Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Stureplan

 Mötesplatsen

stureplan_19381                                                                                                                                                                                                                              Stureplan 1938 – Svampen var bara ett år gammal  

                                                           

Svampen är Stureplans symbol. Den ritades av arkitekten och blivande stadsträdgårdsmästaren Holger Blom och restes år 1937 som regnskydd åt trafikanterna som väntade på någon av de sex spårvagnslinjerna. Den blev också ett tak för Rudolf  Norgren och hans tidningsstånd som funnits på platsen sedan 1885. För generationer av stockholmare var Svampen den självklara mötesplatsen.

 

 ”Under regnskyddet på Stureplan var trängsel och väntan” skrev Per Erik Rundquist i en roman. ”Det droppade från kanterna och utanför var ett oupphörligt sus, klinkanden från spårvagnar och ljudet av sugande gummihjul. Fönsterna på Anglais lyste varmt gula och man tyckte sig nästan höra musiken…”

 

 Den 7 maj 1945 var en stor dag för Stureplan. Expressens löpsedel ropade FRED med bokstäver så stora att de inte riktigt fick plats. Det var ju inte riktigt sant för det var Tyskland som kapitulerat. Men det kändes som att kriget var slut och tidningar såldes som aldrig förr. På Svampens tak dansade norska och svenska studenter. Över Kungsgatan regnade konfettin.

 

  Då hade Stureplan funnits i 60 år.

 

 Det hade börjat redan 1877, då mannen bakom esplandsystemet, den driftige stadsplaneraren Albert Lindhagen, med en rösts övervikt i stadsfullmäktige fick igenom sitt förslag att anlägga Birger Jarlsgatan och att dra ner Sturegatan till ett möte med Biblioteksgatan. Det tog sin tid eftersom juveleraren Christian Hammer, ägare av de så kallade Hammerska rucklen i kanten Berzelii park, där loppcirkusen var en av attraktionerna, vägrade att avstå sina tomter och yrkade på att den gamla Träskrännilen skulle grävas upp till en kanal mellan Brunnsviken och Nybroviken. På kanalens trädbevuxna sidor skulle trafiken löpa.

 

 Det hade ju varit ett trevligt inslag med gondoler i Nordens Venedig, men stadens styresmän var oromantiska realister och Albert Lindhagen fick sin vilja igenom. Flanörer som Hjalmar Söderberg, Daniel Fallström och Hasse Z, trädde ut i ”snobbrännan”, Sturegatan – Stureplan – Birger Jarlsgatan – Nybroplan. De svängde sina blänkande cylindrar i reverenser för de sköna damerna i de senaste kreationerna från K M Lundbergs varuhus och Labatts modebutik. Stureplan har aldrig varit elegantare än under 1800-talets sista år.

 

 

 ”Allt som finns i Paris har vi redan här”, sa beresta stockholmskor som var stamkunder hos Lundbergs. Det var ett ståtligt hus som arkitekten Erik Josephson lyckades få in på den smala tomten mellan Biblioteksgatan  och Birger Jarlsgatan. Det såg ut som ett fartyg, stävande norrut. Genom de skulpterade mahognyportarna strömmade nyfikna och köplystna. Här utspelas handlingen i Sigfrid Siwertz´ roman ”Det stora varuhuset”. Huvudpersonerna råkar bli kvar efter stängningsdags och upplever en kärleksnatt i sängkammaren på möbelavdelningen.

 

 

 År 1902 gick Lundbergs samman med företaget Leja och Nordiska Kompaniet bildades. Det flyttade 1915 till Hamngatan och huset vid Stureplan övertogs av rederiföretaget Johnsonlinjen efter en ombyggnad av arkitekten Ivar Tengbom.

 

 Huset bär fortfarande en sjöfartsprägel. En relief över ”stäven” visar lossning och lastning i någon sydlig hamn. I entréhallen sitter galjonsfigurer från gamla segelfartyg.

 

 När man sitter på en bänk på Stureplan och ser upp mot utsiktstornet med sin mast, där molnen jagar förbi, verkar det som om hela huset håller på att lätta och segla sin väg.

 

 

 Anderssonskans Kalle

Vid den stora namnrevisionen 1885 döptes den öppna platsen vid Sturegatans mynning till Stureplanen. (De två sista bokstäverna togs bort 1932). En mängd gator fick samtidigt nya namn. Ladugårdslandet blev Östermalm.

 

Stureplan hade då redan fått något av den karaktär torget har i dag. Restaurang och kafé i Anglais var i full sving. På taket lyste en stor stjärna, Stockholms första elektriska ljusreklam. Det ståtliga Bångska huset, som hyser Sturegallerian, var klart och Sturebadet stod redo att ta emot de första kunderna.

 

Den drivande kraften bakom Sturebadet var anatomiprofessorn Carl Curman.

Hans tanke var att kolarbetarna från Värtan skulle titta in och ta sig ett bad innan de fortsatte hem. Så blev det nu inte, även om badet indelades i tre klasser. I den elegantaste badade förstås kungligheterna. Men när Oscar II steg ner i bassängen klev alla de andra herrarna upp. Följden blev att kungen fick sitt varma badvatten hemkört till Slottet. Detta blev ett mode bland de förmögna som pågick ända in på 1920-talet.

Skridskoåkarna på Nybrovikens is var inte förtjusta i Sturebadet. Det varma avloppsvattnet från badet hade till följd att isen aldrig lade sig.

En ny tid stod för dörren.Telefonerna pinglade i butiker och kontor. På Malmskillnadsgatan reste sig Telefontornet, som skulle stå kvar i nära 80 år, den sista hästspårvagnen rullade genom stan och de första glödlamporna ersatte gatornas gaslyktor. Stockholmaren var stolt över allt som åstadkommits, framtidstron var gränslös och den nationella stoltheten fick sitt utlopp i den stora Konst- och industriutställningen på Djurgården 1897. Fast cynikern påpekade att vad man mest mindes därifrån var filmen, automobilen och varmkorven.            anderssonskans-kalle

Ett par skamfläckar i elegansen vid torget var den backiga Lutternsgatan och den lika branta Lästmakargatan, som med sina fallfärdiga kåkar utgjorde en ren slum. På Lutternsgatan växte revyförfattaren Emil Norlander upp och om livet där berättar han i ”Tre fattiga pojkar”. Det var här ”Anderssonskans Kalle” drev sina hyss. År 1911 bröt sig Kungsgatan fram till Stureplan och Lutternsgatan försvann.

Lästmakargatan var en känd bordellgata men som ”Lästis” blev den en bekant filmadress. En av Sandrewateljéerna låg här och här gjorde bland andra Signe Hasso många av sina svenska filmer. I hörnet mot Biblioteksgatan öppnade Dagens Nyheter depeschkontor, där framför allt idrottsresultaten lockade på handskrivna löpsedlar. I det begynnande 30-talets depression köade arbetslösa för att komma in för att läsa annonser om lediga platser.

”Stureplan by night” var inte alltid en trevlig plats. Stråket för ”de lätta flickorna” gick i decennier från ”Tre horors plan” vid Eldhs fontän i mynningen av Riddargatan och upp till Anglais. Därefter den andra trottoaren ner till Birger Jarls passage.

I Passagen såldes 25-öresböcker av tveksam kvalitet och där fanns de berömda mutoscopen, tittskåp där man kunde veva fram oskuldsfullt vågade sängkammarscener.

”Stureplan skall man helst se i kvällstoalett”, stod det i en guide från Turistföreningen på 20-talet. Det är många som håller med om det.

Nattlivet är numera livligare än någonsin och pågår längre. De som ska vara tidigt på jobbet möter de sista gästerna från torgets inneställen. Men prinsen och prinsessorna har för länge sedan åkt hem, liksom fotbollsstjärnorna, skådisarna, fotomodellerna och rockartisterna.

Sturehof har genomgått en ansiktslyftning och de forna stamgästerna känner inte riktigt igen sig. Murrigheten är borta. Men matsedeln förefaller ibland bekant även om fisk och skaldjur inte längre dominerar. Stieg Trenter lät Harry Friberg ta in sotare. Men Vesper Johnson valde ”kalvlever på engelskt vis”, det vill säga med bacon och kapris.

Det går fortfarande att få.

 

Skottet på Anglais

 

En tragisk händelse som länge dröjde sig kvar i stockholmarnas minne utspelade sig den 3 oktober 1908 på Hotel Anglais. Den unge författaren Hans Magnus Nordlindh hade varit på Oscarsteatern tillsammans med en god vän som bodde på hotellet. De återvände dit och träffade i restaurangen den redan uppburne författaren Henning Berger samt publicisten och advokaten Henning von Melsted. När krogen stängdes fortsatte herrarna pokulerandet på Bergers rum. På nattygsbordet låg en liten revolver. Berger lyfte den, siktade på Nordlindh och tryckte av. Revolvern var laddad och osäkrad och Nordlindh dog.

stureplan-anglais-2-kopia-kopia

                   Gamla Hotell Anglais

Förtvivlad gick Henning Berger i frivillig landsflykt. (“Landsflykten” kan också ha berott på att han gift sig med en danska). I Danmark skrev han sedan sina fina, kärleksfulla Stockholmsskildringar. År 1924 hade han just förberett sin återresa, när han avled.

 ”…vid skärningspunkten (av Biblioteksgatan och Birger Jarlsgatan) ligger den prydliga Stureplanen, ett af 80-talets vackraste påhitt”, skrev Claes Lundin i sin bok ”Nya Stockholm” 1890.

 Det är lätt att hålla med. Ett sekel senare är torget skönare än någonsin tidigare. Men visst finns det sådant en gammal nostalgiker saknar.

 Minns ni ljusreklamerna på 50-talet när mörkret sänkt sig? Fröjds herrkläder, restaurang Regnbågen, Montblanc reservoarpennor, Gillette rakblad, Kockums emalj.

 Vackraste reklamen i Stockholm utan tvekan!

stureplan-by-night-med-ljusreklam-pa-bangska-huset

 

 

 

 Stureplan by night – KW Gullers

 

Den 3 september 1967 var en svart dag för Stureplan. Högertrafik var införd. Den sista spårvagnen hade gått. Torget var en tundra. Kunderna svek butikerna. Nu låg fokus på Sergels torg. Det skulle dröja över 20 år innan Stureplan började återhämta sig med öppnandet av Sturegallerian. Med närmare 50 butiker och ett tiotal restauranger lockas nu bortåt sex miljoner människor årligen till detta köpparadis.

 Arvid Nordquist flyttade till Östermalmstorg våren 1968. Det hade varit ett nöje att se de välklädda herrarna och damerna från Lidingö och Djursholm välja bland delikatesserna innan de tog tåget hem från Humlegårdsgatan eller Engelbrektsplan. 

 

Till råga på eländet revs Helgo Zettervalls vackra Anglais och ersattes av en modernistisk tårtkartong som blivit högkvarter för TeliaSonera. Men skönheten kanske åter får en chans.

 

Man sitter och drömmer.

 

 

Den lille monsieur Frédéric i sin grå cylinder, vaxade mustasch och fräscha knapphålsblomma slinker inte längre in på KB vid Smålandsgatan, där han är källarmästarens ständige gäst. Och Tore Wretman skymtar inte bakom fönstren till Riche, där han går mellan borden och hälsar.

 

De fina fartygsmodellerna med sina positionangivelser på världshaven är borta från fönstren i Johnsonlinjens hus och i det som nu är Nordstjernans hus har SCA och skogen tagit över efter sjön.

 

Ostermans marmorhallar var nästan som en konstsalong, där Cadillac tävlade med LaSalle och Buick om att vara den mest glänsande och förkromade. Ett par decennier senare gled de fram som raggaråk på Kungsgatan.

 

 

 

Gamla damer saknar kanske Brända Tomten. När restaurangen öppnades 1922 var det närmast otänkbart att kvinnor skulle kunna gå ut och äta utan manlig eskort. Men här var de välkomna och damerna strömmade till. Och man kunde dela bord med okända!

 

 Men lov och pris – Hedengrens bokhandel finns kvar efter mer än 100 år, större och elegantare än någonsin. Och Sturebadet förstås. Går våran kung dit och badar?

 

Där Rudolf Norgren i över 50 år sålde tidningar vid Svampens fot hänger numera fyra sällan använda telefoner. På Stureplan finns en mobil i var mans ficka.

Visst vore det trevligt att i stället få ett tidningsstånd med en glad kolportör som sålde publikationer från all världens hörn. Det skulle i hög grad bidra till livet runt Svampen.

 

Visst vore det roligt att en dag få höra en spårvagn komma klämtande.

 

Hej då, Stureplan!  Vi ses. Nu åker vi hem till Söder.

    

4 svar to “Stureplan”

  1. Nathan Shachar said

    Bäste Hellbom,
    gratulerar till en fin stockholmssite. Jag håller på att skriva något om Stureplan, närmare bestämt om Nordstjernans hus, som du beskriver så inspirerat. Innan det Lundbergska varuhuset byggdes 1897-8 stod där ett fyravånings hyreshus som kallades det Almska huset, antagligen efter byggherren Axel Alm. Det finns ett foto av huset på Stadsmuseum och det figurerar i ett par rader i Josef Sachs memoarer. Men för övrigt har jag inte lyckats uppdaga någonting om huset; inte när det byggdes och inte för vilket ändamål. Tacksam för tips, som kommer att uppmärksammas i notapparaten.
    Vänligast, Nathan

  2. Harald Nordius said

    Bilden av Stureplan är feldaterad. År 1938 fanns inte trådbussar i Stockholm. När de startade 1941 gick de rätt över Stureplan samma väg som spårvagnslinjerna 2 och 11 hade gått. Spåren från Kungsgatan mot Sturegatan gick fram till 1947 där det står tre telefonkiosker på bilden. Sedan ändrades trådbussarnas väg till att gå runt Stureplan som på bilden och spårvägsspåren togs bort. Bilden är alltså tidigast från 1947. Spårvägsmuseet har en bild som visar hur det såg ut 1946: http://www2.sl.se/Upload/sparvagsmuseet//Sparmus/bildmapp/2017/stor/2017-A204.jpg

  3. Kasper Andersson said

    Tack bäste Hellbom för en inspirerande och rolig sajt om Stockholm! Vi lärde oss mycket.

  4. Jag är övertygad om att Torleif Hellbom i sin himmel gläds över era uppskattande kommentarer. Själv hoppas jag att KBs arkiv för AV-media hörsammat min vädjan att för alltid upprätthålla denna värdefulla blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: