Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Norrmalm 2

NORRMALM

2

SKEPPSHOLMEN

skeppsholmen-moderna-museet
Moderna museet

När den danske kungen Kristian II (”Tyrann”) belägrade
Stockholm 1520 satt han på Skeppsholmen och gav sitt falska
löfte om amnesti vid en kapitulation. Han daterade sitt brev
Vångsön, vilket var holmens gamla namn. Gustav Vasas söner
upptäckte att det var en trevlig plats att hålla fest på. Om
sin bror Johan III skrev den blivande Karl IX en majdag
1592, att ”kungen var på Vångsön och fick sig mat om
aftonen”. En tid framöver var namnet Lustholmen. När flottan
på 1640-talet flyttades över från Gamla Skeppsholmen
(Blasieholmen) följde namnet ”Skeppsholmen” med. Klockan
fyra en morgon i maj 1652 var drottning Kristina och några
uppvaktande herrar på väg att inspektera flottans fartyg på
holmen. Amiralen Herman Fleming förde drottningen vid
handen, men ”uppå en elak liten bro som var lagd av lösa
bräder” föll amiralen i vattnet och drog drottningen med
sig. I sista stund räddades hon av en general Wachtmeister,
som fick tag i hennes kjol. Fredrik Blom (1781-1853),
arkitekten och översten vid flottans mekaniska kår, har i
hög grad satt sin prägel på Skeppsholmens bebyggelse. Kyrkan
är hans verk liksom Gamla amiralitetshuset, Konsthögskolan
och Moderna museets byggnad, vilka utsprungligen tjänstgjort
som kaserner. Örlogsstationen flyttade från Skeppsholmen1969.

skeppsholmen-vevbaten-jagareen-1849-fritz-von-dardel-576x415

Vevbåten ”Jägaren” vid Skeppsholmsbryggan 1849 – Akvarell av Fritz von Dardel


Från Södra bergen togs detta fotografi på 1870-talet av C.P.
Löfman. Antagligen var det motivet med skutorna på Strömmen
som lockade honom, men Skeppsholmen kom med i fonden.
(Stockholms stadsmuseum).

NORRMALMSTORG

Den som ville göra en resa före diligensens tid (1830-talet)
kunde gå till gästgivargården i hörnet av Smålandsgatan och
beställa skjuts. Längs kajen vid Hamngatan låg fiskebåtar,
som lossat saltströmming och torkad fisk, som besiktigades
och packades om på torget. Före 1853 var namnet
Packartorget. Åren 1776-1810 stod stadens straffredskap här,
Skampålen, Kopparmatte och Trähästen. Den som kastat snö
eller orenlighet på grannens tomt kunde dömas att rida
Trähästen. Efter utfyllnaden av Katthavet och anläggandet av
Berzelii Park (1850-talet) började också torget snyggas upp,
eleganta butiker öppnades som Holmbloms kappaffär och Mea.
Vid hörnet mitt emot Berzelii Park låg Jones Grill,
sedermera Metropol, och i nr 4 öppnades en ”Taverna degli
artisti”, kallad Bellios taverna efter innehavaren,
stuckatören Antonio Bellio. Dit gick journalister och unga
konstnärer för att äta spagetti och dricka vin ur
sävomspunna flaskor. Åren 1931-32 uppfördes Citypalatset
(arkitekt Ivar Tengbom) i rostfritt stål, glas och vit
marmor. På andra sidan torget utspelades 1973 det s.k.
Norrmalmstorgsdramat, då en bankrånare under sex dagar höll
gisslan i bankens valv. Klockan på fasaden är det
Linderothska kalenderuret, som tidigare fanns vid
Drottninggatan 28, där stockholmarna samlades på nyårsnatten
för att se ett nytt årtal vridas fram.

norrmalmstorg-i-slutet-av-20-talet1
Norrmalmstorg på 1920-talet, en trist plats med
spårvagnshållplatser och underjordiska kabinett.
Citypalatset skulle snart byggas i kvarteret till vänster.
Foto: F. Stjärnström. (Stockholms stadsmuseum).

NORRMALMSTORG

”Norrmalmstorgssyndromet” (”Stockholmssyndromet”) var ett begrepp som införlivades med den internationella vokabulären år 1973. Vid Norrmalmstorg hade en bankrånare tagit gisslan och förskansat sig i valvet. Dag efter dag gick, TV direktsände från torget. Det var ett oförglömligt mediedrama, fullt av spänning och överraskningar. Småningom framgick det att gisslan hade börjat solidarisera sig med sin fångvaktare gentemot de belägrande poliserna, som uppfattades som fientliga.
Det var ett fenomen som var välbekant för psykiaterna, men nu fick det ett namn.

Mycket har ändrat sig vid Norrmalmstorg sedan dess. Den rånade banken har ersatts av en annan. Gamla Mea har försvunnit. Liksom Skomans, som ersatts av McDonalds. Men Nessims mattaffär finns kvar på hörnet mot Berzelii Park. Flygbolagens och bankernas skyltar dominerar husfasaderna och hela torget har fått en ansiktslyftning så att en gammal stockholmare har svårt att känna igen sig. Rader av lindar, nyplanterade kastanjeträd, bänkar i ek och granit, fyra stycken tio meter höga, svarta och guldbronserade kandelabrar och mitt på torget tre röda granitpelare med rinnande vatten, symboliserande Baltikums frihetskamp och ett minne av sjuttionio måndagars protestmöten.

Norrmalmstorg har i sanningens namn aldrig varit mycket att skryta med. Det finns guideböcker som totalt glömmer bort det. En gång, för inte alls länge sedan, var det rena skamfläcken Packartorget var namnet. Hit förde Östersjöfiskarna sin saltade fisk för att besiktigas och ompackas. Ännu vid mitten av 1650-talet kunde båtarna gå ända upp till Smålandsgatan, men utfyllnaden av viken pågick. Dels skedde det planmässigt i enlighet med den pågående omdaningen av staden, dels något oberäkneligt. Här tömdes sopor, latrin och allsköns avskräde utan någon egentlig kontroll. Besökare fann stanken i det närmaste outhärdlig och läkare varnade för epidmier. Den inre delen av Packartorgsviken fick i folkmun namnet Katthavet.

