Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Kungsholmen

                                                    KUNGSHOLMEN

kungsholmen-1754-oj-gjoding
Kungsholmen 1754  – OJ Gjöding

 

 

Kungsholmen – en ö i staden.


För de flesta en utmark som man färdas igenom, till och från förorterna i väster. Eller hastigt besöker i ett ärende för att strax återvända. Söka nytt pass i polishuset, göra en gråstarroperation på S:t Erik, fira bröllop i Stadshuset, för några utvalda en Nobelmiddag, för de politiskt intresserade en debatt i kommunfullmäktige, för brottslingen en rättegång i Rådhuset, för soldyrkarna ett bad vid Smedsudden, för motionärerna ett pass med Friskis&Svettis i Rålambshov, för släktforskaren en djupdykning i stadsarkivet eller riksarkivet.

 

 

I stadens barndom var här jungfrulig jaktmark för adel och förnäma borgare. Vid 1400-talets mitt blev det sommarviste för franciskanermunkarna från Gråbrödraklostret på Riddarholmen. De anlade trädgårdar i de bördiga dalsänkorna, byggde tegelbruk ute i väster och lär ha ägnat sig åt förbjudna världsliga nöjen.

 

Långt fram i tiden kallades ön Munklägret. Ett kvarter vid Hantverkargatan bär det namnet. Trots sin relativa ungdom har Kungsholmen en rik och skiftande historia och flera av de verksamheter som bedrivits här har haft betydelse för utvecklingen i hela landet.

Munkarna fördrevs vid Gustav Vasas reduktion – ”de gingo ut, tagande sig något annat före”, skrev en hävdatecknare. Marken övertogs av kronan men ön förblev tom och öde i över hundra år.

 

 

På 1640-talet donerades holmen till staden, en stadsplan upprättades, Hantverkargatan fick sitt namn och glasblåsare, klockgjutare, strumpstickerskor och garvare flyttade in, lockade av skattelättnader och befriade från skråtvång.

 

 

Adelsmän och höga officerare byggde sommarnöjen och lät anlägga vackra trädgårdar,  Karl XI gav nådigt tillstånd att byta ut namnet Munklägret mot Kungsholmen, en kyrka uppfördes och  fick namn efter hans hustru Ulrika Eleonora.

 

I ett par århundraden var Kungsholmen något av en pastoral idyll om man kunde fördra doften från garverierna vid Mälarstranden, men så kom industriexplosionen med Bolinders verkstäder, Separator, Eldkvarn, Samuel Owens ångbåtsvarv. Malmgårdar revs, trädgårdar försvann och ersattes av fabriker och sjukhus. Bostäder byggdes för arbetarinvasionen, men bostäderna var små, huvudsakligast ett rum och kök. Så är det än i dag.

 

Från den övriga staden såg Kungsholmen knappast inbjudande ut med en mur av verkstäder och fabriksskorstenar mot Klara sjö. Det var smutsigt, fult och fattigt. Svältholmen var namnet i folkmun.

 

Men det blev en ändring. När Ragnar Östbergs ståtliga stadshus reste sig på Eldkvarns plats. När Sven Wallanders funkishus ersatte slummen på Kungsklippan. När Stockholms vackraste strandpromenad anlades längs Norr Mälarstrand.

 

I Sportpalatset lärde sig tusentals Stockholmsbarn att simma med mästersimmaren Arne Borg vakande från bassängkanten. Till den biotäta S:t Eriksgatan vallfärdade Söderborna över Västerbron och i Drakens fästmansfåtöljer kramades unga par. De lyckades kanske få en lägenhet i det soliga Fredhäll, där det fanns både sopnedkast och badkar. Att bo på Kungsholmen kändes plötsligt fräscht och modernt. I Marieberg reste sig de stora tidningshusen. Högt ovan Smedsudden bodde Tage Erlander och på Norr Mälarstrand Sickan Carlsson.

 

Kungsholmen har i dag drygt 50 000 invånare. De är betydligt yngre än genomsnittet i den övriga staden. Deras medelinkomst är högre. Det finns 50 000 arbetstillfällen inom stadsdelen. 50 000 resenärer passerar T-banespärrarna vid Fridhemsplan varje dag.

Och framtiden tycks ljus. Butiker och kvarterskrogar blomstrar. Nya byggprojekt planeras i väster. Här finns en anda av optimism.

 

Glöm Svältholmen! Välkommen till Kungsholmen!

 

BOLINDERS OCH SEPARATOR

Jean och Carl Bolinder, prästsöner från Vaksala i Uppland, hyrde 1844 ett par gamla hus vid Kaplansbacken och anlade ett litet gjuteri. De hade studerat tekniken i England och  Carl hade praktiserat hos Samuel Owen. Det gick dem väl. De köpte tomtmark ner mot Klara sjö. De byggde en ångmaskin och annonserade att de kunde tillverka spisar, kaminer och
trädgårdssoffor, men också utrustning till sågverk och snickerifabriker. Gjutjärn var under de kommande decennierna en modesak, både för prydnads- och nyttoföremål. Vid sekelskiftet började man tillverka råoljemotorer, år 1914  arbetade 1650 man hos Bolinders. Ett annat framgångsrikt företag var Separator vid Barnhusviken. Det byggde på en
uppfinning av Gustaf de Laval. På 1860-talet var Sverige en storexportör av smör, men framställningen var arbetskrävande. År 1878 lyckades de Laval konstruera en
apparat som genom centrifugalkraften kunde skilja grädden
från skummjölken. Separatorn blev en storsuccé världen runt
och de Laval fortsatte sin uppfinnarverksamhet med att hitta
på ångturbinen. På Separators kontor infördes ”amerikansk”
arbetstid, 9-5, men med de organiserade arbetarna i
verkstaden hade företagsledningen häftiga konflikter under
det nya seklets början.

bolinders-verkstader-18721

 Bolinders verkstäder 1872
Interiör från Bolinders gjuteri 1904. De flesta av arbetarna bodde nära fabriken, på och runt
Kungsklippan. (Stockholms
stadsmuseum).

