Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for februari, 2008

Paus

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCThu, 28 Feb 2008 02:25:25 +0000 26, 2007

Nu tar jag paus från bloggen ett tag medan jag installerar den nya laptopen och routern. Mitt största problem är styrplattan, som jag inte använt så mycket tidigare. Det är en kraftfull och inte särskilt vacker japan, men den har fått mycket beröm för sitt innanmäte. Vi ses om nåra dar igen.

fujitsu-2.jpg

Posted in Tankar | Leave a Comment »

Meddecin meddesamma

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCTue, 26 Feb 2008 07:20:55 +0000 26, 2007

Snuviga och snoriga var min barndoms vintrar. Så här i efterhand undrar jag om det inte borde betecknas som kronisk snuva. Kanske kunde det ha botats. Men ingen läkare tittade på mig. Alla ungar snorade om vintern. Det hörde till. Ibland slog febern till och man fick stanna hemma nåra dar och försöka kurera sig med honungsvatten och emservatten. Dunderkuren var glödgad honung. Morfar var ju biodlare. Honung var universalmedlet för de flesta krämpor.

Ända upp i 70-årsåldern var Albyl och Alvedon de enda mediciner jag kände till. Det är annorlunda nu. I går var jag på apoteket och gjorde mitt uttag.  De är tolv stycken till ett värde av 3 217:50 och med en vikt på 1 kilo och 38 gram. Detta ska jag pumpa i mig under tre månader. Det är helt sanslöst. Vad skulle hända om jag gav fan i alltihop? Kanske skulle jag inom kort tuppa av. I höstas tog plötsligt Enalaprilen slut. Det är en medicin man tar ”för hjärtat”. Antagligen hade jag blivit felexpedierad. I stället för att genast springa till vårdcentralen och be dr Per om ett nytt recept bestämde jag mig för att vänta i två veckor tills jag skulle in på mitt Waranprov. Efter nåra dar rusade pulsen upp till långt över 100 så fort jag tog nåra steg över golvet, hjärtat började fladdra. Det tog ytterligare ett par veckors medicinerande innan mina värden var normala igen.

Mina astmamediciner skulle jag kanske kunna skippa. Jag har inte haft nåra besvär på flera år. Bricanylen har jag inte använt på länge, men jag tar pliktskyldigast mina puffar av Pulmicort och Servent morgon och kväll. De är de dyraste medicinerna. 180 doser Serevent kostar 846:50. Det blir 4:70 per puff. Pulmicort är lite billigare 3:40 per puff. Lyckligtvis har jag frikort som räcker för ytterligare ett uttag.

För er som inte har haft anledning att besöka doktorn på ett tag kan jag tala om att de gula receptlapparna är ett minne blott. Numera skriver han in recepten på datorn och sen går du bara till apoteket och presenterar dig. Och när du fått dina mediciner  blir recepten utprintade på ett A 4-ark. I mitt fall var det två stycken – fullskrivna.

Receptarien på Renen såg smått imponerad ut. Eller kanske var det medlidsam.

Posted in Ålderdom | 2 Comments »

Rapport från våren

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSun, 24 Feb 2008 06:06:47 +0000 26, 2007

Vårvindar friska leka och viska lundarna kring likt älskande par…” Jo, jag tackar jag. Tjuter och dånar, det är vad vårvindarna gör. På väg till Konsum i går höll jag på att lyfta som ”Karlsson på taket”. Visste ni att den där vårvisan heter ”Den stackars Anna”? Nu vet ni det, men vem Anna var och varför det var synd om henne har jag inte den blekaste aning om. Julia Nyberg hette damen som skrev den. Hennes signatur som poet var Euphrosyne.

julia-nyberg.gif

Det blev alltså ingen vinter. Hösten pågick fram till den 15 februari. Därefter uppträdde ett årstidsvakuum och i dag, denna söndagmorgon, har våren börjat. Kl 05.30 är det +4 grader och frampå dan lär det bli uppåt 10.

