Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for oktober, 2008

News flash: Bagge på Mörkö!

Posted by hellbom på 102008000UTC10bUTCTue, 21 Oct 2008 05:12:37 +0000 26, 2007

Det är inte så ofta Mörkö figurerar i dagstidningarnas rubriker, men i dag, tisdagen den 21 oktober 2008, har det hänt. I en tvådspaltig enradare förkunnar Dagens Nyeter på sidan 15: Sällsynt bagge funnen på Mörkö.

Läderbagge heter den. På latin Osmoderma eremita, och vad det betyder vete katten. Den tillhör familjen Bladhorningar, är brunsvart, kopparglänsande och 24 till 32 mm lång. Därmed är den en av våra större insekter. Den håller till i ihåliga träd, framförallt ek, men förekommer också i bok, ask, alm och lind. Där vistas larven i 3-4 år, men den färdiga skalbaggen lever bara en månad mot slutet av sommaren.

Läderbaggen betraktas som missgynnad i Sverige och är fridlyst. På Mörkö har den inte setts sedan 1884, men i somras hittades 20 baggar och 150 larver i ekar vid Hörningsholm. Vem upptäckaren var uppges inte.

Nu ska länsstyrelsen se till att dessa ekar blir skyddade. Ett förträffligt beslut, tycker Lustigtorparn, som nu utser sig själv till baggspanare.

 

Annonser

Posted in Information | 1 Comment »

Dansa min docka

Posted by hellbom på 102008000UTC10bUTCSun, 19 Oct 2008 12:20:07 +0000 26, 2007

Här sitter en liten gumma  i en gungstol och läser tidningen en eftermiddag för länge, länge sedan. Hon heter Karolina Eriksson, född Lundblad. Hon är mor till skomakaren, fjärdingsmannen, biodlaren, söndagsskolläraren Johan August Gustafsson på Lustigtorp, den fine mannen som var min morfar.

Tidningen hon läser är Svenska Morgonbladet. Det var den man prenumererade på om man tillhörde metodistförsamlingen.  Karolina är inte det minsta religiös, men hennes son och hans hustru Emma tillhör de lyckligen frälsta. 

Jag tror de stod varandra nära, mamma Emilia och farmor Karolina. Morsan, som sällan visade någon uppskattning av sina medmänniskor, talade alltid med värme om henne. Det var fart i Karolina. Hon var ständigt igång, for som ett jehu genom lingonskogen så att stickor och strån rök. Sen for hon in till Södertälje och drev kommers på Stora torget.

– När vi var ensamma dansade vi med varandra, berättade mamma en gång. Kan det ha varit i gudstjänsttid en söndag förmiddag, när Johan och Emma var i Tabor? Vilken synd! Jag tror inte att Emy dansade många gånger i sin ungdom. Att gå till dansbanan vid Håga var naturligtvis otänkbart. Och när hon fick fästman blev det nog inte heller mycket dansat. Jag tror inte att pappa Emil var nån vidare dansör. Dans efter middagsbjudningen var lika borgerligt dekadent som att spela bridge.

Jag har väl inte heller varit någon stor dansör, men jag tyckte det var ganska roligt. Swingen passade mig. Vi lärde oss dansa i Arne Hellkvists källare. Kritade upp fotspår på betonggolvet och trampade oss fram. Lärarinna var ”Pigan” från Eskilstuna som bodde i Majsans hus. 15 kronor i månaden var hennes lön, mat och husrum och lediga onsdagkvällar.

Sen gick vi till Blå hallen när Hermes gymnastikförening hade fest.Vi smög i kollonaderna och låtsades spana efter brudar. Ingen vågade bjuda upp. Men sommaren 1940 dansade vi på ångbåtsbryggan i Mälarhöjden med Edla och Rosa och Majsan och Ingvar spelade dragspel.  På midsommarafton gick vi genom skogen till Sätrastugan. Höet var hässjat, jag kan ännu känna doften i natten.

Numera blir det inget dansat. Om inte balansen vore så dålig skulle jag gå till pensionärsdans på PRO och slå mig lös på en schottis. Det var jag ganska bra på. En gång i forntiden lärde jag en natt ut konsten till ett gäng unga New York-bor utanför Jefferson Diner på Sjätte Avenyen.

Man kanske skulle försöka sig på en slowfox. Very, very slow!

Posted in Familjen | Leave a Comment »

Den gamla geografiboken

Posted by hellbom på 102008000UTC10bUTCSun, 12 Oct 2008 04:59:21 +0000 26, 2007

Bland fynden på Lustigtorps vind fanns en liten, liten skolbok, den minsta jag någonsin sett. ”Lärobok i geografi för folkskolan” hette den. Här betas hela Sverige av, landskap för landskap – det blir inte många rader på varje. Och hela den vida världen. land för land. Här finns inte en enda illustration, inte en enda karta. Man kan väl förmoda att även Eneboda lilla skola på Mörkö hade en Sverigekarta och en världskarta i klassrummet. 

Bokens författare heter Nils Torpson. Det låter som en pseudonym, men det är det inte. Han tycks ha varit en känd skolman. författtare till flera böcker. Hans geografikbok kom ut 1888 och trycktes sen i flera upplagor. Det här är den tredje.

På pärmens insida står namnet Anna Gustafsson i en vacker, driven handstil. Vem kan ha skrivit detta? Inte en 10-åring väl? Och vem var Anna Gustafsson? Då slår det mig. Morsan hette ju Anna Emilia. Tydligen kallades hon Anna i sina tidiga barnaår. Då är det förstås morfar, skomakaren Johan August Gustafsson som skrivit in sin fosterdotters namn. Beviset hittar jag i ett protokoll från Mörkö blåbandistförening den 18 oktober 1891. Då var han föreningens sekreterare och så här såg hans namnteckning ut

Det är ingen tvekan. Det är samma hand som fört pennan.

Om jag ska våga mig på en gissning så bytte lilla Anna namn någon gång i de tidiga tonåren.I mars 1913, då hon var fjorton år, fick hon ett vykort från sin fosterbror Gunnar. Det är adresserat till Fröken Emilia Gustafsson och han skriver: ”Kära Emmi, här går allt sin gilla gång…” Typiskt för Gunnar Berg föreställer vykortet honom själv i elegant ulster, käpp och plommonstop. ”Gangsterpralin”, sa vi nere i Tullen. ”Sabbatskruka” kanske man ska kalla det, eftersom den bars av en blivande präst. Jag är övertygad om att det var skomakarn på Lustigtorp som bekostat elegansen.

Ungefär samtidigt åkte Emilia in till Södertälje och lät fotografera sig i en ateljé på Järnagatan. Troligen gick hon genom skogen. ner genom Tegnby hage till Kycklingbryggan och gick ombord på ”Ejdern” eller ångfartyget ”Frithiof”. Så här såg hon ut i sin finaste klänning.

Emilia fick hon inte heta. Det blev Emy livet ut. En gång sa hon till Annika att hon alltid tyckt illa om sitt namn. Om det var Emy eller Emilia vet jag inte. Att hon en gång kallats Anna visste jag inte förrän jag fick se geografiboken.

Tillbaka till den nu. Vad fick ungarna lära sig om Sverige och världen i början av 1900-talet?

Jo, att jordbruksnäringen var den viktigaste i Sverige. Att skåningarna var omtänksamma och driftiga och odlade potatis i stor mängd, som såldes till de många brännvinsbrännerierna. Göteborg var synnerligen välbyggt, men i Halland var Laholm, Falkenberg och Kungsbacka obetydliga. Där kan Nils Torpson knappast ha varit populär.

Om Stockholm noterade han att det på Södermalm fanns små låga, rödfärgade träkojor. Föga anade han hur älskade de skulle vara hundra år senare.

När han någon gång ger sig på att karaktärisera landskapens invånare är det oftast i positiva ordalag. Det är tveksamt vad han tyckte om lapparna. De är ”kortväxta, med bredt ansigte, gulbrun hy, sträft svart hår och plirande ögon”.

Han var en stor tyskvän. ”Tyskland har den bästa och starkaste här på jorden. Landet är aktadt och fruktat av öfriga stater”.

”Italienarna äro ett glädligt och lifligt folk. Men de äro hetsiga, blifva lätt vreda och hafva då icke långt till dolken”.

Men i Paris finner man ”smakfulla butiker och många förlustelser. Hit resa en mängd främlingar att njuta af ett förfinadt lif”.

Broadway i New York ”kantas af storartade 6 till 9 våningar höga hus med lysande butiker”.

De skarpögda, höknästa indianerna kommer att möta sin undergång i flaskan. De lättklädda negrinnorna på bomullsfälten och deras fränder i Afrika är som stora barn.

Sålunda rustade med kunskaper om Sverige och världen vandrade Anna Emilia och hennes kamrater ut i livet.

Posted in Familjen | Leave a Comment »

Alte Kameraden

Posted by hellbom på 102008000UTC10bUTCWed, 08 Oct 2008 15:07:57 +0000 26, 2007

Der Blogger mit einem Freund aus Deutschland.

Posted in Att skriva | 2 Comments »