Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Att skriva’ Category

Test från Windows Live Writer

Posted by hellbom på 62011000UTC06bUTCThu, 23 Jun 2011 19:15:43 +0000 26, 2007

Det här är en provskrift från WLW i Times Roman 12 punkter

.Ångermanland augusti 2007 031

Fädernegården i Edsele

Posted in Att skriva | Leave a Comment »

All vår början…

Posted by hellbom på 62011000UTC06bUTCThu, 09 Jun 2011 09:07:24 +0000 26, 2007

När jag var ung journalist skrev jag rättegångskrönikor i Nya Dagligt Allehanda. De var lite mera personliga än de kyliga rapporter jag extemporerade in från polishuset.
Det svåraste var att börja. Det kunde gå timmar, ibland dagar, innan jag hittade den första meningen. Men hade jag väl funnit den rullade det på. Jag ändrade sällan. Var det väl skrivet fick det stå.
”Han var bara 21 år, men man kunde inte ta miste på att han var sjöman”. Så löd den första meningen i min första krönika den 20 juni 1943. Inte så märkvärdigt, men min chef Erik Wästberg gratulerde mig på eftermidagen.
Lycklig cyklade jag hem.
Jag har varit bekant med flera författare i min dar, men vi har aldrig talat skrivteknik. Hur börjar man en roman? En del författare gör en så grundlig research att de har boken klar i huvudet innan de börjar skriva. Vilhelm Moberg exemepelvis. Och Jan Guillou. Andra låter fantasin flöda och låter sina personer styra handlingen. I all anspråklöshet tillhör jag nog den andra kategorin.
Här är en klassiker:”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Selma Lagerlöf i”Gösta Berlings saga”. Och ännu en: ”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad”. August Strindberg i ”Röda rummet”.
Hur var det nu jag började?

Posted in Att skriva | 1 Comment »

Sakletaren

Posted by hellbom på 52009000UTC05bUTCFri, 22 May 2009 09:56:50 +0000 26, 2007

“Du är världens bästa sakletare”, skrev Carina så vänligt för en tid sen.  Nja, det var väl en aning överdrivet. Men visst, efter ett halvsekels journalistisk träning har man ju uppnått en viss färdighet. Ofta gällde det att på nolltid ta reda på något eller att hitta en person. Att få tag på folk som var utbjudna på middag var en relativt enkel match. Litet knepigare var det om de befann sig ombord på ett tåg. Men det gick det också.

Min bästa prestation i sakletande gjorde jag nog den kvällen då ryssarna skickat upp den första hunden i rymden. På min skraltiga ryska lyckades jag ta mig fram till den raketbas som hade skickat upp satelliten. “Hur mår hunden”, frågade jag. “Charaså”, svarade ryssen. “Vad heter han?” fortsatte jag min intervju. “Sabaka”, sa ryssen. Det betyder hund. Ett par dar senare skickade ryssarna ut ett namn. “Laika”. Det kanske var mitt samtal som satte fart på dem.

Nu ska erkännas att utan dessa fantastiska telefonister längs linjen hade man inte kommit långt. Det var vänliga, idérika, levande människor, som utförde de mest omöjliga kopplingar. I dag låter det: “Vill du bla-bla-bla – tryck 1”. “Vill du bla-bla-bla – tryck 2”. Inte mycket mänsklig hjälp där inte. Men visst är det mycket som är lättare  med en mobiltelefon i var mans ficka, med SMS och Internet. För ett par år sen gjorde jag ett jobb tillsammans med en tjej som befann sig ombord på “Queen Elizabeth” på väg till New York. Kommunikationen gick galant, problemet var att bruden var svårt sjösjuk. Men vi var klara innan hon klev iland på Manhattan.

I tidigt 40-tal satt jag vid ringside i gamla Madison Square Garden och hamrade ner rond efter rond på min antika Remington. Bakom mig satt en telegrafist från Western Union som knackade in bokstav efter bokstav utan att förstå ett ord. Strecken och punkterna hamnade i huvudkontoret downtown, skickades vidare med kabel under Atlanten och dök upp vid Skeppsbron i Stockholm, där mina kompisar Izi och Efa på Telegrafen tog emot och skrev ut. I hallen väntade ett mc-bud från Dagens Nyheter i läderjacka, läderbyxor och snörade stövlar. Klockan var då fram emot fem på morgonen och prenumeranterna fick inte läsa mitt epos den dagen. Men i snusbodsupplagan fanns artikeln med.

Hade vi längre depescher, featureartiklar, bilder, åkte vi upp till flygterminalen, letade reda på någon känd passagerare, en statsminister, en skådespelare och utsåg honom till DN:s kurir. De verkade mycket stolta över uppdraget.kaffekalas

Den som fick mig att skriva den här artikeln var Engla Johanna Åman. Hon är en av mina nyfunna släktingar, född i Liden nära Sundsvall den 13 september 1861. Hon är min farmors farfars morfars farfars systerson sonsons sonsons dotter. Puh! Hänger ni med?, Hon var gift med Erik Eriksson, som var bonde och riksdagsman. Nu ryckte sakletaren ut och fann snabbt att han var folkpartist, satt i andra kammaren 1894-99 och var engagerad i rösträttsreformen. Fanns det nåra bilder på honom? Jovisst. Där sitter han på kaffekalas med Engla i kretsen av sin familj i hembyn Kväcklingen omkring 1920. Han är lite över 60 år gammal och han har en lustig hatt med platt kulle och uppvikta brätten.

 Det är såna här fynd som gör sakletaren så lycklig.

Posted in Att skriva | 3 Comments »

Nyheter

Posted by hellbom på 52009000UTC05bUTCSun, 03 May 2009 08:27:27 +0000 26, 2007

I min allra tidigaste ungdom när jag hade klippjour på Nya Dagligt Allehanda läste jag sju morgontidningar.Så många fanns det i Stockholm i början av 40-talet. Antalet minskade med åren, men behovet att läsa tidningar tidigt på morgonen hängde i. Otåligt väntade jag på att få höra klicket i brevlådan. Var jag på Mörkö tidigt på våren innan jag ännu hade ställt om posten åkte jag upp till Hölö och köpte DN och Svenskan i kafeet. I vintern som gick har det där läsarbehovet minskat. Jag har intalat mig själv att synen blivit sämre eller också är tidningarna inte lika intressanta som förr. DN har jag läst ganska noga ända till serierna längst bak, men Svenskan har jag bara bläddrat igenom. Det har hänt att jag inte öppnat den alls. Så tog jag ett drastiskt beslut. Jag bestämde mig för att avstå från tidningar mellan 1 maj och 15 september. För en skrivande journalist är detta naturligtvis ett förräderi men det var med en viss lättnad jag upplevde den första tidningsfria morgonen. Nyheter fick jag ändå. När jag vaknade slog jag på SVT 24, jag lyssnade på Ekot i radion och sen satte jag mig vid datorn och klickade mig in på DN:s webbsida. Men så hände något jag inte hade räknat med. Digitalboxen gav upp andan. Ingen TV. Jag är ingen flitig TV-tittare, men det kändes svårt. När den här helgen är över blir det nog att åka till Södertälje och skaffa en ny. Men radion är ett suveränt nyhetsmedium. Och skulle jag vilja veta något mera kan jag sätta mig vid datorn och klicka mig fram till TV-stationer och tidningar. Det har bara gått tre dar utan papperstidning och jag känner ännu ingen saknad. Det finns anledning att återkomma till ämnet.

Posted in Att skriva | 1 Comment »

Har den äran…

Posted by hellbom på 112008000UTC11bUTCWed, 26 Nov 2008 03:49:04 +0000 26, 2007

I dag borde jag baka en liten tårta och sätta ett ljus däri. ”Hellbom´s weblog” fyller ett år. Den 26 november 2007 kl 06.39 publicerades det första inlägget under rubriken ”Regn, regn”. Regnet fortsatte vintern igenom. I dag ligger  snön hopblåst i bulliga drivor, flera decimeter höga, på taket utanför mina fönster här uppe på vinden. Men novembersnö brukar inte bli gammal. Till i morgon utlovas flera plusgrader och blir det sedan regn försvinner den snabbt.ettarsjubileum2

Bloggandet blev roligare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag hade knappast hunnit vakna på morgnarna förrän jag satt vid datorn och skrev. Idéerna bara forsade fram. Gamla minnen, snusförnuftiga funderingar. När jag träffade släktingar och vänner sa de vänligt att det var så trevligt att läsa mina berättelser. Jag borde skriva en bok, tyckte de.

Men nej. Bloggandet är något alldeles speciellt. Texterna duger inte till en bok. De skulle inte heller passa i en tidningsartikel. Att skriva en blogg är som att prata för sig själv utan en tanke på att någon annan ska läsa det.

Bloggarna ute på webben är så olika. En del gör allvarliga inlägg i aktuella debatter om politik, kultur, idrott. Mängden av unga flickor skriver ofta dagböcker och berättar sakligt om vad de har gjprt, vilka de har träffat, hur de klarat skrivningar och tentor. Unga grabbar är det ont om. De spelar kanske hellre dataspel.

Jag undrar hur gamla tiders flickdagböcker såg ut. De där som de gömde under madrassen eller låste in i nattygsbordets låda. Var de inte hemlighetsfulla, poetiska, trånande, kärleksfulla, hatiska, fyllda av förbjudna tankar? Var finns de nu? Brändes de av skrivarna när de uppnådde en viss ålder? Eller ligger de i en gammal koffert på ett vindskontor?

Dagens tjejbloggar är inte hemliga. De kan läsas av många. De allra hemligaste tankarna kommer aldrig ut. Därför blir texterna också så ointressanta.

Under året som gått har jag skrivit 124 inlägg. Ett var tredje dag. Inte så illa! Jag har haft 14 422 besök. Inte så värst imponerande tycker en gammal journalist från Sveriges största morgontidning. Hur många läste mina krönikor i På Stan varje vecka? Kanske 100 000. Nåja, det är kanske att ta i, men många var det.

Det förvånar mig vilka artiklar som mina bloggläsare söker upp. 232 besökare har läst vad jag skrivit om kokosbollar. Ofattbart! Det är en ganska svag artikel. En dag ska jag försöka skriva något riktigt smaskigt bra om kokosbollar. Något som väcker barndomsminnen.

Just det. Skulle jag själv välja ginge jag till artiklarna om barndomen och ungdomen. Bitarna från New York är inte heller så dumma och ”Putte i blåbärsskogen” har fått beröm.

Om jag får önska mig en present så här på jubileumsdagen vore det lite flera kommentarer. Det här som jag skriver är mest för att roa mig själv, men om nån annan vill läsa mina texter blir jag väldigt glad.

Posted in Att skriva | 3 Comments »

Spenderbyxorna på

Posted by hellbom på 112008000UTC11bUTCMon, 17 Nov 2008 06:39:47 +0000 26, 2007

En tjej skriver i sin blogg: ”Natten spenderade jag hos min pojkvän…”

Det stör mig en smula. Det är det engelska verbet ”spend” i betydelsen ”tillbringa” som spökar. Dagens Nyheter skriver att besättningen på ”Endeavour” ”kommer att spendera två veckor på ISS.” Får man verkligen säga så? Jag skickar en fråga till Grünbaum.

Enligt min mening betyder ”spendera” att man bekostar något. bjuder på något. Den som är frikostig har ”spenderbyxorna på”.

Språket förändras och det är inte mycket vi kan göra åt det.

Eller är betydelsen ”tillbringa” äldre än jag trott? I Svenska akademiens ordbok hittar jag följande citat från 1735: ”Alla wäl inrättade Hushåld som spendera en tima eller något mera om dagen antingen at dricka Thé eller äta Fru kost.” Det ska bli intressant att se vad Grünbaum säger om hon ger sig tid att svara.

Men vad sägs om ”i såna fall” i betydelsen ”i så fall”? Det stör mig.

Vi syns! (tidigare Vi ses!)

PS: Ett inlägg i ämnet av Catharina Grünbaum finns i kommentaren här nedan.

Posted in Att skriva | 2 Comments »

Alte Kameraden

Posted by hellbom på 102008000UTC10bUTCWed, 08 Oct 2008 15:07:57 +0000 26, 2007

Der Blogger mit einem Freund aus Deutschland.

Posted in Att skriva | 2 Comments »

Sotto boscho

Posted by hellbom på 92008000UTC09bUTCMon, 22 Sep 2008 06:12:11 +0000 26, 2007

Nej, ljuva september har vi inte sett något av. Det går inte längre att inbilla sig att sommaren är kvar. När andedräkten bolmar vit är hösten här. Häromdan bytte jag till höstjacka. Det är en brittisk surplusjacka från andra världskriget. Kraftiga blixtlås, stora fickor, en rejäl hank med spänne i nacken, för att förtöja packningen förmodligan. Den är blank, liksom inoljad, fodret är skotskrutigt. Färgen är dovt grön – sotto boscho.

Som jag brukar om morgnarna satte jag mig vid bordet på berget sedan jag fyllt fågelskålen med solrosfrön. Jag visslade och fåglarna kom dykande. Men de landade aldrig. När de fick syn på mig gjorde de en hastig undangir och försvann uppåt. De kände inte igen mig i den obekanta jackan.

En gång, en enda, har jag skrivit om en modevisning. En skämtsam redaktionssekretare fick för sig att jag skulle gå til Blå hallen, där höstens mode skulle presenteras. Det här var ju Pernillas område, innan hon började skriva om mat. Eller nån annan av damerna på Kvinnosidan. Men de kanske hade något annat för sig.

Blå hallen var fullsatt. 99 procent fruntimmer, en handfull manliga fotografer. Och så jag. Jag slog mig ner intill catwalken, bredvid gamla bekanta från Åhlén & Åkerlund. De kanske kunde ge mig ett eller annat råd.

Så började det. Snygga slanka tjejer och feminina unga män struttade fram och tillbaka. I dräkter, kappor, ytterrockar och sportkläder. Det var helt hejdlöst. De kvinnliga journalisterna skrev febrilt, suckade, applåderade. Jag satt helt overksam.

– Höstens modefärg är ”sotto boscho”, sa konferncieren.

– Vad i helskotta är det? viskade jag till tjejen vid min sida.

– Det betyder ”under busken”, viskade hon tillbaka.

Himmel och pannkaka, lyckans bananer, dagen var räddad, min artikel började ta form.

Jag mindes den svarta vinbärsbusken invid Axvalla hed, där Olle och jag hade vårt gömställe när vi var fyra-fem år. Jag mindes den dova grönskan och solglimtarna som slank in mellan bladen. Jag såg inte så mycket av det som hände där i Blå hallen, jag gjorde inga anteckningar. Jag gick tillbaka till Tegelbacken och skrev två lappar, 20 spaltcentimeter. Det var respektlöst, ironiskt och ganska roligt, vill jag minnas. Hadar Hessel berömde mig, grabbarna vid stora bordet skrattade. Men annonsgubbarna var förbannade och Kvinnosidans damer såg surt på mig i flera dar.

Men ”sotto boscho” kom och försvann. Längst levde den gröna färgen kvar i lodenrockarna om ni minns dem.

”Sotto boscho” betyder förresten ”i skogen”, om man får tro Googles översättningsverktyg.

Efter ett par dar kom fåglarna tillbaka. Först svartmesen, så talltitan och nötväckan. De har accepterat mitt höstmode

Posted in Att skriva | 40 Comments »

Om Tingsten

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCTue, 12 Feb 2008 04:02:56 +0000 26, 2007

Efter att ha skrivit en serie artiklar från Polen gick jag en dag genom hallen på väg in till Stora redaktionen, passerade Tingsten och Kurt Samuelsson och hörde följande replikskifte:

– Vad ska jag säga till honom?

 Sam: – Lägg bort titlarna med honom.

Efter en stund kom Tingsten in på Stora, gick fram till mig och sträckte ut handen.

– Det var bra det där, du skrev om Polen. Tack ska du ha!

tingsten-2.jpg

 ————

En busybody på Svenska Dagbladet, tvärs över gatan med insyn över DN:s sportredaktion ringde till Tingsten:

– Chefredaktörn ska veta att det dricks sprit inne på er redaktion.

Tingsten: – Kan ni se om det finns något kvar?

————-

Många söndagar hade jag en orimlig tjänst från tidig morgon till sen kväll med Arne Odéen vid min sida som notischef. Först som bokman och uppdragsutdelare till de fåtaliga söndagsreportrarna, sen som A 1-redaktör och förstasidesritare. Fram på förmiddan brukade Hedman ringa, alltid med samma replik: – Hur har du det? Med betoningen på har.

En söndag ringde också Tingsten. – Jag behöver  sherry till såsen Kan du be Ottekrans (vaktmästarn) att gå ner på W 6 och låna lite grann och ta en taxi ut till mig?

Så gick det till på den gamla goda tiden.

Posted in Att skriva | Leave a Comment »

Förlaget

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSun, 10 Feb 2008 08:06:08 +0000 26, 2007

”Olle i porten” hade en gammaldags apparat, där han klickade in journalisternas  och de högre befattningshavarnas in- och utgångar. Kontoristerna fick själva stämpla in sina kort. Vi höll till på tredje våningen. Mittför entrén var vaktmästarbåset. Till höger låg Vecko-Journalen, Förlagets prestigetidning, inte särskilt lönsam men med stolta anor. Redaktör var Robert Josephson, en gammal man,  tyckte jag, men han var bara 50. Jag besökte honom i hans hem ett par gånger. Han bodde i Djurgårdsstaden med utsikt över Strömmen. Jag fick intrycket att han var ungkarl, men i Vem är det ser jag att han gifte sig 1923. Frånskild eller änkeman?

kronblom-2.jpg

Mittöver i korridoren låg Vårt Hem. Det var en av min barndoms tidningar med Kronblom, Stor-Klas och Lill-Klas och Påhittiga Johansson. Där hade jag läst min första följetong, Gösta Gustav-Jansons ”Gubben kommer”, och jag kastade mig över novellerna om ”Bogserbåts-Annie”, en tuff käring i New Yorks hamn. Redaktör där var Hans-Eric Holger, en elegant liten herre som nog var något av en spelevink. Han hade tidigare varit ”roving reporter” på Nya Dagligt Allehanda, där han var en av de första som varnade för nazismen. Han var gift med Gúnnilla – betoning på första stavelsen – som var min chef. De bodde i kvarteret intill och hade två döttrar.

bogserbatsannie-2.jpg

Skåningen Nisse Kjellström hade blivit redaktör för bildtidningen SE efter Carl Adam. En betydligt bättre journalist var hans medarbetare, den store bullrande Kalle Hillgren. Hela Världen hade jag aldrig mycket att göra med, Karin Juel var redaktör där ett tag, August och Lotta var det enda läsbara i det bladet.

På Levande Livet satt Lucke Bonnier, Abbes lillebror, när jag började. Han lärde för framtiden och skulle nog ha blivit en ganska bra journalist. Han efterträddes av Sven Barthel, som under några år fick tjäna av sina förskott i bokförlaget. Varken förr eller senare har Levande Livet varit så bra som under hans tid. Bara 91:an Karlsson var sig lik. När jag kom till DN blev jag återigen rumsgranne med Barthel. Han var då redaktör för söndagsbilagan.

Så kommer vi till Filmjournalen, längst in. Det var verkligen ingen stor redaktion. Två små rum, i det första satt jag, redaktionssekreteraren, och Britt Arnmark som ritade layouten och kontoristen Berit Rådell, som jag skrivit om tidigare. Hon var inte den snyggaste tjejen i huset men hon hade en loj charm, som fick husets unga herrar att förälska sig i henne. Lite åt Monroe-hållet utan att alls vara lik. Ray Milland ville bjuda ut henne. Jag vet inte hur det blev, hans fru kom nåra dar senare. Så var det chefen då, Gunnilla Holger. Hon skrev inte så mycket vid den här tiden utan odlade sina kontakter i branschen och var god vän med alla som det var värt att vara god vän med. Det var på hennes rekommendation som Carl Adam Nycop hade blivit redaktör för SE, vilket banade vägen för honom till en av 1900-talets mest spektakulära journalistkarriärer. 

karlsson-2.jpg

Layouten fick förstärkning efter en tid av en liten estnisk flyktingtjej som hette Ilon Pääbo. Hon kan inte ha varit mer än 16 år. Efter min tid fortsatte hon till andra tidningar i huset, men ingen upptäckte vilken fantastisk tecknarbegåvning hon var. Det finns bara en Ilon. Wikland. Astrid Lindgrens illustratör.

 Vi var omgivna av en skock frilansar, många av dem med ena foten i filmbranschen. Olle Ekelund som jobbade på Terrafilm, Sven Zetterström, den ursprunglige skvallersignaturen Philip den Magre. Han var bror till Kar de Mumma, men medan Erik var en mönstergosse trots sina påstådda två år i varje klass, var Sven en slarver. Det sas att han försedde sin bror med de bästa revysketcherna och kåserivitsarna och jag håller det inte för otroligt. KdM var ingen muntergök. En gång bad Sven mig följa honom till en bank på Kungsträdgårdsgatan, där han skulle möta sin bror i något penningärende. Min närvaro skulle förhindra bråk och obehag. De träffades, skrev på ett papper, och det gick till synes lugnt till. Sen gick vi till Blanch´s och svepte ett par groggar. Bongrätterna, två krustader med kokta ärter och morötter, förblev orörda.

Regelbundna medarbetare var Bertil Lagerström och Sven Forssell, två begåvade författare i den lite hårdkokta stilen. 1945 hade Sven just kommit ut med idrottsromanen ”4 x 400”, som fått berömmande recensioner. Han gifte sig med Gudrun Brost och levde i en borgerlig tillvaro på Lidingö. Ann Mari och jag var ditbjudna en kväll och allt verkade frid och fröjd.  Men plötsligt en dag var han försvunnen. Något hade hänt som fick honom att fly landet och ta värvning i Främlingslegionen .

Nu är det här på väg att bli ett dåligt filmsynopsis.

Enligt skvallret visade det sig att Gudrun gav sig iväg till Algeriet, charmade tvättbilens chaufför och fick honom att gömma Sven bland sketna kallingar och lakan. Trot om ni vill – men hur klarade hon franskan?

Johannes Brost är deras son och han kanske kan berätta. Programledaren Gry Forssell är barnbarn till Sven.

Den mest filmkunnige och den som höll den cineastiska fanan högt var Stig Almqvist, som var en ansedd kritiker. Filmjournalen var inte alls någon dålig tidning och den lästes inte bara av tonårstjejer utan också av filmbranschens höjdare och de kända skådespelarna.

Vilka har jag glömt nu? Gun Grut förstås, som jag tidigare skrivit om. Hon hade sin egen spalt och det var väl på den vägen hon mötte Ingmar Bergman. Sven Thermaenius och Gunnar Tannefors, bägge i filmbranschen. Skrev inte så mycket, men var goda tipsare och lunchkamrater. Byggnadsföreningens restaurang, en trappa upp på Norrlandsgatan, var en populär mötesplats för tidningsfolket från Sveavägen och filmfolket från Kungsgatan.

Posted in Att skriva | Leave a Comment »