”Der Wunsch nach einem Partner ist bei den meisten Menschen im Frühling stärker”,  påstår Wikipedia. Jaså, minsann? Inte bei mir. Jag tycker det är ganska skönt att få avnjuta våren ensam. Stiga upp kl 2, äta frukost kl 3, gå ut och titta på snödroppar kl 7. Ingen partner skulle ställa upp på det programmet.

”Våren är kommen. På sina kransar ängarna binda. Himlen är blå..” Vet inte hur det är med det. Här på Nytorgsgatan är himlen än så länge svart och månen är gömd.

Jag försökte höra Gene Autry sjunga ”When it´s springtime in the Rockies” men han malde på med ”Here comes Santa Claus”, så han är dåligt uppdaterad. Ska försöka hitta Ernst Rolf. ”För din vår är min vår och alla vackra flickors vår.”

Ingen Frühjahrsmüdigkeit här som ni märker. Snarare nån slags berusning.

Posted in Sång och musik | 2 Comments »

Självbiografi?

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCFri, 22 Feb 2008 05:29:08 +0000 26, 2007

– Den här bloggen kan bli din självbiografi, sa Hans-Ingvar när jag träffade honom på Seniorernas årsmöte.

Nej, nej! Jag värjer mig för tanken. Självbiografi – det låter så fruktansvärt pretentiöst. Helst skulle jag vilja använda bloggen som de flesta andra, berätta om vad jag varit med om i dag, vad som har hänt. Men jag är aldrig med om nånting, det händer ingenting och så glimtar en minnesbild fram och så sitter jag där och låter fingrarna löpa. Men självbiografi är det inte.

För övrigt är jag misstänksam mot hela genren. När jag läste Buster von Platens böcker kunde jag gång på gång upptäcka att han mindes fel, om han inte direkt ljög, som exempelvis med historien om sparkstöttingen.

När jag reste till USA första gången på våren 1947 bad Lucke Bonnier att jag skulle ta med mig en sparkstötting till en kille på Reader´s Digest. Han hade blivit förtjust i detta märkvärdiga fortskaffningsmedel när han var på besök i Sverige och tyckte att det borde passa i backarna i Pleasantville. Att förklara för tullen I New York vad det var jag ville föra in var inte det lättaste denna aprildag, men det gick och sen låg sparkstöttingen i mitt rum på Christopher Street tills den hämtades av ett bud från Reader´s Digest nån gång mitt i sommaren. 

Nu skriver Buster att det var han som hade med sig sparkstöttingen. Han stal den från mig. Han ljög helt enkelt. Jag berättade detta för Lucke, när jag träffade honom för nåra år sen och hans lakoniska kommentar var: ”Typiskt Buster!”

Hur det gick till när vi fick ny redaktionschef efter Sten Hedman skulle jag gärna vilja berätta om, för där var jag ordentligt inblandad. Men minnet är för dåligt och de anteckningar jag förde den gången kastade jag efter ett par år för hela proceduren var så olustig.

Det var en söndagkväll vill jag minnas. Jag satt vid den bortre kortändan av bordet – kan jag ha varit nattredaktör? – när David Bonnier kom in.

– Dom vill ha Sven Sörmark, sa han.

Vi reste borst som en man. Inte för att vi kände Sven Sörmark, men nån av familjen Bonniers hejdukar skulle inte få tränga sig in på Dagens Nyheter. Ett krismöte sammankallades. Vi ringde Kalle Wall och hela sällskapet gick till Gillet. Varför vi inte kunde ha mötet på DN förstår jag inte. Var vi rädda för att väggarna skulle ha öron? Nej, antagligen behövde vi ha ett glas i handen för att lugna ner oss.

Det var kanske redan då som vi bestämde oss för att ta kontakt med Gunnar Arvidsson i Paris.

I de dagarna gick min gamla vänskap med Gunnar Gunnarsson förlorad. Han var uppriktigt ledsen över att vi hade förbigått honom. Ingen av oss hade föreställt sig att han hade nåra förhoppningar på att efterträda Hedman.

Jag tror att det var Snosse som ringde Arvid och berättade att han var vår kandidat och jag sökte upp Åke Bonnier och bad om hans hjälp att stoppa Sörmark. Resultatet blev att jag kallades upp till Huss som frågade om jag själv aspirerade på posten.

– Aldrig med min fot, sa jag – eller nåt liknande.

Slut nu med det ”självbiografiska”.

När jag tittar in i andra bloggares dagböcker blir jag förvånad över vilka banaliteter de ödslar ord på. Tjejer skriver om sin fnasiga hy, om hur svårt det är att gå ner i vikt, hur äcklig kebaben var som de åt i går, hur trevligt det ska bli att ha fest med kompisarna på lördag. Inte ens Bodil Malmsten får det att gnistra och spraka, där hon mal på om sina vedermödor att sätta upp sin pjäs, och Carl Bildt, som ju faktiskt är med om en hel del och träffar en massa intressanta människor, han är uppriktigt sagt ganska tråkig. Han skulle behöva en ghost writer. Slå sig ihop med Bodil kanske.

Nej, dagbok ska det här inte bli. Inte heller självbiografi. Det får bli vad det blir när jag sätter fingrarna på tangentbordet. Nåra strödda minnen. Nåra enkla reflexioner.

Posted in Minnen | 1 Comment »

Hamburgerkungen

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCTue, 19 Feb 2008 15:34:23 +0000 26, 2007

Sten Sture Modéen var 25 år när jag träffade honom på hösten 1945. Han hade tänkt bli skådespelare liksom sin farbror Thor, inte i samma fack kanske, mera åt första älskare-hållet. Nu hade han just återvänt från Hollywood, där han förgäves hade gått och knackat dörr i de stora filmbolagen.

Schamyl Bauman höll på att spela in ”Hotell Kåkbrinken” i ateljén på Lästmakargatan. Det var för Irene Söderbloms skull jag gick dit. Hon var Gösta Bernhards tjej och hans dragspelande primadonna på Casino. Nån vidare skådis var hon inte men hon var blond och snygg och nu hade hon fått en huvudroll mot Karl Arne Holmsten.

Där satt Sten Sture Modéen i ett hörn och väntade, som är det mesta man gör i en filmateljé, om man inte är fotograf eller regissör. Vi kom i snack och han berättade att han hade fått ett extraknäck på Radiotjänst, han gjorde ett önskeprogram på söndagmorgnarna för folk som låg på sjukhus. Jag sa att jag hade jobbat en del med radio och då föreslog han att jag skulle hänga med på söndan.

Så på söndagmorgonen satt jag där igen på Kungsgatan 8. Sten Sture läste brev och killen i kontrollrummet la på grammofonskivor. Vi hade pratat om att vi kanske kunde hålla nån liten dialog, men det blev inget av den där söndan, inte nån annan heller för den delen, för programmet las snart ner.

Men Sten Sture saknade aldrig idéer. I USA hade han upptäckt hamburgarna, det borde vara nånting för Sverige. Om du är gammal nog att komma ihåg serien Karl Alfred så kommer du också ihåg hans lille kompis Frasse.

frasse.gifEn rund liten goddagspilt med borstig mustasch och kubb. Han käkade  ständigt parisare, men att det inte var parisare, det kunde var och en se, för såna ska  ha ett stekt ägg ovanpå. I själva verket var det hamburgare, men det var en okänd delikatess i Sverige.

Schamyl Bauman var inte bara filmregissör. Han var också restaurangman, han ägde två trevliga små krogar som hette Papegojan och Flustret. Schamyl var naturligtvis den finansiär vi behövde för att starta hamburgerrevolutionen.

