Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for maj, 2008

Udrag ur kassaboken

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCSat, 31 May 2008 05:34:46 +0000 26, 2007

Så här mycket skulle det ha kostat i dag

 

Den mössa som morfar Johan köpte för en krona år 1890 skulle han ha fått betala 59 kr för i dag. Det låter ju inte så farligt. Annars var det inte mycket som var billigare förr. Här är några utdrag ur kassaboken, omräknade till dagens penningvärde.

En halv tunna sill 426:-, ett halvt tjog ägg 24:-, ett kilo kaffe 123:-, ett kilo såpa 29:-, två kilo risgryn 41:-, en val strömming (80 stycken) 15:-, ett kilo socker 47:-, tre liter fotogen 38:-, ett kilo sirap 24:-, 20 kilo rågmjöl 200:-, åtta kilo vetemjöl 141:-, ett kilo fläsk 59:-, två kilo bruna bönor 46:-, russin, sviskon och mandel (inför julen) 22:-, två meter flanell 94:-, fyra frimärken 24:-.

Kon som inköptes år 1891 skulle i dag ha kostat 4649 kr och grisen 607. De åtta hönsen ropades in på auktion för 611 kr.

En sömmerska fick 110 kr. Kan det ha varit för byxorna till Gunnar och ett nattlinne i flanell till Emma?

Posted in Familjen | Leave a Comment »

Den gamla kassaboken

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCFri, 30 May 2008 09:58:45 +0000 26, 2007

Johan August Gustafsson var född i Råby i Grödinge den 13 juni 1861. Hans far hette Gustaf Eriksson – det var på den tiden då faderns förnamn blev sonens efternamn. Hans mor var Karolina, född Lundblad. Emma Persdotter var född i Segersta i Värmland den 16 mars 1868. De blev min morfar och mormor. Fjorton år gammal började Johan som lärling hos skomakare Hodell i Grödinge. Sedan han blivit utlärd och kunde tillverka både storstövlar och finskor i bästa kalvskinn arbetade han några år i Stockholm. Men 1890 flyttade han till Mörkö och öppnade eget skomakeri vid Skansen, alldeles intill färjeläget.

Hur och var han träffade Emma och när de gifte sig vet jag inte. I min barndom hade jag hört att de vigts i metodistkapellet, vilket vid den tiden ännu inte var lagligt. (Vid en koll under inskrivningen visar det sig att detta var fel, metodistisk vigsel blev officiellt sanktionerad 1876). På våren 1890 levde de tillsammans och hade börjat sätta bo. De första posterna i Johans kassabok, som hittades på vinden i båtsmanstorpet, är från den 26 april och upptar sex stolar, en halv tunna sill, två grytor, en kedja och lås till båten samt en fil och en rasp.

Med sin prydliga handstil och utan ett enda stavfel noterar han stort som smått. Redan i mars hade det varit auktion på Hörningsnäs och där hade de ropat in ett bord, en såg, kaffekoppar, en kudde, ett täcke, handdukar och åtta höns. De köpte en ko på våren 1891och en gris i juli. Ett inköp av tre fisknät tyder på att de drog upp sin egen fisk, men då och då köper de en halv tunna sill eller kabeljo. Mjöl köps säckvis, men kaffe som kostar 100 kr kilot i dagens penningsvärde köper de halvkilosvis, men ganska ofta.

Kosthållet måste ha varit mycket enkelt, men ett inköp av sex kilo kött i december 1892 förbryllar. Kan det ha varit julskinka? Fick den egna grisen leva? Några utsvävningar inför julen förekommer inte, inga julklappar är antecknade. Flanell och annat tyg inköptes ibland och Gunnar fick en meter byxtyg när han var fyra år och morfar köpte sig en mössa för en krona (50 i dag).

Risgryn är ett återkommande inköp, liksom korngryn, ärter och bruna bönor. Men vad använde de all sirap till?

En lie och sving (orv?), sex rullar tapeter, ett klädstreck – och fotogen förstås. Läder till skomakeriet var de stora posterna. Det kom från Stockholm eller Södertälje. Men hur mycket betalade de i hyra? Det framgår inte. Och hur mycket drog han in på sitt skomakeri?

Johan August Gustafsson blev aldrig någon förmögen man. Men han drog sig fram. Han satt aldrig på skomakarpallen långa stunder i taget. Han skulle ständigt upp och ut och pröva något nytt.

– Gustafsson är lite amerikansk av sig, sa man på bygden.

Posted in Familjen | Leave a Comment »

Båtsman Rolig på Lustigtorp

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCSun, 25 May 2008 06:05:19 +0000 26, 2007

På det runda bordet som stod i mitten av ”finrummet” på Lustigtorp låg under hela min barndom två gamla fotoalbum. Under regniga dagar satt vi där och bläddrade i dem om vi inte spelade ”Löjliga familjerna”. Instuckna i fickor var bilder av vackra tanter och mindre vackra tanter, allvarliga, alla i mörka klänningar, knäppta långt upp i halsen. Männen var lika allvarliga, en del hade på sig höga, blanka hattar.

Vilka dessa människor var hade jag ingen aning om och jag frågade inte heller. Mormor och morfar visste naturligtvis. Det var väl deras släktingar och vänner.

När mamma hade dött hittade jag de här albumen i en liten resväska av papp. De var mera slitna nu, låset på det vackraste var borta. När jag öppnade det föll tre fotografier ut som jag inte hade sett tidigare. Det var bilder av Lustigtorp, tagna från åkern nära landsvägen. Men torpet var sig inte riktigt likt. På den östra långväggen, ungefär där köksfönstret är fanns en veranda. Stugan var ännu inte panelad, timmerstockarna låg nakna och var antagligen omålade. Falu rödfärg hade ännu inte slagit igenom överallt.

Det pågår höskörd. Där står en äldre kvinna med en räfsa, Kring ett bord framför stugan sitter en grupp människor. Är det kafferast? Till höger skymtar en husgavel. Det är det gamla torpet. Mitt i åkern ligger en ”ö”, som nu är omgärdad av slånbuskar. Mitt på ”ön” står en oxel och där ligger stora stenbumlingar som en gång utgjorde grunden till torpet. Långt borta tycker jag mig skymta en vit skjortärm. Kan det vara båtsman Rolig på väg till lagårn?

Ett av fotogafierna är dubbelexponerat. Det skulle betyda att bilderna är tagna med rullfilm och att fotografen glömt att veva fram. Eftersom lådkameran kom i slutet av 1880-talet, vågar jag datera de här fotografierna till tidigt 1890-tal. Då bodde båtsman Rolig fotfarande på Lustigtorp med sin stora familj. Och här börjar historien om honom .

 

Blond och blåögd

När Lustigtorp byggdes vet jag inte. Det finns omnämnt 1724, men det troliga är att torpet uppfördes tidigt på 1690-talet, då det ”yngre” indelningsverket tillkom. Det innebar att två eller flera bondgårdar bildade en rote och höll en soldat, som de skulle förse med bostad, mulbete, hö och vedbrand. I gengäld slapp de själva göra krigstjänst. Bönderna behövdes på sina gårdar för försörjningens skull. Inåt land byggdes soldattorp för infanteriets knektar och kavalleriets ryttare. Längs kusterna byggdes båtsmanstorp.

I juli 1719 svepte ryska galärer in över Järnafjärden. De slog till mot Hörningsholm. där en lakej kände igen ryssarnas befälhavare, en svensk adelsman som tydligen släppts ur krigsfångenskapen mot att han straffade sina landsmän. Större delen av Mörkös befolkning flydde över Ulvsundet och slog läger på en åker i Järna. Sedan slottet stuckits i brand fortsatte ryssarna söderut, satte eld på gårdar och mogna skördar och slaktade kor och får. Det sägs att ett par sjöbodar var det enda som fanns kvar, när galärerna fortsatte ner mot Trosa. Så farligt var det nu inte. Kyrkan stod orörd – det var tsarens order – och enligt den förteckning som gjordes över skadorna tycks de ha varit tämligen begränsade. Lustigtorp nämns inte. Ett oansenligt torp ansågs väl inte värt att ödsla krut på.

Men i det nära grannskapet, tvärs över åkrarna vid Grönbrink har vi ett minne som hållit rysskräcken vid liv genom seklerna. Det är Fruberget, där en kvinna gömde sig i en grotta med sin älskade tupp. Men tuppen gol och ryssarna nackade både tupp och käring. En vandringshistoria som antagligen finns i många länder.

Vad båtsmannen hette som bodde på Lustigtorp år 1719 vet jag inte, men på ett tidigt stadium kallades bostället Lustigstugan. Båtsmännen tycks alternativt ha hetat Lustig och Rolig. Långt in på 1900-talet sa gamla Mörköbor ”Roligers”, när de talade om Lustigtorp.

År 1847 flyttade Anders Gustav Rolig in där. Om honom vet jag inte mycket mer än att han gifte sig, fick två söner och två döttrar och hade en arbetskarl med hustru och son som ”inhyses”. Efter närmare 25 års tjänst var det dags för honom att gå i pension och han flyttade till torpet Klubben.

Det var inte alltid så lätt att hitta ersättare. En båtsman stod inte så högt på den sociala trappstegen, men båtsmanstorpet var ändå bättre än drängstugan. Vid Björkarö, som var ”huvudrote” för båtsmanstorp 106, hade man just anställt en ung dräng, Nils Gustaf Jansson, som var son till en torpare i Hölö. Han lät sig övertalas och den 30 januari 1871 antogs han som båtsman och flyttade in på Lustigtorp och övertog namnet Rolig. Han var då arton år och fem månader gammal. I rullan beskrivs han som ljushårig, med blå ögon och normal färgsyn. Han var fem fot och sju tum lång. Senare i livet la han sig till med helskägg. Den 27 oktober 1871 svor han krigsmannaeden och var därefter redo för tjänstgöring.

Seglats med kungen

Under de första åren – så länge han var ungkarl – hade Gustaf en familj som inneboende, det var en småländsk skomakare med hustru och två söner. Under en period bodde där också en 13-årig ”tjänsteflicka”. Skomakarn disponerade troligen ”finrummet”, där han sannolikt också hade sin verkstad. Min morfar hade också sitt skomakeri i stugan innan han strax före första världskriget byggde den nuvarande verkstan med snickarbod och hönshus.

Den unge båtsmannens första tjänst varade i hela elva månader och sjutton dagar från den första oktober 1873 och den tillbringades helt och hållet på landbacken. På hösten 1874 var han under elva dagar barkgast på fartyget ”Sigrid” och under fem dagar eldare på ”Motala”. Så pågick det år efter år. Oftast var tjänsten förlagd till våren och sommaren, från början av april. till början av september. Synnerligen opraktiskt för en torpare som också har sina odlingar att tänka på, kan man tycka. Men den 1 oktober 1879 gifte han sig med Augusta Charlotta Lundblad. Hon födde i rask följd fem barn under åtta år. De fick ytterligare ett sladdbarn sedan de flyttat från Lustigtorp. Det var hon som fick sköta kåltäppan och se till de två korna och få in höet i ladan.

Och karln hennes levde det glada sjömanslivet. Sommaren 1883 var han skansgast på ”Drott” som just det året blivit kunglig jakt. Den 11 maj lämnade kryssaren Stockholm och målet bör ha varit Marstrand, som var Oscar II:s paradis på jorden sedan pojkåren. Den 21 juni var de tillbaka i Stockholm och därefter följde en månads tjänst på  ”Stationen” vilket betydde Skeppsholmen. Nils Gustaf fick 10 i betyg den här sommaren, Han hade skött sig..

Så var inte alltid fallet. År 1874 tycks han ha levt loppan. I april blev han varnad efter fyra dagars ”undanhållning”. I juli rymde han och fick åtta dagar på vatten och bröd. I oktober var det ”undanhållning” igen. Tre dagar på vatten och bröd. I maj 1886 rymde han åter och var borta i nästan tre veckor. Straffet blev två månaders fängelse. I äldre tider kunde han ha blivit kölhalad eller till och med avrättad. Just det året hade han svåra kontroverser med de snåla rotebönderna..

Hemlighus och innanfönster

Rotebönderna var inte särskilt måna om att se till att deras båtsman hade det bra. De långhalade med föreskrivna reparationer och förbättringar av bostad och fähus. de ställde inte upp med dragare vid skörden, de snålade in på mulbetet som inte räckte till för att föda de två korna, Augusta Charlotta fick inte tillräckligt mycket ved för att kunna hålla varmt i stugan. Gustaf skrev klagobrev på klagobrev och ibland fick han hjälp av sin chef, friherren och kaptenen C G Oxenstierna vid Södermanlands andra båtsmanskompani. Vid en husesyn i november 1886 krävde denne att roten skulle sätta in innanfönster och bygga ett Hemlighus. Han fick till svar att det inte fanns någon föreskrift att rotehållare var pliktig att anskaffa och underhålla  innanfönster och hemlighus. Fortsatta protester ledde ingenstans och ett kungabrev från Stockholms slott den 6 juli 1888, undertecknat med Oscar II:s namnstämpel, avslutas med fraserna: ”Kongl Mjt har dessa besvär i nåder låtit sig föredraga, men finner desamma ej förtjena afseende. Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.”.

En epok är slut

Redan 1873 beslutade riksdagen att indelningsverket skulle avvecklas och ersättas av värnplikt, men det dröjde ända till 1901 innan beslutet var fullt genomfört. Vid sekelskiftet fick han avsked och familjen Rolig flyttade till Torpängen i Sorunda, där de är skrivna från den 31 december 1900.  Två år senare dog Augusta Charlotta, men Gustaf blev över 80. Hans dödsdag är noterad till den 13 april 1933.

Såvitt jag vet hälsade han aldrig på i sitt gamla båtsmanstorp. Det skulle väl ha berättats om det i så fall. För några år sen hade jag besök av en släkting till honom, ett barnbarns barnbarn kanske, jag minns inte riktigt, och jag tog aldrig hennes namn och adress. På weben har förekommit en viss släktforskning kring honom.

Kanske någon vill höra av sig efter att ha läst detta.. .

Posted in Mörkö | 8 Comments »

Sorgliga blommor

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCMon, 19 May 2008 06:08:41 +0000 26, 2007

Inga blommor ser så sorgliga ut som påskliljor som vissnat. Deras tidigare så stolta huvuden hänger som urvridna disktrasor, de är grågula, skrynkliga, utmärglade som gubbar på ålderdomshemmet i den gamla onda tiden. Trädgården är inte vacker just nu, men snart kommer hundlokorna och prästkragarna, midsommarblomster och stora blåklockor. För sommar är det ju, fast temperaturen är under noll och frosten ligger vit på taken.

Syrenerna har tagit en paus, men får bara solen en chans några timmar brister de ut i ett vitt hav runt Lustigtorp.

Posted in Djur och natur | 1 Comment »

Syrentorpare

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCThu, 15 May 2008 04:47:26 +0000 26, 2007

Det är den femtonde maj. En grå och kylig morgon med lite regn i luften. Men nere kring stora stugan glimtar det vitt. Syrenen slår ut. Det är tio dar tidigare än rekordvåren 2007, nära tre veckor tidigare än normalt. Hur ska den här sommaren bli?

Lustigtorp är ett syrentorp. Det är gott om dem i det sörmländska landskapet. Kanske var det Karl XII:s hemvändande soldater som förde hem de första plantorna. Nåra syrenkvistar och receptet på kåldolmar. Det finns trots allt ofta något gott i krigens spår.

De fattiga torparna kände sig antagligen nästan som herrskap där de satt i sin syrenberså om försommaren. Syringa vulgaris – bondsyren.

Bäst tycker jag om den vita. Den lila är – ja, lite vulgär kanske.

När de unga författarna, storstadspojkarna, på 30-talet flyttade ut på landet och bosatte sig i de små röda stugorna var det inte för idyllens skull. Men hyran var billig och krogen inte så lockande nära och när man behövde åka till stan kunde man lifta med mjölkbilen.

Det var nu ordet syrentorp präglades, möjligen i någon söndagsbilageartikel av Erik Asklund.

Häggens blommor har redan snöat bort i vinden. Syrenen slår ut. Skomakarn återvänder till sin läst.

Posted in Mörkö | 2 Comments »

Tala med djuren

Posted by hellbom på 52008000UTC05bUTCFri, 02 May 2008 12:12:07 +0000 26, 2007

 

En morgon står en älgkalv och rotar i kryddlandet. Bredbent står han där på sina långa, skrangliga ben och bökar i jorden. Helt obekymrad. Inte mig emot. Maskros och tistel må han gärna ta.

– Men ger du dig på persiljan ska fan ta dig, ropar jag åt honom.

Han lyssnar inte. Efter ett tag lyfter han på huvudet. Käkarna mal, liksom tankfullt. Han upptäcker mig. Står och glor mig rätt i synen. I tio sekunder kanske. Det är som en evighet. Så fattar han ett beslut och med långa steg glider han uppåt skogen.

Nej, ensamt är det inte. Det finns djur att tala med. De säger inte så mycket, men jag har en känsla av att de förstår mig.

Där kommer en igelkott lunkande från källartaket. Det var längesen. Hundratusentals blev ihjälkörda på landsvägarna, när biltrafiken kom igång för ett halvsekel sen. I min barndom fanns här alltid igelkottar. Under bordet i syrenbersån stod ett fat med fet mjölk. Nu har vi lärt oss att mjölk inte är bra för igelkottsmagar. Men min barndoms igelkottar tycktes inte må illa av den. En av dem bet mig i ryggen. Jag kan ha varit fyra-fem år. Jag satt med bar överkropp i gruset framför stora stugan. En igelkott tyckte jag såg läcker ut och bet till strax ovanför stjärten. Ackuschörskan kom från Grönbrink med sin förbandslåda. Ännu har jag inte träffat någon annan som har blivit biten av en igelkott.

Ekorrar är också sällsynta. Det ligger en stor hög grankottar under elstolpen. Närmsta gran är minst 200 meter bort. Något djur har fraktat dit dem. Men det är nog inte en ekorres verk. Jag gissar på hackspettar. De sitter på stolpen och telegraferar sitt knackeliknack.

Mest pratar jag med fåglarna. Det är talgoxe och blåmes, gulsparv och talltita. Och sädesärlorna förstås, som kommer punktligt den 12 april och bygger bo under plåtskoningen kring skorstenen. De är sällskapliga fåglar. Mitt vildfågelfrö bryr de sig inte om. De kommer och hälsar på bara för att umgås ett tag.

– Strö salt på stjärten på honom så kan du fånga den, sa de vuxna. Och vi kröp omkring i sanden med salt i nypan och bakom oss stod de grymma vuxna och flinade.

Min bästa vän är dock nötväckan. Det är eleganten bland småfåglarna. Blågrå syrtut och rostbrun väst. Som klädd för de bästa salonger. Och han är den djärvaste. Jag bjuder honom på sötmandel, som jag lägger på bordet framför mig. Det dröjer inte länge förrän han sitter på bänken mittemot. Så hoppar han upp pä bordet, tar några steg – och vips snappar han åt sig mandeln.                                                                                                      Nötväcka

Årets nötväcka har jag nog inte träffat tidigare, men han verkar ha goda anlag. Kanske blir han lika framstående som sin kamrat för två år sedan. Han tog oförskräckt mandlar ur handen på mig. La jag handen över mandeln knackade han mig på fingrarna med sin kraftiga näbb. Tog jag en mandel mellan läpparna ryttlade han framför mig som en kolibri och knep den ur min mun. Det var rena cirkusnumret.

Laban, fasantuppen, saknar jag verkligen. Han stod utanför dörren när jag steg upp om morgnarna. Följde efter mig till Lillstugan och stod tåligt och väntade medan jag lagade frukost. Jag satte mig vid bordet på berget med juice, mackor och kaffe och Laban åt frön ur min hand. Även han älskade kryddlandet. Mellan basilika och rosmarin hade han sin badgrop och där lögade han sig så att dammet rök.

Laban finns inte mer. Kanske blev han en söndagsstek på någons middagsbord. Men troligast blev han ett trafikens offer och resterna av honom åts upp av ormvråk och kråkor.

Det är en hård värld, kamrater.

Posted in Djur och natur | 1 Comment »