Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Namn’ Category

Vem är du Sjul?

Posted by hellbom på 62011000UTC06bUTCSat, 11 Jun 2011 12:50:44 +0000 26, 2007

Jag har ett 100-tal släktingar som heter Sjul. Vilket egendomligt namn! Varifrån kommer det? Det är enkelt folk som bär det.Torpare, bönder, soldater. Mina Sjular är jämtar, medelpadingar, ångermanlänningar.
Här är en teori: Adeln döpte sina söner till Jules efter franskt mönster. Det lät fint tyckte allmogen, men stavningen var konstig. Så det blev Sjul och barnen hette Sjulsson och Sjulsdotter.
Nu ser jag ett inlägg på Internet som kullkastar det här. Sjul skulle vara en kortform av Sigurd och det är samerna som heter så. Det tror jag inte på. Jag har aldrig hört talas om en same med namnen Sigurd eller Sjul.

Posted in Namn | 12 Comments »

Totte, Toto, Tell och Sleipner

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCThu, 14 Feb 2008 09:52:21 +0000 26, 2007

Det var väl morsan som hittade på det. Man skulle ha smeknamn på kilhattarna. Jag ser för mig hur hon och moster Rut står och gullar: ”Lilla Totte, vad söt han är!” Och när Rut fick en kil blev det Toje. Totte och Toje! Unga mödrar har inget förstånd alls.

Tord slapp sitt vedernamn så tidigt att han säger att han glömt det, eller förträngt det, och jag blev Toto på gården och gatan och det har jag alls inte något emot, tvärtom, det har blivit ett varumärke.

odensleip.jpg

En liten tokfan som ville göra sig märkvärdig kallade mig Sleipner. De hade väl läst nordiska gudasagor i plugget. Odens åttafotade häst, ni vet. Det var lite löjligt, men jag hade inte så mycket emot det för just det året (1938) vann Norrköpingsklubben Sleipner Allsvenskan.

I Södra Latin, där ingen kände mig när jag trädde in där hösten 1940, gick jag omkring i Sällskapet EV:s ärenden i en gul skyddsrock, där jag målat namnet TOTO i stora röda bokstäver på ryggen. Skamlöst men effektivt. Snart visste hela plugget vem jag var.

Som journalist blev jag signaturen Tell. Att plocka ihop nåra bokstäver ur namnet var det vanliga om man inte kunde hitta på nåt mera fantasifullt. Helst hade jag velat kalla mig Toto, men då kunde folk tro att jag hade något med trav och galopp att göra, och det är ett av de få ämnen jag aldrig har skrivit om.

I USA var jag Tell, eftersom Thorleif är absolut omöjligt att uttala på engelska, men här hemma har Toto blivit så etablerat att det finns folk som inte vet vad jag egentligen heter. Det hände till och med en gång att jag fick ett brev från en myndighet adresserat till Toto Hellbom.

Det var dock inte Skatteverket.

Posted in Namn | Leave a Comment »

Povel, Ebba, morfar och anarkisten

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCThu, 03 Jan 2008 07:11:36 +0000 26, 2007

På nyårsafton sändes ett program i SVT1 som jag hoppas att vi ska få se i många repriser. ”Povel à la carte” hette det, ett samtal mellan Povel Ramel och sångaren Stephan Lundin som utvecklade sig till ett av de finaste personporträtt som jag sett i TV. Där fanns ingenting av de svassiga utgjutelserna från vänner och beundrare, det var lättsamt och vardagligt, humoristiskt, och från Povels sida lite självironiskt. Han framträdde mera som den sympatiske privatpersonen än den slipade estradören.                                                                                                                                                     

  Jag träffade honom aldrig, men jag gjorde en mer än timslång telefonintervju med honom för DN:s söndagsbilaga inför hans 70-årsdag 1992. Vi pratade en del om Mörkö. Jag berättade att jag bodde där och att jag visste att han hade konfirmerats i Mörkö kyrka vid mitten av 30-talet.

  Jag brukade cykla ner till Idala flera gånger i veckan för att hämta posten. Posthämtningen cirkulerde mellan stugorna, men på Lustigtorp fanns alltså en grabb med unga friska ben som gärna ställde upp för både Långstorp och Nilsborg och i gengäld bjöds på lite godis eller ett glas saft och några kakor. Utanför lanthandeln hängde ofta ett gäng ungdomar – det var konfirmanderna som undervisades av kyrkoherde Paban i prästgården. Bland dem fanns alltså en sommar ynglingen Povel Ramel. Han har berättat om detta i sin memoarbok ”Följ mej bakåt vägen”.                                                                                                                                                    

En dag blev hela konfirmationsgruppen inbjuden till grevinnan Ebba Bonde på Hörningsholm. Grevinnan – född Wallenberg –  var en glad ung dam, en 20-talsflapper, som ofta sågs ute i nöjesvimlet. Den här dagen var redan ett 60-tal gäster på slottet med Karl Gerhard i spetsen. ”Det var en splendid måltid”, skriver Povel. ”Man fick själv håva in sina portioner från en gigantisk byffé. Jag minns att kockar stod och skar upp stora blödande stekar. Där fanns en betryggande koloni hemgjorda bakverk och glassar icke att förtränga.” 

img0522.jpg Mot slutet av middagen kom grevinnan fram och klappade honom på huvudet. ”Unge vän jag har hört envisa rykten om att du spelar piano. Känner du till I can´t give you anything but love?”                                                                                                                                                             

Det gjorde han, och grevinnan sjöng, ”inte helt tonrent, men oerhört personligt, med nattklubbsdrawl och sug i rösten. En egendomlig  hemstickad korsning mellan Sophie Tucker  och Marlene Dietrich”.                                                                                                                             

Efter applåderna   fick han en kyss på kinden, hon tog honom vid handen och ropade: ”Kom alla ungdomar, nu ska vi åka karusell.” Och tjugo konfirmander klängde sig på hennes lilla öppna sportbil och så körde de i sakta mak till den karusell som Barnens dags tivoli hade satt upp på en äng.

Det var inte enda gången Ebba Bonde ägnade sig åt en sådan här transport. Jag har själv varit åsyna vittne till hur hennes ekipage rullat förbi på vägen med ungdomar hängande som druvklasar. Det gick rykten om att grevinnan var berusad.

Min morfar var en mångsysslare. Han var skomakare, biodlare, fruktodlare, försäkringsagent, söndagsskollärare. Han var också fjärdingsman. Han var polisen på Mörkö. En dag bestämde han sig för att åka upp till Hörningsholm  och säga några allvarsord till grevinnan. Det var en känslig historia. Lustigtorp ägdes av fidiekommiset. Om de blev sura på honom kanske han blev uppsagd. Han satte på sig mössan med fjärsmannadekalen – jag har den kvar – och kastade sig upp på cykeln som Ken Maynard på sin häst. Han svängde inte högerbenet över sadeln utan tog avstamp från en metallpinne som var fastskruvad vid bakhjulets nav. Så bar det iväg.                  

Efter långt om länge kom han tillbaka. Med lysande ögon. Ebba hade helt charmat honom.

Hon var lite vild av sig, den lilla grevinnan. Hon dansade med drängarna på midsommarafton, hennes relation till styrman på Skanssundsfärjan påstods vara mer än en liten flirt, när hon var inne i Stockholm syntes hon ofta ute med den åldrande prins Eugen och uppträdde också som hans värdinna på Waldemarsudde. 

När jag jobbade på Filmjournalen vid mitten av 40-talet hade vi ofta besök av Charlie Almlöf, Sveriges ende anarkist. Egentligen var han skådespelare, han hade till och med gått på Dramatens elevskola några år, men så många roller fick han inte. Han älskade skvaller och lite ekivoka historier, han gick gärna på bio, där han gjorde högljudda och opassande kommentarer under filmens gång.                                                                                                                                    

Vid ett tillfälle berättade han att han riktigt hade kommit upp i smöret, han hade inlett ett förhållande med grevinnan Ebba Bonde.                                                                                                     

 – Men hur klarar du det, vid din ålder? undrade ynglingen. Charlie  Almlöf var då  56 år.                                                                  

– Det finns piller. gosse! sa han. Det finns piller…!

Mådä? Viagra på 40-talet?            

                                                                        

                                                             

Posted in Namn | 3 Comments »

Vad heter du då?

Posted by hellbom på 112007000UTC11bUTCMon, 26 Nov 2007 12:43:33 +0000 26, 2007

Under hela min barndom, ungdom och en stor del av mitt vuxenliv trodde jag att det bara var vi som hette Hellbom. Det var något att vara lite mallig över. I DN:s söndagsbilaga en gång på 30-talet berättades det om en hjälte som hette Hellbom. Han hette Olof i förnamn, precis som brorsan. En guldsmed Hellbom var en av de mest pådrivande hetsarna vid Fersenska mordet 1810. Han hette Olof han också. Eftersom han var en aktad  person i staden behandlades han välvilligt av domstolen och då han påstod sig lida av skörbjugg och vattusot föreslog domaren att han skulle åka ut på landet och vila sig i friska luften.

Det var ju ingen kuf att vara stolt över precis, men visst var släktskapet  en smula spännande.

Först i 50-årsåldern träffade jag en Hellbom utanför familjen. Det var en tjej som började på DN. Vi försökte utröna släktskapet men kom ingen vart. Jag har också gjort några lama försök att undersöka hur vi är släkt med de där hellbommarna som utvandrade till Bishop Hill. Inget resultat. Inte att undra på. För inte så länge sen hette vi nämligen Olofsson. Det var Annika som upptäckte det helt nyligen. Förr kunde man tydligen ta sig ett namn lite hipp som happ, om det bara inte vara adligt. Och en son till en Olof, i Ragunda kanske, tyckte att släkten skulle få fortleva under namnet Hellbom. Så blev det.

I dag dräller det av hellbommar. Kolla på nätet och i Facebook. På 1800-talet bodde en massa Hellbom på Kungsholmen, enligt rotemansarkivet.

Och Thorleif då? Det var så märkvärdigt utländskt och så svårt att säga att jag under hela mitt liv blivit kallad Toto. Varifrån kom då namnet? Morsan, som var en framstående retsticka, påstod att hon hittat det i en söndagsskoletidning, där en liten Thorleif var en änglalikt söt liten gosse, som var gudsnådeligt snäll. I helvete heller.

Jag föddes 1 april 1924. I januari hade de första olympiska vinterspelen gått i Chamonix. Den store hjälten där var den norske skikongen Thorleif Haug. Han tog guld på 18 km, 5-milen och nordiskt kombinerat och brons i backhoppning. Bronsmedaljen var det något lurt med och han fråntogs den 1974. Då var han sedan länge död. Men den rätte vinnaren, en norskamerikan, levde. Han var 86 år gammal.

Varken pappa eller mamma var så värst idrottsintresserade, men det är klart att de hade läst om Thorleif Haug. Namnet kom inte från nån jäkla söndagsskoletidning.

Han står staty i Drammen. Jag borde åka dit och lägga en blomma.

Men Thorleif+Hellbom är jag ensam om. Än så länge. Såvitt jag vet.

Posted in Namn | Leave a Comment »