Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for juni, 2008

Tvesovla och supanmat

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCSun, 29 Jun 2008 02:54:15 +0000 26, 2007

I denna tidiga söndagmorgon virvlar tankarna utan mål och mening. Idle thoughts. Alldeles nyss har jag spisat min frukost. Alltid detsamma. Två stora koppar kaffe. Ett glas tomatjuice, några droppar Tabasco, krossad svartpeppar. Jag krossar kornen själv med en slägghammare på en gammal bakplåt. Två rejäla smörgåsar – nej, smörgåsar är det inte för det finns inget smör på dem, inget matfett alls. Mackor alltså. På den ena bredbar leverpastej, ett stort blad isbergssallad och heminlagd ättiksgurka. På den andra hamburgerkött och ost.

Jag kan höra de gamlas röster:

– Tvesovlar du, pojk?

Ja, det gör jag. Tvesovla!  Ett fint ålderomligt ord som väl inte så många begriper idag.

Frukost? Lån från tyskan förstås. Tidig kost. Men under hela min skoltid inföll frukosten vid 11-tiden på dan. När övergick den till att kallas lunch? Tidigt om morgonen åt vi morgonmat. Vattenchoklad, söt limpa. Konsum lanserade K-limpan, en stor rund sirapsbulle med ett K instämplat på toppen. Söndagmorgnarna firades med småfranska, gyllenbruna rundstycken med krackelerad överskorpa. Såna franska ser man aldrig numera.

Middagarna sen. Avslutades med supanmat. Ett annat nästan bortglömt ord. Äppelmos och mjölk Hos fint folk sa man dessert, Men äppelmos och mjölk är ingen dessert. Det är en efterrätt. Eller supanmat som man sa hemma på torpet.

Somna om nu, gubbe!

 

Posted in Mat | 17 Comments »

Alla dessa ungar

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCThu, 12 Jun 2008 11:44:45 +0000 26, 2007

Det drällde av ungar på gator och gårdar i min barndom. Det finns naturligtvis lika många ungar i dag, ja flera, men de syns inte. De håller till på dagis, i ungdomsgårdar och de flesta häckar inomhus framför datorerna.

Men vi var alla trångbodda, vi som bodde på Söder. Sällan tog man hem lekkamrater och kompisar. Vi var alltid ute, om vi inte läste läxor, åt eller sov. Jag har känt hundratals Södergrabbar och känt igen tusentals. Det händer fortfarande att nån nickar åt mig på gatan. Jag kanske känner vagt igen honom men har ingen aning om vem det är. För inte länge sen mötte jag en gammal tant på Katarina kykogård.

– Hej, sa hon, känner du inte igen mig? Vi gick i Högalid.

Vi hade inte ens gått i samma klass.

När jag för första gången mötte Vilgot Sjöman ”på riktigt”, i vuxen ålder, kände vi genast igen varandra. Men var vi hade setts kom vi aldrig underfund med.

Jag kan våga mig på nåra gissningar. Skridskobanan i Tanto där vi höll till om kvällarna innan Zinkens fanns. Eller Himmelsbacken på skidor. Och alldeles säkert barnbiblioteket på Brännkyrkagatan mitt emot Wicanders korkfabrik.

– Vi gick på bibblan, skrev Vilgot i en av sina böcker.

– Nej, Vilgot, sa jag. bibblan är ett sentida ord, vi sa bibblis.

Han envisades med sitt bibblan och jag med mitt bibblis och det där blev något av en kod oss emellan varje gång vi talades vid.

– Bibblan!

– Bibblis!

Vi träffades inte så ofta. Ibland i samband med någon filminspelning. Höll han på att skriva något kom han till DN för att söka i arkivet eller också ringde han mig från sin gotländska kvarn och bad om hjälp.

Jag har en känsla av att han inte blivit riktigt uppskattad varken som författare eller regissör, men jag har kanske fel. För egen del föredrar jag författaren och jag håller med 15-åringen Per Wästberg som i sin dagbok skrev ”mycket duktigt av en så ung man”, när 23-åringen Vilgot debuterade med ”Lektorn”. Ett år senare skulle Pelle Wäst visa att också han var en mycket duktig ung man.

Familjen Hellbom har medverkat i en av Vilgots filmer, om man nu kan säga att en igelkott tillhör familjen. Sonen Per som ofta omgav sig med diverse djur, ekorrar, grodor och fåglar, hade en igelkott på balkongen i Solberga. En dag annonserade Vilgot Sjöman i DN att han behövde en igelkott till en filminspelning. Per ställde upp och eftersom hans igelkott var den enda sökande fick den rollen trots att den haltade en smula efter en skada på ena bakbenet.

I inledningsscenen till ”Syskonbädd” ser man nu denna igelkott linka över en trädgårdsgång och försvinna bakom en vinbärsbuske.

Medan jag satt i Tanto och tittade på när Julia Caesar, Rut Holm och Ludde Juberg repeterade höll Vilgot till vid friluftsteatern i Vita bergen, vilket kom att få betydelse för hans yrkesval.

Det har han berättat om i ”Linus och Blenda”. Nu har han fått en litterär skylt där. Det hade han aldrig kunnat drömma om. Han skulle säkert vara väldigt stolt.

– Bibblis, Vilgot!

Som i en viskning hör jag: ”Bibblan!” 

Posted in Litteratur | 1 Comment »

Fågelskåderi

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCWed, 11 Jun 2008 03:11:37 +0000 26, 2007

Med klen hörsel och skral syn är jag en usel fågelskådare. Men fåglar är ett väldigt trevligt sällskap har jag upptäckt och jag skulle gärna vilja känna dem närmare. På berget utanför Lillstugan har jag placerat en liten blå emaljskål och den fyller jag då och då med vildfågelfrö som jag köper på Ica för tolv kronor kilot. Omgivningen är den bästa. Där står en vildapel och en tätvuxen sälg, perfekt för en liten fågel att gömma sig i om fara hotar. Där finns också en sibirisk ärthäck, som särskilt gillas av talgoxen. Över det hela sträcker sig en telefonledning och en elkabel, där man kan sitta och spana ut över nejden. Där kunde förr om åren ett 30-tal pilfinkar sitta. Nu är de bara ett halvdussin. Vad kan vara orsaken?

Den här sommaren är sädesärlan den flitigaste besökaren. Paret häckar under torpets tegeltak, bara ett 20-tal meter bort. I brist på insekter får min fröblandning duga. Sädesärlan är en agressiv liten fågel. Han tål inga konkurrenter utan rusar bryskt fram och jagar bort dem. Och de har respekt för honom och flyr sin väg, till och med nötväckan som säkert skulle vinna om det kom till närkamp.

Gulsparven gillar jag. De kommer som regel i par. Medan hon pickar i sig frön vandrar han runt i utkanten i sin granna dräkt och håller vakt. Ibland slår han larm, för verkliga eller inbillade faror, och vips är alla fåglar borta. Gulsparvsparet har fått fyra ungar. De håller tätt ihop som de har gjort i boet och rör sig i en liten kvartettklump under ett oupphörligt pipande.

En bofink hälsar på ibland. Och talgoxe och blåmes förstås. Lägger jag en mandel på bordet är det talgoxen som tar den om inte nötväckan är på alerten.

Av någon anledning är pilfinkarna rädda för den blåa skålen och vågar inte äta ur den. Men nötväckan, med sina slafsiga matvarnor, kommer dem till hjälp. Han sveper med sin långa näbb fram och tillbaka och strör frön metervis bort.

Förra sommaren trodde jag mig se en azurmes. Det skulle ha varit en ornitoligisk sensation som hade lockat mängder av fågelskådare till Lustigtorp eftersom azurmesen håller till i björkskogarna bortåt Sibirien och bara ett par gånger har skådats i Sverige. Jag larmade ornitologföreningen, som skickade ut en kille från Södertälje. Han hängde upp talgbollar i ärthäcken, men ingen azurmes visade sig. De lokala mesarna fick en oväntad festmåltid.

Troligen var det en stjärtmes jag hade sett. Han är inte alls sällsynt, men här har han inte visat sig igen.

Posted in Djur och natur | 1 Comment »

Att åldras

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCTue, 03 Jun 2008 08:25:28 +0000 26, 2007

Fotografen Lennart Nilsson, som är nästan två år äldre än jag, har givit ut en Stockholmsbok från de år vi jobbade ihop .Vi gjorde bland annat ett specialnummer av Allt om den kommande televisionen och på Tekniska högskolans vind träffade vi ett gäng unga grabbar med Hans Werthén i spetsen som körde de första provsändningarna.

Lennart ser nästan lika fräsch ut i dag som då och han tycks ha massor av projekt på gång, har inga planer alls på att trappa ned eller lägga av.

-´Man vill ju inte sitta och mata fåglar, säger han.

Det är precis det jag gör, och nästan det enda jag orkar med.

Att åldras vore inte så illa om inte krafterna sinade. När en planka lossnar  på verandan tar jag en spik och en hammare för att fästa den. Jag slår och slår men spiken rör sig inte en millimeter. Att klättra upp på en stege och binda klängrosen är uteslutet. Jag skulle dråsa ner och bryta armar och ben. Det är knappt jag kan stå rakt upp och ner utan att falla framstupa. Om nätterna vaknar jag varannan timme och måste upp och pinka. I det längsta drar jag ut på det för det är så jobbigt att ta sig upp.

Snart kommer jag inte längre att kunna ta på mig en T-shirt. Med stor möda lyckas jag lirka på mig skjorta och jacka. Det har sina fördelar att bo ensam. Man slipper anstränga sig för att höra vad folk säger. Och på TV är de utländska filmerna oftast textade.

Men att läsa och skriva har blivit knepigare sen jag tappat eller förlagt mina läsglasögon. Ska kolla på macken i Järna om dom har nåra.

Jag såg ett bra program om Alice Babs. Vi är jämnåriga. Vilken gumma hon har blivit. Och Lena Granhagen – i går fortfarande ungflicksfräsch, i dag mogen för Hemmet. Det var kanske ett rollporträtt. Men sminket kan knappast ha trollat dit kalkonhalsen.

Och stackars Olov Svedelid som opererats för cancer i underkäken och knappast kan varken äta eller tala. Men skriver gör han och jag ger mig fan på att han kan slå i en spik.

Posted in Ålderdom | 2 Comments »