Hit flyttades på 1770-talet straffredskapen från Stortorget, Trähästen och Kopparmatte med ”kåken”. En ogift havande kvinna kunde straffas för sin synd vid skampålen. En dräng som skottat över snö till grannens tomt kunde få rida på Trähästens vassa rygg med tyngder bundna vid fötterna.

Vid mitten av 1800-talet var det osunda Katthavet äntligen utfyllt och Berzelii Park började ta form. Kopparmatte hade då sedan länge flyttat till Träsktorget, ungefär vid Karl Staafs park vid Eriksbergsplans sydända. En nybliven tomtägare vid Packartorget anhöll om att torget måtte få ett mindre belastat namn. Det blev Norrmalmstorg, som tidigare hade varit namnet på Gustav Adolfs torg.

I början av 1890-talet sökte sig det unga innefolket till Jones Grill i OKO-bankens hus. Där uppstod ”grilljannen” i kort kavaj, halsjärnskrage, bredrandiga, säckiga byxor och gula skor. På Berns besjöngs han av Sigge Wulff:

”Vill ni se / Kalle P? / Så ödmjuka tjänare! / Jag det är / fast man plär / kalla mig herr Egenkär.”

Grillen efterträddes av Metropol, gamla ”Metris”, där etablerade kändisar, stadgade herrar, sköna damer men även barnfamiljer samsades. I huset bredvid hade Antonio Bellio öppnat Taverna degli artisti, där konstnärer och litteratörer åt spagetti och drack chianti ur ”sävomspunna flaskor”. Bellio var en mycket skicklig stuckatör och hjälpte bl a Carl Larsson med freskomålningarna på Nationalmuseum. Men C L retade sig på honom. ”Han var en latracka, dugde till ingenting”, skrev han i sina memoarer. ”Men han var styv i att skriva räkningar!”
När Holmbloms kappaffär i början av seklet flyttade in på Hamngatssidan var det ett tecken på Norrmalmstorgs höjda status. Några år därefter kom modemagasinet Leja. När butikerna reade sträckte sig köerna av damer nästan ända ner till Nybroplan.

I det begynnande 30-talet reste sig Citypalatset i marmor, glas och rostfritt stål på den västra sidan. Ivar Tengbom var arkitekten.

Mitt på torget fanns då redan ett par moderniteter, underjordiska ”kabinett”. Fast det hade dröjt ganska länge innan stadens styresmän insåg att även kvinnor kunde behöva en bekvämlighetsinrättning.

Stanken som en gång förpestade det gamla Packartorget är helt försvunnen. Över det nya Norrmalmstorg vilar endast en lätt doft av avgaser från de tusentals bussar och bilar som varje dag passerar.

NORRA BANTORGET

Överståthållaren Klas Fleming byggde i slutet av 1630-talet
ett barnhus på en tomt som sträckte sig från Drottninggatan
ner till Klara sjö, mellan Wallingatan och Olof Palmes gata.
Där anlades en trädgård, en repslagarbana, en kägelbana och
en krog i syfte att dra in pengar. Barnen sysselsattes med
att spinna garn av lin och hampa till segelduk för
Amiralitetets räkning. Där fanns även ett luntmakeri som
tillverkade tändmedel till kanoner. Barnens lön var kläder
och logi samt en enkel kost på bröd, gröt och svagdricka,
strömming, sill och torkad fisk. Standarden var säkert högre
än hos fattiga barn ute i staden. De hade strumpor och skor,
som nästan var något av lyxartiklar. Fångarna i Smedjegården
på Slottet överfördes på 1670-talet till ett fängelse på
Folkets hus plats. I källaren låg den beryktade
Rosenkammaren, där fångarna kläddes av och hängdes upp så
att fötterna knappt nådde marken medan en iskall
”springkälla” sprutade vatten över deras ben. Fredrika
Bremer besökte många gånger de kvinnliga fångarna och fann
att en stor del var ”livliga, godsinta, lättrörliga, och
lätt åtkomliga från hjärtats sida. Brist av motståndskraft
när frestelsen kommer – lättsinne är deras förnämsta fel…”
Allvarliga unga män på ett klassfoto från Norra Latin 1890.
Skolan var då tio år gammal. (Stockholms stadsmuseum).
Danssalongen Vinterpalatset hade blivit biograf – det var
1958 – och excellarade i stora bildformat och spektakulära
ljudupplevelser. (Sveriges Radios arkiv).

NORRA BANTORGET

nya-norra-bantorget
Nya Norra bantorget

Medan Barnhuset, Spinnhuset och Cellfängelset ännu låg kvar
togs Norra Latin (arkitekt Helgo Zettervall) i bruk år 1880.
”Det är gott om minnen som knackar på
hos dig från skilda ställen,
du gamla borg, där du ligger grå
och tung i novemberkvällen.”
(Bo Bergman, student 1888)
Mycket hände vid torget de närmaste åren. Cellfängelset revs
och Ferdinand Boberg ritade det s.k. Carlbergska huset
(1901), där LO flyttade in 1926. Vid Barnhusgatan invigdes
Folkets Hus 1901. Insamlingar och frivilligt arbete täckte
inte kostnaderna utan Stora Bryggeriet med Enskilda Banken
i ryggen skänkte aktier för 100 000 kronor mot att
arbetarrörelsen lovade att propagera för bryggeriets öl.
Stockholms övriga bryggerier slöt sig då samman och skänkte
120 000 så att aktierna kunde återlämnas. Engelska kyrkan,
strax öster om Västmannagatan, låg kvar till 1913, då den
flyttades till Norra Djurgården. Gasklockan vid torgets
södra sida försvann 1910 efter att ha varit i bruk i 35 år.
På platsen uppfördes Auditorium, där såväl socialisten Hinke
Bergegren som nazisten Birger Furugård framträdde. Där
spelade Louis Armstrong och Coleman Hawkins på 30-talet. Som
Vinterpalatset, ”Vepe”, blev det danssalong och 1958-1978
biograf med grandiosa bild- och ljudeffekter.
Första majdemonstration på Norra Bantorget. Året är 1912 och
kvinnorna demonstrerar för rösträtt.

NORRA BANTORGET

De flesta gamla stockholmare har minnen av Norra Bantorget. Här har hänt mycket, även i en tid som ligger oss nära.

Minns ni hur vi buggade till Lulle Ellbojs storband på Vepe (Vinterpalatset)? Var ni kanske med redan när Louis Armstrong spelade på Auditorium? Nej, det var så länge sedan. 1934. Men Dizzie Gillespie då? Han var också här.
Eller var du en av dem som snajdade upp dig och raggade brudar på Baldakinen i Folkets Hus? Efter sista dansen tog du en sväng med tjejen runt Tegnérlunden och sedan försökte ni ta er in på taxifiket Röda Rummet, som hade öppet hela natten. Men det var bara chaffisar som släpptes in.
I Norra Latin fanns de prudentliga typerna, de som skulle bli samhällets stöttepelare inom politik, kultur, affärsliv och sport. Deras liv var begränsat till skolgården, som var både fotbollsplan och skridskobana. För dem var torget antagligen bara en diffus ridå.

Men de som tog Norra Bantorget på allvar var de unga idealisterna som satt i kafé Fällan tre trappor upp i gamla Folkets Hus och diskuterade de stora frågorna, demokratin, arbetslösheten, fascismen, litteraturen, sexualiteten. När de hade åldrats och grånat kom de tillbaka och såg Brecht på Stadsteatern. Det var också i torgets anda. Röda Torget hade det kallats en gång, då kampen stod het och det stundom kom blod i de röda fanorna. Nu var man etablerad. Visserligen hade gamla ”Sossen” försvunnit, men LO-borgen stod lugn och trygg i torgets fond, skulpturen på Mäster Palm och det väldiga Branting-monumentet påminde om svunna tider och varje Första maj samlades man och sjöng Internationalen.

Nu var det Busstorget som hade den viktigaste funktionen. De som bodde i Sollentuna och Gottröra tog sig en fika i Rotundan tillsammans med chaufförer och konduktörer i väntan på bussens avgång. Busstorget fick ett sista uppsving med långfärdsbussarna. Här tog vi emot och vinkade av släktingarna från Karlskoga och Virserum. Nu är det bara en trist parkeringsplats, som väntar på att väckas till liv. I Rotundan ligger en kinesrestaurang.

När Klas Fleming på 1630-talet byggde barnhuset på Norra Latins tomt var själva torget en sank äng och Klara sjö var inte bara en kanal. Här anlades trädgård och repslagarbana och en kägelbana i syfte att få in pengar. Barnen spann garn av lin och hampa till segelduk och gjorde luntor till kanoner. Deras lön var logi, kläder och mat, bröd, gröt, svagdricka, strömming, sill och torkad fisk.

Strax intill, på Folkets hus plats, byggdes ett cellfängelse för grova brottslingar. I källaren låg Rosenkammaren, där tredskande fångar kläddes av och hängdes upp så att deras fötter knappt nådde marken medan en iskall ”springkälla” sprutade vatten över deras ben. En natt i juli 1827 roddes de kvinnliga fångarna över från Långholmen till det nya Spinnhuset som hade inretts i en gammal textilfabrik vid Norra Bantorget.

Engelska kyrkan, som numera ligger i Diplomatstaden, uppfördes på 1860-talet vid Norra Bantorget. I hörnet av Vasagatan fick Stockholm sin andra gasklocka. Kvarteret har behållit namnet Klockan. Norra Latin, som ritades av Helgo Zettervall, togs i bruk 1880. Ferdinand Boberg var arkitekten bakom det s k  Carlbergska huset (1901), där LO flyttade in år 1926.

Gamla Folkets Hus invigdes 1901. Stora bryggeriet hade skänkt aktier för 100 000 kronor mot löfte att arbetarrörelsen skulle propagera för deras öl. De övriga bryggerierna protesterade och skänkte 120 000 kronor så att aktierna kunde återlämnas. Nya Folkets Hus (1963), ritat av Sven Markelius, byggdes såvitt bekant utan privata sponsorer.

Och hur var det med blodet i fanorna? Det var söndagen den 20 april 1902. 30 000 arbetare hade samlats i Lill-Jans för att demonstrera för allmän rösträtt. När de marscherade in mot staden möttes de gång på gång av ridande polis med svängande sablar. Många tusen lyckades ta sig fram till Norra Bantorget, där de allvarligaste sammanstötningarna förekom. Chefen för den detektiva polisen, Lars Stendahl, kom springande, slog runt sig med sin käpp och träffade en ung man i hvudet. Det är vad folk mindes bäst efteråt. Liksom att agitatorn Hinke Bergegren gick omkring och bad poliserna att arrestera honom. Men alla visste att han var god vän med polischefen. Däremot haffades den bitska Kata Dalström. Fyra demonstranter fördes till Sabbatsberg för att plåstras om och Stendahl fick resten av sitt liv heta ”Lasse med påken”.

 

observatoriet-anders-ribbefjord
Observatoriet – Foto: Andreas Ribbefjord

Någon gång på 1730-talet tog Pehr Elvius en promenad till
den höga sandkullen ovanför Kungsbacken i Drottninggatan.
Detta var platsen för ett stjärnkikeri tyckte han. Han var
kusin och elev till astronomen Anders Celsius, som
tillsammans med arkitekten Carl Hårleman byggde Sveriges
första observatorium i Uppsala 1741. Några år tidigare hade
Elvius blivit sekreterare i Vetenskapsakademin, där Hårleman
råkade vara preses. En annan ledamot, Claes Grill, direktör
i Ostindiska kompaniet, förskotterade pengar, Riksens
ständer skänkte material och så var arbetet igång. Varken
Elvius eller Hårleman fick uppleva invigningen av sitt verk
1753. Akademiens nye sekreterare Pehr Wargentin flyttade in
som Observatoriets förste föreståndare. Hans studier av
Jupiters månar var epokgörande. ”Älskad af landsmän och
högacktad av Utländningar”, skrev Stockholmshistorikern
Johan Elers. Kullen var länge avstängd för allmänheten,
astronomerna ville arbeta i lugn och ro. ”Den till i dag
väntade förmörkelsen uppskjuten till i morgon”, stod det en
gång på ett anslag vid grinden. Den närliggande delen av
Drottninggatan stenlades inte, för att inte instrumenten
skulle störas av skakningar från vagnarna. År 1931 flyttades
Observatoriet till Karlsbaderberget i Saltsjöbaden.

Vetenskapsakademiens ledamöter studerar Venupassagen år
1761. Modell gjord av Eva Rahmqvist i Observatoriet.

ODENPLAN

odenplan
I Lindhagenkommitténs stadsplaneförslag, som kom att kallas
Esplanadsystemet, är en bred boulevard ritad från
Lilljansskogen till en stor cirkelrund plats ungefär där S:t
Eriksplan ligger. Någon Odenplan hade man inte tänkt sig.
Trakten var en lantlig idyll med små gårdar och
trädgårdstäppor. På Observatoriekullens sluttning snurrade
Spelbomskans kvarnvingar, invid Upplandsgatan stod kvarnarna
Stora och Lilla Stampan och ner mot Kungstensgatan syntes
Stora Adam och Lilla Eva. Odengatan döptes 1885, men namnet
Odenplan blev inte officiellt förrän 1925. På hösten 1894
kom den första hästspårvagnen från Norra Bantorget, våren
därpå utsträcktes turen till Haga Södra om söndagarna. På
ett fotografi från 1902 är torget ännu en ödslig grusplan
med en affischpelare i centrum. Bebyggelsen har ännu inte
tagit fart. Då hade det nyligen beslutats att den ståtliga
Gustav Vasa-kyrkan skulle uppföras enligt ritningar av Agi
Lindegren. Den invigdes 1906 och blev Stockholms största
församlingskyrka med omkring 1500 sittplatser. När
tunnelbanans utbyggnad diskuterades 1940 höjdes röster i
drätselnämnden för att linjen borde gå direkt Fridhemsplan-
Norra Bantorget och inte ta en ”tidsödande omväg” genom
Vasastan. Men när beslutet kom fanns Odenplan med. 1952 gick
det första tåget.

År 1902 är Odenplan ännu en öde grusplats. Några ungdomar
har samlats kring affischpelaren och en polis iakttar
fotografen. Foto: Lars Larsson. (Stockholms stadsmuseum).

Oscar Halldin tog år 1898 ett antal ballongbilder över
Stockholm. Odenplan och den lilla planteringen Sippan väster
därom är utlagda, men Gustav Vasa-kyrkan har ännu inte
börjat byggas. (Stockholms stadsmuseum).


 

ODENPLAN

Trakten kring Odenplan var länge rena bondvischan.

När August Strindberg var sju år (1856) flyttade familjen ut från det centrala Klara till en malmgård på Norrtullsgatan med åkermark, stor trädgård, stall och ladugård. Den nyblivne skolgossen tyckte att det var som ett sommarnöje året om. De flyttade senare till Stora Gråbergsgatan (Upplandsgatan) strax norr om Sabbatsberg, men även det var en lantlig trakt med tobaksodlingar, små stugor, trädgårdstäppor bakom plank och svin som grymtade i stiorna. Hans lekplatser var backarna kring väderkvarnrna. De stod tätt, Stora Adam och Lilla Eva, Stora och Lilla Stampan, Spelbomskan. Hans lekkamrater var mjölnarnas och kogubbarnas söner. Här fick den blivande författaren sina första naturupplevelser, bergklintarna och ängarna ner mot vattnet hade kvar sin skärgårdskaraktär. Över den norra delen av nuvarande Vasaparken låg Bergianska trädgården med sin blomsterprakt.

Visserligen hade den norra tullporten en gång legat vid skärningen Karlbergsvägen-Norrtullsgatan, men det här var ändå ingen knutpunkt. Bondfororna från Uppland föredrog att ta vägen över Ynglingagatan mot Sveavägen. Inte ens när den nya esplanaden ritades räknade Lindhagens kommitté med ett torg här.

Det var stockholmarna själva som fattade avgörandet. Varje helg kom de i tusentals vandrande nerifrån staden på väg ut mot Haga med filtar, matsäckskorgar och gitarrer. På hösten 1894 kom den första hästspårvagnen upp från Norra Bantorget. Våren därpå utsträcktes turen till Haga Södra om söndagarna, år 1904 blev linjen elektrifierad.

När bebyggelsen kom igång i seklets början uppfördes mastodontiska hyreshus i väldiga kvarter med spröda namn som Gullvivan och Blåklinten, ett minne av Bergianska trädgården. Kvarteret Sippan, som blev park, har i alla tider varit en tillflyktsplats för Vasastans A-lagare. I kvarteret Syrenen, därbakom, byggdes Gustav Vasa-kyrkan, ritad av Agi Lindgren och invigd 1906. Med 1500 sittplatser blev den Stockholms största församlingskyrka. Fullsatt till sista plats var det den 6 november 1969, då Duke Ellington gav en konsert där tillsammans med Alice Babs.

Odenplan betraktades länge som en utkant av staden. När drätselnämnden år 1940 diskuterade tunnelbanans utbyggnad var det flera ledamöter som ansåg att linjen borde gå direkt från Fridhemsplan till Norra Bantorget och inte ta en ”tidsödande omväg” genom Vasastan. När beslutet fattades fanns ändå Odenplan med. Det första tåget gick 1952.

