Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Norrmalm 3

NORRMALM

3

SERGELS TORG

sergels-torg-stern1
Sergels torg – Stern

Tornerspel var ett kungligt nöje som levde kvar långt efter
medeltiden. Gustav II Adolf byggde 1620 ett ”Rännebanshus”,
som när det var som störst sträckte sig från Hötorget ner
till Mäster Samuelsgatan, och som flankerades av Sergel- och
Slöjdgatorna. I Rännarbanan, eller Beridarebanan, hölls inte
bara ryttarspel, där firades högadliga bröllop, där hölls
fest för drottning Kristina vid hennes kröning. Mot slutet
av 1600-talet uppfördes på platsen gjuterier för
tillverkning av de statyer som skulle pryda det nya Slottet.
I ett av gjuthusen flyttade Johan Tobias Sergel in 1786.
Inför Norrmalmsregleringen på 1950-talet fanns det i det
längsta hopp om att hans ateljé skulle kunna räddas, men den
revs tillsammans med Betlehemskyrkan, Konstfack, Nya
Elementar och GCI. Argumenten för omdaningen var många.
Tunnelbanebygget, affärslivet, bilismen, saneringsbehovet,
att skapa en stadsplan lämpligare för arbetslivet.
Borgarrådet Yngve Larsson, som under flera decennier
deltagit i ”planläggningen och delat ansvaret för många av
besluten”, kunde känna nostalgisk saknad över att butiken
där han köpte tennsoldater som barn var försvunnen, men den
nya stadsbilden talade till honom om kraft att skapa och tro
på framtiden, höghusen var som ”fem sköna ackord, fem
trumpetstötar i ett Händelskt festspel”

I P.C. Jersilds roman ”Stumpen” står uteliggaren Sture
Lindström med ryggen mot Sveaplans flickläroverk och ser
tvärs över gatan mot Vanadislunden, där det ligger ett
gammalt gult trähus med brutet tak. I backen ovanför syns
ett mindre hus, rött med vita knutar. På huset sitter en
skylt. ”Häggska anstalten” står det på skylten. ”Lindström
undrar vem Hägg är. Han undrar också vem Wenner-Gren är. Det
är Wenner-Gren som har byggt den glittrande skyskrapan på
andra sidan Sveaplan”. En donation av Axel Wenner-Gren,
skaparen av Elektrolux, blev grundplåt till detta ”center”
för internationellt forskarutbyte (byggt 1959-61).
Arkitekter var Sune Lindström och Alf Bydén. Skolan
därintill, av Nils Ahrbom och Helge Zimdahl 1936, har
beskrivits som en god representant för den tidiga
funktionalismen, för social nyttoarkitektur med solljus och
fri rymd både i skolsalar och lekplaner. Det gamla trähuset
är malmgården Cedersdal från tidigt 1700-tal, ombyggd 1783.
Strax därefter köptes gården av ”Tobaks-Planteraren” Peter
Cedergren. Namnet och en tobakslada finns kvar efter honom.
Sedan 1940-talet har konstnärer bott där. I ”Häggska
anstalten” (sedermera Djurens Vänner) avlivas sällskapsdjur.
Fröken Johanna Hägg donerade pengar till Svenska Allmänna
Kvinnoföreningen Till Djurens Skydd, som startade
verksamheten år 1903. Jersilds sällan använda förnamn är Per
Christian.

Under första världskrigets bostadskris byggdes nödbostäder i
Vanadislunden. De var tänkta som ett provisorium, men blev
kvar och restaurerades och moderniserades på 1960-talet.
Foto från 1919. (Stockholms stadsmuseum).