Och han tände direkt. Men han varnade oss för att det kanske inte skulle bli så lätt att få tillstånd, myndigheterna var så kinkiga. Och han hade så rätt. Hälsovårdsnämnden, eller vilken nämnd det nu var, sa blankt nej. Det var fullkomligt otänkbart att man skulle få stå och laga mat i gästernas åsyn.

Så föll den goda idén och det skulle dröja ända till 1973, innan hamburgaren började sitt segertåg i Sverige.

Men tänk om… Man skulle ha kunnat bli en storfräsare som den där Lederhausen.

Nej, antagligen hade vi fått stå där och vänt biffar medan Schamyl håvat hem kosingen.

Och vad hände med Sten Sture då? Ja, han fick nåra små filmroller, ett par om året som mest, fram till 1968. På hösten 2000 dog han.

 

 

 

Posted in Minnen | 1 Comment »

Matiné på Flamman

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCTue, 19 Feb 2008 06:43:11 +0000 26, 2007

Den här bilden är tagen en vintersöndag 1934, när den ungdomliga publiken strömmar ut från den första matinén på Flamman. Det är inte alls otroligt att jag befinner mig i den här ungskocken, att jag har sett filmen, där Fridolf spelar polis tar jag för givet, även om jag inte har något minne av det i dag.

flamman.jpg

  Till höger på bilden är Hornsgatan 147, där vi bodde. Ovanför Café-skylten är fönstret till vardagsrummet och ovanför porten fönstret till matvrån. Den här filmen regisserades av Schamyl Bauman, som jag lärde känna i   vuxen ålder.  Rollistan är imponerande. Weyler Hildebrand spelade sergeant Göransson, Fridolfs vedersakare, som återkom i film efter film .

fridolf-rhudin-2.jpg

 Och där var Edvard Persson – hur kunde han stå ut med att inte ha huvudrollen? – Dagmar Ebbesen, Rut Holm, Emy Hagman och Emil Fjellström. Finns den här filmen kvar månne? Och varför får vi inte se Fridolf Rhudin i TV? Han var faktiskt inte nån dålig skådespelare.                                                      

Posted in Barndom | Leave a Comment »

20 Christopher Street

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSun, 17 Feb 2008 08:57:05 +0000 26, 2007

I Greenwich Village splittras Manhattans rutmönster, gatorna löper lite kors och tvärs, de första husen byggdes längs gamla indianstigar, där var trädgårdar och stall, dit sökte sig förmöget folk på somrarna, det var ungefär som malmgårdarna i Stockholm.

I början av 1900-talet blev det bohemernas kvarter. Dit flyttade konstnärerna, författarna, musikerna, skådespelarna. Det dröjde ett tag innan jag fattade vilken fin adress jag fått. 20 Christopher Street. Det var nånting att skryta med. Det var ett litet triangelformat kvarter inramat av Christopher Street, Gay Street och Waverly Place, som inte är en plats utan en gata.

20-christopher-street-3.jpg

 Husen uppfördes 1827 och de enda förändringarna som har gjorts är att gasledningar och centralvärme dragits in. Jag bodde en trappa upp, tvärs över gården, som var en vacker liten trädgård. Det var ett rum bara. Där fanns en dusch och i en liten avbalkning stod ett gaskök med två lågor. Därunder ett minimalt kylskåp.

Kanske var det i ett här rummet som borgmästaren Jimmy Walker hade kärleksstunder med sin älskarinna skådespelerskan Betty Compton i slutet av 20-talet. Det var en stor skandal som hela stan kände till, borgmästarn var ju gift. Men han skilde sig och gifte sig helt anständigt med Betty i mitten av 30-talet. Det gjordes en film på det här med Bob Hope i huvudrollen. ”Beau James” hette den.

Det spökade i huset. En kvinna vid namn Eliza Jumel fladdrade omkring och knackade på fönster och bultade i väggar. Ett annat spöke var Aaron Burr som ropade på sin dotter Theodosia, som försvunnit på havet. Om jag hörde bultningar, knackningar eller rop så var det antingen vår svarte ”super” Ollie som var på röken eller min granne Barbara som skällde på Paul.  

 12_gay_street1.jpgDet fanns en ut- och ingång till, mot 14 Gay Street, som är en av Manhattans kortaste gator. Den är också känd för att vara den gata där det begåtts flest mord per fot. Varje dag gjorde turistbussarna en sväng in där, men det var inte bara för mordens skull. I källarvåningen  till höger om porten hade författarinnan Ruth McKenney bott. På 30-talet skrev hon en serie korta självbiografiska noveller i New Yorker om sina författardrömmar och om hennes systers skådespelardrömmar. De samlades till en bok som fick titeln ”My Sister Eileen”. Den arbetades om till en pjäs på Broadway, den blev musikalen ”Wonderful Town” med musik av Leonard Bernstein och med Rosalind Russell i huvudrollen, den blev två filmer och en TV-serie. Eileen fick aldrig uppleva denna fantastiska framgång. Hon omkom i en bilolycka fyra dar innan  pjäsen hade premiär på Broadway. Ruth fick förverkliga sin författardröm i flera böcker och medarbetade flitigt i de mest ansedda tidskrifterna. Men hon slutade att skriva när hennes man begick självmord 1955. Hon avled 1972. då var hon 60 år gammal.

Om allt detta. och om morden på gatan och om spökerierna i huset, berättade bussarnas guider. Jag satt där ibland i källarrummet och drack ett glas med den gamle svenskamerikanske journalisten Eric Sylwan och hans väldiga ryska älskarinna. Fönstret i det enda rummet satt strax under taket. Vi kunde se de förbigående ute på Gay Street från skorna upp till knävecken.

 Kändisar i the Village

Här är en lista över känt folk som bott i the Village. Märkligt nog har Wikipedia missat en viss Hellbom.

img248.jpg

.

Posted in Minnen | Leave a Comment »

Bland fint folk

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSat, 16 Feb 2008 12:11:46 +0000 26, 2007

Vore jag japan eller kines på besök i Stockholm är chanserna ganska stora att jag hade gjort ett besök i Stadshustornet. Nu är jag en kille från Hornstull och såna utflykter är under vår värdighet. Sånt är för utlänningar och lantisar.

king-kong-2.jpg

Men i Eiffeltornet har jag varit. Och i Empire State Building. Allra högst upp. Nej, inte riktigt så högt som King Kong.

Det var Alf Kjellin, hans hustru Karin och jag. Jag var en ende som tog emot dem när de steg i land från ”Gripsholm” med fyraårige sonen Ole, barnjungfru och 30 kollin. Selznick, som hade engagerat honom, hade glömt bort skådisen från Sverige. Efter ett telefonsamtal till deras kontor kom en svettig liten man rusande och i all hast ordnades en svit på hotel Warwick.  Innan tullen hade hunnit gå igenom deras bagage körde en limousin upp på kajen. Amerikaner är effektiva när dom sätter fart.

img2451.jpg

 Ole  och pigan togs om hand av en svensk dam, som de hade lärt känna ombord och som råkade vara gift med USA:s timmerkung Russell Bennett. De fraktades ut till East Hampton på Long Island, där timmerkungen hade ett litet sommarställe. Och Alf, Karin och jag stannade i stan och ”took in the sights”.

Naturligtvis åkte vi upp i Empire State Building efter att ha stått i kö bortåt en timme. Det var det värt. New York är en mängd småstäder, kittade intill varandra som cellerna i en bikaka. Nere på gatan känns stan inte alls så stor. Men häruppifrån ser man hur kolossal den är. Nere i söder låg min Village, på Hudson River stävade små oceanångare, till höger New Jersey, nere till vänster Brooklyn Bridge. Central Park var en liten grön plätt i norr. Jag kände mig stolt över att höra hemma i den här stan.

Vi gick till Macy´s och Penn Station, vi åkte subway och köpte franks and a large organge i ett Nedick´s-stånd. I Rockefeller Center pågick en filminspelning bakom avspärring. Högt över mängden reste sig en bekant gestalt. Gregory Peck, 191 cm lång.

alf-och-greg.jpg

Vad har man poliskort till? I New York fungerar det verkligen. En bock lyftes undan och vi var inne på inspelningsplatsen. They were shooting ”Gentleman´s Agreement”, efter Laura Hobsons roman, där Gregory Peck spelar en journalist som utger sig för att vara jude för att skriva en artikelserie om antisemitism.

img244.jpg

– Mr Peck, sa jag, får jag presentera en kollega from Sweden?

Och så hälsade de och pratade en stund tills regissören Elia Kazan kallade till ordning och tagning. Och Alf Kjellin, eller Christopher Kent som Selznick döpte honom till, insåg väl vilken betydande person den där Hellbom var. Men dum var han som inte bad att få en intervju med mr Peck.

Till helgen tog vi tåget ut till East Hampton.

Ett litet sommarställe? Jo, minsann! Ett chauteau var det. Size XXL. Ett 30-tal rum, ett okänt antal badrum. En stor swimmingpool. två tennisplaner, en lång sandstrand  mot Atlanten som gungade in i loja vågor. Veckan innan hade den amerikanska tennisspelareliten bott där. Närmsta granne till vänster var förre utrikesministern Edward Stettinius, närmsta granne till höger var chefen för Shell. Jag hade hamnat bland fint folk.

Jag hade inte tänkt våldgästa. Bara ta nåra bilder för Filmjournalen och sen åka tillbaka till stan igen. Men det kom inte på fråga. Det var klart att jag skulle stanna. Jag inkvarterades i ett rum med vidhängande badrum, fick låna ett par badbyxor och så gick vi ner för slänten och lät Atlantens vågor surfa oss.

På lördagkvällen åkte vi till en privat klubb i Montauk Point, Long Islands yttersta udde. Vi var de enda gästerna. En liten orkester spelade. Alf dansade med Karin, jag dansade med barnflickan som hette Lillemor och hade gått i Koblancks teaterskola. Timmerkungen dansade med sin hustru som hette Daga. Vinden svepte sval in från havet.

På måndag morgon tog Alf och jag tåget in till stan igen som plikttrogna knegare.

Värmen låg som en våt duk över Manhattan.

Posted in Minnen | Leave a Comment »

Totte, Toto, Tell och Sleipner

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCThu, 14 Feb 2008 09:52:21 +0000 26, 2007

Det var väl morsan som hittade på det. Man skulle ha smeknamn på kilhattarna. Jag ser för mig hur hon och moster Rut står och gullar: ”Lilla Totte, vad söt han är!” Och när Rut fick en kil blev det Toje. Totte och Toje! Unga mödrar har inget förstånd alls.

Tord slapp sitt vedernamn så tidigt att han säger att han glömt det, eller förträngt det, och jag blev Toto på gården och gatan och det har jag alls inte något emot, tvärtom, det har blivit ett varumärke.

odensleip.jpg

En liten tokfan som ville göra sig märkvärdig kallade mig Sleipner. De hade väl läst nordiska gudasagor i plugget. Odens åttafotade häst, ni vet. Det var lite löjligt, men jag hade inte så mycket emot det för just det året (1938) vann Norrköpingsklubben Sleipner Allsvenskan.

I Södra Latin, där ingen kände mig när jag trädde in där hösten 1940, gick jag omkring i Sällskapet EV:s ärenden i en gul skyddsrock, där jag målat namnet TOTO i stora röda bokstäver på ryggen. Skamlöst men effektivt. Snart visste hela plugget vem jag var.

Som journalist blev jag signaturen Tell. Att plocka ihop nåra bokstäver ur namnet var det vanliga om man inte kunde hitta på nåt mera fantasifullt. Helst hade jag velat kalla mig Toto, men då kunde folk tro att jag hade något med trav och galopp att göra, och det är ett av de få ämnen jag aldrig har skrivit om.

I USA var jag Tell, eftersom Thorleif är absolut omöjligt att uttala på engelska, men här hemma har Toto blivit så etablerat att det finns folk som inte vet vad jag egentligen heter. Det hände till och med en gång att jag fick ett brev från en myndighet adresserat till Toto Hellbom.

Det var dock inte Skatteverket.

Posted in Namn | Leave a Comment »

Springschasen

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCThu, 14 Feb 2008 07:28:11 +0000 26, 2007

En dag strax före jul 1937 gick jag in i blomsterhandeln, alldeles vid Varvsgatan, och frågade om det fanns något jobb där.

– Vad bra, sa tanten, våran springflicka behövs här i butiken. Kan du komma hit på torsdag klockan nio?

Det var dan före julafton. Jag kutade runt med buketter hela den dan och långt in på julaftons eftermiddag och när jag kom hem och räknade ihop dricksen var det över 19 kronor. Och därtill kom en tia från blomsterhandeln. Det var ju inte klokt! Så mycket pengar hade jag aldrig tidigare haft i min hand. Detta skulle sättas in på postsparbanksboken. Min dröm var att köpa en luta, en sån där med tolv strängar.

I fortsättningen skulle det visa sig att inkomsterna inte blev så stora. På det fattiga Söder skickade man inte så många blombuketter till varann utom vid de stora helgerna. Det var först när någon dog som man slog sig ihop och samlade till en krans. Så jag blev hemmastadd i stans begravningskapell och där vankades aldrig nån dricks.

Redan den första söndan i januari mötte jag mitt första lik. Den döde hette Rapitz och låg i bårhuset vid Stockholms sjukhem på Mariebergsgatan. Kistlocket var av och han låg där med händerna i kors över magen och en servett över ansiktet. Driven av nån galenskap gick jag fram och lyfte försiktigt på servetten och rusade sen ut som en tokig. ”Jag gick genast ut därifrån för där var inget trevligt”, skrev jag i dagboken. Det är så sant som det är sagt.”Sedan skulle jag ut till Haga norra med blommor till ett lik som hette Andersson”. Hårdkokta Thorleif!

I över två år, så länge som jag gick i Södra kommunala, fortsatte det här jobbet. Det blev ingen luta men det blev en gitarr, det blev en skidmössa för 3:50 i stället för den gamla jockeymössan, det blev ett tält och en skrivmaskin, det blev ett par handgjorda ungerska skor, som jag köpte i butiken intill blomsterhandeln.

Det var ingen dans på rosor, mina unga vänner. Minns ni krigsvintrarna, ni åldringar? Lördagen den 10 februari 1940 var det 29 grader kallt. Jag åkte med en krans till Brännkyrka kyrka. När jag skulle tillbaka kom det ingen buss och jag började gå mot Midsommarkransen. Nu fryser jag ihjäl, tänkte jag. Då kom det en tant på sparkstötting.

– Vill du åka? sa hon.

– Jag kan köra, sa jag.

Och så ställde jag mig på medarna och sparkade iväg och fick upp värmen. Vid Kransen kom en 17 från Tellusborg. Jag klev av vid Tullen och gick hem ett tag. Där var tant Brita och mamma satt och höll om henne och hon grät. Polisen hade hämtat farbror Willy på morgonen. Det var den dan säkerhetspolisen hade gjort razzia mot misstänkta kommunister. Norska Willy och svenska Brita  hade mötts i Moskva och var högeligen misstänkta.

Det var årets kallaste dag.

Jag hade flera kransar att bära ut.

Posted in Barndom | 2 Comments »