Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Mat’ Category

Finns det ingen Dalarökorv?

Posted by hellbom på 62011000UTC06bUTCSat, 18 Jun 2011 14:26:35 +0000 26, 2007

I flera decennier har jag ätit i stort sett samma morgonmål. Så länge jag bakade skiftade jag mellan ett mörkt bröd av dansk typ och ett franskt lantbröd. Sen en tid tillbaka är det grovt lingonbröd.Jag bottnar med ett par blad isbergssallad – inget smör. På den ena mackan ost. I dag är det Cheddar. När det ännu fanns Dalarökorv la jag på två skivor. Sen blev det hamburgerkött och i dag är det svartrökt bog. Högst upp en driva självinlagd ättiksgurka. På den andra mackan ett tjockt lager leverpastej med gurka.
Frukosten inleds med ett glas tomatjuice med några stänk Tabasco och till mackorna en halv liter kaffe.
Under hela min skoltid började morgonen med en kopp vattenchoklad och en ostsmörgås. Min bror Olle fortsatte med chokladen ända upp i vuxenåldern. När han bodde hemma hade han ibland en tjej hos sig över natten. Vår morsa som var mera nyfiken än finkänslig brukade knacka på och fråga om den unga damen önskade kaffe eller choklad.
Barndomens kvällsmål var en tallrik mjölk och ”knogat bröd” – sönderbrutna knäckebrödsskivor. I dag är det lite lyxigare. Ett smörgåsrån, ett par skivor ost, en sträng remouladsås, två skivor pastrami och gurka. Därtill en stor kopp te.
Men i dag ska det bli filbunke och kung Oscars kryddstarka pepparkakor .

Annonser

Posted in Mat | Leave a Comment »

Tid för temlor

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSun, 04 Jan 2009 09:16:23 +0000 26, 2007

Helt plötsligt blev jag sugen på en semla. Det kan ju tyckas vara väl tidigt på året, men numera tillhandahåller flera bättre konditorier semlor redan den förs800px-semlaflickr1ta vardagen efter jul

Dessutom fick jag i går ett passepartoutkort från den eminente chefredaktören för tidskriften Jury och desslikes ordföranden i Sällskapet Ture Sventons Vänner, Bertil Widerberg, som ger mig rätt att vid behov äta temlor året runt.

img3641

Så här förhåller det sig: När jag för snart 20 år sen jobbade med den litterära kartboken ”Författarnas Stockholm” ringde jag till Ture Sventon-böckernas författare Åke Holmberg och frågade honom var hans detektivhjälte Ture Sventon hade sitt kontor.

– På Drottninggatan 10, svarade han utan att tveka, i hörnet av Jakobsgatan. Om jag minns rätt hade Åke Holmbergs far eller någon släkting haft ett kontor där. Dumt nog frågade jag aldrig var Rotas konditori låg, dit fröken Jansson titt och tätt gjorde expeditioner för att inköpa temlor åt sin chef. Detta är fortfarande ture-sventon-skylt2en gåta som Ture Sventons Vänner försöker lösa.

Det var Bertil Widerberg som övertalade Stockholms stads kulturförvaltning att bilda den ”Litterära skyltgruppen” . Tillsammans med Gunnar Arvidsson hade han vänligheten att presentera min litterära kartbok i ett TV-program och sen dröjde det inte länge förrän jag valdes in i skyltgruppen.

Åke Holmberg och Ture Sventon har vi naturligtvis hedrat med en skylt i hörnet av Drottninggatan och Jakobsgatan. Så här ser den ut.

På invigningsdagen förtärde vi ett antal semlor på stående fot och bjöd även kringstående. Jag föredrar annars att äta semlorna på det klassiska viset, i en djup tallrik med kylslagen mjölk. Märk att jag skriver ”kylslagen”. Det betyder ”ljummen”, ”uppvärmd” – inte ”kall”. som de flesta tycks tro. Det är en verklig njutning att låta brödet svampa sig i mjölken och sen ta ett skedblad och låta det smälta i gommen. Så tar man en slick av grädden och så slutligen mandelmassan, som ska smaka mandel och inte socker, och gärna vara lite kornig.

Bertil Widerberg skriver i sitt följebrev till kortet att han på invigningsdagen mötte en trovärdig man som sade sig veta att Rotas konditori hade legat i en länga med låga hus neråt Tegelbacken. Är det någon som känner till något om detta så hör av er. Bertil skriver också att det finns förhoppningar om att sätta upp en staty av Ture Sventon på den flygande mattan vid Drottninggatan. Gärna ätande en temla. förstås.

Efter 37 år har tidskriften Jury kommit med sitt sista nummer. Men Ture Sventons Vänner fortlever.

Och nu – ut i kylan för att inköpa en temla!

—————

Fotnot: Vid en koll i Svenska akadmiens ordbok framgår det att ”kylslagen” också kan betyda ”kall”, ”kylig”. Wikipedia anser att betydelsen ”ljummen” är ålderdomlig. Ja, jag tillhör ju de ålderdomliga.  Ett ord ändrar betydelse om tillräckligt många säger fel tillräckligt många gånger. Då blir det rätt. Håhåjaja!

Posted in Litteratur, Mat | 30 Comments »

Tvesovla och supanmat

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCSun, 29 Jun 2008 02:54:15 +0000 26, 2007

I denna tidiga söndagmorgon virvlar tankarna utan mål och mening. Idle thoughts. Alldeles nyss har jag spisat min frukost. Alltid detsamma. Två stora koppar kaffe. Ett glas tomatjuice, några droppar Tabasco, krossad svartpeppar. Jag krossar kornen själv med en slägghammare på en gammal bakplåt. Två rejäla smörgåsar – nej, smörgåsar är det inte för det finns inget smör på dem, inget matfett alls. Mackor alltså. På den ena bredbar leverpastej, ett stort blad isbergssallad och heminlagd ättiksgurka. På den andra hamburgerkött och ost.

Jag kan höra de gamlas röster:

– Tvesovlar du, pojk?

Ja, det gör jag. Tvesovla!  Ett fint ålderomligt ord som väl inte så många begriper idag.

Frukost? Lån från tyskan förstås. Tidig kost. Men under hela min skoltid inföll frukosten vid 11-tiden på dan. När övergick den till att kallas lunch? Tidigt om morgonen åt vi morgonmat. Vattenchoklad, söt limpa. Konsum lanserade K-limpan, en stor rund sirapsbulle med ett K instämplat på toppen. Söndagmorgnarna firades med småfranska, gyllenbruna rundstycken med krackelerad överskorpa. Såna franska ser man aldrig numera.

Middagarna sen. Avslutades med supanmat. Ett annat nästan bortglömt ord. Äppelmos och mjölk Hos fint folk sa man dessert, Men äppelmos och mjölk är ingen dessert. Det är en efterrätt. Eller supanmat som man sa hemma på torpet.

Somna om nu, gubbe!

 

Posted in Mat | 18 Comments »

Julbord

Posted by hellbom på 122007000UTC12bUTCMon, 10 Dec 2007 06:56:27 +0000 26, 2007

julspec_julbord_410.jpg

Stockholmsjournalisternas seniorer åt julbord häromdan. För första gången på många år var jag inte med. Visst hade det varit trevligt att träffa gamla kompisar, visst hade varit en angenäm omväxling att äta nånting som man inte lagat själv – men problemet är att jag hör så fruktansvärt dåligt. I slamret och sorlet kring ett matbord uppfattar jag knappast ett ord, blir jag tilltalad svarar jag alldels uppåt väggarna, tar jag upp ett samtalsämne visar det sig att det alldeles nyss har avhandlats.

Är det inte märkligt att det i denna elektronikens och datateknikens underbara värld inte går att konstruera hörapparater som det verkligen går att höra med? Mina hörapparater tillhör de modernaste och har kostat tusentals kronor, men den enda gången de fungerar som de ska är när jag kopplar in T-slingan framför TV.

Nog om detta nu. Jag stannade hemma och kokade havregrynsgröt.

Seniorernas julbord är nu inte något riktigt julbord. Det anses att man under december månad ändå äter så mycket julmat att julaftonens hemmamåltid nästan blir en antiklimax. I år serverades alltså gravlax på toast, helstekt contrafilé och spansk mandelchokladtårta. Inte så dumt! Det lär ha utbrutit en diskussion om vad contrafilé egentligen är. Som självutnämnd matexpert föreslår jag utskuren biff av innanlåret.

Jo, det stämmer nog. Jag tillhör dom som i forna tider nästan föråt mig på julmat under december månad. Jag ingick nämligen i den grupp journalister som testade restaurangernas julbord. Så här i efterhand måste jag erkänna att den där testningen var en fullkomligt sanslös bluff. Bland provätarna ingick kanske en och annan som hade lite matkunskap, men de allra flesta av de här matfrossarna glufsade i sig utan att begripa om det var bra eller dåligt.

Att tidningarnas ledning kastade ut en massa pengar på det här tvivelaktiga projektet kan förefalla obegripligt, men antagligen såg de på satsningen som en julbonus till medarbetarna. Att inte krögarna protesterade kan bara förklaras med att de kritiska anmärkningarna oftast var högst marginella och att det viktigaste var att komma med även om rankningen inte blev så hög.

Det händer faktiskt att jag köper lutfisk  kring Lucia och någon gång har jag kokat risgrynsgröt för det bjuds inte hos min dotter Annika eller dotterdotter Linnea. Lutfisk smakar nu inte ett enda dugg, om man inte förstärker den med en massa bacon och skånsk senap. Bäst är den dan därpå som sufflé.

Som nygifta, långt ner i 40-talet, köpte vi ett flak långa och la i blöt en balja i köket. Det verkar vara mycket längesen.

Tidningarna tävlar med varann om att göra smaskiga julmatsbilagor, men hur många anstränger sig egentligen för att införskaffa kalvhals, svinlägg och kalvlägg till Pernillas kalvsylta? Och ni som vanligtvis bär hem pizzor, kebab och frusna fiskgratänger – vågar ni er verkligen på att stoppa Jens Linders julkorv?

I min barndom ingick alltid svampomelett på kantareller i julbordet. Det var de bästa jag visste, det smakade sommar. Numera tycks allt vara tillåtet, hummer, kräftor, sushi och sukiyaki, pasta och kalkon.

För mig står Janssons frestelse som nummer ett, och köttbullar, och en skiva gravad lax, och sillsallad, och skinka förstås – och mandelmusslor med hallon och vispgrädde.

Nej, stopp nu! Tänk dig för! Julbordet är en fröjd för ögat, men inte för magen.

Posted in Mat | Leave a Comment »