Hamburgerkungen

Sten Sture Modéen var 25 år när jag träffade honom på hösten 1945. Han hade tänkt bli skådespelare liksom sin farbror Thor, inte i samma fack kanske, mera åt första älskare-hållet. Nu hade han just återvänt från Hollywood, där han förgäves hade gått och knackat dörr i de stora filmbolagen.

Schamyl Bauman höll på att spela in ”Hotell Kåkbrinken” i ateljén på Lästmakargatan. Det var för Irene Söderbloms skull jag gick dit. Hon var Gösta Bernhards tjej och hans dragspelande primadonna på Casino. Nån vidare skådis var hon inte men hon var blond och snygg och nu hade hon fått en huvudroll mot Karl Arne Holmsten.

Där satt Sten Sture Modéen i ett hörn och väntade, som är det mesta man gör i en filmateljé, om man inte är fotograf eller regissör. Vi kom i snack och han berättade att han hade fått ett extraknäck på Radiotjänst, han gjorde ett önskeprogram på söndagmorgnarna för folk som låg på sjukhus. Jag sa att jag hade jobbat en del med radio och då föreslog han att jag skulle hänga med på söndan.

Så på söndagmorgonen satt jag där igen på Kungsgatan 8. Sten Sture läste brev och killen i kontrollrummet la på grammofonskivor. Vi hade pratat om att vi kanske kunde hålla nån liten dialog, men det blev inget av den där söndan, inte nån annan heller för den delen, för programmet las snart ner.

Men Sten Sture saknade aldrig idéer. I USA hade han upptäckt hamburgarna, det borde vara nånting för Sverige. Om du är gammal nog att komma ihåg serien Karl Alfred så kommer du också ihåg hans lille kompis Frasse.

En rund liten goddagspilt med borstig mustasch och kubb. Han käkade  ständigt parisare, men att det inte var parisare, det kunde var och en se, för såna ska  ha ett stekt ägg ovanpå. I själva verket var det hamburgare, men det var en okänd delikatess i Sverige.

Schamyl Bauman var inte bara filmregissör. Han var också restaurangman, han ägde två trevliga små krogar som hette Papegojan och Flustret. Schamyl var naturligtvis den finansiär vi behövde för att starta hamburgerrevolutionen.

Och han tände direkt. Men han varnade oss för att det kanske inte skulle bli så lätt att få tillstånd, myndigheterna var så kinkiga. Och han hade så rätt. Hälsovårdsnämnden, eller vilken nämnd det nu var, sa blankt nej. Det var fullkomligt otänkbart att man skulle få stå och laga mat i gästernas åsyn.

Så föll den goda idén och det skulle dröja ända till 1973, innan hamburgaren började sitt segertåg i Sverige.

Men tänk om… Man skulle ha kunnat bli en storfräsare som den där Lederhausen.

Nej, antagligen hade vi fått stå där och vänt biffar medan Schamyl håvat hem kosingen.

Och vad hände med Sten Sture då? Ja, han fick nåra små filmroller, ett par om året som mest, fram till 1968. På hösten 2000 dog han.

 

 

 

Matiné på Flamman

Den här bilden är tagen en vintersöndag 1934, när den ungdomliga publiken strömmar ut från den första matinén på Flamman. Det är inte alls otroligt att jag befinner mig i den här ungskocken, att jag har sett filmen, där Fridolf spelar polis tar jag för givet, även om jag inte har något minne av det i dag.

  Till höger på bilden är Hornsgatan 147, där vi bodde. Ovanför Café-skylten är fönstret till vardagsrummet och ovanför porten fönstret till matvrån. Den här filmen regisserades av Schamyl Bauman, som jag lärde känna i   vuxen ålder.  Rollistan är imponerande. Weyler Hildebrand spelade sergeant Göransson, Fridolfs vedersakare, som återkom i film efter film .

 Och där var Edvard Persson – hur kunde han stå ut med att inte ha huvudrollen? – Dagmar Ebbesen, Rut Holm, Emy Hagman och Emil Fjellström. Finns den här filmen kvar månne? Och varför får vi inte se Fridolf Rhudin i TV? Han var faktiskt inte nån dålig skådespelare.