De s k 40-talisterna sökte sig till Vasastan när de satte bo på 1960-talet. Trakten fick en ny prägel med dagis, kvarterskrogar och små lustiga butiker. I dag är det deras barn som har tagit över, livet kring Odenplan tycks ha blivit trendigare, det gamla ölsjappet Tranan är en av stans populäraste innekrogar.

Och stadsplanerarna är mycket försiktiga med sina linjaler när de kommer hit. För här finns stadens mest energiska miljöaktivister.

OPERAKÄLLAREN

”Andra källare hava sina vissa kunder, sin särskilda
samhällsklass, men Operakällaren emottager folk av nästan
alla samhällsklasser”, skrev August Blanche 1860. ”Dock
måste vi undantaga det täcka könet, som ännu icke blivit så
emanciperat, att det kan stiga ditin.” Tjugo år senare var
mycket förändrat. Enriset hade sopats ut. Det hade blivit
dukar på alla bord utom på ett (för drickande gäster).
”Källaren dog och den fina restauranten föddes”, skrev
krönikören Claes Lundin. Det var Operakällarens ”mästare”
Bengt Carlsson, den legendariske ”lagman Bengt”, som gick i
spetsen för nyordningen. Fruntimmer var dock fortfarande
sällsynta, konstaterades det. Gästerna var huvudsakligen
”bättre folk av mankön”. På söndagarna tittade herrarna in
och tärde ”salta biten” och ett glas öl utan att ta av sig
hatt och rock. Rockvaktmästare hade införts, men det var
inte populärt. Gamla ”Opris” slog igen på nyårsafton 1892
inför operahusets rivning, men återuppstod redan 1895. Oscar
Björcks målningar av satyrer och lättklädda nymfer väckte
våldsamma protester bland moralivrarna. Oscar II kom och
tittade och tyckte att man ”möjligtvis kunde be Björcken
låta vassen växa lite till”.

operakallaren-p10100081

Det dröjde länge innan kvinnor var välkomna på Operakällaren
och Ferdinand Tollins litografi från 1840-talet är befolkad
av enbart herrar, sånär som på en korggumma som försöker
sälja något vid bordet t.h. Mannen i den ljusa rocken vid
bardisken är konstnären själv
.

Nya Operagrillen efter ombyggnaden på 1890-talet.
(Stockholms stadsmuseum).

RÖDA BERGEN
roda-bergen-flickrcom
Röda bergen – Flickr.com – Nedan t h Röda bergens skapare Per Olof Hallman

Utan att ta hänsyn till naturen hade Esplanadsystemet från 1866 lagt ett rutnät över staden med raka gator och stora
kvartersblock, som reglerades av en mycket strikbyggnadsstadga. Vid sekelskiftet kom reaktionen. En ”romantisk” våg gjorde sig gällande, där man strävade efteren anpassning till terrängen i ett mera småskaligt byggande med låga hus och svängda gator. Den nya staden är ett nytt sätt att leva, hävdade arkitekten och stadsplaneraren Perroda-bergen-per-olof-hallman Olof Hallman, som var den drivande kraften i den nya
rörelsen. Han ville skapa en intim närmiljö med öppna planterade gårdar. Den nya stadsplanelagen från 1907, som tillät lokala avsteg från den tidigare byggnadsstadgan, underlättade hans arbete. Han planlade Lärkstaden, Röda Bergen, kvarteren kring övre Upplandsgatan samt Helgalunden och Blecktornsområdet på Söder. Under fem år på 1920-talet var han Stockholms stadsplanedirektör och hade mycket stor
betydelse för stadens utveckling. Det ansågs dock att hans privatpraktik inkräktade på tjänsten och han fick inte förnyat förordnande. Han upprättade stadsplaner försjuttiosex orter i Sverige och kallades ”riksbyggmästaren”.I Röda Bergen fick bostadskooperationen sitt första fäste genom Stockholms kooperativa bostadsförening, senare HSB, vars grundare Sven Wallander fortsatte Hallmans arbetegenom att rita flera av husen i området.
Rödabergsgatan fotograferad från Torsgatan av Axel Malmström
år 1928. (Stockholms stadsmuseum).

RÖRSTRANDSGATAN

En infödd stockholmare av äldre årgång uttalar ofta
Karlbergsvägen, Norrtullsgatan och Rörstrandsgatan med
betoning på första stavelsen, trots att trycket rätteligen
bör ligga på andra ledet. ”Rör” betyder här vass, som
antagligen växte i riklig mängd vid stranden, när Magnus
Ladulås skänkte marken till Klara kloster. På 1600-talet
byggde Mårten Wewitzer – adlad Rosenstierna som tack för
sina frikostiga lån till staten – Rörstrands slott, som
fortfarande står kvar, sammanbyggt med Filadelfia.
Porslinsfabriken startade 1726 och flyttade 200 år senare.
Till en början kunde man bara bränna i koboltblått.
Produktionen förfinades under konkurrens med Marieberg och
det importerade kinesiska porslinet. Bruket ägde ett
omfattande markområde, som styckades och såldes till
spekulativa byggmästare, vilka hårdexploaterade tomterna.
Birkastan fick Stockholms mest befolkningstäta kvarter. Den
vanliga lägenhetstypen var ett rum med kokvrå och sovalkov,
gårdarna var små och mörka. Kritiken blev frän: ”Gatorna
erbjuder samma trista anblick som husen som kantar dem”,
skrev en tidning 1909. På 60-talet flyttade ungt folk in i
de gamla husen. De många små butikerna och serveringarna
bidrog till att göra gatorna levande.
På en färglitografi från 1880-talet bolmar rökarna från
porslinsfabriken, som ännu är omgiven av en lantlig miljö.
(Stockholms stadsmuseum).

REGERINGSGATAN

malmskilnadsgatanmastersamuelsgatan1
Malmskillnadsgatan-Mäster Samuelsgatan – Foto: Peter Gullers

Regeringsgatan fick sitt namn efter drottning Kristinas
förmyndarregering, Drottninggatan efter henne själv.
Brunkebergsåsen, Malmen, skilde dem åt, vägen på krönet kom
att kallas Malmskillnadsgatan. Regeringsgatan på den Östra
Malmen ansågs länge vara aningen finare än Västra Malmens
huvudgata. Den började vid det fashionabla Malmtorget
(Gustav Adolfs torg) och fram till Hamngatan var den höjden
av elegans med adelspalats och burgna borgares hus rad i
rad. Därefter sjönk standarden snabbt för att nå riktigt
djupt hos ”skitbärarkäringarna” vid det illaluktande
Träsktorget (Eriksbergsplan). Under 1800-talet var
Regeringsgatan den fina affärsgatan. Joseph Lejas
Pariserbazar nere vid Jakobsgatan, embryot till NK, angav
tonen. Längre upp kom butiker med glas, porslin, juveler och
naturtrogna konstgjorda blommor. Där fanns ett par av stans
bästa kryddbodar, Eisens och Pripps, och så naturligtvis
Bergs och Filips konditorier. Elegantast av dem alla var
Sidenhuset, som öppnade i hörnet av Hamngatan 1910. Intill
David Bagares Gata låg National-Palatset, där det började
dansas redan 1910. Nalen kan knappast kallas elegant, men
genom den musik som spelades där och med Topsy Lindbloms
originella marknadsföring gick ”Gata Regerings 74 va
adressen!” till historien.

nalen-19611
De nya dansstilarna och den nya musiken kom först till
Nalen, där det mellan varven kunde predikas frälsning och
informeras om preventivmedel. Foto: Peter Gullers 1961.

STADSBIBLIOTEKET

stockholms-stadsbibliotek-andreas-ribbefjord
Stadsbiblioteket – Foto: Andreas Ribbefjord

Under 1900-talets två första decennier gick Odengatan på en
betongbro över Sveavägen. När Sveavägen fylldes ut och
breddades, begravdes bron och den ligger där fortfarande
under gatukorsningen. Den lantliga gatan med sina skjul och
små kåkar fick vid mitten av 20-talet en storstadsprägel.
Två monumentala byggnader uppfördes samtidigt.
Handelshögskolan, ritad av Ivar Tengbom, stod klar 1926.
Stadsbiblioteket, Gunnar Asplunds skapelse, togs i bruk två
år senare. Kuben med cylindern på toppen förebådade
funktionalismen, men huset hade samtidigt klassicistiska
drag. Många var kritiska mot stilblandningen. Men de flesta
var stolta och imponerade och barnen var förtjusta i
sagorummet med Nils von Dardels ”Jon Blund”. En samtida
guideboksförfattare berättade att ”biblioteket står öppet
för stockholmare av alla stånd, åldrar och bildningsgrader”
och här kunde han gå direkt till hyllorna och välja ut de
böcker han önskade. Allt fanns dock inte. Vid mitten av
1930-talet censurerades Erik Asklunds ”Fanfar med fem
trumpeter”, Jan Fridegårds ”Lars Hård” och Agnes von
Krusenstjernas böcker om fröknarna von Pahlen.
”Grislitteratur”, sa förstebibliotekarien enligt Arnold
Ljungdahl, själv tjänsteman vid biblioteket, i romanen
”Farväl till Don Juan”.
Stadsbiblioteket under byggnad 1925. Den stora cylindern är
centrala utlåningshallen och i kuben därunder ligger
läsesalarna med facklitteratur. (Stockholms stadsmuseum).
”Hela lagret slutförsäljes då huset skall rivas” stod det på
skylten över skoaffären i hörnet av Odengatan och Sveavägen.
Snart skulle stadsbiblioteket börja byggas. Foto Wilhelm
Lamm. (Stockholms stadsmuseum).

STUREPLAN

stureplan
Stureplan i snö – Foto KW Gullers/Nord mus


stureplan-44-kw
Stureplan 1944 – Foto: KW Gullers

Med en rösts majoritet i stadsfullmäktige fick Albert
Lindhagen år 1877 igenom sitt förslag att anlägga Birger
Jarlsgatan och dra ner Sturegatan till ett möte med
Biblioteksgatan. ”Vid skärningspunkten ligger den prydliga
Stureplanen, ett av åttiotalets vackraste påhitt”, skrev
Stockholmskrönikören Claes Lundin. År 1883 byggdes Helgo
Zettervalls Hotel Anglais, rivet på 1950-talet. Sturebadet
var klart ett par år senare. Det tillkom på initiativ av
läkaren Carl Curman, som inte bara var en hälsoprofet utan
också hade estetiska ambitioner. Fasaden var en
efterbildning av Vendramin-Calgeri-palatset i Venedig.
Lundbergs varuhus, det blivande NK, byggdes i vinkeln vid
Biblioteksgatan 1898 (”Johnsonlinjens hus”). Då var redan
traden Sturegatan-Birger Jarlsgatan Stockholms populäraste
”snobbränna” och Stureplan, där Rudolf Norgren sålde
tidningar under ”Svampen” (uppförd 1937), var stadens
mötesplats. När högertrafiken infördes 1967 försvann
spårvagnar och människor, men bilarna blev kvar. År 1989
invigdes Sturegallerian i det ombyggda Bångska huset, som
hade uppförts 1882. Innanmätet hade blivit ett köpcentrum i
postmodern form, en labyrint av gränder med eleganta
butiker. I maj 1990 avtäcktes den nya ”Svampen” ute på
Stureplan.

sparvagn-pa-sturegatan
Spårvagn på Sturegatan omkring 1900

stureplan-1902

Stureplan 1902

stureplan-johnsonhuset

Stureplan med Johnsonlinjens hus rakt fram. Ivar Tengboms
ombyggnad 1919-20, då stora förändringar gjordes bl.a. i
fasaden, har ännu inte ägt rum. (Stockholms stadsmuseum).

stureplan-anglais-2
Gamla Anglais, tämligen nybyggt, på 1890-talet. Birger
Jarlsgatan var ännu inte klar och Kungsgatan hade inte
sprängts fram till Stureplan. Foto: Selma Jacobsson.
(Stockholms stadsmuseum).

