Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for mars, 2009

Författare på Söder – kap.4

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCSun, 29 Mar 2009 15:01:14 +0000 26, 2007

sista-styverns-trappor

Barndomen

De böcker som intresserar mig mest är barndomsskildringarna, eller rättare sagt barndomsminnena. I barndomen är blicken skarp och klar och sinnet för detaljer stort.

Från Söder finns det en lång rad barndomsskildringar: August Blanche, Tora Dahl, Erik Asklund, Harry Ahlberg, Harry Kullman, Irja Browallius, Rudolf Värnlund, Martin Koch, Stig Dagerman, Stig Claesson, Niklas Rådström, Gustaf Rune Eriks, Vilgot Sjöman, och överraskande nog Olle Hedberg. Säkert finns det ännu flera.

Just nu kom jag på Bellman. Som tonåring söp han sig full hos holländske ministerns son på S:t Paulsgatan och tröstades av mamma.

Men låt oss börja med Blanche. Han är ju mest känd som Klaras berättare, men det vilda och dramatiska i Söders natur tilltalade honom. ”Första älskarinnan” börjar med ett våldsamt slagsmål på kanten av Skinnarviksberget. I den boken har han en formlig kärleksförklaring till Söder, som är en frisk och sund och hälsosam stadsdel. Men hans mest kända bok är ”Flickan i Stadsgården” med det vilda skolpojksslagsmålet mellan klaristerna och katrinisterna i Sista Styverns Trappor (Se bilden ovan). Om Söder får vi inte veta så mycket annat än att trapporna som slingrar sig uppför bergväggen är branta och att träbron därnedanför är så smal att det är lätt för en störtad kämpe att hamna i Saltsjöns svalkande famn. I dag går trapporna bara mellan Stigbergsgatan och Fjällgatan.

På halva vägen kan man ta en paus och gå in i Anna Lindhagens lilla täppa, sätta sig på bänken under trädet och beundra utsikten ner över Strömmen.

anna-lindhagens-tappa2Söder är inte bara en hälsosam stadsdel, den är också farlig, bebodd av sjömän, sotarpojkar, fulla hantverkare och vildsinta busar. Katarinas skolgossar var barfotade, blivande plebejer med Luthers slitna katekes under armen, helt aningslösa om Cornelius Nepos och den grekiska grammatiken.

Med ett långt hopp fram i tiden hamnar vi hos Harry Kullman på Södermannagatan. Grabbarna i 43:an på Fattigmannagatan hade samma fiender som August Blanches klarister, nämligen kissedoggarna i Katarina Real, norr om Folkungagatan. Harry Kullmans böcker klassas som pojkböcker, men de är minst lika mycket vuxenlitteratur som exempelvis Erik Asklunds Manne-serie eller Harry Ahlbergs barndomsskildringar från Söder, som har den något förbryllande samlingsrubriken ”Gotlänningarna”.harry-ahlberg2

Harry Ahlberg är en Söderförfattare som av nån anledning kommit lite i skymundan, men för dom som är i min ålder har dom mycket att ge. Det är Mariaberget och trakten kring Adolf Fredriks torg (Mariatorget) på 20- och 30-talen som är hans miljö. Bob, författarens alter ego, bor med sin mor Teresa i Kattgränd. Hans far, som varit helkarl i Tullpackhuskarlaget i Stadsgården, dör innan Bob ännu har börjat skolan och pojken blir väldigt mycket hänvisad till sig själv. Han lever ett liv på gatorna, bland kamraterna, på ett sätt som jag tror inte alls är så vanligt i dag. Varje sommar reser han till morföräldrarna på Gotland. Därav samlingstiteln på böckerna. Det har kommit ut fem böcker i den serien, men även i andra böcker har han använt Södermotiv. Hans debutbok var en novellsamling som hette ”Söndag med hög hatt på”, där titelnovellen handlade om en begravning i Maria kyrka.

Min favorit bland Söderförfattarna är nog ändå Erik Asklund och det beror delvis på mina personliga relationer till honom. Han var en vän i familjen, vi fick julklappsböcker av honom och Josef Kjellgren, de bodde liksom vi på Mörkö och vi var grannar i Hornstull.

I Manne-böckerna tror jag att Asklund har ”hittat på” väldigt lite. Han har skrivit om människor som existerat och om händelser som de var. Manne är en vandrare och en iakttagare, som noga noterar detaljer i miljö och vuxenvärld. Han har en härlig skildring av en gårdsfest från Långholmsgatan 7 i ”Manne”. En annan från Wirwachska malmgården finns i ”En kille från Hornstull”. Det är Stockholmshistorik. Om man ska kalla sånt för reportage eller litteratur vet jag inte, gränserna flyter – på stadsbibliotekt står Manne i skönlitterära hyllan medan ”En kille från Hornstull” står under stockholmiana – men jag tycker inte att det har nån betydelse vilken etikett man sätter på dem.

När jag är inne på Asklund kan jag nämna att han var döpt i ett av tullhusen nere i Hornstull. Dom låg mittför Kvartersbion. Innan Högalids församling fanns så fungerade ett av tullhusen som församlingssal under Maria.

I de där tullhusen hade Elias Sehlstedt sin tjänst en gång. Hans mest kända Söderdikt är ”Reseintryck på isen mellan Sandhamn och Stockholm”, där han kommer i flygande fläng med häst och släde in genom Danvikstull. Och härbärge fick jag i Urvädersgränd hos en gammal kokett, skriver han. Det fanns två Urvädersgränd på den här tiden. Den andra låg nere i Gamla stan, där kanslihusets annex nu står, och det har påståtts att det var där som Sehlstedt tog in. Men det är säkert fel. Sehlstedt körde nog Tjärhovsgatan fram till Götgatan, satte in häst och släde i något bondekvarter och tog sen sitt pick och pack och gick upp till Bellmans Urvädersgränd.

Martin Koch var 26 år äldre än Erik Asklund och 38 år äldre än Harry Ahlberg, men det är märkligt hur nära Kochs Söderpojke Mauritz står Asklunds Manne och Ahlbergs Bob. Miljöer, stämningar upplevelser är desamma. Martin Kochs hjältar var Buffalo Bill, Sitting Bull (se bilden), Uncas och Chingacook. Dom hjältarna hade också jag och mina kamrater i Tantobergen på 30-talet.buffalo-bill-och-sitting-bull Asklund satt och såg avsnitt efter avsnitt av ”Den siste mohikanen”, söndag efter söndag, på Sirius på Långholmsgatan.

”Mauritz” var Martin Kochs sista bok, som han skrev efter en lång litterär tystnad. Hans mor hade tobaksaffär vid Adolf Fredriks torg och därifrån gick lilla Murre på äventyr, bortåt Hornskroken i väster, till Rackarbergen i söder. Han köpte krut till sina pistoler i Lindhs magasin i botten av Katarinahissen.

Han gick i Södra Latin några år, men när han var sexton hoppade han av och blev målargesäll. Han hade inte anmält att han skulle sluta utan gick till uppropet på hösten och satt i aulan och hörde sitt namn ropas upp. Sen gick han ensam utför de tomma trapporna, tillbaka till sitt målerijobb.

Jag blir alltid gripen av den där historien, kanske för att jag själv har suttit i den där aulan många hundratals gånger. Jag känner igen stämningen och jag förstår hur han måste ha känt det.

Jag sätter punkt här. Men det kommer snart mera.

Posted in Litteratur | 3 Comments »

Författare på Söder – kap.3

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCTue, 24 Mar 2009 07:50:52 +0000 26, 2007

Av jord är du kommen..katarina-kyrkogard2.

Kyrkogårdar är författares favoritmiljöer. Det är särskilt skalderna som söker sig dit, gärna i meditation över någon kollega som ligger begravd där. I Fredmans epistel nr 38, ”Rörande Mollbergs paradering vid korpral Bomans grav”, som utspelar sig på Katarina kyrkogård, är det knappast plats för någon meditation. Det är ett stoj och ett brokigt folkliv som nästan kan jämföras med myllret vid Roddartrappan nere på Skeppsbron.

Där går orgtramparn, och så tornväktarn i Katrina,/ krögarn på Sodom och krögarn på Krypin./ Rör spelet, låt trianglar vina!/ trumslagarn virvlar och dunkar på ett skinn./ Tätt framför vakten/ lunkar klockarn röd och full,/ bär efter takten/ en skopa mull…

Epistel nr 54 vid samme Bomans grav, ”Aldrig en iris på dessa bleka fält…” är betydligt stillsammare:

Kring denna rymden vad kval och sorglig syn!/ Svarta kors och gravar/ fördunkla templets topp och Trädens glesa stammar sorgligt hasta/ att de gula löven kring sig kasta;/ minsta blad/ döljer i sitt skydd en vilostad.

 Gösta Friberg sitter en sommardag bakom Katarina norra folkskola och ser duvorna picka glimmer ur jorden vid Kolmodins grav. Cityflanören Henning Berger kommer upp till Katarina kyrkogård i ”Fata morgana”, Stig Sjödin står en eftermiddag vid Wiwallii sten och ser en gumma klippa gräset på en kulle med en sysax och han går också till Maria kyrkogård, till Stagnelii grav:

Grävskopan öppnar sin käft även/ denna vackra morgon,/ karvar mot benen./ Men hans pipa vilar i sand,/ fjärran i snäckor, hans silvermås,/ hans underliga sus i gräset.

Vid samma grav befinner sig Ingrid Arvidsson, Werner Aspenström, Jan Fridegård och Eyvind Johnson, medan Ernst Brunner betraktar en ung kvinna i gräset invid grosshandlare Asplunds grav:

Hon ligger gravid med barnslig kropp vid ett gravmonument./ Gräset på Maria kyrkogård är brunt som en cocosmatta/ och rörande röd är klänningens färg där man ser den/ rullad upp under brösten…

Den dikten står i ”Sorgen per capita”, som innehåller dikter om Stockholm och Söder en varm sommar i slutet av 70-talet. Brunner gjorde sig känd som Tullinges skildrare, men i hans dikter finns det ofta Södermotiv och i romanen ”Kocksgatan”, som utspelar sig samma varma sommar som ”Sorgen per capita”, blir Söder en exotisk miljö full av märkliga människor och dramatiska händelser.

Fortsättning följer

Posted in Litteratur | 3 Comments »

Författare på Söder – kap. 2

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCMon, 23 Mar 2009 16:32:56 +0000 26, 2007

På Mosebacke
 mosebacke3 Det här var den utsikt Arvid Falk hade när han en afton i början av maj stod på Mosebacke terrass i inledningen till “Röda Rummet”.

Det vågar fan skriva om Söder, brukade Jolo säga. Han menade att Söder var så inmutat av så många experter att det inte var nådigt för en utomstående att sticka upp. Han skrev ändå om Söder lite då och då.

En del skrivare nöjer sig med att från sin utsiktspunkt nere i stan beskriva bergen eller den sista glödande rutan, för andra är det bara en kuliss, de nämner nåra gatunamn och struntar i resten, men för många författare spelar denna stadsdel en väsentlig roll, i en del fall spelar Söder huvudrollen.

Hur kommer det sig då att det har skrivits så mycket om Söder? Ja, en del författare föddes ju här, växte upp här och stannade. En viktig orsak var nog också att hyrorna var lägre här än på andra håll i stan. Många författare kände också en klasstillhörighet med Söders befolkning, det var arbetarnas stadsdel. Även om inte ens de s k proletärfattarna umgicks med arbetare i nån högre grad så bodde de på rätt adress.

Sen finns det en dramatik i själva topografin, det kuperade, det oregelbundna. Ingen kan väl förneka att Söder är en mera spännande och omväxlande stadsdel än Östermalm och Norrmalm, för att inte tala om Kungsholmen. Slutligen då den speciella Södermentaliteten, fortfarande tycks det finnas en lättsamhet i umgänget som inte lär vara så vanlig på andra håll. Lyckligtvis tycks det smitta av sig på dem som flyttar in.

Ludvig Nordström, ”Lubbe”, som var en av dem som flyttade hit på gamla dar tyckte att det var något demokratiskt i själva livsluften på Söder. Han fann något obeskrivligt naturligt, ogenerat och vänligt över Söder och tyckte att det var något i själva naturen som bidrog därtill – backigheten, blandningen av urgamla, smala och branta gränder och stora trafikstråk.

Upptakten till ”Röda rummet” – ”Det var en afton i början av maj” – är väl det nästan alla tänker på när man nämner Söder i litteraturen.

Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden, ångvinscharna snurrade nere i stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade  i järnvågen, slussvaktarnas pipor visslade, ångbåtarna vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnas skri, hornsignaler från Skeppsbron, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskor på Glasbruksgatan…”

Det är en oslagbar skildring. Strindbergsforskaren Göran Lindblad har visserligen påpekat att Strindberg var påverkad av Victor Hugo, som skrivit om Paris i kvällsljus och det var därför Strindberg förlade sin typiska morgonskildring till aftonen och Olof Lagercrantz skriver att arbetena vid Bergsunds mekaniska knappast var igång klockan sju på kvällen och ingen piga börjar vid den tiden på dagen att ta ut innanfönstren. Mitt eget pettimetriga bidrag till denna forskning är att solen klockan 19 inte står över Liljeholmen och kastar kvastar av strålar mot öster, utan över Marieberg.

Strindberg var annars inte så hemmastadd på Söder. I Vita bergen lär han aldrig ha varit – ”det kommer en dag, då komma vi ner från Vita bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall…” , skrev han i ”Röda rummet”, men det kapitlet var framförallt ett angrepp på Elsa Borg och hennes bibelkvinnor.

En kort tid 1889-90 bodde han tillsammans med Siri von Essen, tre barn och en piga i en flygel till malmgården Jakobsberg (bilden) längst ner i Hornstull.jakobsberg Huset är numera personalbostad på Skansen.

Samtidigt bodde Viktor Rydberg på en annan malmgård, Heleneborg, nere vid Pålsundet, mittemot Långholmen. Där lär han ha inspirerats till ”Den nya grottesången” då han hörde klampet av varvsarbetarna, när de gick förbi på Högalidsgatan, på väg mellan bostadsbarackerna vid Långholmsgatan och Bergsunds mekaniska verkstad nere vid Liljeholmsviken. Kanske får vi räkna den dikten till Söderlitteraturen.

Det är möjligt att Strindberg och Rydberg träffades på restaurang Du Sud i Mariahissen, men Rydberg deltog inte i det glada sällskapslivet där, han satt oftast ensam vid sitt bord och åt favoriträtten kokt höns med ris.

Strindberg vantrivdes så långt från stan, men hyran var billig, 40 kr i månaden. Tiden på Jakobsberg har inte satt djupare spår. I berättelsen ”Stråmannen” i ”Svenska öden och äventyr” skriver han om gården mittemot Liljeholmen.

Det var ett envånings kvadratiskt, gult hus med brutet tak och vindskammare åt alla fyra sidorna. Den hägnade gården var bevuxen med gamla kastanjer, och nedanför terrassen, som vette åt sjön, låg en liten trädgård.

Ett par år senare bodde Strindberg, nyskild från Siri, på Timmermansgatan. Carl Olov Sommar har skrivit en liten bok om hans bostäder i Stockholm.  Det var tjugofyra stycken.

Men nu tillbaka till det omskrivna Mosebacke. År 1868, sexton år före ”Röda rummet”, stod Orvar Odd där och såg ner över stan. Oscar Patric Sturzen-Becker var skald och journalist och det var som kåsör han blev känd under signaturen Orvar Odd. Både i vers och prosa hyllade han gärna Stockholm, även om han inte så ofta var på Söder. Det är intressant att jämföra hans Mosebacke-vy med Strindbergs och betänka att det bara var sexton år som skilde dem åt. Så här lät det hos Orvar Odd:

Nu är det morgon. Vilken sol och glans/i denna tavla! Stad och fjärd och sjö/och gråa berg och grönklädd ö vid ö/och runtomkring de vida skogars krans.

På fjärden vimlar ren av båt vid båt/och lätta jakter kryssa käckt framåt/mot envis ström och dåsig morgonkåra/och nötskalssångare med sländans fart/ (gratiöst men likväl smått på tjuvpojksart)/båd kors och tvärs den lugna ytan fåra.

Jag avstår från kommentar.

På Mosebacke stod flanören Bo Bergman en oktoberkväll och såg ner över Skeppsbrons lyktrad och Stadsgårn, där vagnarna knuffades som trötta djur.

Blås du höstens beska vind! Jag lyfter hatten för min ungdoms, för min ålders sångarstad./ Stockholm diktar evig dikt, när mina strofer sopats bort för längesen som vissna blad.

Erik Lindorms Söderklassiker är ”Den sista rutan”. Det finns ett gammalt hus på Söder/som har en ruta som längre glöder/än alla andra i solnedgången… men han har också en ungdomsdikt från Mosebacke:

På Mosebacke i träpaviljongen/hördes den hasande, glidande gången/av en one-step på vällust rik./Grabbarnas rundskurna nackluggar slänga,/flickornas plymer löddrigt svänga/i takt med en dunkig och hes musik…kvantingen

Man kan tänka sig att det var just i den här salen som Arthur Högstedts kväsarkvanting svängde runt med sin fjälla. ”Kväsarvalsen” hör utan tvivel till Söderlitteraturen.

En kvanting träder i salen in/för att fröjda med fjällan sin,/och alla rynkor bli glada i håg,/ty stunsigare kvanting man sällan såg…

På gamla dar bodde Ludvig Nordström mittemot här, på Nytorgsgatan 24, i den lägenhet där Elin Wägner och John Landquist tidigare hade bott. När jag flyttade in i 21 B bodde hans änka fortfarande kvar. Lubbe förälskade sig i Söder. Han hade tidigare (1913) låtit jobbarfamiljen Gobsman bo i trakten av Mosebacke, fast i den boken är inte miljöbeskrivningen så rik, men i början av 40-talet tog författaren promenader på Söder, som han redovisade i den lilla boken ”En dag av mitt liv”. Hans promenadrunda gick över Katarina kyrkogård, som han tyckte bäst om av alla Södermiljöer, vidare till Mosebacke, Fjällgatan och Erstaklippan, vars utsikt han skattade högre än den från Mosebacke.

En annan författare, som man inte direkt förknippar med Söder och som också fastnat för utsikten från Mosebacke, är Sigfrid Siwertz, som inleder ”En flanör”, tydligt påverkad av Strindberg:

På Riddarfjärdens blanka vattenband lågo mörka vedskutor på svaj och tycktes flyta i ett vällande, orangefärgat ljus. Järnvägsbrons blanka spår runno in i svarta berget. Från Mälarbåtarnas långa rad vid Munkbrohamnen drevo bruna rökar och skymde för gatklyftorna i Staden mellan broarna…

Ännu mer oväntat är det kanske att hitta Vilhelm Moberg, eller rättare sagt hans alter ego Knut Toring, en tidig morgon på Fjällgatan. Kyrkspirorna sticker vasst upp ur morgondiset, hustaken börjar hölja av sig den lätta dimman inför solljuset. Längs Skeppsbrokajen reser sig lyftkranarna som jättefåglar, långhalsade fåglar med väldiga järnkronor till näbbar.

Inte långt därifrån satt Ruben Nilson, som var hemmastad överallt i stan. Högt oppe på Fjällgatan harom en fik/ me bra musik och me fluktutkik/över Stassgårn å Saltsjöns svartblå vik… Det är ”Balladen om Eken”. 

 

chesterfield1Uti en rännsten på ett torg bland sopor, gräs och strån  solstickan3

det låg en liten fimp och grät och inte långt ifrån

det låg en liten sticka från Kreugers tändsticksstad

två vilsekomna själar i nattens maskerad.

 

                                                        

                                      Var lugn! Det kommer mera

 

 

Posted in Litteratur | 4 Comments »

Författare på Söder

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCWed, 18 Mar 2009 15:07:14 +0000 26, 2007

 

Per Wästberg har berättat att 80 procent av litterära svenska stadsskildringar utspelar sig i Stockholm. Jag vågar tippa att omkring hälften av dessa skildringar är förlagda till Söder.

Om man ska tala om Söder i litteraturen så saknas alltså inte material.

 

Eftersom det här kommer att bli ett mycket personligt strövtåg ska jag be att så säga något om mig själv också. Jag är Södergrabb. En kille från Hornstull. Gick i Högalids folkskola, som på 30-talet var en mönsterskola. Sen kom Södra kommunala och så Södra Latin. Det är min bildningsväg.

Min huvudsakliga yrkesbakgrund är Dagens Nyheter, där jag var anställd i 34 år i olika befattningar fram till pensioneringen 1989. Det som har betytt mest för mig var att jag var med att starta bilagan På Stan, som jag var redaktör för i tio år.

 

Det första frilansuppdraget jag hade efter pensioneringen var att göra en litterär karta över författarnas Stockholm. Där finns 150 författare och 386 citat  inprickade. En följd av detta var att jag hamnade i den litterära skyltgruppen hos kulturförvaltningen. 

 

Mitt Stockholmsintresse väcktes på allvar en bit upp i tonåren. .

Det ingick i gymnasiekursen att man skulle göra ett s k enskilt arbete. Jag föreslog ”Hemingway som reporter”, men min svensklärare, Sven Cederblad, tyckte att det skulle vara intressantare om jag tog mig an ”Söder i litteraturen”. Det berodde kanske på att jag just hade skrivit en uppsats om Bellman, som han högläst inför klassen. 

Jag hade väl lite journalist i mig redan då, så jag gick ut och intervjuade boksynt folk. En av dom  första som jag frågade ut var Erik Asklund som jag kände sen barnsben. Vi bodde grannar med honom och hans kompis Josef Kjellgren både på landet och i stan. Kjellgren är väl mest känd för ”Människor kring en bro”, en roman om Västerbrons tillkomst.

Asklund hade skrivit en hel del om Stockholm i dagstidningarnas söndagsbilagor under 30-talet. Senare använde han sig av det där materialet i boken ”Stad i Norden”. Han hade givit ut romanen ”Fanfar med fem trumpeter”, som handlade om nåra grabbar från Hornstull som bildade ett dansband. Romanintriger och personskildringar var inte hans starka sida, men miljöer var han bra på.img481

 

Så här skrev han:

 

”Solen sken skarpt, nästan hårt, över Hornsgatan. En svag grönska vecklade långsamt ut sig i träden inom planteringarna vid Ringvägen. Bergssidorna på Hornsgatan var fulla av våta ränder efter smältvattnet; de glittrade i solen. Barnen spelade kula, hoppade hage. Vid Varvsgatan satt en stor affisch som annonserade RIK:s sedvanliga vårbasar på Långholmen. Kring brädskjulen vid Ligna hördes smällarna från fotbollar, vilka skötos högt upp i den blå rymden. En första motorbåt, nyfernissad, skinande som en kapplöpningshäst, styrde ut över Årstaviken och försvann mot järnvägsbrons höga kolonner i solröksdiset över det blå vattnet…”

 

Mjaa! Lika imponerad som jag var en gång är jag inte längre. Det blir lite för mycket. Smältvattnet borde han ha strukit. Med Reymers vårbasar och skinande motorbåt befinner vi oss i maj. Men när jag, tio år gammal, läste det här kände jag mig väldigt stolt. Här stod det om mina kvarter i en tjock bok. Jag kände igen mig. Dom som kickade boll nere i Ligna, det var jag och mina kompisar i Tullengänget.

 

Asklund bodde längst ut på Heleneborgsgatan på den tiden. Det kan ha varit 1942. Böcker låg i slarviga högar längs alla väggar, precis som hemma hos mig i dag. Det blev inte så mycket talat om Söderlitteratur, vad jag minns. Han berättade om sin barndom, historier som jag långt senare kom att läsa i Manneböckerna. Han var döpt i ett av tullhusen vid gamla Liljeholmsbron, han hade gått i Maria folkskola, dit han hade sällskap varje morgon med Josef Kjellgren, som bodde i grannhuset. Kjell hade kommit inflyttande från Mörkö när han var sex år. Han var den lite vekare killen. Järka var visserligen yngre, men han hade härdats i den här utkanten och var en tuffing. De två hängde ihop hela barndomen, hela ungdomen, ja, hela livet.

Kjells pappa gick på sjön. Om Järkas pappa visste man inte mycket. Amanda Zander, hans mor, hade varit gift med en järnsvarvare som dog två år innan Erik och hans tvillingbror föddes. I rotemansarkivet står de som utomäktenskapliga. När en far dyker upp visar det sig att han heter Lars Gustaf Larsson, provisionsförsäljare, brädgårdsarbetare, arbetskarl.

Men Larssson ser man inte mycket till. Amanda fostrar Järka och Hilda fostrar Kjell.

En liten bit bort växer Irja Browallius upp, och på Brännkyrkagatan Rudolf Värnlund. Men han var flera år äldre, de träffades först i vuxen ålder.

Jo, nu minns jag, han berättade om spårvagnen som brann i spårvagnsstallarna vid Yttersta Tvärgränd. Den kvällen stod Ivar Lo-Johansson i ett hörn av Hornsgatan och Ringvägen och sålde julgranar. I motsatta hörnet stod Eyvind Johnson och bevakade Frälsningsarméns insamlingsbössa. Det hade Asklund upptäckt. Ivar Lo hade skrivit om det i diktsamlingen ”Ur klyvnadens tid”:

 

Det var grant ibland.

Jag minns en spårvagn som brann

vid Ringvägens hörna, Hornsgatan ut,

inunder en snöande höstnatts spann

där lågorna virvlade ut.

 

I den boken hade han flera dikter med Södermotiv, från Tantolunden, stenhuggaren som flyttat till Stockholm – han hade ju själv huggit gravstenar på Glasbruksgatan. Det var kanske främst de dikterna som gjorde att jag sökte upp honom i hans skrivarlya på Bastugatan. Han hade två små lägenheter, en sov han i, den andra skrev han i. Hos Ivar Lo rådde den största ordning. Alla böcker stod i ordentlig bokstavsordning i hyllorna. Inga slarviga travar på golvet.

 

kungsgatan1Hans stora Stockholmsroman ”Kungsgatan” hade kommit ut redan 1935, men där fanns inte så många Södermotiv. De kom först längre fram i hans självbiografiska böcker, där han skrev om Södra Folkets hus och hur han slogs mot vägglössen i Ebba Brahes palats.

Tyvärr har jag inte min gamla uppsats kvar. Jag lånade ut den till en ung dam, men varken henne eller uppsatsen återsåg jag. Därför kan jag inte kolla vad vi talade om, bara lita på mitt klena minne.

Jo jag minns att han nämnde att Gunnar Ekelöf hade bott i samma hus, Bastugatan 21. I ”Klockor över staden” i boken ”Promenader och utflykter” 1936 beskriver Ekelöf vad han ser när han sitter i vilstolen på sin balkong:

 

Nedanför låg den fridsamma gatan i söndagsslummer; på ena sidan moderna hyreshus, på den andra äldre kåkar, av vilka några med trädgård. Träden stod ännu gröna bakom planken mittemot. Den stora asken nådde upp i jämnhöjd med balkongen och dess lövverk skymde till hälften bort stadshus, vars kvartsslag då och då kom klingande över vattnet.

 

Det är möjligt att vi också talade om Jan Fridegård, som hade bott strax intill i hörnet av eugene-jansson-riddarfjardenTimmermansgatan, i den stora tegelborgen, i den våning, där blåmålaren Eugène Jansson en gång hade bott. Th vad blåmålaren såg.

Och det här såg Fridegård:

 

 

Med häpnad såg jag viken långt under mig, när jag kom till fönstret, och folket på kajen liknade myror. En hisskran rakt nedanför liknade förvillande en leksak.

 

Och här är ett citat av Ivar Lo:

 

 

Jag såg Riddarfjärden nedanför ligga grå och tung av is, såg Stadshuset som jag en gång liknat vid en kronhjort på väg att vandra ut i Mälarns grunda vatten.

 

Söder som miljö tror jag egentligen inte intresserade Ivar Lo i någon högre grad. Hans kännedom om Söder tycks också ha varit ganska begränsad. Min gamle vän och kollega Mauritz Edström berättade att de en gång hade suttit och pratat om Långholmen. Det var just när fängelset hade flyttats därifrån.

-Jag har aldrig varit där, sa Ivar Lo.

De tog genast en promenad dit, men såvitt jag vet satte det inte några litterära spår.

 

Här sätter jag punkt för det första avsnittet. Det kommer mera.

 

 

 

 

 

Posted in Litteratur | Leave a Comment »

Kickboard, pöl och kelim

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCMon, 16 Mar 2009 04:40:10 +0000 26, 2007

kickboardYngsta barnbarnet, Minna, fyllde år. Hon hade önskat sig en sparkcykel. Det fick hon. Av farfar. Men det heter inte sparkcykel längre. Det heter kickboard. Så nu vet ni det. Nya ord kommer hela tiden. Och gamla försvinner. Ordet för dagen är latte. Man tar sig en latte till frukost, en latte till lunch, en latte i fikapausen. Förlåt, det heter kanske latte break. Slutligen en late latte at nightfall.

Latte är italienska som ni vet och det betyder mjölk. Men den här mjölken är förstärkt med kaffe och det ska heta caffè latte men det har både vi och Arla glömt för längesen.

Ord försvinner. I min barndom på 30-talet var vi en smula orientaliska. Det röktes ovala, turkiska cigaretter. Det var fransar på lampskärmar och fåtöljer, mina föräldrar sov på ottomaner och jag sov på en dyscha med en kelim på väggen. En kelim är en matta i vilda färger. På golvet låg en stor rund sittkudde som vi kallade pöl, gjord av mångfärgade, hopsydda lappar, från kamelens hud påstods det. Det var längesen jag såg en pöl. Hade vi inte en divan också? Eller var det kanske en schäslong.

Våra strumpor, kalsonger och hemligheter förvarades i en sekretär, som simpelt fok kallade snedklaff.

Det orientaliska intrycket förtogs en smula av att det låg hemvävda trasmattor på golven. Som jag tog ner på gården och piskade varje fredag. Minns ni ljudet? Den fina rytmen? Ingen piskar mattor numera.

Jag har ett tips till Arla. Döp om lättmjölken. Kalla den Latte Light. Omsättningen skulle öka ofantligt. Men häll inte i kaffe. Om ni behöver flera ideer så hör av er. Jag finns här hela tiden.

Posted in Tankar | 3 Comments »

Inte bara bönder

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCSat, 07 Mar 2009 07:43:12 +0000 26, 2007

Carina som är bättre än jag på att läsa släktträd säger att det inte alls bara finns bönder i min släkt. Och så ger hon en lång rad exempel:

Pål Erik Erikson Stark, hemmahörande i Ragunda, var soldat mellan 1689 och 1719. Han dog på fjället den 3 januari 1719. Så här gick det till: karl-xii-likfard

 I augusti 1718 inleds det norska fälttåget med anfall på två fronter, en över Värmland/Dalsland och en över Jämtland in i Trondheims län
General Carl Gustav Armfeldt leder det norra anfallet över Jämtland i det sk Armfeldtska fälttåget. Den 30 november 1718 stupar Karl XII vid Fredrikshalds fästning och hela det norska fälttåget avbryts. Vid återtåget från Trondheims län lider den armfeldska armén stora förluster i snöstormen på kalfjället i det kalla vädret nyårsnatten 1718/19. Många soldater frös ihjäl i snöstormen. Min släkting Pål Erikson Stark är en av dem. Han var min farfars farmors farfars farfars bror. (Läs Martin Bergmans kommentarer här nedan).

Säkert finns det många andra hjältar i det här släktträdet. Hur kan det vara med Aron Lidberg,  hemmahörande i Ljustorp mellan Sundsvall och Härnösand? Han var 27 år när Pål dog. Om han var med i det Armfeldtska fälttåget så överlevde han. Han blev visserligen bara 46 år gammal men hann bli skeppare. Kanske seglade han som kapten Wickström på Ångermanälven. Kommer ni håg honom?

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            En sjömanshjälte i det tysta det var kapten Wickström
en hedersman av gammelsorten uppå böljan blå.
Långt innan Norrland ut ur Vattenfall fick kraft och likström
han inomskärs gick traden Nordingrå – Sollefteå.

Han var befälhavare på bogserbåten han på Ångermanälven,
Ångermanälven.
Väderbiten var’n i ansiktsplåten han på Ångermanälven,
Ångermanälven.
Mellan timmerbråten lotsa han
alla vädergudar trotsa han.
Hur än kraftigt nordanvindensuset va så hissa han flaggen,
Hissa han flaggen.
Långmjölksbyttan sprack det bottenfruset va
i surströmmingskaggen,
surströmmingskaggen.
En baddare till befälhavare
ja, det var han på Ångermanälven
.

Här har vi en lärarinna, Emma Kristina Norberg i Västerede, Fors, där Gustav Verner Forsström är ordförande i kommunalnämnden. Här har vi två skomakare Salomon Forsén. Fem stycken bär det namnet och alla bor i Fors. Schaktmästaren Erik Hilding Forsström är bror till kommunalnämndens ordförande och ytterligare en bror har flyttat till Sandviken och kallar sig järnvägsarbetare. Han är väl rallare helt enkelt. Där har vi en kronojägare, en bagare, en slaktare och långa rader av dragoner. Det var inte bara bönder alltså.cirkus2

Men det är på min mors sida den verkliga sensationen kommer. Det är Britt Maria i Oskarshamn som upptäckt att min mormors äldsta syster Signe var cirkusdirektris.

Hon levde tillsammans med cirkusdirektören Otto Glauert, som tillhörde en känd dansk cirkusfamilj. Cirkus Glauert turnerade runtom i Sverige vid förra sekelskiftet. Har ni sett Ingmar Bergmans film ”Gycklarnas afton”? Så levde de. År 1908 fick de en dotter som de döpte till Sandly. Jag undrar vad det blev av henne? Dansade hon på lina som Elvira Madigan?

Om detta och mycket annat ur det fascinerande släktträdet hoppas jag kunna berätta mera.

Posted in Familjen | 12 Comments »

Odla sin kål

Posted by hellbom på 32009000UTC03bUTCWed, 04 Mar 2009 10:43:34 +0000 26, 2007

bonde1I 600 år har mina förfäder varit bönder. Ja, en och annan har varit torpare också, men det är inte många. Någon har varit kyrkvärd, nämndeman eller gästgivare, men samtidigt har de alla varit bönder. Inte en enda smed, snickare eller skomakare. Inte en soldat och inte en präst. De har brukat jorden i Medelpad, Ångermanland och Jämtland sen 1200-talet.

Så kommer vi till 1900-talet och plötsligt har vi ibland oss en konstnär som kallar sig artist. Det är min far. Och där har vi en journalist – det är jag själv, en filmregissör och en reklamman – det är mina bröder. En radioproducent, en fotograf, en talpedagog, en förskollärare, ett par cirkusartister, en sjuksköterska. Icke en bonde så långt ögat kan skåda.

Men jag har det i generna. I yngre dar var jag bra på att gräva och odla, jag kunde snickra och bygga och använda mina händer till praktiska ting som ingen hade lärt mig. Den förmågan har avtagit med åren, men trots att jag är en inbiten stadsbo har jag en stark längtan till landet.

Så är det nog med de flesta av oss. Vi är nästan alla ättlingar till odlare.

När Karl Anders Adrup lämnade korrespondenstolen i Malmö och kom till Stockholm frågade jag honom vad han skulle göra den dag då han lämnade Dagens Nyheter.

– Då ska jag odla min kål, sa han.

Det lät klokt och trevligt, men det blev aldrig så. Han fortsatte att skriva tills han dog.

När jag nu sitter och försöker lära känna mina förfäder kanske jag odlar min kål. Det är faktiskt ganska behagligt.

– Il faut cultiver notre jardin, är Candides slutreplik hos Voltaire. Det är därifån vi har det.

Posted in Tankar | 3 Comments »