 
En stilla afton omkring år 1900 speglar sig Bolinders
verkstäder i Klara sjö. Bolinder prydde staden och landet
med sina gjuteriprodukter, men deras fabriksbyggnader var
knappast någon prydnad för staden. (Stockholms stadsmuseum).

FLEMINGGATAN

”Fattiggatan. Fleminggatan. Dammig av sot, dyster och
sörjig. Med Grubbens stapplande fattighjon och mattpiskande
sinnessjuka, med trasklädda barnungar som lekte i gyttjan.
Fattiggatan, kantad av brädgårdar, lumplador och verkstäder
där fabrikspiporna tjöt morgnar och kvällar.” Så skriver Per
Anders Fogelström i romanen ”Mödrar och söner”. Och Svenska
Turistföreningens guidebok, denna närmast officiösa skrift,
rapporterade år 1929: ”Fleminggatan bjuder emellertid icke
flanören någon ögonfägnad. Den är en bred och rak
trafikgata, enformig och glädjelöst bebyggd, och den har
icke alldeles utan skäl kallats för Stockholms fulaste
gata”. Naima Wifstrand sätter dock stolt rubriken ”Naima
från Fleminggatan” över första kapitlet i sina memoarer. I
gamla tider har den hetat Reparebansgatan, Glasbruksgatan
och Tegelbruksgatan efter företag som legat här. Grubbens
var på 1840-talet en vacker trädgård som sträckte sig ner
mot Barnhusviken. Om sommarkvällarna bjöds det på
underhållning i Grubbens Park. År 1860 övertogs tomten av
staden, som öppnade en försörjningsinrättning. Den ersattes
1922 av S:t Eriks sjukhus. Det största huset vid gatan är
Trygg-Hansas höghus i tegel och betong som uppfördes 1967-76
efter ritningar av Anders Tengbom.

flemingatan-olja-1800-tal
Fleminggatan är 1868 en lantlig landsväg på denna
oljemålning av C.P. Hallberg från trakten av Kronoberget. En
kvinna har varit vid brunnen och hämtat vatten. I fonden
syns staden med bl.a. Klara kyrktorn. Huset som sticker upp
t.h. vid horisonten är Slottet. (Stockholms stadsmuseum).

 
Invid försörjningsinrättningen Grubbens med sina hjon låg
fattigvårdens inackorderingsbyrå, där föräldralösa samt barn
till utblottade mödrar togs emot för att sändas vidare till
hem i landsorten. Den blivande författaren Ivan Oljelund och
hans bror hamnade där och tyckte det var som ett himmelrike
jämfört med asylen på Tjärhovsgatan. Foto omkring 1900.
(Stockholms stadsmuseum).

FLEMINGGATAN

klas-fleming1Med goda skäl fick Klas Fleming ge namn åt gatan år 1885. Han var Stockholms förste överståthållare, en kraftfull och mycket driftig man. Det årtionde, 1634-44, då han ledde staden blev en av de mest dynamiska perioderna i Stockholms historia. Munklägret (Kungsholmen) hade tillhört kungahuset och kallades ”Drottningens ö” efter Gustav II Adolfs änka Maria Eleonora. Sedan hon flytt från Sverige 1640 började
Fleming utöva påtryckningar att marken borde överlämnas till staden, som behövde utrymme för ”nyttige och gode hantverksmän”, speciellt för sådana som var beroende av tillgång på vatten. Ett första donationsbrev utfärdades 1644 och drottning Kristina frånhände sig 1647 även den västra delen av Munklägret. För staden i sin helhet är emellertid Fleming mest ihågkommen för sin stadsplan (ritad av
stadsingenjören Anders Torstensson), som är den mest omfattande som någonsin genomförts i Stockholm. På Norrmalm revs och flyttades över 2 000 gårdar och raka gator stakades ut. Den plan som gjordes för nedre delen av Munklägret, som ännu var glest bebyggt, gäller i stort sett fortfarande. På Söder var problemen större, men en del tomtägare lyckades göra fördelaktiga byten. Tekniska Nämndhuset, där likartade frågor behandlas i dag, byggdes 1962-65 med Nils Sterner och Carl-Olof Deurell som arkitekter.


Överståthållaren Klas Fleming, som stod bakom Stockholms
första stadsplan, fick ge sitt namn åt Fleminggatan. För att
skaffa sig ytterligare ära drog han ut i krig, men träffades
av en kanonkula under slaget vid Femern år 1644. (Statens
porträttsamlingar på Gripsholm).

HANTVERKARGATAN

karolinsa-institutet-1800-tal
Gamla Karolinska institutet där stadens bårhus fanns

 
Munklägret skulle bli hantverkarnas holme. Det kom
vantmakare, sockerbagare, klockgjutare, glasblåsare,
strumpstickerskor och framför allt garvare. Den största
gatan uppkallades till deras ära 1644, samma år som staden
övertog Kungsholmen från Kronan. Men Hantverkargatan blev
med tiden sjukhusens gata. I Gripenhielms trädgård, där
Urban Hjärne planterat medicinalväxter, öppnades
Serafimerlasarettet 1752. På andra sidan gatan kom
Karolinska institutet med Bårhuset, dit stockholmarna gick
för att titta på de döda. Den olycklige ballongflygaren Rolla,
som låg där på lit de parade, orsakade kalabalik bland de
köande unga flickorna. I huset mitt emot Myntet tillverkade
Werner kirurgiska instrument medan konkurrenten Stille höll
till på Karolinskas tomt. Uppåt gatan låg ”Tretton”,
kurhusinrättningen Eira, även kallad ”Giggen”, dit de
prostituerade gick på sina regelbundna kontroller och
stundom blev intagna. För blivande mödrar fanns Allmänna BB
(nuv. Länsstyrelsen) och för militären Garnisonssjukhuset
(nuv. Landstinget). Det ståtliga huset ritades av Carl
Christopher Gjörwell och uppfördes 1816-34. En gammal
garveribyggnad finns kvar ner mot sjön.

 

landstingshuset_o_staty
Landstingshuset – Foto: Peter Gullers

År 1929 breddades Hantverkargatan och Kungl. Myntets portal
flyttades en bit in till vänster. Men Samuel Owens hus
därbakom revs. Fotografi från 1910-talet. (Stockholms
stadsmuseum).hantverkargatan-osterut

 

 

 

 

Hantverkargatan österut. Foto: Peter Gullers

Kartagos backe i Hantverkargatan hade sitt namn efter ett värdshus på 1700-talet. För hästspårvagnen var den ett problem. Inte ens parhästar orkade dra upp dentunga vagnen utan man måste ta till en hjälphäst. Hjälpkusken, en vackert uniformerad yngling, beundrades av Kungsholmens smågrabbar. Konstnären Gustaf Magnusson berättar i boken ”Utkantsgrabb”:
”Vi såg spårvagnen nalkas i raskt trav. På sin plats –
precis som en cirkusartist – stod den avundsvärda hjälpkusken med tömmar och piska i ena handen. I den andra handen höll han den stora krok som var fästad vid hästens dragkejda. Då spårvagnen i full fart kom upp vid sidan om honom steg han lätt och elegant upp på fotsteget, böjde sig ned och kopplade fast kroken i öglan frampå spårvagnen, klatschade med den långa piskan – och uppför backen bar det av med hjälphästen vid sidan om och en bit framför de bägge parhästarna.” Kungsholmslinjen var den som längst trafikerades med hästar. Den 10 februari 1905 gick den sista hästanspända turen från Tegelbacken med Drott och Vivi i selarna för den första av åtta vagnar. Ombord befann sig Spårvägsstyrelsen som dessförinnan hade ätit lunch på Rosenbad. Längs Hantverkargatan stod Kungsholmsborna  och hurrade och viftade.

HORNSBERG
Ruben och Paul Ljungberg, ett par optimistiska bröder i     
byggbranschen, anlade år 1923 en velodrom i Hornsberg med
den danska Ordrupbanan som förebild. I Danmark förekom
vadhållning och bröderna ansökte om att få hålla
totalisator. Myndigheterna sa nej och därmed var projektet
praktiskt taget dödsdömt. Husqvarna, som tillverkade både
velocipeder och motorcyklar, stöttade dem, men några
sponsorinsatser av sentida format lär det inte ha varit.
Företagets namn stod målat i betongbanan och en del av de
cyklister som uppträdde tillhörde deras ”stall”. Man tävlade
fredagkvällar och söndagar under den varma årstiden. Bland
de mera framgångsrika cyklisterna var bröderna Artur, Erik
och Hjalmar Bjurberg från Ulriksdal. Kaffe och pilsner klass
II tillhandahölls av Rudolf Norgren, den kände
tidningskolportören från Stureplan. Den folkligt, festliga
”danska” stämningen ville dock inte infinna sig. Uppvisning
i s.k. flyeråkning, där cyklisten kör i vindsuget efter en
motorcykel, drog en del publik, liksom boxningsproffset
Harry Persson, då han 1927 mötte den amerikanske
tungviktaren Bud Gorman, som han besegrade i femte ronden,
sedan Gorman råkat ut för benbrott. Ernst Rolf var
konferencier. År 1931 revs velodromen och staden byggde
Kristinebergs idrottsplats.
Från luften var velodromen en riktigt pampig anläggning.
Bilden är tagen mot väster.
Velodromen i Hornsberg blev aldrig någon succé, men
cyklisterna som framträdde där hade roligt. En av dem var
Gösta Törnqvist, som vid mera mogen ålder ägnade sig åt att
distribuera dagstidningar från Klara.

JOHN ERICSSONSGATAN

Nya radikala idéer föddes i funktionalismens spår på
1930-talet. Hushållsarbete och barnomsorg ansågs
otidsenligt. Den moderna kvinnan skulle ges möjlighet till
rekreation, föreningsliv, samvaro och förkovran. Alltfler
förvärvsarbetade, många mödrar var ensamstående. Så uppstod
tanken på kollektivt boende. En av dem som gick i spetsen
var Alva Myrdal och hon hade med sig bl.a. arkitekten Sven
 Markelius. Reultatet blev familjekollektivhuset på John
Ericssongatan 6, som stod färdigt 1935. Lägenheterna var
små, de minsta bara 15 kvadratmeter, men det fanns
sopnedkast, tvättnedkast och mathiss, där man kunde få upp
mat från restaurangen och skicka tillbaka disken. Barnen
lämnades till daghemmet, som till en början hade öppet
dygnet runt, i huset fanns personal som hjälpte till med
tvätt och städning. Projektet, som hade bemötts med ett
visst löje och hånats som ”ryskt”, fick mest positiva
kommentarer när huset var klart. De snedställda
balkongerna, som gav alla lägenheter åt gatan södersol och
sjöutsikt, väckte särskild beundran. ”Markeliushuset”
genomgick en grundlig renovering 1989-91 och har förklarats
som byggnadsminnesmärke.

john_ericssonkungsholmen_002
Kollektivhuset på John Ericssonsgatan väckte stor
uppmärksamhet. Den djärva fasaden med de skyddade, solvända
balkongerna, väckte beundran, men en del av interiörens
faciliteter med exempelvis tvättnedkast och mathiss tyckte
en del var en smula löjligt. (Svensk Form).
 

Daghemmet tog till en början hand om barnen dygnet runt och
mödrarna kunde få hjälp med både tvätt och städning.
Kritikerna ansåg att kollektivhuset var Sovjetinspirerat.
(Svensk Form).

KONRADSBERG

konradsberg-jordgubbe
Konradsberg – Upphov : Jordgubbe

 
Långt fram i tiden ansågs sinnessjuka människor vara löjliga
narrar, som man hade rätt att driva gäck med. Att gå och
titta på ”dårarna” var ett populärt söndagsnöje och när
överläkaren Wilhelm Öhrström vid det nyinvigda Konradsberg –
”Dårarnas slott” – försökte förbjuda sådana besök år 1861
väckte det en våldsam indignation både bland allmänheten och
i pressen. Patienter från det nerslitna Danviken hade det
året överförts till Konradsberg, som trots sitt imponerande
yttre (arkitekt Albert Törnqvist) hade många brister.
Ventilationen fungerade dåligt, det luktade latrin i rummen.
Värmesystemet var också misslyckat. En nyhet var de
verkstäder som hade byggts, för bl.a. snickeri och väveri.
Tanken var att patienterna genom sin verksamhet där skulle
dra in pengar till hospitalet. Mest kom de dock att
sysselsättas med att lappa kläder. Behandlingen bestod av
tvångströja och isolering. Långbadet som infördes mot slutet
av seklet ansågs humanare. Långt in på 1900-talet var
matordningen helt undermålig. Leverantörerna ansåg att
skämda varor var goda nog för ”dårhuset”. På 1930-talet kom
insulinet och elchocken. Namnet Konradsberg försvann – det
hade fått en dålig klang. Psykofarmaka medförde en helt ny
vårdsituation på 1950-talet. ”Dårarnas slott” blev
Rålambshovs sjukhus.

Konradsberg – ”dårarnas slott” – tedde sig pampigt utifrån.
Vid närmare skärskådan visade det sig ännu kring år 1900 att
det rådde stora brister i husets standard och att både vård
och mathållning var undermålig. (Stockholms stadsmuseum).

KRONOBERGSPARKEN

kronobergsparken_vykort_002
Kronobergsparken i början av 1900-talet

”Bli huvudstadens berg ordnade till parker, behöver
stockholmaren icke så mycket bekymra sig om dyrbara och
tidsödande resor till landet; han stiger upp, vilken stund
på dagen det behagar honom, i närmaste park och har där
tillfälle att njuta av en lantlig natur i fullaste mått.” Så
hette det i 1866 års stadsplaneförslag. Före sekelskiftet
var arbetet fullbordat eller i gång i över ett dussintal
parker. En av dem var Kronobergsparken. Här låg tidigare bara
några små kåkar på det nästan kala berget. I det nordvästra
hörnet hade en liten judisk kyrkogård anlagts på 1780-talet.
Per Wästberg skriver om den i ”Halva kungariket”: ”De gråa
stenarna är små och tunna, de liknar en samling gavlar av
leksakshus som har brunnit.” Innan parken ännu var helt klar
erbjöd Kronoberget Kungsholmens bästa kälkbackar.
Himmelsbacken från bergets topp ner till Kronobergsgatan,
Kobacken, Guppbacken, Svängbacken, Ekbacken. Stockholms
längsta repslagarbana, från Scheelegatan, längs
Kungsholmsgatan, fram till parken, revs 1904 för att ge plats
åt Polishuset. Barnsjukhuset, ”Kronprinsessan Lovisa”,
uppfört vid Polhemsgatan 1899, revs för att ge plats åt
Polishusets tillbyggnad i början av 1970-talet.

 

kronprinsessan-lovisas-barnsjukhus
Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus vid början av 1900-talet

I början av 1890-talet började Kronobergsparken anläggas.
Liksom de övriga nya parkerna blev den genast mycket populär
bland stockholmarna. Sommarnöje och semester var något som
existerade endast för de mest välsituerade. Här bjuds på
konsert från musikpaviljongen på 1910-talet. Foto: Axel
Malmström. (Stockholms stadsmuseum).

KUNGLIGA MYNTET

År 1849 flyttade Kungl. Myntet från Mynttorget i Gamla Stan
till Hantverkargatan 5. Delvis utnyttjades några av de
byggnader där Samuel Owen hade haft gjuteri och mekaniska
verkstäder, men den stora verkstadsbyggnaden, portalen m.m.
ritades av Johan Fredrik Åbom. Redan i slutet av 1700-talet
präglades mynt här. Det var Charles Apelquist, som på
kunglig order tillverkade falska ryska guldmynt som skulle
användas i kriget. I övrigt gjorde han svarvstolar,
domkrafter och andra nyttoföremål. År 1809 flyttade Samuel
Owen in och byggde här de första svenska ångbåtarna,
”Stockholmshäxan” och ”Amphitrite”. På några få decennier
kom ångan att revolutionera både kommunikationer och
industri. I det närbelägna Eldkvarn (Stadshuset) arbetade de
första ångmaskinerna, installerade av Owen. På andra sidan
fjärden, vid Riddarholmskajen, sålde August Strindbergs far
ångbåtsbiljetter. Samuel Owen var gift med författarens
faster. De var bosatta i ett vackert 1700-talshus strax
väster om Myntet. När Hantverkargatan breddades 1929 revs
huset och Åboms portal flyttades en bit söderut. En donation
av Samuel Owen är järnstaketet vid Kungsholms kyrka som
smiddes på hans verkstad. Det påstods vara en avbön för att
han inte var lagligt skild från sin första hustru.
Kungl. Myntet flyttade från Mynttorget till Kungsholmen 1849
och blev kvar till 1974. Produktionsmetoderna var
gammalmodiga. (Stockholms stadsmuseum).

KUNGSHOLMS HAMNPLAN

Parmmätarna, som givit namn åt gatan som går upp till
Kungsklippan, är en sedan länge försvunnen yrkesgrupp. I
århundraden arbetade de på många platser vid Stockholms
kajer. Deras uppgift var att mäta det hö som fraktades till
Stockholm på låga, bredbukiga båtar. I staden fanns många
hundratals hästar, på Malmarna även kor. Betet var begränsat
och höskörden minimal. Det var därför nödvändigt att köpa hö
från landsbygden. Ordet parm har finskt ursprung och
motsvarar ungefär 17.7 kubikmeter, vilket man kom upp till
genom att trampa ner höet i en låda som var två meter hög
och två meter i fyrkant. Kungsholms Hamnplan var en stor
lossningshamn för Mälarbåtarna redan på 1600-talet, ett
gammalt namn är Parmmätarhamnen. Vid mitten av 1700-talet
byggdes här Parmmätarhuset, som fungerade som kontor och
bostad och stod kvar ännu några år in på 1900-talet. När
behovet av hö minskade under 1800-talet fick parmmätarna
till uppgift att även mäta ved och kol. Parmmåttet försvann
och ersattes av vågar.

Parmmätarens yrke är försvunnet, men namnet lever kvar i en
Kungsholmsgata. Parmmätarnas kontor, som också fungerade som
bostad, stod kvar vid Kungsholms Hamnplan en bit in på
1900-talet. (Stockholms stadsmuseum).

 
KUNGSKLIPPAN

”Här bodde unga människor, nygifta, ogifta, och de som fått
sitt första barn. Här fanns lekplaner för ungarna, små prång
för barnvagnar och cyklar, långa balkonger för dem som
älskade solen”. Det är Erik Asklund som beskriver det nya
Kungsklippan i romanen ”Modisterna”. HSB hade köpt berget
med kåkstaden, där Bolinders arbetare hade bott, för 3.5
miljoner kronor, Sven Wallander hade planerat och ritat och
under åren 1934-36 byggdes de ljusa, funktionalistiska
lamellhusen med balkonger och stora fönster. För kvinnliga
kontorister ritade Sven Backström och Leif Reinius
”Kvinnornas hus”, Kungsklippan 11, som stod klart 1938. Det
var ett kollektivhus där ett mål mat om dagen ingick i
hyran. Djupt ner i berget ligger Stadsarkivet insprängt med
45 000 hyllmeter fulla av Stockholmskunskap. Där kan man
läsa om Lilla Munkan, väderkvarnen som byggdes här på berget
på 1640-talet av Melker Jung, ägare till ett glasbruk vid
Klara sjö, strax söder om Fleminggatan. Där finns också
uppgifter om Maria Sandel, en av Kungsholmens få författare
och den första kvinnliga arbetarskildraren, som bodde på
Parmmätargatan 23 och drev en liten butik, där Bolinders
arbetare köpte sig en öl efter jobbet.

En pittoresk men delvis slumbetonad kåkstad var Kungsklippan
ända in på 1930-talet. Många av Bolinders arbetare bodde
här. Foto från 1902 av Lars Larsson. (Stockholmsì
stadsmuseum).

NORR MÄLARSTRAND

För att få fart på inflyttningen till Kungsholmen erbjöd
staden på 1670-talet tio års skattefrihet och gav också
befrielse från skråtillhörigheten. Det oorganiserade
bönhaseriet blev alltså lagligt i den nya stadsdelen.
Tomterna mellan Garvargatan och sjön upptogs snart av
illaluktande garverier. Garvarsläkterna Westin och Lundin,
vars minne lever kvar i två gatunamn, gjorde sig stora
förmögenheter. Strandgatan förblev länge en dröm hos
stadsplanerarna. Garnisonssjukhuset, kungliga jaktvarvet och
pontonjärkasernerna gick ända ner till vattnet. Beslutet att
anlägga Norr Mälarstrand fattades 1880, men det skulle dröja
50 år innan den var färdigbyggd. Byggnadsstilarna skiftar,
från det tidiga 1900-talets jugend i gamla Mälarbadet, nr
12, över 20-talshusen, nr 26 och 28, med sina nästan
medeltida trappgavlar, till 30-talsfunkisens första utlöpare
i det västra hörnet av Kungsholmstorg. Riktigt samma status
som Strandvägen har Norr Mälarstrand aldrig fått, men de
stora våningarna har krävt burget folk. Bruno Liljefors
bodde här en period, flera skådespelare har gästspelat
kortare eller längre tid, men gatans celebritet var
forskningsresanden Sven Hedin, som disponerade de två
översta våningarna i nr 60. Stockholms vackraste
strandpromenad skapades i början av 1940-talet av Erik
Glemme och Holger Blom.

norr-malarstrand-rast-med-biraBirapaus 1943 – Foto: Gunnar Lundh

Vid början av 1930-talet var Norr Mälarstrand i det närmaste
färdigbyggd. Det skulle dröja ännu ett tiotal år innan den
vackra strandpromenaden kom till stånd.
Stockholms-Tidningens foto är taget från Smedsuddsvägen.
(Stockholms stadsmuseum)

PIPERSGATAN

piperska-muren-mot-radhuset-kopia
Rådhuset från Piperska Murens trädgård. Foto: Peter Gullers

 
Kungsholmen blev trädgårdarnas stadsdel. Den vackraste av
dem alla var den Piperska, som började anläggas av greve
Karl Piper vid slutet av 1690-talet. År 1700 gick han ut i
kriget, togs tillfånga av ryssarna vid Poltava och återvände
aldrig. Men hans kraftfulla hustru Kristina, dotter till den
förmögne borgmästaren Hans Olofsson Törne, fullbordade hans
verk, anlade orangerier, alléer och grottor, placerade ut
urnor och skulpturer och lät slutligen bygga en hög mur runt
alltsammans – Piperska Muren. Hennes köksträdgård sträckte
sig långt västerut, över tomterna där Rådhuset byggdes
1909-15 och där Polishuset (1903-11) ligger. En ”franskfödd
kaffekokare”, Jean Theodor La Font, fördärvade trädgården på
1750-talet, rev växthus, sålde skulpturer och styckade
tomter. Efter hans konkurs 1764 köptes egendomen av
Amaranterorden och sedan dess har Piperska Muren varit
högkvarter för ordensväsendet. År 1807 blev Arla Coldinu
Orden anläggningens ägare. I över 100 år var ”Pipris” eller
”Pipern” en populär restaurang, öppen för allmänheten.
Borgerligt nygifta par, som ”fantat sig” inför borgmästaren
och vigselförrättaren Gunnar Fant inne på Rådhuset, åt där
sin bröllopsmiddag, och i rådhusrättens lunchpaus förenades
åklagare, försvarsadvokater, åtalade, käranden och vittnen
över isterband och stuvad potatis.

Den Piperska trädgården täckte en stor del av centrala
Kungsholmen ända fram till Kronoberget. På 1830-talet
öppnades trädgården för allmänheten och borgarna satt på
plattformar i träden och drack punsch. Men Jan van den
Aveelens kopparstick i ”Suecian” är 100 år äldre.

 
RÅLAMBSHOVSPARKEN

800px-ralambshovsparken_2006-holger-ellgaard
Rålambshovsparken – Foto: Holger Ellgaard

”Såg du nu Marieberg,/ Så se längre neder;
     Med en gul och bleknad färg/ Sig ett tjäll utbreder.
     Fönstren glittra. Kännen I/ Ej Salpetersjuderi?
     En gång, Ulla – raljeri! – / Palten dit dig leder.”

Dessa varnande ord riktar Bellman till Ulla Winblad i
Fredmans epistel n:o 48, när de ror förbi Rålambshov på
hemväg från Essingen. Salpetersjuderiet var ett fruktansvärt
ställe. Där arbetade kvinnor från Spinnhuset med att blanda
ruttet kött, avföring, urin, kalk och jord till en sjudande
massa. Den salpeter som därav framställdes användes vid
kruttillverkning. Sjuderiets föreståndare var förre
hovtandläkaren, porslinsdirektören vid Marieberg, Johan
Eberhard Ehrenreich, vars intresse var att göra sig en
extraförtjänst. Mathållningen var usel, några kläder delades
aldrig ut till fångarna. När Ehrenreich gav sig av till
Tyskland fortsatte hans svärson, kammarmusikern Lars Lalin,
att missköta verksamheten.  Per Anders Fogelström har i
romanen ”Vävarnas barn” skildrat de fruktansvärda
förhållanden som rådde. I en klagoskrivelse berättades att
fångarna ätit grus i brist på mat. Vintern 1771-72 avled
halva styrkan. Först sju år senare beaktades skrivelsen. De
överlevande fördes över fjärden till Långholmen.

Rålambshovs malmgård byggdes 1801 som sommarställe för
landshövding Pehr Evert Georgii. På 1930-talet bodde
Stockholms populäre borgmästare Gunnar Fant där. Foto från
1900-talets början. (Stockholms stadsmuseum).

SPORTPALATSET

sportpalatset
Den 20 oktober 1934 invigdes Sportpalatset. Kostnaderna för
bygget imponerade, 6.5 miljoner kr, uppgavs det. Simhallen
väckte stockholmarnas stolthet. Sportpalatset var ett av de
största inomhusbaden i Europa, med 50-metersbassäng och
barnbad. Ända från Söder kom skolbarnen hit och simmade för
sina märken, den redan legendariske mästersimmaren Arne Borg
och Kanalsimmerskan Sally Bauer gick längs bassängkanten och
kontrollerade. I huset fanns kafé och restaurang med
festvåning och sjöutsikt, klubblokaler, gymnastiksalar,
tennisbanor, en konserthall och en biograf som hette Rivoli.
Över bions kopparbeslagna entrédörrar satt en relief av
Gunnar Torhamn. Sportpalatset hade tillkommit på privat
initiativ av K. Faugust, som också var byggherre. Arkitekt
var Jean S. Adrian. Mot slutet av 50-talet var det slut med
de sportsliga aktiviteterna. Det inre byggdes om till kontor
och varuhus, biografen blev inspelningsstudio. Något av en
förebild för Sportpalatset var S:t Erikspalatset på andra
sidan gatan som uppfördes 1907-10 för industriändamål och
bostäder. Arkitektfirman Dorph & Höög hade gjort
ritningarna.

Sportpalatset övertog Strömbadets roll som simskola för
Stockholms barn. Med sin 50-metersbassäng var det också en
ofta anlitad tävlingslokal. Fotografiet är från invigningen
1934. (Stockholms stadsmuseum).

S:T ERIKSGATAN

 
st-eriksplan-p1010010
Ung cyklist på S:t Eriksgatan – Foto: Peter Gullers

Ända mot slutet av 1800-talet var S:t Eriksgatan en lantlig
väg med små stugor, omgivna av trädgårdar. När hyreshusen
byggdes vid sekelskiftet behölls delar av trädgårdarna i
form av planterade förgårdar. Det gav en behaglig karaktär
åt gatan, som också var glest trafikerad innan bron till
Vasastan var klar år 1906. När S:t Eriksgatan breddades på
1930-talet offrades förgårdarna. Den gamla landsvägen hade
på några få decennier förvandlats till en brusande
storstadsgata. Biograferna låg tätare här än någon
annanstans på Kungsholmen. Först var Häst-Nisse, Stockholms
biokung, som år 1910 startade S:t Erik (Vargen/Gnistan) i
nuvarande 35:an. Så kom i rask följd Thule i hörnet av
Alströmergatan och Thalia (Kronobergs-biografen) i nr 28.
Anders Sandrew öppnade sin första bio, Metropol-Teatern i
hörnet av Fleminggatan år 1926, samma år kom Strand i nr 52.
Mest var det action och pang-pang på S:t Eriksgatans
biografer och efter Västerbrons tillkomst vandrade unga
matinébesökare ända från Hornstull för att se vad som bjöds
på Caprice och Alcazar, på Roxy och Rivoli. Kungsholmens
grabbar hade möjligen kunnat berätta för dem om skarprättare
Dalman, som hade bott i 44:an. Sitt sista uppdrag fullgjorde
han 1910, då han högg huvudet av mördaren Ander med giljotin
på Långholmen. Det är enda gången giljotinen har använts i
Sverige.

De lummiga förgårdarna utanför hyreshusen gav S:t Eriksgatan
en nästan lantlig karaktär. Men när trafiken ökade och gatan
måste breddas offrades förgårdarna. Fotografi från kvarteret
Väktaren, mellan S:t Göransgatan och Drottningholmsvägen, på
1930-talet. (Stockholms stadsmuseum).

SMEDSUDDSKOLONIN

Det är möjligt att det är glasbrukssmeden Gustaf Hård,
bosatt här i början av 1700-talet, som har givit namn åt den
lilla halvön. Mera känd är överinspektören Abraham Fineman,
som på 1800-talet byggde en malmgård, som under namnet
Sjövillan har gått till konsthistorien. Under första
världskriget, när unga konstnärer inte kunde resa till
Frankrike och studera, hyrde tre målare in sig på
Smedsudden. Det var Alf Munthe, Victor Axelsson och Torsten
Palm. I den lantliga idyllen, med storstaden inom synhåll,
skapade de en konst som gav dem namnet ”intimisterna”.
Man talade också om ”Smedsuddsskolan”. Några år
senare flyttade andra konstnärer in i Sjövillan. Fritiof
Schüldt och Axel Nilsson t.o.m. övervintrade i den dragiga
kåken, mera tillfälliga gäster var Eric Hallström, Hilding
Linnqvist och Gideon Börje. Deras konstuppfattning var
likartad, de behandlade verkligheten med en respektlös
lekfullhet. År 1923 var konstnärsepoken i Sjövillan över.
Den användes senare till arbetarbostäder och år 1936 brann
den ned.
Glada fester hörde till konstnärslivet på Smedsudden. År
1923 målade Nils Tydén ”Balen på Smedsudden” med kamraterna
i dansens virvlar. (Stockholms stadsmuseum).
Från omkring år 1830 är Sigge Ulfsparres oljemålning. Han
har stått uppe vid Marieberg och sett över Smedsudden in mot
staden. (Stockholms stadsmuseum).

VÄSTERBRON

800px-vasterbron_2008a-holger-ellgaard
Västerbron – Foto: Holger Ellgaard

Josef Kjellgren växte upp längst norrut på Långholmsgatan.
Tvärs över gatan låg barackerna där arbetarna från Bergsunds
Mekaniska Verkstad bodde. Hans lekplatser var Söder
Mälarstrand, Pålsundet, Långholmen. Han kände denna trakt
och folket som levde här. När den stora bron byggdes skrev
han en roman, som kom att räknas till de stora
arbetarskildringarna. ”Människor kring en bro” dokumenterar
en miljö som för alltid var försvunnen, när Västerbron
invigdes en kulen novemberdag 1935. Riktigt stämmer inte
hans skildring med verkligheten. De arbetsjournaler som han
citerar härrör sig från Tranebergsbron, klar ett år
tidigare. Västerbron tillkom efter en internationell
pristävling. Andrepristagaren, Ernst Gaber från Karlsruhe,
hade kallat sitt förslag ”Im Fels verspannt”. Tre meter
under vattenytan låg en klippa, där man kunde sätta ett
mellanstöd. När chefen var på semester satte sig två unga
nyanställda ingenjörer på hamnförvaltningens
byggnadsavdelning att bearbeta Gabers förslag. Deras
alternativ accepterades, och så byggdes bron.
Arbetsledningen bestod till stor del av tyskar, svenskarna
hade ännu inte tillräckligt kunnande för ett så avancerat
projekt. Men folk från Ekensbergs Varv var med och
monterade. Bergsunds Mekaniska fick inte delta i brobygget
på deras hemmaplan. Det hade lagts ned 1929.

vasterbron-invigs2

Västerbrons invigning var en stor händelse för stockholmarna, som var stolta över den växande trafiken som
visade att Stockholm var på väg att bli en storstad. Men invånarna på Långholmsgatan var inte så glada åt de
dundrande långtradarna och den skramlande 4:an.  Någonstans på berget står jag, elva år gammal. Foto: Stockholms-Tidningen. (Stockholms stadsmuseum).

STADSHUSKAJEN

 
eldkvarn_1878
Eldkvarn brinner 31 oktober 1878 – Målning av Giustaf Carleman

”När Eldkvarn brann” är ett uttryck som sedan över ett sekel
använts av stockholmarna som en tidsbestämning. Med åren har
den blivit allt diffusare. Det var den 31 oktober 1878.
Ingen annan eldsvåda i Stockholm har blivit mera omtalad och
ändå är den långt ifrån den största. Eldkvarn fick sitt namn
redan när den anlades i början av 1800-talet, det var den
första svenska kvarn som drevs med ångmaskin – ”eld- och
luftmaskin”. Den låg där Stadshuset nu står. Ur
åskådarsynpunkt var läget alltså det yppersta. Människor
samlades på kajer och broar, på Mariaberget och i
Skinnarviken. Molnen gick lågt, det var disigt i luften, det
glödande mjöldammet sprutade som eldfontäner och lågorna
reflekterades i Riddarfjärdens vatten. Johannes brandkår,
som här hade sin första stora uppgift, kunde inte mycket
göra för att rädda kvarnen. Eftersläckningsarbetet pågick i
närmare tre veckor. Hela Stockholm luktade illa av den
pyrande säden. Kvarnen byggdes upp igen och var i funktion
till 1902, då den inköptes av staden, som här planerade att
anlägga ett rådhus. Den tävling som utlystes vanns av Ragnar
Östberg, men kommunen hade tänkt om, man ville i stället ha
ett stadshus på tomten. Östberg gjorde nya ritningar och år
1911 togs beslut om bygget.
Eldkvarn, som låg på Stadshusets plats, byggdes upp igen
efter branden 1878. Fotografiet är från 1890-talet. Klara
och Kungsholmen har krupit närmare varandra. Kungsholmsbron
var en gång över 500 meter lång, en av de längsta i Europa.
Foto: Oscar Ellquist. (Stockholms stadsmuseum).

STADSHUSTRÄDGÅRDEN

stadshusterrassen
Stadshusterassen – Olja på pannå av Emil Hellbom

”Att se Stadshuset var som att höra hela den svenska
kulturhistorien tala i sömnen”, skrev Stockholmsdebattören
Kurt Bergengren, som ironiserade över alla dessa reliker som
murats in eller rekonstruerats. Men han tillade: ”Till den
svenska tradition som denna byggnad konserverar hör…det
hedervärda hantverkliga utförandet av murning och
snickerier”. Formen på tegelstenarna kopierades med stor
skicklighet efter fynd i slottet Tre Kronor. Mycket av det
gamla har samlats i Stadshusträdgården. I väster står
kalkstensmuren från Wallenbergs hus vid Kungsträdgården.
Familjen bidrog med pengar till Stadshusbygget. Därintill
finns en väggbrunn som kommer från det första
vattenledningsverket på Söder. Längst i väster, vid tornets
fot, är Birger Jarls låtsasgrav – originalet bevaras i
Varnhems klosterkyrka – och en granitstock, syftande på den
stock som enligt legenden flöt i land på Riddarholmen och
ledde till Stockholms grundande. Alldeles äkta är däremot
ett valv från Palmstedts graciösa Riddarholmsbro, som är
inbyggt i den s.k. Birgerskansens östra vägg. I strandkanten
ligger vattenslipade klippor, för att ge en illusion av att
Stadshuset är byggt på fast grund. Men kännaren ser att
inlandsisens räfflor går åt fel håll. På midsommardagen
1923, 400 år efter Gustav Vasas intåg, invigdes Stadshuset.
Stadshusträdgården bjuder en magnifik utsikt över Gamla Stan
och Södermalm, men den är också en sevärdhet i sig själv med
många referenser till Stockholms historia. Fotografi frånì
1924. (Stockholms stadsmuseum).

 

  

Annonser

10 svar to “Kungsholmen”

  1. Ja, de falska klipporna är fantastiska. Trots att detta var en av min barndoms lekplatser så var det inte förrän någon långt senare påpekade för mig att de inte var äkta. Plötsligt såg man ju fogarna till de stora ditlagda styckena alldeles tydligt! Tala om Trompe l’oeil!

    F.ö. var väl S:t Eriksgatan hela Stockholms biotätaste gata!

    Trevlig helg Thorleif!
    MATS

  2. hellbom said

    Som Söderbo vill man förstås hävda att Hornsgatan eller Götgatan var de biotätaste. Tyvärr kan jag inte hitta mina biografböcker. Vännen Hans Eklunds ”Kvartersbiografen” har varit min uppslagsbok i biografdispyterna stockholmare emellan.

    Thorleif

  3. Ray Sundqvist said

    Fantastiskt att läsa om mitt ”gamla Kungsholmen”, säkert var S:t Eriksgatan biotätast. Men har någon nån aning om var ordet ekenskisen kom ifrån? Enl trubaduren Bosse Sander härstammar det från en krog somm hette Eken och skulle legat på Kaplansbacken. Om sant skulle EKENSKISEN härstamma från Kungsholmen och EJ Söder som många hävdar. Kan någon hjälpa till o klargöra det hela? Själv är jag född 1933 på Kungsholmen. Kanske en äkta kis eller måste det vara generationer som bott på Kungsholmen?
    Ray

  4. hellbom said

    Hej,

    Bosse Sander har nog fel. Västgötaknallarnas smeknamn på Stockholm
    var Stockeken – därav namnet, anser de flesta Stockhomianaexperter. S:t Eriksgatan var biotät, men jämför med Hornsgatan och Götgatan i Hans Eklunds ”Kvartersbiografen”.

    Thorleif

  5. Ray Sundqvist said

    Hej!
    Har NOG fel svarade du, var kan man luska var EKENSKISEN kom ifrån????
    Ray

  6. Åke Sandahl said

    Det är fantastiskt att läsa din noggranna och entusiastiska genongång av plats efter plats på Kungsholmen – min barndoms första ö. Till min glädje ser jag att det finns beröringspunkter mellan det jag själv beskriver i min nyligen utkomna roman,

    Kungsholmens Chopin (http://www.alfbok.se)

    och det du väljer att skriva om. Romanen ger ytterligare perspektiv på Kungsholmen och kan beställas direkt från ALF bokförlag eller någon av de andra nätbokhandlarna. För övrigt finns den också i ”Kungsholmens bokhandel” (=Akademibokhandeln) på St Eriksgatan – självklart till dyrare pris än på nätet.
    /Åke Sandahl

  7. Kul att gamla Fagerlindare hittar till Thorleifs härliga blogg! Hej Åke!

  8. Hans Wigholm said

    Hejsan!

    Som gammal Kungsholmsbo, 1966-70, bode uppe vid Kronobergsparken, Drottningholmsvägen 3-5, för att vara exakt. det var långt efter det att de blåa bussarna ut till Mälaröarna hade
    flyttat till Brommaplan. Finner bilder och texter särskilt intressanta eftersom jag gillar Stockholmiana mycket. I min tidiga ungdom 8-10/12 års ålder, var det stora söndagsnöjet att springa runt till de olika biografer som hade matineförställningar, för att ”Kolla bilderna” kring föreställningen. Först därefter kunde man ena sig om vilken föreställning som vi skulle investera vår veckopeng i. Den var inte stor bara ett par kronor. Men det fanns ju 5 öreskola, så nog blev det en fin fest.

    Hans Wigholm

  9. Det känns mycket centralt att bo på Kungsholmen. Vilken stadsdel kan ståltsera med så manga buss och tunnelbanelinjer.

  10. Urban Nygren said

    Finns det inte någon avsnitt om sockerbruket som låg där Hornberg strand går idag ?
    Varför jag undrar är att en förfader arbetare där kring 1830

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: