla Murre på äventyr, bortåt Hornskroken i väster, till Rackarbergen i söder. Han köpte krut till sina pistoler i Lindhs magasin i botten av Katarinahissen.

Han gick i Södra Latin några år, men när han var sexton hoppade han av och blev målargesäll. Han hade inte anmält att han skulle sluta utan gick till uppropet på hösten och satt i aulan och hörde sitt namn ropas upp. Sen gick han ensam utför de tomma trapporna, tillbaka till sitt målerijobb.

Jag blir alltid gripen av den där historien, kanske för att jag själv har suttit i den där aulan många hundratals gånger. Jag känner igen stämningen och jag förstår hur han måste ha känt det.

Jag sätter punkt här. Men det kommer snart mera.

Posted in Litteratur | 3 Comments »

Författare på Söder – kap.3

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCTue, 24 Mar 2009 07:50:52 +0000 26, 2007

Av jord är du kommen..katarina-kyrkogard2.

Kyrkogårdar är författares favoritmiljöer. Det är särskilt skalderna som söker sig dit, gärna i meditation över någon kollega som ligger begravd där. I Fredmans epistel nr 38, ”Rörande Mollbergs paradering vid korpral Bomans grav”, som utspelar sig på Katarina kyrkogård, är det knappast plats för någon meditation. Det är ett stoj och ett brokigt folkliv som nästan kan jämföras med myllret vid Roddartrappan nere på Skeppsbron.

Där går orgtramparn, och så tornväktarn i Katrina,/ krögarn på Sodom och krögarn på Krypin./ Rör spelet, låt trianglar vina!/ trumslagarn virvlar och dunkar på ett skinn./ Tätt framför vakten/ lunkar klockarn röd och full,/ bär efter takten/ en skopa mull…

Epistel nr 54 vid samme Bomans grav, ”Aldrig en iris på dessa bleka fält…” är betydligt stillsammare:

Kring denna rymden vad kval och sorglig syn!/ Svarta kors och gravar/ fördunkla templets topp och Trädens glesa stammar sorgligt hasta/ att de gula löven kring sig kasta;/ minsta blad/ döljer i sitt skydd en vilostad.

 Gösta Friberg sitter en sommardag bakom Katarina norra folkskola och ser duvorna picka glimmer ur jorden vid Kolmodins grav. Cityflanören Henning Berger kommer upp till Katarina kyrkogård i ”Fata morgana”, Stig Sjödin står en eftermiddag vid Wiwallii sten och ser en gumma klippa gräset på en kulle med en sysax och han går också till Maria kyrkogård, till Stagnelii grav:

Grävskopan öppnar sin käft även/ denna vackra morgon,/ karvar mot benen./ Men hans pipa vilar i sand,/ fjärran i snäckor, hans silvermås,/ hans underliga sus i gräset.

Vid samma grav befinner sig Ingrid Arvidsson, Werner Aspenström, Jan Fridegård och Eyvind Johnson, medan Ernst Brunner betraktar en ung kvinna i gräset invid grosshandlare Asplunds grav:

Hon ligger gravid med barnslig kropp vid ett gravmonument./ Gräset på Maria kyrkogård är brunt som en cocosmatta/ och rörande röd är klänningens färg där man ser den/ rullad upp under brösten…

Den dikten står i ”Sorgen per capita”, som innehåller dikter om Stockholm och Söder en varm sommar i slutet av 70-talet. Brunner gjorde sig känd som Tullinges skildrare, men i hans dikter finns det ofta Södermotiv och i romanen ”Kocksgatan”, som utspelar sig samma varma sommar som ”Sorgen per capita”, blir Söder en exotisk miljö full av märkliga människor och dramatiska händelser.

Fortsättning följer

Posted in Litteratur | 3 Comments »

Författare på Söder – kap. 2

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCMon, 23 Mar 2009 16:32:56 +0000 26, 2007

På Mosebacke
 mosebacke3 Det här var den utsikt Arvid Falk hade när han en afton i början av maj stod på Mosebacke terrass i inledningen till “Röda Rummet”.

Det vågar fan skriva om Söder, brukade Jolo säga. Han menade att Söder var så inmutat av så många experter att det inte var nådigt för en utomstående att sticka upp. Han skrev ändå om Söder lite då och då.

En del skrivare nöjer sig med att från sin utsiktspunkt nere i stan beskriva bergen eller den sista glödande rutan, för andra är det bara en kuliss, de nämner nåra gatunamn och struntar i resten, men för många författare spelar denna stadsdel en väsentlig roll, i en del fall spelar Söder huvudrollen.

Hur kommer det sig då att det har skrivits så mycket om Söder? Ja, en del författare föddes ju här, växte upp här och stannade. En viktig orsak var nog också att hyrorna var lägre här än på andra håll i stan. Många författare kände också en klasstillhörighet med Söders befolkning, det var arbetarnas stadsdel. Även om inte ens de s k proletärfattarna umgicks med arbetare i nån högre grad så bodde de på rätt adress.

Sen finns det en dramatik i själva topografin, det kuperade, det oregelbundna. Ingen kan väl förneka att Söder är en mera spännande och omväxlande stadsdel än Östermalm och Norrmalm, för att inte tala om Kungsholmen. Slutligen då den speciella Södermentaliteten, fortfarande tycks det finnas en lättsamhet i umgänget som inte lär vara så vanlig på andra håll. Lyckligtvis tycks det smitta av sig på dem som flyttar in.

Ludvig Nordström, ”Lubbe”, som var en av dem som flyttade hit på gamla dar tyckte att det var något demokratiskt i själva livsluften på Söder. Han fann något obeskrivligt naturligt, ogenerat och vänligt över Söder och tyckte att det var något i själva naturen som bidrog därtill – backigheten, blandningen av urgamla, smala och branta gränder och stora trafikstråk.

Upptakten till ”Röda rummet” – ”Det var en afton i början av maj” – är väl det nästan alla tänker på när man nämner Söder i litteraturen.

Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden, ångvinscharna snurrade nere i stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade  i järnvågen, slussvaktarnas pipor visslade, ångbåtarna vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnas skri, hornsignaler från Skeppsbron, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskor på Glasbruksgatan…”

Det är en oslagbar skildring. Strindbergsforskaren Göran Lindblad har visserligen påpekat att Strindberg var påverkad av Victor Hugo, som skrivit om Paris i kvällsljus och det var därför Strindberg förlade sin typiska morgonskildring till aftonen och Olof Lagercrantz skriver att arbetena vid Bergsunds mekaniska knappast var igång klockan sju på kvällen och ingen piga börjar vid den tiden på dagen att ta ut innanfönstren. Mitt eget pettimetriga bidrag till denna forskning är att solen klockan 19 inte står över Liljeholmen och kastar kvastar av strålar mot öster, utan över Marieberg.

Strindberg var annars inte så hemmastadd på Söder. I Vita bergen lär han aldrig ha varit – ”det kommer en dag, då komma vi ner från Vita bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall…” , skrev han i ”Röda rummet”, men det kapitlet var framförallt ett angrepp på Elsa Borg och hennes bibelkvinnor.

En kort tid 1889-90 bodde han tillsammans med Siri von Essen, tre barn och en piga i en flygel till malmgården Jakobsberg (bilden) längst ner i Hornstull.jakobsberg Huset är numera personalbostad på Skansen.

Samtidigt bodde Viktor Rydberg på en annan malmgård, Heleneborg, nere vid Pålsundet, mittemot Långholmen. Där lär han ha inspirerats till ”Den nya grottesången” då han hörde klampet av varvsarbetarna, när de gick förbi på Högalidsgatan, på väg mellan bostadsbarackerna vid Långholmsgatan och Bergsunds mekaniska verkstad nere vid Liljeholmsviken. Kanske får vi räkna den dikten till Söderlitteraturen.

Det är möjligt att Strindberg och Rydberg träffades på restaurang Du Sud i Mariahissen, men Rydberg deltog inte i det glada sällskapslivet där, han satt oftast ensam vid sitt bord och åt favoriträtten kokt höns med ris.

Strindberg vantrivdes så långt från stan, men hyran var billig, 40 kr i månaden. Tiden på Jakobsberg har inte satt djupare spår. I berättelsen ”Stråmannen” i ”Svenska öden och äventyr” skriver han om gården mittemot Liljeholmen.

Det var ett envånings kvadratiskt, gult hus med brutet tak och vindskammare åt alla fyra sidorna. Den hägnade gården var bevuxen med gamla kastanjer, och nedanför terrassen, som vette åt sjön, låg en liten trädgård.

Ett par år senare bodde Strindberg, nyskild från Siri, på Timmermansgatan. Carl Olov Sommar har skrivit en liten bok om hans bostäder i Stockholm.  Det var tjugofyra stycken.

Men nu tillbaka till det omskrivna Mosebacke. År 1868, sexton år före ”Röda rummet”, stod Orvar Odd där och såg ner över stan. Oscar Patric Sturzen-Becker var skald och journalist och det var som kåsör han blev känd under signaturen Orvar Odd. Både i vers och prosa hyllade han gärna Stockholm, även om han inte så ofta var på Söder. Det är intressant att jämföra hans Mosebacke-vy med Strindbergs och betänka att det bara var sexton år som skilde dem åt. Så här lät det hos Orvar Odd:

Nu är det morgon. Vilken sol och glans/i denna tavla! Stad och fjärd och sjö/och gråa berg och grönklädd ö vid ö/och runtomkring de vida skogars krans.

På fjärden vimlar ren av båt vid båt/och lätta jakter kryssa käckt framåt/mot envis ström och dåsig morgonkåra/och nötskalssångare med sländans fart/ (gratiöst men likväl smått på tjuvpojksart)/båd kors och tvärs den lugna ytan fåra.

Jag avstår från kommentar.

På Mosebacke stod flanören Bo Bergman en oktoberkväll och såg ner över Skeppsbrons lyktrad och Stadsgårn, där vagnarna knuffades som trötta djur.

Blås du höstens beska vind! Jag lyfter hatten för min ungdoms, för min ålders sångarstad./ Stockholm diktar evig dikt, när mina strofer sopats bort för längesen som vissna blad.

Erik Lindorms Söderklassiker är ”Den sista rutan”. Det finns ett gammalt hus på Söder/som har en ruta som längre glöder/än alla andra i solnedgången… men han har också en ungdomsdikt från Mosebacke:

På Mosebacke i träpaviljongen/hördes den hasande, glidande gången/av en one-step på vällust rik./Grabbarnas rundskurna nackluggar slänga,/flickornas plymer löddrigt svänga/i takt med en dunkig och hes musik…kvantingen

Man kan tänka sig att det var just i den här salen som Arthur Högstedts kväsarkvanting svängde runt med sin fjälla. ”Kväsarvalsen” hör utan tvivel till Söderlitteraturen.

En kvanting träder i salen in/för att fröjda med fjällan sin,/och alla rynkor bli glada i håg,/ty stunsigare kvanting man sällan såg…

På gamla dar bodde Ludvig Nordström mittemot här, på Nytorgsgatan 24, i den lägenhet där Elin Wägner och John Landquist tidigare hade bott. När jag flyttade in i 21 B bodde hans änka fortfarande kvar. Lubbe förälskade sig i Söder. Han hade tidigare (1913) låtit jobbarfamiljen Gobsman bo i trakten av Mosebacke, fast i den boken är inte miljöbeskrivningen så rik, men i början av 40-talet tog författaren promenader på Söder, som han redovisade i den lilla boken ”En dag av mitt liv”. Hans promenadrunda gick över Katarina kyrkogård, som han tyckte bäst om av alla Södermiljöer, vidare till Mosebacke, Fjällgatan och Erstaklippan, vars utsikt han skattade högre än den från Mosebacke.

En annan författare, som man inte direkt förknippar med Söder och som också fastnat för utsikten från Mosebacke, är Sigfrid Siwertz, som inleder ”En flanör”, tydligt påverkad av Strindberg:

På Riddarfjärdens blanka vattenband lågo mörka vedskutor på svaj och tycktes flyta i ett vällande, orangefärgat ljus. Järnvägsbrons blanka spår runno in i svarta berget. Från Mälarbåtarnas långa rad vid Munkbrohamnen drevo bruna rökar och skymde för gatklyftorna i Staden mellan broarna…

Ännu mer oväntat är det kanske att hitta Vilhelm Moberg, eller rättare sagt hans alter ego Knut Toring, en tidig morgon på Fjällgatan. Kyrkspirorna sticker vasst upp ur morgondiset, hustaken börjar hölja av sig den lätta dimman inför solljuset. Längs Skeppsbrokajen reser sig lyftkranarna som jättefåglar, långhalsade fåglar med väldiga järnkronor till näbbar.

Inte långt därifrån satt Ruben Nilson, som var hemmastad överallt i stan. Högt oppe på Fjällgatan harom en fik/ me bra musik och me fluktutkik/över Stassgårn å Saltsjöns svartblå vik… Det är ”Balladen om Eken”. 

 

chesterfield1Uti en rännsten på ett torg bland sopor, gräs och strån  solstickan3

det låg en liten fimp och grät och inte långt ifrån

det låg en liten sticka från Kreugers tändsticksstad

två vilsekomna själar i nattens maskerad.

 

                                                        

                                      Var lugn! Det kommer mera

 

 

Posted in Litteratur | 4 Comments »

Författare på Söder

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCWed, 18 Mar 2009 15:07:14 +0000 26, 2007

 

Per Wästberg har berättat att 80 procent av litterära svenska stadsskildringar utspelar sig i Stockholm. Jag vågar tippa att omkring hälften av dessa skildringar är förlagda till Söder.

Om man ska tala om Söder i litteraturen så saknas alltså inte material.

 

Eftersom det här kommer att bli ett mycket personligt strövtåg ska jag be att så säga något om mig själv också. Jag är Södergrabb. En kille från Hornstull. Gick i Högalids folkskola, som på 30-talet var en mönsterskola. Sen kom Södra kommunala och så Södra Latin. Det är min bildningsväg.

Min huvudsakliga yrkesbakgrund är Dagens Nyheter, där jag var anställd i 34 år i olika befattningar fram till pensioneringen 1989. Det som har betytt mest för mig var att jag var med att starta bilagan På Stan, som jag var redaktör för i tio år.

 

Det första frilansuppdraget jag hade efter pensioneringen var att göra en litterär karta över författarnas Stockholm. Där finns 150 författare och 386 citat  inprickade. En följd av detta var att jag hamnade i den litterära skyltgruppen hos kulturförvaltningen. 

 

Mitt Stockholmsintresse väcktes på allvar en bit upp i tonåren. .

Det ingick i gymnasiekursen att man skulle göra ett s k enskilt arbete. Jag föreslog ”Hemingway som reporter”, men min svensklärare, Sven Cederblad, tyckte att det skulle vara intressantare om jag tog mig an ”Söder i litteraturen”. Det berodde kanske på att jag just hade skrivit en uppsats om Bellman, som han högläst inför klassen. 

Jag hade väl lite journalist i mig redan då, så jag gick ut och intervjuade boksynt folk. En av dom  första som jag frågade ut var Erik Asklund som jag kände sen barnsben. Vi bodde grannar med honom och hans kompis Josef Kjellgren både på landet och i stan. Kjellgren är väl mest känd för ”Människor kring en bro”, en roman om Västerbrons tillkomst.

Asklund hade skrivit en hel del om Stockholm i dagstidningarnas söndagsbilagor under 30-talet. Senare använde han sig av det där materialet i boken ”Stad i Norden”. Han hade givit ut romanen ”Fanfar med fem trumpeter”, som handlade om nåra grabbar från Hornstull som bildade ett dansband. Romanintriger och personskildringar var inte hans starka sida, men miljöer var han bra på.img481

 

Så här skrev han:

 

”Solen sken skarpt, nästan hårt, över Hornsgatan. En svag grönska vecklade långsamt ut sig i träden inom planteringarna vid Ringvägen. Bergssidorna på Hornsgatan var fulla av våta ränder efter smältvattnet; de glittrade i solen. Barnen spelade kula, hoppade hage. Vid Varvsgatan satt en stor affisch som annonserade RIK:s sedvanliga vårbasar på Långholmen. Kring brädskjulen vid Ligna hördes smällarna från fotbollar, vilka skötos högt upp i den blå rymden. En första motorbåt, nyfernissad, skinande som en kapplöpningshäst, styrde ut över Årstaviken och försvann mot järnvägsbrons höga kolonner i solröksdiset över det blå vattnet…”

 

Mjaa! Lika imponerad som jag var en gång är jag inte längre. Det blir lite för mycket. Smältvattnet borde han ha strukit. Med Reymers vårbasar och skinande motorbåt befinner vi oss i maj. Men när jag, tio år gammal, läste det här kände jag mig väldigt stolt. Här stod det om mina kvarter i en tjock bok. Jag kände igen mig. Dom som kickade boll nere i Ligna, det var jag och mina kompisar i Tullengänget.

 

Asklund bodde längst ut på Heleneborgsgatan på den tiden. Det kan ha varit 1942. Böcker låg i slarviga högar längs alla väggar, precis som hemma hos mig i dag. Det blev inte så mycket talat om Söderlitteratur, vad jag minns. Han berättade om sin barndom, historier som jag långt senare kom att läsa i Manneböckerna. Han var döpt i ett av tullhusen vid gamla Liljeholmsbron, han hade gått i Maria folkskola, dit han hade sällskap varje morgon med Josef Kjellgren, som bodde i grannhuset. Kjell hade kommit inflyttande från Mörkö när han var sex år. Han var den lite vekare killen. Järka var visserligen yngre, men han hade härdats i den här utkanten och var en tuffing. De två hängde ihop hela barndomen, hela ungdomen, ja, hela livet.

Kjells pappa gick på sjön. Om Järkas pappa visste man inte mycket. Amanda Zander, hans mor, hade varit gift med en järnsvarvare som dog två år innan Erik och hans tvillingbror föddes. I rotemansarkivet står de som utomäktenskapliga. När en far dyker upp visar det sig att han heter Lars Gustaf Larsson, provisionsförsäljare, brädgårdsarbetare, arbetskarl.

Men Larssson ser man inte mycket till. Amanda fostrar Järka och Hilda fostrar Kjell.

En liten bit bort växer Irja Browallius upp, och på Brännkyrkagatan Rudolf Värnlund. Men han var flera år äldre, de träffades först i vuxen ålder.

Jo, nu minns jag, han berättade om spårvagnen som brann i spårvagnsstallarna vid Yttersta Tvärgränd. Den kvällen stod Ivar Lo-Johansson i ett hörn av Hornsgatan och Ringvägen och sålde julgranar. I motsatta hörnet stod Eyvind Johnson och bevakade Frälsningsarméns insamlingsbössa. Det hade Asklund upptäckt. Ivar Lo hade skrivit om det i diktsamlingen ”Ur klyvnadens tid”:

 

Det var grant ibland.

Jag minns en spårvagn som brann

vid Ringvägens hörna, Hornsgatan ut,

inunder en snöande höstnatts spann

där lågorna virvlade ut.

 

I den boken hade han flera dikter med Södermotiv, från Tantolunden, stenhuggaren som flyttat till Stockholm – han hade ju själv huggit gravstenar på Glasbruksgatan. Det var kanske främst de dikterna som gjorde att jag sökte upp honom i hans skrivarlya på Bastugatan. Han hade två små lägenheter, en sov han i, den andra skrev han i. Hos Ivar Lo rådde den största ordning. Alla böcker stod i ordentlig bokstavsordning i hyllorna. Inga slarviga travar på golvet.

 

kungsgatan1Hans stora Stockholmsroman ”Kungsgatan” hade kommit ut redan 1935, men där fanns inte så många Södermotiv. De kom först längre fram i hans självbiografiska böcker, där han skrev om Södra Folkets hus och hur han slogs mot vägglössen i Ebba Brahes palats.

Tyvärr har jag inte min gamla uppsats kvar. Jag lånade ut den till en ung dam, men varken henne eller uppsatsen återsåg jag. Därför kan jag inte kolla vad vi talade om, bara lita på mitt klena minne.

Jo jag minns att han nämnde att Gunnar Ekelöf hade bott i samma hus, Bastugatan 21. I ”Klockor över staden” i boken ”Promenader och utflykter” 1936 beskriver Ekelöf vad han ser när han sitter i vilstolen på sin balkong:

 

Nedanför låg den fridsamma gatan i söndagsslummer; på ena sidan moderna hyreshus, på den andra äldre kåkar, av vilka några med trädgård. Träden stod ännu gröna bakom planken mittemot. Den stora asken nådde upp i jämnhöjd med balkongen och dess lövverk skymde till hälften bort stadshus, vars kvartsslag då och då kom klingande över vattnet.

 

Det är möjligt att vi också talade om Jan Fridegård, som hade bott strax intill i hörnet av eugene-jansson-riddarfjardenTimmermansgatan, i den stora tegelborgen, i den våning, där blåmålaren Eugène Jansson en gång hade bott. Th vad blåmålaren såg.

Och det här såg Fridegård:

 

 

Med häpnad såg jag viken långt under mig, när jag kom till fönstret, och folket på kajen liknade myror. En hisskran rakt nedanför liknade förvillande en leksak.

 

Och här är ett citat av Ivar Lo:

 

 

Jag såg Riddarfjärden nedanför ligga grå och tung av is, såg Stadshuset som jag en gång liknat vid en kronhjort på väg att vandra ut i Mälarns grunda vatten.

 

Söder som miljö tror jag egentligen inte intresserade Ivar Lo i någon högre grad. Hans kännedom om Söder tycks också ha varit ganska begränsad. Min gamle vän och kollega Mauritz Edström berättade att de en gång hade suttit och pratat om Långholmen. Det var just när fängelset hade flyttats därifrån.

-Jag har aldrig varit där, sa Ivar Lo.

De tog genast en promenad dit, men såvitt jag vet satte det inte några litterära spår.

 

Här sätter jag punkt för det första avsnittet. Det kommer mera.

 

 

 

 

 

Posted in Litteratur | Leave a Comment »

Tid för temlor

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSun, 04 Jan 2009 09:16:23 +0000 26, 2007

Helt plötsligt blev jag sugen på en semla. Det kan ju tyckas vara väl tidigt på året, men numera tillhandahåller flera bättre konditorier semlor redan den förs800px-semlaflickr1ta vardagen efter jul

Dessutom fick jag i går ett passepartoutkort från den eminente chefredaktören för tidskriften Jury och desslikes ordföranden i Sällskapet Ture Sventons Vänner, Bertil Widerberg, som ger mig rätt att vid behov äta temlor året runt.

img3641

Så här förhåller det sig: När jag för snart 20 år sen jobbade med den litterära kartboken ”Författarnas Stockholm” ringde jag till Ture Sventon-böckernas författare Åke Holmberg och frågade honom var hans detektivhjälte Ture Sventon hade sitt kontor.

– På Drottninggatan 10, svarade han utan att tveka, i hörnet av Jakobsgatan. Om jag minns rätt hade Åke Holmbergs far eller någon släkting haft ett kontor där. Dumt nog frågade jag aldrig var Rotas konditori låg, dit fröken Jansson titt och tätt gjorde expeditioner för att inköpa temlor åt sin chef. Detta är fortfarande ture-sventon-skylt2en gåta som Ture Sventons Vänner försöker lösa.

Det var Bertil Widerberg som övertalade Stockholms stads kulturförvaltning att bilda den ”Litterära skyltgruppen” . Tillsammans med Gunnar Arvidsson hade han vänligheten att presentera min litterära kartbok i ett TV-program och sen dröjde det inte länge förrän jag valdes in i skyltgruppen.

Åke Holmberg och Ture Sventon har vi naturligtvis hedrat med en skylt i hörnet av Drottninggatan och Jakobsgatan. Så här ser den ut.

På invigningsdagen förtärde vi ett antal semlor på stående fot och bjöd även kringstående. Jag föredrar annars att äta semlorna på det klassiska viset, i en djup tallrik med kylslagen mjölk. Märk att jag skriver ”kylslagen”. Det betyder ”ljummen”, ”uppvärmd” – inte ”kall”. som de flesta tycks tro. Det är en verklig njutning att låta brödet svampa sig i mjölken och sen ta ett skedblad och låta det smälta i gommen. Så tar man en slick av grädden och så slutligen mandelmassan, som ska smaka mandel och inte socker, och gärna vara lite kornig.

Bertil Widerberg skriver i sitt följebrev till kortet att han på invigningsdagen mötte en trovärdig man som sade sig veta att Rotas konditori hade legat i en länga med låga hus neråt Tegelbacken. Är det någon som känner till något om detta så hör av er. Bertil skriver också att det finns förhoppningar om att sätta upp en staty av Ture Sventon på den flygande mattan vid Drottninggatan. Gärna ätande en temla. förstås.

Efter 37 år har tidskriften Jury kommit med sitt sista nummer. Men Ture Sventons Vänner fortlever.

Och nu – ut i kylan för att inköpa en temla!

—————

Fotnot: Vid en koll i Svenska akadmiens ordbok framgår det att ”kylslagen” också kan betyda ”kall”, ”kylig”. Wikipedia anser att betydelsen ”ljummen” är ålderdomlig. Ja, jag tillhör ju de ålderdomliga.  Ett ord ändrar betydelse om tillräckligt många säger fel tillräckligt många gånger. Då blir det rätt. Håhåjaja!

Posted in Litteratur, Mat | 30 Comments »

Alla dessa ungar

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCThu, 12 Jun 2008 11:44:45 +0000 26, 2007

Det drällde av ungar på gator och gårdar i min barndom. Det finns naturligtvis lika många ungar i dag, ja flera, men de syns inte. De håller till på dagis, i ungdomsgårdar och de flesta häckar inomhus framför datorerna.

Men vi var alla trångbodda, vi som bodde på Söder. Sällan tog man hem lekkamrater och kompisar. Vi var alltid ute, om vi inte läste läxor, åt eller sov. Jag har känt hundratals Södergrabbar och känt igen tusentals. Det händer fortfarande att nån nickar åt mig på gatan. Jag kanske känner vagt igen honom men har ingen aning om vem det är. För inte länge sen mötte jag en gammal tant på Katarina kykogård.

– Hej, sa hon, känner du inte igen mig? Vi gick i Högalid.

Vi hade inte ens gått i samma klass.

När jag för första gången mötte Vilgot Sjöman ”på riktigt”, i vuxen ålder, kände vi genast igen varandra. Men var vi hade setts kom vi aldrig underfund med.

Jag kan våga mig på nåra gissningar. Skridskobanan i Tanto där vi höll till om kvällarna innan Zinkens fanns. Eller Himmelsbacken på skidor. Och alldeles säkert barnbiblioteket på Brännkyrkagatan mitt emot Wicanders korkfabrik.

– Vi gick på bibblan, skrev Vilgot i en av sina böcker.

– Nej, Vilgot, sa jag. bibblan är ett sentida ord, vi sa bibblis.

Han envisades med sitt bibblan och jag med mitt bibblis och det där blev något av en kod oss emellan varje gång vi talades vid.

– Bibblan!

– Bibblis!

Vi träffades inte så ofta. Ibland i samband med någon filminspelning. Höll han på att skriva något kom han till DN för att söka i arkivet eller också ringde han mig från sin gotländska kvarn och bad om hjälp.

Jag har en känsla av att han inte blivit riktigt uppskattad varken som författare eller regissör, men jag har kanske fel. För egen del föredrar jag författaren och jag håller med 15-åringen Per Wästberg som i sin dagbok skrev ”mycket duktigt av en så ung man”, när 23-åringen Vilgot debuterade med ”Lektorn”. Ett år senare skulle Pelle Wäst visa att också han var en mycket duktig ung man.

Familjen Hellbom har medverkat i en av Vilgots filmer, om man nu kan säga att en igelkott tillhör familjen. Sonen Per som ofta omgav sig med diverse djur, ekorrar, grodor och fåglar, hade en igelkott på balkongen i Solberga. En dag annonserade Vilgot Sjöman i DN att han behövde en igelkott till en filminspelning. Per ställde upp och eftersom hans igelkott var den enda sökande fick den rollen trots att den haltade en smula efter en skada på ena bakbenet.

I inledningsscenen till ”Syskonbädd” ser man nu denna igelkott linka över en trädgårdsgång och försvinna bakom en vinbärsbuske.

Medan jag satt i Tanto och tittade på när Julia Caesar, Rut Holm och Ludde Juberg repeterade höll Vilgot till vid friluftsteatern i Vita bergen, vilket kom att få betydelse för hans yrkesval.

Det har han berättat om i ”Linus och Blenda”. Nu har han fått en litterär skylt där. Det hade han aldrig kunnat drömma om. Han skulle säkert vara väldigt stolt.

– Bibblis, Vilgot!

Som i en viskning hör jag: ”Bibblan!” 

Posted in Litteratur | 1 Comment »

Samtal med Erik Asklund

Posted by hellbom på 32008000UTC03bUTCTue, 25 Mar 2008 07:46:25 +0000 26, 2007

Man borde röja lite oftare i lådor, skåp och soffor. Det går att göra fynd. Alldeles nyss hittade jag tre fullskrivna DN-lappar av det gamla A 4-formatet, där jag har tecknat ner ett telefonsamtal som jag hade med Erik Asklund den 3 maj 1978, dan före Kristi himmelsfärsdag. Jag hade ringt för att be honom skriva en bit för På Stan inför den stundande Söderfestivalen.

riddarfjarden-2.jpg

– Jag får inte skriva ett komma ens, sa han. Jag har just kommit hem från Södersjukhuset efter en hjärtinfarkt. Det var tredje gången.

– Du vet, som växte upp på fattig-Söder. Vi har haft det med oss hela tiden. Vi hade engelska sjukan, difteri och jag vet inte vad. Vi var undernärda. Det satte spår.

 

– Nu går jag ute och krattar löv och klappar småfåglarna och matar duvorna. Bara det blir lite varmare hoppas jag kunna åka ut och pimpla strömming.

– Jag hade minst femton kandidater och massor av läkare runtomkring mig och en apparatur som i ett rymdskepp. Jag kan det här ämnet nu, jag har läst på. En amerikansk läkare som heter Longchamps har jag läst, så jag kunde föreläsa för kandidaterna. Jag visste mer än dom.

– Det blir en speciell sorts stämning, ett särskilt kamratskap på en sån där avdelning. Gubbarna gick runt med sina tredjedelar polsk vodka och klunkade på morgnarna.

– Jag frågade hur de vågade.

– Det har samma verkan som dina tabletter, sa de. Jag frågade doktorn och han bekräftade det. Men en läkare har ju inte rätt att ordinera sprajten som vi sa hemma på Söder.

– Men den är bra för mycket. En gång när jag var ute på landet och trodde att jag hade blödande magsår och var på väg att ringa efter helikoptern så tog jag ett dricksglas whisky och det gick över. Det var ett gallstensanfall.

– Och din vän, gamle Alfred Nobel, dog under fruktansvärda plågor. Aortalidande. Han visste inte själv att han just hade upppfunnit medicinen. Nitroglycerinet.

– Men röka får man inte. Det är det värsta. Om jag sätter mig för att skriva så får jag feber. Pulsen stiger till 98. Och då vill jag röka. Jag har skrivit nåra småbitar, men det blir ingenting. Lite grand från sjukhuset. Man skulle egentligen skriva en roman från en sån där avdelning.

– Den store Göingehövdingen, Artur Lundkvist, låg där. Han hade så hög puls att de måste ge honom elchockbehandling. Då gick den ner med en gång.

– Herr Lundkvist borde inte bara ligga, ut och rör på sig, sa sjuksköterskan. Vad är det herr Lundkvist läser?

– Det är om franska revolutionen, sa han. Det borde syster läsa också.

– Men ut gick han inte, han bara låg och läste.

– Om jag blir sjuk ute på landet så har jag min son därute. Han är ju fiskare och kan komma förbi i sin stora båt. Och så har jag grannar runt omkring på öarna som är pensionerade. Vi kan stå och kontrollera varann i kikare.

– Trosa sjukstuga finns ju inte längre. Det är nåt för långtidspensionärer eller vad de kallas. Och att ta sig till Nyköping är ett jäkla besvär. Man kommer nog lika fort till Huddinge.

– Men du ska veta att vägen mellan hjärtinfarkten och Skogskyrkogården därute i Enskede, den är inte lång.

– Det var ju synd att jag inte kunde skriva något, men det var roligt att prata med dig i alla fall.

Det här var antagligen den sista intervjun som gjordes med Erik Asklund, om man kan kalla den här monologen för en intervju. Och nu, nära 30 år senare, är det första gången texten publiceras. Men Skogskyrkogården blev inte hans slutmål. Vänner strödde hans aska över Riddarfjärden.

Posted in Litteratur | 2 Comments »

Den hemliga telefonboken

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCFri, 25 Jan 2008 04:32:03 +0000 26, 2007

Ur kökssoffan fiskar jag upp en gammal telefonbok. Den är fylld av ”hemliga” telefonnummer. På 40-talet skulle den ha varit en dyrgrip. Där finns alla svenska skådespelare värda att nämnas på den tiden. Och där finns en massa andra celebriteter. Hur kan det komma sig att jag har telefonnummer och adress till John Steinbeck?

steinbeck1 (2)

Han bodde på 175 E 78th Street på Manhattan. Hans telefonnummer var BU 8-1779. Vem kan ha lämnat mig dessa uppgifter? Förlaget kanske. Vad var min avsikt? Att intervjua honom naturligtvis.

John Steinbeck var en av min ungdoms idoler. ”Vredens druvor” var en fantastisk bok. Tyvärr blev filmen inte lika bra. Jag hade roligt med ”Cannery Row” och ”Tortilla Flat”. Där var han lite besläktad med Saroyan. Och jag blev djupt gripen av ”The Moon Is Down”, som kom mitt under kriget och som vi läste tillsammans på rasterna i Södra Latin redan innan den kommit i svensk översättning.

Jag insåg nog att Hemingway var en bättre författare, men jag kände mig mera hemma med Steinbeck, nästan besläktad. Han skrev en rak journalistprosa, som kunde den ha kommit ur min gamla Remington. Förlåt, förlåt! Av samma orsak hade jag lättare för Erik Asklund än för Eyvind Johnson.

Det hade varit så lätt att ringa det där telefonnumret. Jag var en idiot som inte gjorde det.

Jag hade också telefonnumret till Richard Wright, CH 2-5610. Han bodde granne med mig i Greenwich Village, 13 Charles Street. Carl Johan Bernadotte bodde på 563 Park Ave, telefon RE 4-2108. Hasse Ekman, Nisse Ferlin, Birger Malmsten, Karl Gerhard (17 09 58). Adolf Hallman bodde på 9:e gatan i Villagen. Men det var väl inte så hemligt.

Men vem var Peter Perlman i Napoli och Sven Rye i Hollywood och Franz Katz på 95:e gatan?

Inte en susning.

Fotnot: Internet som allting vet. Sven Rye var en dansk journalist som kom till Hollywood efter andra världskriget. Han dog 2004, 98 år gammal.

Posted in Litteratur | Leave a Comment »

Stig Dagerman i Göken

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCWed, 26 Dec 2007 12:05:00 +0000 26, 2007

Våren 1942 skrev Stig Dagerman en novell och en dikt i Sällskapet EV:s tidning Göken i Södra Latin. Omslaget är ritat av Rune Lindström. Tyvärr är huvudet bortklippt. Klicka på sidorna för att läsa – först en gång och sen en gång till.

img0217.jpgimg0221.jpgimg026.jpgimg025.jpgimg0231.jpgimg024.jpgimg027.jpg

Posted in Litteratur | Leave a Comment »