STUREPLAN
Stureplan har börjat återhämta sig. Det tog nästan trettio år. När högertrafiken kom och spårvagnarna försvann den 3 september 1967 tycktes torget ha spelat ut sin roll. Det gjorde inte längre tjänst som väntplats och mötesplats.

 

Liksom Norrmalmstorg har Stureplan fått en ordentlig ansiktslyftning – det är samma arkitektgrupp som har utfört dem båda – och nu står människor mitt på piazzan och pratar med varandra och en tät ström av promenerande, med starkt inslag av Östermalm, korsar torget, till och från Birger Jarlsgatan, Kungsgatan, Sturegatan, Biblioteksgatan.

Nostalgikerna påpekar visserligen förtrytsamt att kolportör Rudolf Norgrens tidningsstånd under Svampen är borta, men där finns ju telefoner i stället. De säger sig sakna restaurang Regnbågen trots att de aldrig gick dit. Men Sturehof serverar fortfarande utmärkta sotare. Fröjds herrkläder är ett minne blott liksom Grafströms kaffehandel, men butikerna i Sturegallerian är å andra sidan ett avsevärt tillskott.

Vem som helst kan hålla med om att Sten Hellberg borde stå ute på trottoaren och hälsa välkommen till Brända Tomten, att gamla Anglais-huset inte borde ha rivits och att de individer som stängde biograferna Spegeln och Sture borde få tillbringa en bra stund vid skampålen.

Det var Albert Lindhagen, den driftige stadsplaneraren, som år 1877 med en rösts övervikt i stadsfullmäktige fick igenom sitt förslag att anlägga Birger Jarlsgatan och dra ner Sturegatan till ett möte med Biblioteksgatan. Det tog sin tid eftersom juveleraren Christian Hammer, som ägde de s k Hammerska rucklen i kanten av Berzelii Park, vägrade att avstå sina tomter och krävde att den gamla Träskrännilen skulle grävas upp till en kanal mellan Brunnsviken och Nybroviken.

Det kanske också hade varit trevligt, men Albert Lindhagen fick sin vilja igenom, och flanörer som Hjalmar Söderberg och Daniel Fallström kunde träda ut i ”snobbrännan”, Sturegatan – Stureplan – Birger Jarlsgatan – Nybroplan.

Helgo Zettervall byggde Hotel Anglais i början av 1880-talet. Några år senare kom Sturebadet, på initiativ av läkaren och hälsoprofeten Carl Curman, som lär ha tänkt sig att kolarbetarna från Värtan skulle titta in och tvätta sig rena innan de fortsatte hem.

Stockholmskrönikören Claes Lundin skrev om det nya torget: ”Vid skärningspunkten ligger den prydliga Stureplanen, ett av åttiotalets vackraste påhitt”.

Som ett fartyg som stävar upp mot torget ser ”Johnsonlinjens hus” ut i vinkeln mellan Biblioteksgatan och Birger Jarlsgatan. Det byggdes för Lundbergs varuhus år 1898 och var Stockholms största detaljhandelsföretag. Det blev sedermera NK och flyttade 1915 över till Hamngatan.

Sturegallerian, den nya tidens varuhus, invigdes år 1989 i det Bångska huset, som då var mer än hundra år gammalt. Året därpå ställdes Svampen upp på sin nuvarande plats, men det tog nästan halva 90-talet innan människorna började hitta tillbaka och Stureplan återigen kunde betraktas som stadens centrum.
 

Visserligen fanns en bro mellan Vasastan och Kungsholmen
inritad redan i stadsplaneförslaget 1866, men diskussionerna
var oändliga och besluten satt långt inne. En decembermorgon
1898 kantrade en roddbåt med 22 arbetare på väg till
Rörstrand. Fem man drunknade. Det påskyndade i någon mån
beslutet om en bro, men det dröjde ändå åtta år innan den
kunde invigas. Mellan Torsgatan och Rörstrandssjön hade
Atlas verkstäder köpt mark och byggt i början av 1870-talet.
Med 610 arbetare var det den största verkstaden i Stockholm.
Man satsade på järnvägsvagnar, men det visade sig vara en
felspekulation. Man byggde emellertid sju ångspårvagnar, som
åren 1887-1901 trafikerade sträckan Slussen – Hornskroken. I
fortsättningen övergick Atlas till gjutjärnstillverkning. År
1927 flyttade verkstäderna till Sickla och i rekordfart
byggdes stora, kompakta bostadskvarter på den gamla
verkstadstomten. Liksom på Rörstrandssidan var lägenheterna
små och mörka. Popplar planterades på de smala förgårdarna,
de blir höga och ståtliga utan att breda ut sig. Vid mitten
av 30-talet byggdes bron om och breddades från 18 till 24
meter. Under brobanan reserverades utrymme för den kommande
tunnelbanan.
S:t Eriksplan på 1920-talet innan Atlas verkstäder hade
flyttat. Nya bostadskvarter växte därefter upp i rekordfart,
mest smålägenheter bebodda av ungkarlar och självförsörjande
damer, enligt Sigfrid Siwertz. Foto: Axel Sjöberg.
(Stockholms stadsmuseum).

SABBATSBERG

Valentin Sabbat hette en krögare som i början av 1700-talet
öppnade ett värdshus på berget, som sedan har burit hans
namn. Hans efterträdare hade turen att hitta en surbrunn på
tomten. Att kurera sig vid en hälsobrunn var på modet, även
om hälsovården kanske var en bisak. Man umgicks och lyssnade
på musiken. Vid Surbrunn på Surbrunnsgatan kunde det gå
ganska vilt till och vid Djurgårdsbrunn var det elegantare
än vid Sabbatsberg, där även fattiga och tjänstefolk togs
emot. Dessa fick dock inte dricka samtidigt som gäster av
”stånd och värde”. Intill kuranstalten byggde staden 1756
ett fattighus, Nicolaihuset, som ännu står kvar. Därefter
kom Klarahuset och Katarinahuset, det senare i gamla
värdshuset. Fattighusen ute i församlingarna var
överbelagda, byggnaderna ofta nerslitna, och det fanns en
ambition att samla alla fattiga vid Sabbatsberg. Där
Rådmansgatan möter Dalagatan låg en gammal malmgård med kor,
ruddamm och lusthus. Området lämpade sig för det sjukhus som
Stockholm behövde och 1879 invigdes ”Sabb”, som efter en
mängd utbyggnader blev Skandinaviens största sjukhus med 600
patienter. Vid årskiftet 1993-94 gick Sabbatsberg in i en ny
epok, då det blev närsjukhus i privat regi med s.k. lättakut
och dagkirurgi och med endast ett tiotal vårdplatser.

Det låg många patienter i samma sal på gamla ”Sabb” som den
här bilden visar. Foto: Axel Malmström 1901. (Stockholms
stadsmuseum).

 

STUREPLAN
Stureplan har börjat återhämta sig. Det tog nästan trettio år. När högertrafiken kom och spårvagnarna försvann den 3 september 1967 tycktes torget ha spelat ut sin roll. Det gjorde inte längre tjänst som väntplats och mötesplats.

 

Liksom Norrmalmstorg har Stureplan fått en ordentlig ansiktslyftning – det är samma arkitektgrupp som har utfört dem båda – och nu står människor mitt på piazzan och pratar med varandra och en tät ström av promenerande, med starkt inslag av Östermalm, korsar torget, till och från Birger Jarlsgatan, Kungsgatan, Sturegatan, Biblioteksgatan.

Nostalgikerna påpekar visserligen förtrytsamt att kolportör Rudolf Norgrens tidningsstånd under Svampen är borta, men där finns ju telefoner i stället. De säger sig sakna restaurang Regnbågen trots att de aldrig gick dit. Men Sturehof serverar fortfarande utmärkta sotare. Fröjds herrkläder är ett minne blott liksom Grafströms kaffehandel, men butikerna i Sturegallerian är å andra sidan ett avsevärt tillskott.

Vem som helst kan hålla med om att Sten Hellberg borde stå ute på trottoaren och hälsa välkommen till Brända Tomten, att gamla Anglais-huset inte borde ha rivits och att de individer som stängde biograferna Spegeln och Sture borde få tillbringa en bra stund vid skampålen.

Det var Albert Lindhagen, den driftige stadsplaneraren, som år 1877 med en rösts övervikt i stadsfullmäktige fick igenom sitt förslag att anlägga Birger Jarlsgatan och dra ner Sturegatan till ett möte med Biblioteksgatan. Det tog sin tid eftersom juveleraren Christian Hammer, som ägde de s k Hammerska rucklen i kanten av Berzelii Park, vägrade att avstå sina tomter och krävde att den gamla Träskrännilen skulle grävas upp till en kanal mellan Brunnsviken och Nybroviken.

Det kanske också hade varit trevligt, men Albert Lindhagen fick sin vilja igenom, och flanörer som Hjalmar Söderberg och Daniel Fallström kunde träda ut i ”snobbrännan”, Sturegatan – Stureplan – Birger Jarlsgatan – Nybroplan.

Helgo Zettervall byggde Hotel Anglais i början av 1880-talet. Några år senare kom Sturebadet, på initiativ av läkaren och hälsoprofeten Carl Curman, som lär ha tänkt sig att kolarbetarna från Värtan skulle titta in och tvätta sig rena innan de fortsatte hem.

Stockholmskrönikören Claes Lundin skrev om det nya torget: ”Vid skärningspunkten ligger den prydliga Stureplanen, ett av åttiotalets vackraste påhitt”.

Som ett fartyg som stävar upp mot torget ser ”Johnsonlinjens hus” ut i vinkeln mellan Biblioteksgatan och Birger Jarlsgatan. Det byggdes för Lundbergs varuhus år 1898 och var Stockholms största detaljhandelsföretag. Det blev sedermera NK och flyttade 1915 över till Hamngatan.

Sturegallerian, den nya tidens varuhus, invigdes år 1989 i det Bångska huset, som då var mer än hundra år gammalt. Året därpå ställdes Svampen upp på sin nuvarande plats, men det tog nästan halva 90-talet innan människorna började hitta tillbaka och Stureplan återigen kunde betraktas som stadens centrum.

SANKT ERIKSPLAN

Annonser

3 svar to “Norrmalm 2”

  1. Mette L said

    Hej!

    Det här är lite av en longshot men här finns ju mycket om historien kring stureplan – Jag är på jakt efter historia kring kvarteret humlegården 57 – Hedwalls gamla Hotell Eden, sedermera Lydmar- numera Vattenfall. Jag är arkitekt och arbetar med huset – dess plats i modern stockholmshistoria tycker jag är intressant men det har varit svårt att hitta information. Vet någon vart det kan finnas eller är det någon som vet nåt utöver det som går att finna på stadsmuseet? Anekdoter, bilder etc

    tacksam för hjälp!

    Mette

    • Hej!
      När det gäller just Embassy/Eden/Lydmarhuset, kan Jazzdocenten Jan Bruer möjligen bidra liksom filmaren Anders Wahjgren. Min syster Brittmari Jondal kan säkert berätta om Holger Rosenquist och hans dansstuio och bostad i huset. Tror att Holger var den ende som bodde där. Du hittar samtliga i telefonkatalogen. Lycka till!
      Mats Werner

  2. Mette L said

    tack!

    Då har jag lite att bita i!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: