Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Vardag’ Category

Sov du lilla videung…

Posted by hellbom på 32008000UTC03bUTCWed, 19 Mar 2008 04:51:11 +0000 26, 2007

Vi fick en grön jul. Ja, grön är väl lite mycket sagt – den var grå, mörkt grå. Vit var den inte, så som jular förväntas vara men sällan är. Så fick vi en grå januari, en grå februari och halva mars var grå, ända fram till förra torsdan, då jag från bussen såg en för mig okänd buske grönska. Hoppet tändes. Efter en rekordvarm så kallad vinter var en rekordtidig vår på väg. Men hoppet släcktes. I går morse låg ett vitt snötäcke över stan och flingorna yrde i luften. Temperaturen steg visserligen och fram på eftermiddagen var snön borta. Då började det igen.

Nu är det dymmelonsdags morgon och temperaturen står på ett par minusgrader. Gårdagens snö ligger kvar och mer ska det bli. Ungarna är glada förstås. Äntligen kan det bli pulkaåkning av. Men de bilister som ska ut på långfärd i påsk är inte lika glada. Det blir halt på vägarna.

Annandag påsk förra året inträffade den 9 april. När jag vaknade på Lustigtorp den morgonen var snötäcket en decimeter tjockt och stormen röt runt knutarna.

Det ser ut att bli likadant i år. Vi får en vit påsk. Stackars små fåglar. Stackars små blommor som lurats upp. Sov du lilla videung…

Posted in Vardag | Leave a Comment »

De nya orden

Posted by hellbom på 32008000UTC03bUTCSun, 02 Mar 2008 18:18:29 +0000 26, 2007

I tre dygn har jag nu pulat och strulat med den nya laptopen och routern. Det är inte så lätt ska jag säga. E-posten kommer in, men strax därefter får jag ett meddelande att det är fel på servern. Ut går den inte alls. Den verifieringsnyckel jag har fått godkänns inte, det antivirusprogram som erbjuds gratis i tre år underkänner sig självt och rekommenderar andra program på Internet. Nerladdningen fungerar, om än lite långsamt. Det börjar med 16 minuter ”time left” – efter en liten stund är det 29 minuter och där står den och hackar medan minuterna rullar undan. Den är gåtfull den här datavärlden.

lappmossa.jpg

Har ni tänkt på att i de här meningarna som jag skrivit ovan förekommer flera ord som ni inte kände till för tio år sen? Ni som inte är hemma i datavärlden förstår dem fortfarande inte utan tror kanske att en laptop ser ut så här. En ”lapptopp” (skratt, skratt).

Vad en router är vågar jag knappast ge mig in på, men enkelt förklarat så är det en liten låda som man kopplar till bredbandsmodemet, varefter man pluggar in såväl stationär dator som laptop. I princip ja. Inte i praktiken här på Nytorgsgatan. Den kan vara trådlös, men då kan grannarna kika in och jäklas med dig. Så jag satsade på kabel, men det var inte till nån hjälp.

Det råder en viss förvirring om hur det här ordet router ska uttalas. En del säger rooter, andra säger rauter. Båda bör godkännas, men det verkar som om rooter börjar vinna terräng.

Så har vi USB-minnet. Inte större än ett Wrigley chewing gum stick, men det rymmer plenty, believe you me. Nyss laddade jag ner hela mitt bildgalleri från stora pc:n och la in det i laptopen. Det gick i ett nafs.

Häromdan berättades det för mig att ett par små barn till sin förtjusning hade upptäckt att det fanns såpa på flaska i snabbköpet. De trodde att såpa bara fanns i TV. Soap opera dök upp i amerikansk radio redan på 20-talet. Det var snyftprogram för hemmafruar, sponsrade av Palmolive, Procter & Gamble och andra tvålfabrikanter. Vi språkkunniga skribenter översatte ordentligt till tvålopera, eftersom soap betyder tvål. Men så invaderades tidningsredaktionerna av lealösa insurgenter som började skriva såpopera eller till och med bara såpa. Så länge korrekturläsarna fanns kvar blev de rättade. Men när de försvann var det fritt fram. Språkvårdarna kämpade emot med näbbar och klor, men förgäves. Och nu är ordet såpa accepterat som benämning på en viss typ av programserier i TV. Så historien med ungarna i snabbköpet kan mycket väl vara sann.

Nu är det dags att sätta punkt. Hjärnan känns som fylld av såpa.

Posted in Vardag | 1 Comment »

Hushållsbestyr

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCSat, 12 Jan 2008 05:56:01 +0000 26, 2007

Av naturliga skäl minskar min bekantskapskrets alltmer. Varje årsskifte är det några namn som jag inte längre behöver föra över till den nya telefonlistan. Jag känner mig inte särskilt sorgsen över detta, bara en smula förundrad över att jag finns kvar medan så många andra är borta. Med åren har det blivit så att det är mest äldre damer jag träffar. 80+, på gränsen till 90. Jag går på visit, lunch, eftermiddagskaffe, någon gång middag och ett glas vin.

När jag sparkat av mig skorna i tamburen och går in i deras lägenheter faller jag alltid i beundran över hur fint de har det. Inte ett dammkorn att skåda. De bordsskivor som ska vara blanka är blanka. Krukor och vaser står på virkade tabletter, kuddarna i soffan är uppuffade, blommor är smakfullt arrangerade. På ett sideboard ligger TV-bilagan och en bok med en lapp instucken, vilket skvallrar om ett liv, när besökaren har gått.

Det är möjligt att de har fejat och putsat inför min ankomst. Det är högst troligt. Men många gånger har jag kommit helt apropå och överraskande, och det är lika fint då. Hur bär de sig åt, dessa fantastiska kvinnor?

Hemma hos mig är det inte diekt ostädat. Man skulle kanske beteckna det som stökigt. På sängen i ”gästrummet” ligger en bildskärm, en scanner och en brödrost som jag borde ha kört till sopstationen innan jag ställde av bilen i höstas. På golvet flyter gamla På Stan-bilagor omkring. Snörena som hållit ihop dem har lossnat. På ett skrivbord ligger ett tjugotal årgångar av Allt om mat. Varför har jag sparat dem? Jag kommer aldrig att öppna dem. Där är också travar av böcker, kokböcker, deckare, stockholmiana, skönlitteratur. De har inte fått plats i bokhyllorna.

I vardagsrummet står ett extra soffbord framför skivspelaren som aldrig används. Där ligger högar av tidskrifter, manuskript, böcker, cd-skivor, videokassetter.

Men det är inte ostädat. Och det beror på att var tredje vecka kommer en liten dam och kastar sig över dammsugare, dammvippa och svabb. Hon viftar kring med vippan, över bokryggarna, TV-skärmen, dataskärmen. Hon tvättar badkaret med såpvatten, våttorkar golven, putsar badrumsspegeln. Efter en timme är hon klar. Det kostar mig en hacka, som skulle ha gett morsan hjärtslag.

Tidigare brukade dammråttorna dansa runt i hörnen när jag gick genom rummen. Under sängen bildade de stora vålmar som jag ibland kände mig tvungen att dra fram med sopborsten. Dammsugaren avskyr jag. Det kanske är ljudet. På Lustigtorp dammsög jag inte en enda gång i somras men jag ryckte ut med sop och skyffel, när det blev för mycket vissna löv och tallbarr i rummen.

Nej, städning är inte min melodi. Men märkligt nog tycker jag om att diska. Har jag haft gäster erbjuder de sig ibland att diska men jag tackar alltid nej. Diskning är mitt lilla nöje, min avkoppling, det är rena terapin. Runa Brar som kåserade i DN – vart tog hon vägen? – skrev en gång att hennes kille brukade stöda pannan mot köksskåpet när han diskade. Jag gör likadant. Inte alltid. Ibland.

– Varför skaffar du inte diskmaskin? frågar folk. Aldrig i livet. Oftast är jag ju ensam. Jag diskar samma tallrik, samma glas, samma kopp dag efter dag. Men har jag haft barn och barnbarn eller gamla väninnor på besök ser jag riktigt fram emot disken. Det är en härlig känsla att ta upp det nydiskade glaset och torka det blankt med en fräsch handduk. Man får nånting gjort, man uträttar nånting.                                                                

Här diskar jag inte utan filear aborre.

 Många hundratals vänner har jag haft i mitt liv. Ständigt kom det nya. Hur många har jag nu kvar? Ett dussin? Ett tjugotal? Nej, det är antagligen många fler, även om vi sällan ses. När jag tänker efter tror jag inte att jag känner en enda ensamstående man i min ålder. De män jag känner är alla gifta. Jag tror inte att de bekymrar sig så mycket över städningen, diskningen, tvätten. Jag tror inte de kan stryka en skjorta eller baka ett bröd. Deras insatser i hemmet består i att skruva i glödlampor och gå ner med soppåsen. Och så tvättar de bilen. Om deras hustrur  fölle ifrån skulle de stå där fullkomligt hjälplösa. Jag har onekligen ett försprång framför dem.

En städuppgift har jag nu framför mig. Städhjälpen får av försäkringsskäl inte klättra upp på stegar eller stiga upp på stolar. Eftersom min lilla dam är tämligen kortväxt blir det inte något dammat över två meters höjd. Jag fasar över vad jag kommer att möta om jag tittar upp ovanför garderobsskåpen. Och en dag måste jag göra allvar av att klättra upp på diskbänken och ta ner skålar och vaser som står ovanpå köksskåpen. De behöver avfettas.

Jag borde ha en säkerhetssele som gubbarna har som kliver omkring på taket utanför mitt fönster.

Jag trodde jag diskade på bilden ovan, men jag filear aborre.

                                                                                                                                

Posted in Vardag | Leave a Comment »

Långa tjejer

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCWed, 05 Dec 2007 07:50:04 +0000 26, 2007

När jag skrev om Donna i ”Vilse i pannkakan” och hur hon pikades om sin längd (178 cm) så slog det mig att tjejerna är mycket längre i dag än de var i min ungdom. Det finns väl nån statistik om detta, men jag kan inte hitta den. Jag är två centimeter kortare i dag (176 cm) än när jag ryckte in i lumpen som 20-åring. Då träffade man sällan en brud som var längre, men i dag dräller stan av presumtiva basketspelare.

I USA på 40-talet kände jag flera par där hustrun var längre än sin make. För killarna var det där ett problem, men skobutikerna hade en lösning. Jag minns en commercial som kördes på en radiostation i Newark, New Jersey:

If you want to be taller, taller than she is/ old man Adler is the man to see. His/elevator shoes make you taller than she/taller, taller, taller than she is…

Men sanningens minut inträffade när han sparkade av sig dojorna i sängkammarn.

Posted in Vardag | 1 Comment »

Vilse i pannkakan

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCWed, 05 Dec 2007 07:06:20 +0000 26, 2007

that_70s_show_1176219515.jpg

Donna, Kelso, Eric, Hyde, Jackie, Fez – That 70´s show

Mina eftermiddagsrutiner har blivit rubbade. Jag känner mig helt vilsen. TV4 har lagt ner de tre serier jag brukar se innan jag intar min frugala middag. Jag är en dålig TV-tittare. Jag ser lite nyheter, lite sport och en och annan film. Men ”Idol” och ”Bonde söker fru” känner jag bara till genom kvällspressen. Det är tre program jag brukar se – och jag skäms nästan för att nämna dem för de är verkligen inga höjdare. De är ”The King of Queens”, ”Tredje klotet från solen” och ”That 70´s show”.

king_of_queens21.jpg

The King of Queens

”Kungen” handlar om en fet och lat kille som kör budbil i Queens. Hans fru jobbar som sekreterare på advokatkontor på Manhattan. I deras källare bor hennes far som är den mest egotrippade, vidriga typ som skådats i en TV-serie. Jag misstänker starkt att den skådisen är likadan i verkligheten. En granne och jobbarkompis till chaffisen är ”a person of color” – han är svart alltså – och verkar någorlunda vettig. Alla skäller på alla hela tiden och det är en gåta hur det här äktenskapet kan hålla. Man fjäskar för chefer, lurar sina vänner, har problem med släkten. En helt vanlig familj i the United States of America.

3rd-rock-from-sun.jpg

Tredje klotet från solen – Dick, Tommy, Sally, Harry

De två andra serierna är skrivna av äkta paret Bonnie och Terry Turner, som är bra på repliker. ”Tredje klotet” handlar om fyra aliens som kommer till jorden för att studera människorna. Intrigen är naturligtvis alldeles uppåt väggarna men den del sanningar om human behaviour vaskas nog fram. Sally spelas av nu 40-åriga Kristen Johnston som i ungdomen var utbytesstudent i Sverige. Var och när vet jag inte. Att ingen journalist grävt fram detta förvånar mig. Hennes kille – den lille tjocke polisen Don – känner vi igen som Seinfelds odräglige granne, postisen Newman.

Jag saknar Donna

Hon är den trevligaste tjejen i gänget som träffas i Formans källare i en kåk i en liten stad i Wisconsin i slutet av 70-talet. Lite grann påminner mig den här serien om mina unga dar i New Yorks Greenwich Village. Det var visserligen 35 år tidigare, vi var lite över 20, de här ungdomarna befinner sig mellan high school och college/förvärvsliv och är kring 18 år gamla, men jargongen är ungefär densamma, även om det snackas mera sex här i TV än hos oss på 40-talet.

Donna hänger ihop med Eric Forman, som är en beskedlig typ som har lite svårt för att växa upp. Den andra bruden, Jackie, är en liten självgod streber, som lägger sig med den ena killen efter den andra. Privat heter hon Mila Kunis, är född i Kiev, kom till USA vid 7 års ålder och började i teaterskola. Hon pikar ständigt Donna för att hon är så lång (178 cm). Själv är hon 160 och när de fotograferas tillsammans sitter Donna alltid ner. Kelso är en supertönt, Hyde en lite knölig udda typ och Fez en missanpassad utbytesstudent och olycklig tjejfluktare. Erics farsa Red är en veritabel buse utan jobb och hans morsa är sjuksköterska och heavy tippler med en flaska på lut nånstans. Hur de kan klara att hålla igång det hela, kåk och bil och ofta utfordra hela gänget i det Formanska köket besvärar sig inte manusskrivarna med att förklara.

Jag inbillar mig att jag alltid lär mig något av de här programmen, men jag skulle naturligtvis lära mig nyttigare saker om jag såg Discovery och Kunskapskanalen. Kanske jag har skrivit av mig den här skiten nu. Time for new routines. En eftermiddagspromenad runt Fjällgatan eller Vita Bergen.

 Jag ger mig fan på att när jag väl kommit igång med de nya rutinerna så dyker de här programmen upp igen. Men i dag blir det nog ”Nanny” och ”Simpsons”.

Posted in Vardag | 4 Comments »