Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Ålderdom’ Category

En dust med Dustin

Posted by hellbom på 62011000UTC06bUTCSat, 04 Jun 2011 07:13:18 +0000 26, 2007

Dustin heter den nya datorn. Ett kraftfullt monster. Supersnabb. Ansluten till Bredbandsbolaget. Nu ska det bli skriva av.
Det är snart ett år sen nu. Den 10 juni. Jag var på väg till Robin Järvis studentskiva. Men mitt på Folkungagatan, strax väster om Södermannagatan, orkade jag inte längre utan vände hem. Utanför min dörr föll jag och kunde inte resa mig. Efter ett tag lyckades jag krypa fram till grannens dörr och bultade på med käppen. Han kom ut och baxade upp mig. En vecka senare slog det till ordentligt. Axel körde mig till SÖS och där blev jag liggande i tio dar. Diagnosen var övermedicinering. Fjorton mediciner drogs ner till fyra. Det har varit svårt med balansen och rörligheten, men nu har jag hjälp med bäddning, städning, tvätt och inköp.
Jag tänker inte trötta ut er med sjukrapporter. Det ska bli roligare i fortsättningen.

Annonser

Posted in Ålderdom | 4 Comments »

Picking plums

Posted by hellbom på 92009000UTC09bUTCSun, 20 Sep 2009 11:20:54 +0000 26, 2007

Min x-fru Ann Mari fyller år den 21 september. Hon  brukar bjuda nåra på lunch eller middag och jag uppvaktar oftast med en bok som hon redan har läst. Som extrabonus får hon en påse plommon från Lustigtorp. Det är ett dåligt fruktår i år men plommon finns det. Att få ihop till en liten påse är ingen match. Jo, minsann!plommon

Jag försedde mig med korg, walking stick och äppelhåv för jag har svårt att lyfta armarna över axelhöjd. Där var en lovande klase på fem-sex plommon inom nära räckhåll. Jag lirkade in håven och drog till. Och dråsade omkull. Där låg jag på rygg bland brännässlor och hallonplantor. Håven hade fastnat och plommonen satt kvar. Res dig upp och försök igen! Att komma upp i sittande ställning gick efter ett tag, men jag kunde inte resa mig. Jag försökte vända mig med hjälp av staven. No luck! Jag la mig ner och tänkte. I värsta fall får jag ringa på hjälp. Jag hade trådlösan i byxfickan. Jag satte mig upp igen och började vricka mig fram på ändan mot gräsmattan. Där, 20 meter bort stod en trädgårdsmöbel. Jag drog mig fram med hjälp av hallonplantorna, som rev upp blödande sår på underarmarna. Det upptäckte jag först senare.

Så äntligen framme vid gräsmattskanten. Jag andades ut en stund, la mig ner på rygg och gjorde sen en kraftansträning att vända mig. Det lyckades. Jag kom upp på knä, men att resa sig lyckades inte. Så jag började krypa mot trädgårsdmöbeln. En åtta månaders knatte hade slagit mig med bred marginal. Det tog en evighet, men äntligen kunde jag sträcka ut armen, greppa tag om armstödet på soffan och sega mig upp. Kanske satt jag en halvtimme medan kroppen lugnade sig. Men solen var varm. Det var ganska skönt.

Skulle jag ge mig? Njet! Jag återvände till korg och håv. En vettig person hade nu tagit med sig en trädgårdsstol och ställt den på närmare kryphåll. Jag är uppenbarligen ingen vettig person. Samma historia upprepade sig en andra gång. Och en tredje gång. Då gav jag upp. Det låg fyra plommon i korgen.

Denna söndagmorgon, när vita dimsjok låg lågt över åkrarna och solen just hade börjat glimta över skogskanten vid Grönbrink återvände jag till plommonträdet, dragande på shoppingvagnen. Den skulle bli mitt stöd. Den svek mig. När den föll ihop var jag nära att följa med. Kanske var den ändå ett psykologiskt stöd. Det tog bara nåra minuter att få ihop en påse plommon.

Men det är enklare på torget.

Posted in Ålderdom | 8 Comments »

Mycket skall man höra…

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCFri, 20 Feb 2009 05:48:00 +0000 26, 2007

Att börja höra igen var en sällsam upplevelse. Inte helt positivt skulle jag vilja säga. De hörapparater som landstinget har pungat ut många tusenlappar för är näst intill värdelösa. Nej, nu är jag orättvis, de skulle kanske fungera bättre om de programmerades om, men när jag sist var på Sabb och klagade gjorde de inte ett skvatt.

0011Den här nya manicken är de gamla apparaterna vida överlägsen. Samtalsförstärkare kallas den. Den är mindre än den minsta mobiltelefon. Man kan hänga den om halsen eller fästa den i skjortlinningen. Man tar på sig ett par hörlurar eller ett par öronproppar och plötsligt är man inne i en ny och nästan glömd värld. Den kan också användas med en T-slinga som man hänger om halsen. Man kopplar in de gamla hörapparaterna på T och lyssnar trådlöst. Den finns ett krux med detta. Det visar sig att lysrör, frysboxar och andra elektroniska prylar för ett fasligt liv. Och när jag häromkvällen var på ett möte i samlingslokalen nere i källaren fungerade den inte alls.

Öronpropparna är bäst. Och det är inte så uppseendeväckande längre. Folk tror att jag lyssnar på musik. Fast hundraprocentigt perfekta är de ju inte. Jag går på Vasagatan med Olhagen vid min sida. Hon pratar på, men får inget svar. Jag hör bara trafiken. Brummande, brusande, väsande, ylande. Det är förfärligt. Ni lever i ett akustiskt helvete, ni normalt hörande. Men ni vet inte om det. Ni har blivit avtrubbade.

Min dåliga hörsel började i tioårsåldern. Jag fick öroninflammation. Det fick också mamma och Olle och vi fraktades till ovannämnda Sabb i ambulans. Det här var 1934 när läkekonsten fortfarande stod på medeltida nivå. En läkare med mejsel och klubba knackade hål i mitt huvud bakom mitt högra öra. Ingen sövning, bara lokalbedövning. Jag kunde se mejseln och doktorns hand. Han malde på om fotboll medan han knackade. Jag svarade nog ganska enstavigt. Jag var inte så värst intreserad av fotboll. Jo, Pära Kaufeldt i AIK gillade jag. Inte för att jag någonsin hade sett honom, det var kanske på grund av det ovanliga namnet.robin-hood

En vecka eller kanske tio dar låg jag på en sal med sex-sju andra gubbs. De lärde mig snuskiga historier, jag läste Robin Hood. Det var första gången jag var ensam ute i världen och det var ganska spännande. Jag kände mig riktigt vuxen.

En lång tid gick morsan och jag omkring med stora vita bandage om huvudet. Vi såg ut som beduiner. Sen blev det en svart lapp och en dag var man helt kurerad. Mitt högra öra som hade varit utåtstående såg nu helt normalt ut. Det hade varit en skönhetsoperation.

För Olle gick det inte lika bra. Han fick scharlakansfeber och flyttades till Epidemisjukhuset. Där missköttes öroninflammationen, som spred sig i kroppen. Vad som sen hände vet jag inte. Han låg med kanyler genom låret och benet var upplyft och hölls i sträck. Han var åtta-nio år och växte snabbt. Höften stelnade till, han blev svårt invalidiserad.

Magister Ramsin, hans lärare i Högalids folkskola, åkte varje dag upp till Epidemisjukhuset och höll lektioner med honom. En gång berättande han förskräckt för pappa och han funnit Olle läsande Ivar Los ”Kungsgatan”. Pappa bara skrattade. Under hela sin uppväxt åkte Olle ut och in på sjukhus, opererades gång på gång, hade svår värk. Inte blev det mycket bättre. Han tog studenten samtidigt med sina jämnåriga, reste till England, lärde sig film. Han fick kortfilmspris i Cannes och snart erövrade han världen tillsammans med Astrid Lindgren.

I går var jag på årsmöte med seniorjournalisterna. Jag kopplade in extramikrofonen och kunde för första gången på länge höra allt som sas. Åke Wilhelmsson höll ett anförande om föreningens hemsida och hade vänligheten att berömma min blogg samtidigt som han rekommenderade kollegerna att göra som jag – börja blogga.

Mycket skall man höra…

PELLE HOLM: ”Ens öron får tåla vid att höra de orimligaste ting.”

Posted in Ålderdom | 3 Comments »

Hur står det till?

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCMon, 19 Jan 2009 07:07:44 +0000 26, 2007

 

Tackar som frågar. Halvbra kanske man kan säga. När benen svullnar och även löst sittande strumpor lämnar djupa valkar efter sig kan man ana något lurt. När samtidigt vikten ökar utan att man ägnat sig åt några lukulliska utsvävningar är diagnosen klar. Hjärtsvikten har slagit till.

Min gamla blodtrycksmätare hade säckat ihop så jag tog blå buss nr 2 till Norrmalmstorg och gick till Clas Ohlson – detta prylparadis – och köpte mig en ny. Det systoliska trycket var 105 och hjärtat i displayen blinkade sig snabbt fram till 115 slag. Inte så bra!

blodtrycksmatare1

Dr Per beordrade mig till EKG. Mätaren ville inte fungera. ”Har du mobil”? frågade EKG-operatören. Jag befriades från mobilen. Mätaren fungerade inte. ”Ta av dig hörapparaterna”, sa sköterskan och bar iväg med dem till andra sidan rummet. Det hjälpte inte. Till slut kom vi underfund med att det var stegräknaren som var boven.

Är det inte märkligt att vi överlever med alla dessa strålningar omkring oss? Från datorn, från mikrovågsugnen, från TV:n?

Dr Per såg nästan lite bekymrad ut när han betraktade EKG-skärmen. Han sa åt mig att skippa blodtryckssänkaren Plendil och han skickade mig till laboratoriet för provtagningar. Sen skulle vi talas vid.  Då blev han sjuk. Så nu sittter jag här med mina svullna ben. Men blodtrycket står på 133 och pulsen på 72. Inte så tokigt. Och inget förmaksflimmer märks.

För övrigt följer jag morgontidningarnas råd om hur man håller sig kurant och undviker Alzheimer. Drick 4-5 koppar kaffe, ät en handfull nötter och ett par apelsiner, res dig från datorn då och då och gå till toaletten elller ut i köket. Att gå 11 000 steg om dan är en onödig överdrift. Drick ett glas rödvin. Det hoppar jag över – jag har fått mitt kvantum av rödvin redan.

Och Anders Isaksson som gått och dött vid så unga (65) år! Vi jobbade ihop en tid på teaterredaktionen när han först kom till DN. På senare år stötte vi på varann här i krokarna på östra Söder. Jag saknar hans trygga Pitemål.

Posted in Ålderdom | 1 Comment »

Going downhill

Posted by hellbom på 92008000UTC09bUTCMon, 29 Sep 2008 04:10:45 +0000 26, 2007

Det är dags att komma till insikt. Du befinner dig i utförsbacken. Krafterna sviktar. Det som en gång var så lätt att göra kan ibland verka oöverstigligt.

Som att hänga upp en tomatplanta i köksfönstret för eftermognad. Att binda ihop kvistarna går geschvint. Men fönsterkroken sitter så förtvivlat högt upp. Det krävs en kökssstol att kliva på. Först lägger jag vänster knä på sitsen. Så tar jag ett stadigt tag om stolsryggen och segar upp höger fot. Sen upp med vänster fot. Räta på ryggen. Nu gäller det att inte dråsa ut genom fönstret.

Det tar ett par minuter att lirka in snöret i den gammaldags fönsterhaken. Nu ska här knytas en knut. Men eftersom jag inte kan lyfta högerarmen längre än till brösthöjd mäste jag ta munnen till hjälp. Jag biter till om snörstumpen och håller fast medan jag med vänsterhanden försöker åstadkomma en första knutslinga. Det misslyckas gång på gång, men så äntligen. Nu till den andra slingan. Det är inte lätt det heller. Slutligen kan jag dra till. Och där hänger tomatplantan i den bleka höstsolen. Pronto! Nu ska jag bara ta mig ner på golvet. Försiktigt, försiktigt!

Kaffeburken står på översta skåphyllan. Eftersom vänsterarmen inte är så kurant den heller stöttar jag högerarmen vid armbågen och får på det sättet ner burken. Samma procedur när den ska upp igen. Jag skulle ju kunna flytta ner den ett par hyllor, men där har jag ett 50-tal kryddburkar. Jag använder bara basilika, salt och vitpeppar, ibland kryddpeppar. Svartpeppar har jag på köksbordet. En del kryddor är så märkvärdiga att jag inte har en aning om vad de ska användas till. De har alla säkert passerat bästföre-datum och borde kastas. Men det ser så proffsigt ut med alla dessa kryddor. Jag kunde låta kaffeburken stå på arbetsbänken. Att jag inte har tänkt på det tidigare. Jag ska överväga saken.

Fridrottarna tar på sig sin t-shirt efter varje hopp och kast även om det är 30 grader varmt därnere på planen. Det går i ett huj. Jag har försökt komma underfund med hur de bär sig åt, men det går så fort. Själv rullar jag upp ryggsidan till halslinningen, dyker ner med huvudet och kränger mig igenom. Tycker ni att det är jobbigt att knäppa en skjorta? Inte? Det gör jag. Knapphålen är så ruskigt små. Oftast nöjer jag mig med att knäppa varannan knapp.

Efter allt detta regnande skulle jag vilja gå ut i skogen och plocka svamp. Jag ser framför mig slänter fulla med trattkantareller. Men rötter, kottar och små, små tuvor är allvarliga snubbelrisker och faller jag kan jag bli liggande, ett offer för kråkor och rävar.

Det är ingen vacker syn.

Posted in Ålderdom | 3 Comments »

Att åldras

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCTue, 03 Jun 2008 08:25:28 +0000 26, 2007

Fotografen Lennart Nilsson, som är nästan två år äldre än jag, har givit ut en Stockholmsbok från de år vi jobbade ihop .Vi gjorde bland annat ett specialnummer av Allt om den kommande televisionen och på Tekniska högskolans vind träffade vi ett gäng unga grabbar med Hans Werthén i spetsen som körde de första provsändningarna.

Lennart ser nästan lika fräsch ut i dag som då och han tycks ha massor av projekt på gång, har inga planer alls på att trappa ned eller lägga av.

-´Man vill ju inte sitta och mata fåglar, säger han.

Det är precis det jag gör, och nästan det enda jag orkar med.

Att åldras vore inte så illa om inte krafterna sinade. När en planka lossnar  på verandan tar jag en spik och en hammare för att fästa den. Jag slår och slår men spiken rör sig inte en millimeter. Att klättra upp på en stege och binda klängrosen är uteslutet. Jag skulle dråsa ner och bryta armar och ben. Det är knappt jag kan stå rakt upp och ner utan att falla framstupa. Om nätterna vaknar jag varannan timme och måste upp och pinka. I det längsta drar jag ut på det för det är så jobbigt att ta sig upp.

Snart kommer jag inte längre att kunna ta på mig en T-shirt. Med stor möda lyckas jag lirka på mig skjorta och jacka. Det har sina fördelar att bo ensam. Man slipper anstränga sig för att höra vad folk säger. Och på TV är de utländska filmerna oftast textade.

Men att läsa och skriva har blivit knepigare sen jag tappat eller förlagt mina läsglasögon. Ska kolla på macken i Järna om dom har nåra.

Jag såg ett bra program om Alice Babs. Vi är jämnåriga. Vilken gumma hon har blivit. Och Lena Granhagen – i går fortfarande ungflicksfräsch, i dag mogen för Hemmet. Det var kanske ett rollporträtt. Men sminket kan knappast ha trollat dit kalkonhalsen.

Och stackars Olov Svedelid som opererats för cancer i underkäken och knappast kan varken äta eller tala. Men skriver gör han och jag ger mig fan på att han kan slå i en spik.

Posted in Ålderdom | 2 Comments »

Meddecin meddesamma

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCTue, 26 Feb 2008 07:20:55 +0000 26, 2007

Snuviga och snoriga var min barndoms vintrar. Så här i efterhand undrar jag om det inte borde betecknas som kronisk snuva. Kanske kunde det ha botats. Men ingen läkare tittade på mig. Alla ungar snorade om vintern. Det hörde till. Ibland slog febern till och man fick stanna hemma nåra dar och försöka kurera sig med honungsvatten och emservatten. Dunderkuren var glödgad honung. Morfar var ju biodlare. Honung var universalmedlet för de flesta krämpor.

Ända upp i 70-årsåldern var Albyl och Alvedon de enda mediciner jag kände till. Det är annorlunda nu. I går var jag på apoteket och gjorde mitt uttag.  De är tolv stycken till ett värde av 3 217:50 och med en vikt på 1 kilo och 38 gram. Detta ska jag pumpa i mig under tre månader. Det är helt sanslöst. Vad skulle hända om jag gav fan i alltihop? Kanske skulle jag inom kort tuppa av. I höstas tog plötsligt Enalaprilen slut. Det är en medicin man tar ”för hjärtat”. Antagligen hade jag blivit felexpedierad. I stället för att genast springa till vårdcentralen och be dr Per om ett nytt recept bestämde jag mig för att vänta i två veckor tills jag skulle in på mitt Waranprov. Efter nåra dar rusade pulsen upp till långt över 100 så fort jag tog nåra steg över golvet, hjärtat började fladdra. Det tog ytterligare ett par veckors medicinerande innan mina värden var normala igen.

Mina astmamediciner skulle jag kanske kunna skippa. Jag har inte haft nåra besvär på flera år. Bricanylen har jag inte använt på länge, men jag tar pliktskyldigast mina puffar av Pulmicort och Servent morgon och kväll. De är de dyraste medicinerna. 180 doser Serevent kostar 846:50. Det blir 4:70 per puff. Pulmicort är lite billigare 3:40 per puff. Lyckligtvis har jag frikort som räcker för ytterligare ett uttag.

För er som inte har haft anledning att besöka doktorn på ett tag kan jag tala om att de gula receptlapparna är ett minne blott. Numera skriver han in recepten på datorn och sen går du bara till apoteket och presenterar dig. Och när du fått dina mediciner  blir recepten utprintade på ett A 4-ark. I mitt fall var det två stycken – fullskrivna.

Receptarien på Renen såg smått imponerad ut. Eller kanske var det medlidsam.

Posted in Ålderdom | 2 Comments »

Krämpor

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCMon, 17 Dec 2007 05:13:43 +0000 26, 2007

formak.jpgHäromåret lärde jag mig ett nytt ord. Förmaksflimmer! Du har förmaksflimmer, sa läkaren på Södersjukhuset efter att ha lyssnat på mitt bröst. Vad vackert det lät! Jag såg för mig ett rum en solig söndagmorgon. Fönstren stod halvöppna och de lätta gardinerna rörde sig i vinden och sände solglimtar runt rummet, över den blanka chiffonjén, i vitrinskåpets glasrutor och kristallkronans kläppar. Det kunde vara en bild skapad av Sven Nykvist, den mästerlige filmfotografen.

Men förmaksflimmer är allvarligare än så. Det kan leda till stroke och död. Det måste behandlas med mediciner.

Under lång tid höll det sig borta, men plötligt en dag började hjärtat fladdra. Jag kunde följa det på blodtrycksmätaren. Det pulserande hjärtat stannade plötsligt, så slog det några snabba slag och återgick sen till normal takt. När slutresultatet visade sig blinkade ett litet hjärta på displayen, vilket betydde ”allt är inte som det ska, tala med din läkare”.

Just nu blinkar det alltmer sällan, hjärtat dunkar inte längre när jag ligger på vänster sida.

Det är klart att man får vara beredd på krämpor när man blir gammal. Men jag blir förbannad när jag inte kan lyfta högerarmen över axeln, när jag inte kan slå i en spik och skruva i en skruv.

Så är det synen. Efter en operation av gula fläcken såg jag en större bild med höger öga än med vänster, räta linjer och tryckta rader buktade sig, under två år öppnade jag inte en bok.

– Du kan vara glad att du ser överhuvudtaget, sa ögonläkaren kallt, hade vi inte opererat så hade du varit blind.

Det är nog värst med hörseln. I sällskap hör jag knappast ett ord av vad som sägs och folk betraktar mig antagligen som en idiot, vilket kanske inte är så felaktigt. Den dåliga hörseln orsakar bristande balans. Rätt som det är dråsar jag omkull. Det har hänt mitt ute på gatan. Vänliga damer har kommit rusande för att hjälpa mig upp. Aldrig en karl. De tror väl att jag är ett fyllo.

Och slår jag då hål på ett knä eller en armbåge vill det inte sluta blöda. Det är waranet.

Annars är det bra. Bara bra!

Posted in Ålderdom | 2 Comments »