SURBRUNNSGATAN

Clas Browall hade tjänat ihop en bra slant som kypare på
Kastenhof vid Gustav Adolfs torg och på Ingemarshof vid
Roslagsgatan och 1731 slog han till och köpte en liten
malmgård i hörnet av Roslagsgatan och Surbrunnsgatan. Läget
var ypperligt, här gick infartsvägen från Roslagen, alldeles
intill låg Norrmalms hälsobrunn, Surbrunn, vars gäster gärna
smet ifrån den frugala nyttokosten. Den nye värdshusvärden
kallade sitt ställe Browallshof, men stockholmarna tyckte
att Clas på Hörnet lät bättre. Här spelades även upp till
dans. När Fredrik I sörjde sin avlidna älskarinna Hedvig
Taube inbjöds han av amiralen Carl Tersmeden till en bal hos
Clas på Hörnet, där sköna unga damer förevisades. En
demoiselle Beata Christiernin föll kungen i smaken och hon
blev hans nya mätress. Med Erik Palmstedts stora sal i
Börshuset som förebild byggdes 1784 en elegant danssalong,
som väl inte riktigt fick den publik den förtjänade. De
borgerliga gästerna uteblev sedan källådern vid Surbrunn
skadats. Nu kom i stället ”lättfärdiga kvinnor och
avsigkomna karlar”, som levt rullan vid Ugglevikskällan till
de s.k. Uggleviksbalerna, som anständigt folk inte besökte.
Från slutet av 1800-talet hade renhållningsverket sina
kaserner i huset. År 1984 återuppstod Clas på Hörnet i
korsvirkeshuset från 1780-talet.

clas-pa-hornet-vykort

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                          ” Clas på hörnet” på ett vykort från början av 1900-talet


SIBIRIEN

Kvarteren norr om Odengatan, mellan Roslagsgatan och
Sveavägen, kallades Sibirien . Dels för att det låg långt
från centrum och kommunikationerna länge var dåliga, dels
för att en flyttning dit kanske kändes som en förvisning.
Den explosionsartade folkökningen mot slutet av 1800-talet
krävde mängder av bostäder. Husen byggdes allt högre och
allt tätare, lägenheterna gjordes allt mindre. Byggherrarna
var ofta lycksökare med kontoret på fickan. Det snålades och
fuskades och fukten dröp längs väggarna, när de nya
hyresgästerna flyttade in. Sibirien blev Stockholms första
verkliga arbetarkvarter. I Per Anders Fogelströms ”Barn av
sin stad” är Emelie på besök på Tulegatan. ”Hon kände sig
betryckt, tyckte det blev svårt att andas… Allt var
stampat till sten, fyllt av liv men ändå så dött.” Köken var
inte större än omkring fyra kvadratmeter, men det fanns
järnspis med varmvattenreservoar (om man eldade), det fanns
vatten i kran och avlopp och en diskbänk klädd med zinkplåt
och där stod en utdragssoffa, som var barnens sovplats.
Trots trångboddheten hade man ofta inneboende. År 1895
saknade 25 procent av Stockholms arbetare egen bostad.
Dödligheten i de fuktiga, dragiga arbetarkvarteren i
Johannes var dubbelt så hög som bland de mera välsituerade i
Jakob.

sibiren-1902-larssons-atelje-stockholms-stadsmuseum
På det här fotografiet taget från Vanadislunden 1902 är Sibirien fortfarande en stadsdel av skjul och
småkåkar. Inom kort skulle hyreskasernerna växa upp här.
Foto: Larssons ateljé. (Stockholms stadsmuseum).

STALLMÄSTARGÅRDEN

stallmastargarden-holger-ellgaard
Stallmästargården – Foto: Holger Ellgaard

Just vid Stallmästargården går gränsen mellan Stockholm och
Solna. Det är en gräns som stockholmarna i många hundra år
gärna har överskridit för att roa och förlusta sig. Det
började med den nioåriga drottning Kristina, som år 1635 med
tio personers uppvaktning och musketerare firade midsommar
den stora salen på gården Brunnsvik, som låg där lusthuset
och lindarna står. Gården beboddes då sannolikt redan av
stallmästaren Ebbe Håkansson, vars titel har levt kvar. År
1672 flyttades tullgränsen ut från Odenplan, de resande
stannade till ett tag och köpte en sup för att fira ankomst
eller avfärd. En företagsam krögare byggde en öl- och
brännvinskiosk invid tullpaviljongerna så att enkelt folk
kunde få sig en färdknäpp utan att behöva beblanda sig med
de fina gästerna på värdshuset. Lucas Boogers, en holländsk
falkenerare med goda försänkningar vid hovet, var en
lyckosam källarmästare på 1700-talet. Pierre Bichard, känd
från Hasselbacken och Gubbhyllan, förde Stallmästargården
till kulinariska höjder på 1800-talet, liksom Tore Wretman
hundra år senare. Men det har också funnits vågdalar, då
nästan de enda gästerna var vinterlördagarnas travpublik,
som kom in och drack en värmande brylå på konjak, socker,
russin och nejlikknopp efter tävlingarna på Brunnsvikens is.

Omgiven av åker och äng ligger Stallmästargården vid
stranden av Brunnsviken på detta foto från 1860-talet. I
förgrunden t.h. de båda tullhusen. (Stockholms stadsmuseum).

TEGELBACKEN

”Tegelbackseländet” var ett bekant begrepp redan på
1890-talet. Det första tåget hade rullat över den nya Nedan: Björn Berg minns Kronprinsens stall
järnvägsbron 1871, men det var när spårvagnen på linjenkronprinsens-stall-vid-tegelbacken-bjorn-berg2
Gustav Adolfs Torg-Kungsholmstorg inledde sina turer 1877
och skulle passera Tegelbacken som problemen började.
Järnvägsbyggaren Nils Ericson hade visserligen varit
förutseende nog att bygga en underfart för mindre fordon,
men för spårvagnen fälldes bommarna. Ännu värre blev det
när pontonbron vid Traneberg var klar och spårvagnarna från
de växande västra förorterna gick in till Tegelbacken. En
undersökning 1935 visade att bommarna var fällda tjugo
minuter per timme under rusningstid morgon och kväll.
Vid slutet av 40-talet byggdes en viadukt över järnvägen och
underfarten stängdes. Trafikplanerarna fick några års andrum
att fundera. År 1959 togs beslutet om det nya Tegelbacken
med broar och påfartsramper och bussrefuger och
underjordiska gångstråk. Runt torget revs det mesta utom
Centralpalatset, som blev kvar som en ö i trafikkarusellen.
Kronprinsens stall, en vacker 1700-talsbyggnad, försvann och
ersattes av Hotel Sheraton. Vid 1970-talets början var allt
klart. Trafiken snurrade bättre än förr, men många tyckte nog att gamla eländiga Tegelbacken varit trivsammare.

Tegelbacken har ingen stadsplanerare någonsin lyckats få
fason på. Den har alltid varit en trist trafikplats, tidvis
en mycket besvärlig sådan. Trots det attraktiva läget är det
inte lätt att känna sig välkommen här. Foto: K.W. Gullers
1946. (Nordiska museet).

TEGNÉRGATAN

strindberg-i-tegnerlunden-hedning
Strindberg i Tegnérlunden – Foto: Hedning

Vid den stora gatunamnsrevisionen 1885 försvann en mängd
trevliga gamla gatunamn. Kritiken var hård, det talades om
”de gamla Stockholmsnamnens digerdöd”. Ett av de mest
saknade är Trebackarlånggatan, som var namnet på Tegnérgatan
upp till Barnhus Kvarnbacke (Tegnérlunden). Tre Backar Lång
var ett namn med rytm, det gav dessutom en topografisk
beskrivning av gatan. På 1920-talet föreslog Namnberedningen
att det gamla namnet skulle återtas, men fick avslag av
Stadskollegiet. Krav på ändring har därefter upprepade
gånger framförts. Ett par kvartersnamn påminner om traktens
historia. Kvarteret Kungsbacken mellan Holländargatan och
Drottninggatan var det gamla namnet på Drottninggatsbacken.
kvarteret Barnhusväderkvarnen där ovanför erinrar om
Barnhusets två kvarnar på höjden. Den äldsta kvarnen var
byggd 1639, den andra kvarnen var uppförd på 1720-talet. Det
var en ”hamp stamp”, d.v.s. en oljekvarn. De revs båda 1890
i samband med att Tegnérlunden började läggas ut. Flera
andra Stockholmsparker anlades ungefär samtidigt,
Tantolunden, Vanadislunden, Kronobergsparken och Vita
Bergen. Carl Eldhs staty av den kämpande Strindberg ställdes
upp 1942.

År 1885 döptes Trebackarlånggatan om till Tegnérgatan och
Kvarnbacken blev Tegnérlunden. På detta foto från 1889 står
den gamla Barnhuskvarnen fortfarande kvar, men året därpå
skulle den rivas. (Stockholms stadsmuseum).

TORSGATAN

torsgatan-vackra-dalkullan-stockholms-stadsarkiv
”Vackra dalkullan”, mjölkförsäljare på Stortorget, vars skönhet orsakade upplopp och polisingripande (Stockholms stadsarkiv)

Öl och svagdricka var måltidsdryckerna i det gamla
Stockholm. Med mjölkförsörjningen var det illa ställt. Under
1800-talet fanns det fortfarande ladugårdar vid Gröna Gatan
(Karlavägen) och dit sökte sig stockholmarna för att dricka
spenvarm mjölk, vilket ansågs hälsosamt. Mjölk såldes också
av månglerskor på gator och torg. Berömd var ”Vackra
dalkullan”, som satt på Stortorget. Hon var så skön att hon
orsakade folkskockning och fint folk ordnade bjudningar för
att visa upp henne i sina salonger. Hildemar Albin Lidholm
blev pionjären inom mejerihanteringen. Han hade startat
tillverkning av smör i Mölnbo. År 1863 öppnade han en butik
i Stockholm och året därpå startade han ett ångmejeri i
Klara. Konkurrenter följde efter. Audumbla distribuerade
mjölk i glasflaskor vid kundens dörr. Söta tonårsflickor i
prydliga förkläden åkte stan runt med häst och kärra och
sprang i trapporna. År 1915 bildades Mjölkcentralen med
Lidholms företag som kärna. MC köpte upp det ena mejeriet
efter det andra och lade oftast ner dem. Längst klarade sig
NEN, Nils Erik Nilssons mejeri, som överlevde till 1962. I
över 100 år pågick mejerihantering vid Dalagatan-Torsgatan.
Arla uppstod 1975 och flyttade 1984 till Kallhäll.
toren blev kvar.

torsgatan-pa-20-talet-stockholms-stadsarkiv
Torsgatan får ny gatubelysning på 20-talet (Stockholms stadsarkiv)

Här byggdes senare Mjölkcentralen. (Stockholms stadsmuseum).

Mejeriet Audumbla distribuerade mjölk i glasflaskor vid
kundens dörr. Foto från 1890-talet. (Stockholms
stadsmuseum).

VASAGATAN

Före järnvägens ankomst 1871 var Vasagatan (Klara Strandgata
eller Meisters gränd) en smutsig gränd med låga förfallna
hus och ett latrin- och sopupplag, som ansågs förorsaka den
årligen återkommande ”Klarafebern”. Mitt i denna ”morasiga
utkant” låg det Kirsteinska huset, som länge var ett centrum
för det stockholmska kultur- och nöjeslivet. År 1818 höll
Götiska förbundet en stor utställning i huset, där bl.a.
major mechanicus Fredrik Blom visade sina senaste
arkitektoniska skapelser. Han blev sedermera ägare till
Kirsteinska huset och upplät det till den idérike
källarmästaren Wilhelm Davidsson (Hasselbacken), som
arrangerade konserter och maskerader, som kunde ha sådana
följder (barn och äktenskap) för deltagarna att hans hus
kallades ”Hymens tempel”. Bästa sättet att ta sig dit var
att vid Riddarholmsbron embarkera vevslupen ”Dalpilen”, som
lade till vid den vackra Kirsteinska trädgården. När Selma
Lagerlöf var där 1868 hade den förfallit. ”Det var alldeles
vådligt skräpigt där med stora högar av grus och sand och
kalk och tegel och långa räckor av fula plank”. Fem år
senare kom hon tillbaka. ”Nu vill jag lova att det ser
annorlunda ut. Hela den gamla trädgården är utlagd till ett
stort, avlångt torg som kallas Centralplan”.

vasagatan-ferdinand-bobergs-posthus
Ferdinand Bobergs posthus blev en av Vasagatans främsta prydnader.


VASAGATAN

”Bred och mäktig stryker Vasagatan från Tegelbacken till
Norra Bantorget”, skrev Klarajournalisten Axel ”Kluck”
Österberg. ”Där gnäller schakalerna om nätterna och tassar
förhoppningsfullt utanför Terminus, Continental och Astoria,
och om dagarna ligger där stigmän i försåt med pantsedlar,
använda och upputsade rakblad, falska ransoneringskort och
odugliga klockor”. Nykomlingen varnades för Vasagatan. Det
var bondfångarnas gata. Bakom hörnen, i Klaras gränder,
lurade hallickarna och de prostituerade. Men Vasagatans
fasad var prydlig. Den ståtliga Centralstationen i italiensk
nyrenässans, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd, hade invigts
1871. Ännu mer beundrades kanske Ferdinand Bobergs posthus,
som nästan såg ut som ett Vasaslott med sin mäktiga portal
(1903). Med Esselte-huset, Ivar Tengboms och Nils Ahrboms
skapelse mittemot Centralen, gjorde funktionalismen sitt
intåg på gatan i början av 1930-talet. Stockholms första
trafiksignaler ställdes upp i korsningen vid Kungsgatan
1925. De dirigerades av en poliskonstapel som vid behov tog
till visselpipan. En svart-vit skylt med texten ”Stoppgräns”
manade bilisterna till försiktighet. Sju år senare var det
automatiska röd-gul-gröna signalsystemet i funktion.

vasagatan-1900
Centralplan och Vasagatan på ett vykort från början av
1900-talet. Här visade sig Stockholm från sin prydligaste
sida, en lämplig hälsning för nykomlingen att sända hem till
ängsliga anförvanter i landsorten. Men bara en bit upp i de
smala Klaragatorna befann man sig i storstadens djungel.
(Stockholms stadsmuseum).

VÄSTRA TRÄDGÅRDSGATAN

blancheteater-reklam-jan-ehnemark
Blancheteatern gör reklam för sig på Västra Trädgårdsgatan – Foto: Jan Ehnemark

Det är en stilla och förnämt avskild gata. När Agnes von
Krusenstjernas Tony Hastfehr vaknar hör hon staden som ett
avlägset, buttert mumlande. Detta outtröttliga dova mummel,
gav staden något levande, som gjorde henne både nyfiken och
rädd. Men så ringer Jakobs kyrkklocka och hela huset tycks
ett ögonblick tona av klangen. På 1700-talet var det
aristokratins gata. Här hade adeln sina palats, Banér,
Bielke, Klerck. Familjen De Geer ägde tre hus. Ett står
fortfarande kvar, Västra Trädgårdsgatan 13, det är huset med
den vackra balkongen på hörnet vid Kocksgränd. De två andra
husen revs och ersattes 1928 av Tändstickspalatset (nr 15),
ritat av Ivar Tengbom. Den mycket påkostade byggnaden
anpassade sig väl till de kvarstående adelspalatsen.
Innanför järngallret ligger en halvcirkelformad gård med
Carl Milles Dianabrunn i mitten. Blancheteatern däremot var
kanske inte fullt så förnäm. Där gav Alice och Ernst Eklund
lätta lustspel i början av 20-talet. Harry Roeck Hansen
försökte sig på både Värnlund och Tjechov, men riktigt slog
det inte till förrän Kar de Mumma började skriva
sommarrevyer och Stig Järrel stod på scenen. I mellanakten
möttes publik och skådespelare till rökpaus ute på Västra
Trädgårdsgatan.

Västra Trädgårdsgatan med Lantmäterikontorets hus år 1912.
Foto: Oscar Heimer. (Stockholms stadsmuseum).

Ivar Kreuger stiger ur bilen utanför Tändstickpalatset på
Västra Trädgårdsgatan omkring 1930. Foto: IMS.

VÄRTAN

gasklockan-p1010011
En vårdag 1890 klättrade den unge ingenjören Karl Tingsten
(far till Herbert) över det tre meter höga stängslet som
omgärdade Hjorthagen och började göra mätningar för det nya
gasverket. Ett hundratal av hjortarna i den gamla Husarhagen
(betoning på första stavelsen), ättlingar till de djur som
Johan III 1579 hade planterat in på Djurgården, sköts nu och
resten fördes till Gripsholm. Den 6 november 1893 togs
gasverket i bruk. Småningom började en arbetarstad byggas,
fyrafamiljsvillor av typ brukssamhälle. Gatorna fick nummer
som i Amerika. Artemisgatan var Andra gatan. De
efterföljande hyreskasernerna var inte över fyra våningar
höga, Hjorthagen var betydligt trivsammare än de trånga
arbetarkvarteren inne i staden. Ett elektricitetsverk
uppfördes 1903. Kyrkan, ritad av Carl Bergsten, invigdes
1909. Invånarna i det ”röda Hjorthagen” ansåg att den var
onödig. ”Abessinien” kallades funkisområdet med smalhus som
byggdes vid mitten av 30-talet efter Hakon Ahlbergs
ritningar. Från Värtahamnen rullade dagarna i ända
järnvägsvagnar med stenkol och koks ut över hela landet.
”Det var ett jävla jobb vi hade egentligen”, sa en
gasverksarbetare efter pensionen. Men knappast någonstans i
Stockholm var lokalpatriotismen starkare än i Hjorthagen.

En ung kavaljer på lusttur med sin dam på Husarviken en
sommardag på 1910-talet. I bakgrunden Värtan med gasverket.
(Stockholms stadsmuseum).

SVEAVÄGEN

Ända sedan 1600-talet hade stadsplanerarna, och kanske också
kungarna, drömt om en bred aveny, som sträckte sig från
Gustav Adolfs torg till Brunnsviken, med en tjusig utsikt
från Slottet. På 1670-talet började man t.o.m. gräva, men
efter några år gav man upp. Brunkebergsåsen var för svår.
Albert Lindhagen tog till rejält i sitt stadsplaneförslag
1866. Sjuttio meter bred skulle den nya gatan bli, såväl
Hötorget som Adolf Fredriks kyrka skulle sopas bort.
Kritikerna lugnades med att utbyggnaden skulle ske
succesivt. En efterföljare till Lindhagen, Albert
Lilienberg, tog upp förslaget igen 1920 och diskussionen
fortsatte genom åren tills stadsfullmäktige år 1945 satte
stopp för Sveavägen vid Sergels torg. Stora Badstugatan hade
varit en smal och föga attraktiv gata, men viktig för
Upplandsbönderna på väg till Hötorget. Där låg flera
bondkvarter och butikerna anpassade sitt utbud för kunderna
från landsorten. När Lindhagens bantade förslag realiserades
ändrade gatan karaktär. Gedigna bostadshus byggdes, flera av
dem övertogs med tiden av kontor. Bonniers bokförlag
flyttade in liksom Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag. Nyare
byggnader är Thulehuset, Sveavägen 40-48 (arkitekt Gustaf
Clason 1940) och ABF-huset, nr 41-43 (Helge Zimdal 1961).

Stora Badstugatan – den blivande Sveavägen – var en smal
genomfartsled år 1907, när Oscar Heimer tog den här bilden.
I skjulen bakom planket t.v. fanns bl.a. en lumphandlare, en
korgmakare och en skohandlare. (Stockholms stadsmuseum).

Bönder med ärende i stan, framförallt de som skulle till
Hötorget, kunde ställa in sina hästar och vagnar och ibland
övernatta i särskilda bondkvarter. Ett av de mera kända var
Stora Kronan vid Stora Badstugatan. Här gjorde man upp
affärer, beställde förnödenheter av stadens köpmän och tog
sig antagligen en och annan sup. Foto från omkring 1900.
(Stockholms stadsmuseum).

VIN & SPRIT

Under jubel kastade stockholmarna sina motböcker i Strömmen
klockan 17 den 30 september 1955. Äntligen ansåg de sig vara
befriade från det ”spritkineseri” som hade införts med det
s.k. Brattsystemet 1917. Restriktioner kring försäljning av
starka drycker har emellertid alltid funnits i Stockholm.
Den första stadslagen, Bjärköarätten på 1200-talet, stadgade
att speciellt tillstånd krävdes för att få öppna vinfat och
sälja ur dem. Pris- och varukontroll har för det mesta
förekommit liksom reglering av öppethållandet för krogar och
försäljningsställen. Klockan sju på vintern, nio på sommaren
var stängningsdags på 1600-talet. ”Uppsyningskarlar” gick
runt och kontrollerade. Krogarna har legat tätt, i olika
skepnader. Tavernor, härbärgen, gästgiverier, gårkök,
källare, restauranger, schweizerier, traktörställen,
spiskvarter, pubar. Brännvin användes till en början endast
vid kruttillverkning, men på 1400-talet råkade någon smaka.
På Bellmans tid fanns det 700 brännvinskrogar i Stockholm,
200 värdshus och vinkällare samt ett otal lönnkrogar.
Befolkningen var 70 000. På 1870-talet stängde kommunen över
ett hundratal utskänkningsställen och gick samtidigt in som
ägare i s.k. bolagskrogar. Samma dag som dessa öppnades
annonserade L.O. Smith om fri båtresa till spritfabriken på
Reimersholme, som då låg utanför stadsgränsen.

I Vin- och Sprithistoriska museet på Dalagatan 100 kan man
finna bl.a. detta fotografi från vinkällaren hos K.A. Nydahl
& Co vid Stureplan på 1890-talet.

För att stävja spritmissbruket i Stockholm infördes år 1877det s.k. Göteborgssystemet. Krogarnas antal begränsades, restriktioner infördes både när det gällde utskänkning och
öppettider. Ingen skulle få göra sig någon vinst på
spritförsäljning. Foto från en bolagskrog omkring 1912.
(Nordiska museet).

SERGELSTORG

Det är två torg egentligen. Det övre med dammen, obelisken och trafikkarusellen. Det undre torget med jonglörerna, debattörerna, demonstranterna, gospelsångarna, idrottshjältarna, knarklangarna, tonårsfnasken, tjuvarna, poliserna. Maria med sin orgel. Och alla de tusentals vanliga människorna, som strömmar ut från tunnelbanan och in i arkaden på väg mot varuhus och jobb, in i Kulturhuset och Stadsteatern.

Vårt modernaste torg är till sin funktion nästan medeltida. Användbar till allt. En överlägsen mötesplats, en dramatisk spelplats. Plattan har vi döpt det till.

Arkitekter, stadsplanerare, politiker, från Jean de la Vallée till Joakim Garpe, hade inte tänkt sig något torg här. De drömde om en bred boulevard från Brunnsviken, ja, rentav från Ulriksdal, ända ner till Gustav Adolfs torg. Men så var det detta med trafiken. Vart skulle den ta vägen? Inte kunde man riva Slottet!

I ett beslut i Stockholms stadsfullmäktige en junikväll 1945 sänktes boulevarddrömmarna. Sveavägen skulle sluta vid Hamngatan-Klarabergsgatan i ett nytt torg, Sveaplatsen, en effektiv trafikmaskin, en attraktiv mötesplats, ett kommersiellt centrum.

Men namnet klingade inte bra. ”Svea” var litet väl nationalistiskt, ”platsen” lät utländskt. Man bestämde sig för Sergels Torg. Bildhuggaren Johan Tobias Sergel hade bott en bit upp mot Hötorget. Där hade han skapat bl a statyn av Gustav III, som står vid Skeppsbron. Före honom hade hans läromästare L´Archevêque arbetat där och gjort Gustav Vasa-statyn vid Riddarhustorget och Gustav II Adolf vid Gustav Adolfs torg.

Gjuthusen och ateljén hade byggts på den gamla Rännarbanan som anlades av Gustav II Adolf för ryttarfester och tornérspel. Vid drottning Kristinas kröning hölls en väldig fest i Beridarebanan, där en stor attraktion var en självgående vagn som drevs med urverk. Festligheterna vid Karl XI:s kröning gick inte heller av för hackor. Etthundra sexarmade ljuskronor lyste upp föreställningen i ridhuset.

Rännarbanan ansågs så betydande att den fick utgöra centrum, när Klas Fleming ritade gatunätet för Norrmalm. Det tog dock tid innan bebyggelsen kring Beridarebanan tog fart. Adeln och de förmögna borgarna föredrog att bo närmare Slottet.

Sergels ateljé och bostad gavs ingen nåd i 1950-talets Norrmalmsreglering utan fick ge sig för grävskoporna. Där Betlehemskyrkan, Konstfack, GCI och Nya Elementar hade stått återstod snart bara grusgropar.

Stadsbyggnadsborgarrådet Yngve Larsson, en av de ivrigaste förespråkarna för nydaningen, skrev i en artikel i Sankt Eriks årsbok:

”Fotgängaren är huvudpersonen i det nya city, mestadels, förmodar jag, i kvinnlig gestalt; hon flanerar, hon stämmer möte, hon handlar i butiker och kiosker, hon sitter på kaféer och restauranger som stadsplanerarna med stor gästfrihet ordnar överallt, hon slickar girigt sol under lunchtimmen och beundrar blommorna i Holger Bloms krukor på Sveavägens terrasser och framförallt på Sergeltorgets västra del, den stora piazzan som förbinder den gamla butiksgatan med det nya city; här är Drottninggatans höjdpunkt”.

Annonser

Ett svar to “Norrmalm 3”

  1. Dan Bizzozero said

    Hej!

    Läste i en tidning att det fanns ett större 1600-talspalats som låg i hörnet Regeringsgatan-Kocksgränd. Har du någon närmare information om detta som namn etc.

    Vänligen/Dan Bizzozero

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: