Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Archive for september, 2008

Going downhill

Posted by hellbom på 92008000UTC09bUTCMon, 29 Sep 2008 04:10:45 +0000 26, 2007

Det är dags att komma till insikt. Du befinner dig i utförsbacken. Krafterna sviktar. Det som en gång var så lätt att göra kan ibland verka oöverstigligt.

Som att hänga upp en tomatplanta i köksfönstret för eftermognad. Att binda ihop kvistarna går geschvint. Men fönsterkroken sitter så förtvivlat högt upp. Det krävs en kökssstol att kliva på. Först lägger jag vänster knä på sitsen. Så tar jag ett stadigt tag om stolsryggen och segar upp höger fot. Sen upp med vänster fot. Räta på ryggen. Nu gäller det att inte dråsa ut genom fönstret.

Det tar ett par minuter att lirka in snöret i den gammaldags fönsterhaken. Nu ska här knytas en knut. Men eftersom jag inte kan lyfta högerarmen längre än till brösthöjd mäste jag ta munnen till hjälp. Jag biter till om snörstumpen och håller fast medan jag med vänsterhanden försöker åstadkomma en första knutslinga. Det misslyckas gång på gång, men så äntligen. Nu till den andra slingan. Det är inte lätt det heller. Slutligen kan jag dra till. Och där hänger tomatplantan i den bleka höstsolen. Pronto! Nu ska jag bara ta mig ner på golvet. Försiktigt, försiktigt!

Kaffeburken står på översta skåphyllan. Eftersom vänsterarmen inte är så kurant den heller stöttar jag högerarmen vid armbågen och får på det sättet ner burken. Samma procedur när den ska upp igen. Jag skulle ju kunna flytta ner den ett par hyllor, men där har jag ett 50-tal kryddburkar. Jag använder bara basilika, salt och vitpeppar, ibland kryddpeppar. Svartpeppar har jag på köksbordet. En del kryddor är så märkvärdiga att jag inte har en aning om vad de ska användas till. De har alla säkert passerat bästföre-datum och borde kastas. Men det ser så proffsigt ut med alla dessa kryddor. Jag kunde låta kaffeburken stå på arbetsbänken. Att jag inte har tänkt på det tidigare. Jag ska överväga saken.

Fridrottarna tar på sig sin t-shirt efter varje hopp och kast även om det är 30 grader varmt därnere på planen. Det går i ett huj. Jag har försökt komma underfund med hur de bär sig åt, men det går så fort. Själv rullar jag upp ryggsidan till halslinningen, dyker ner med huvudet och kränger mig igenom. Tycker ni att det är jobbigt att knäppa en skjorta? Inte? Det gör jag. Knapphålen är så ruskigt små. Oftast nöjer jag mig med att knäppa varannan knapp.

Efter allt detta regnande skulle jag vilja gå ut i skogen och plocka svamp. Jag ser framför mig slänter fulla med trattkantareller. Men rötter, kottar och små, små tuvor är allvarliga snubbelrisker och faller jag kan jag bli liggande, ett offer för kråkor och rävar.

Det är ingen vacker syn.

Posted in Ålderdom | 3 Comments »

Putte i blåbärsskogen

Posted by hellbom på 92008000UTC09bUTCTue, 23 Sep 2008 04:53:31 +0000 26, 2007

Blåbär är nyttigt, trumpetas det nu överallt. Det är bra för magen, för hjärtat, för hjärnan för synen. Det fördröjer åldrandet, hämmar Parkinson och tillför kroppen nyttig näring.

Det verkar som en nyupptäckt år 2008, men det är ingenting nytt. Från mina tidigaste barnaår minns jag sexdagarscyklisterna som trampade förbi Axvalla hed. På styrstången hade de två blanka behållare.

– De innehåller blåbärssoppa, sa pappa. Sen gick jag hem och bad mamma koka blåbärssoppa.

Har ni märkt vad svårt det är att diska bort den blå färgen från tallriksporslinet? Lika svårt som att få bort stuvad spenat.

Intill tomten vid Lustigtorp växer mängder av blåbärsris. Men aldrig ett enda blåbär. Hur kan det komma sig?

Jag köper alltså mina blåbär djupfrysta på Ica och äter dem varje tisdag tillsammans med hallon eller jordgubbar, en liten burk ananas, röda vindruvor. Ibland nåra äppelskivor och mera sällan en halv banan. Det känns mycket nyttigt.

Arne Thoréns fru berättade en gång att personalen vid generalkonsulatet i New York hade ställt upp en vätskekontroll när New York Marathon skulle springas förbi.

Där stod de och sträckte fram muggar fyllda med Ekströms blåbärssoppa. Så kom då där en svettig löpare som tog emot en mugg. Han lyfte den och tömde den över sitt huvud. Ta-BLÅ!

Jag förmodar att utskänkningen avbröts. Det gick inte att höra fortsättningen för vi skrattade så mycket.

Att vara ”ett riktigt blåbär” betyder att vara alldeles hopplös, helt rudis, en verklig gröngöling. Hur kan det komma sig att något så nyttigt kan stå för något så nedsättande?

Posted in Djur och natur | Leave a Comment »

Sotto boscho

Posted by hellbom på 92008000UTC09bUTCMon, 22 Sep 2008 06:12:11 +0000 26, 2007

Nej, ljuva september har vi inte sett något av. Det går inte längre att inbilla sig att sommaren är kvar. När andedräkten bolmar vit är hösten här. Häromdan bytte jag till höstjacka. Det är en brittisk surplusjacka från andra världskriget. Kraftiga blixtlås, stora fickor, en rejäl hank med spänne i nacken, för att förtöja packningen förmodligan. Den är blank, liksom inoljad, fodret är skotskrutigt. Färgen är dovt grön – sotto boscho.

Som jag brukar om morgnarna satte jag mig vid bordet på berget sedan jag fyllt fågelskålen med solrosfrön. Jag visslade och fåglarna kom dykande. Men de landade aldrig. När de fick syn på mig gjorde de en hastig undangir och försvann uppåt. De kände inte igen mig i den obekanta jackan.

En gång, en enda, har jag skrivit om en modevisning. En skämtsam redaktionssekretare fick för sig att jag skulle gå til Blå hallen, där höstens mode skulle presenteras. Det här var ju Pernillas område, innan hon började skriva om mat. Eller nån annan av damerna på Kvinnosidan. Men de kanske hade något annat för sig.

Blå hallen var fullsatt. 99 procent fruntimmer, en handfull manliga fotografer. Och så jag. Jag slog mig ner intill catwalken, bredvid gamla bekanta från Åhlén & Åkerlund. De kanske kunde ge mig ett eller annat råd.

Så började det. Snygga slanka tjejer och feminina unga män struttade fram och tillbaka. I dräkter, kappor, ytterrockar och sportkläder. Det var helt hejdlöst. De kvinnliga journalisterna skrev febrilt, suckade, applåderade. Jag satt helt overksam.

– Höstens modefärg är ”sotto boscho”, sa konferncieren.

– Vad i helskotta är det? viskade jag till tjejen vid min sida.

– Det betyder ”under busken”, viskade hon tillbaka.

Himmel och pannkaka, lyckans bananer, dagen var räddad, min artikel började ta form.

Jag mindes den svarta vinbärsbusken invid Axvalla hed, där Olle och jag hade vårt gömställe när vi var fyra-fem år. Jag mindes den dova grönskan och solglimtarna som slank in mellan bladen. Jag såg inte så mycket av det som hände där i Blå hallen, jag gjorde inga anteckningar. Jag gick tillbaka till Tegelbacken och skrev två lappar, 20 spaltcentimeter. Det var respektlöst, ironiskt och ganska roligt, vill jag minnas. Hadar Hessel berömde mig, grabbarna vid stora bordet skrattade. Men annonsgubbarna var förbannade och Kvinnosidans damer såg surt på mig i flera dar.

Men ”sotto boscho” kom och försvann. Längst levde den gröna färgen kvar i lodenrockarna om ni minns dem.

”Sotto boscho” betyder förresten ”i skogen”, om man får tro Googles översättningsverktyg.

Efter ett par dar kom fåglarna tillbaka. Först svartmesen, så talltitan och nötväckan. De har accepterat mitt höstmode

Posted in Att skriva | 40 Comments »

Minnen från Södra kommunala

Posted by hellbom på 92008000UTC09bUTCWed, 03 Sep 2008 06:18:14 +0000 26, 2007

Minnen från Södra kommunala

 

På hösten 1936 började jag i klass 1 D i Södra kommunala mellanskolan på Hornsgatan. Jag var tolv år gammal. Om någon hade frågat mig om jag tyckte att skolan var vacker hade jag nog svarat nej. Ett plugg skulle se ut som Högalids folkskola, som jag kom ifrån, eller som Södra Latin, där jag fortsatte. Stora röda borgar. De här vita blocken kunde vara precis vad som helst. Jag var nog inte så tänd på funkisen, om den inte såg ut som Flamman som jag bodde granne med.

Men det var fräscht och fint. Pulpeterna var plana, ljusfernissade bord, stolarna var lösa. Med stålrörsben. En del av mina klasskamrater var jag redan bekant med. De kom som jag från Högalid. En del av eleverna i de högre klasserna kände jag också igen. De hade varit utlokaliserade till Högalids folkskola.

Den stora nyheten var att vi i stället för en lärare fick en hel drös. Vår klassföreståndare hette Stellan Fries. Han undervisade i tyska, som var det första främmande språket på den tiden. Vi hade lite besvär med ich-ljuden, men när de väl var avklarade gick det galant.

Jag köpte skolmössa med märke i, men bar den sällan. Nere i Tullen var kissedoggar inte så populära. Mina gamla kompisar i Ligna och Tanto såg jag alltmer sällan, men jag fick nya och kom mest att hålla till i kvarteret Marmorn på Lundagatan, där min nya bästis Arne Hellqvist bodde. Om detta har jag berättat i Hellbom´s weblog

Att skriva uppsats var det roligaste jag visste, men fru Widecrantz (tror jag hon hette) var en smula petig. ”Hos tandläkaren” var ett ämne jag skrev om. Det blev en liten novell om en kille som satt i tandläkarens väntrum och inbillade sig alla de fasor som väntade honom därinne.

Han bläddrade i tidningar, betraktade de bleka ungar som kom ut från mottagningen och till slut rymde han och gick till kiosken och köpte godis.

Fru W fattade inte det litterära värdet utan höll en lång moralisk föreläsning om att så där gör man inte. Förgäves försökte jag förklara att det inte var mig det handlade om. Det hjälpte inte. Jag hade missuppfattat ämnet och att jag inte fick underkänt berodde på att jag inte hade några stavfel.

I räkning hade vi en riktig satmara. Hörlin hette hon, syster till konstnären Tor. Matematik har aldrig varit min styrka och med henne som lärare blev det allt obegripligare. Hon gick runt i klassrummet med ett suddgummi mellan tummen och pekfingret. Rätt som det var gav hon sig på en stackars unge och vred till i håret i höjd med tinningen. Det gjorde jäkligt ont. Mitt hår var ostyrigt. En lock föll ner i pannan. Jag strök upp den. Locken föll ner. Jag strök upp den.

Låt bli det där! röt Hörlin. Men locken föll ner och jag strök upp den. Då lånade hon ett hårspänne från en av flickorna och fäste det själv i mitt hår. Och där fick jag sitta med skam och under fniss timmen ut. Nej, räkning är ingenting för mig.

I engelska fick vi en ung tjusig kille med en smal mustasch. Han såg ut som hämtad från Hollywood. Lite av Erroll Flynn. Tjejerna älskade honom och han var nog rätt förtjust i ett par av tjejerna. Men han talade bra engelska och även om vi blev rätt duktiga i tyska började engelskan ta överhanden.

I gymnastik hade vi löjtnant Ringquist. Gymnastiksalen var topputrustad med alla de pinoredskap man kunde tänka sig. Men det bästa var att vi fick använda Zinkensdamms idrottsplats med sina kolstybbsbanor och hoppgropar. Det var en ordentlig uppgradering från den lilla sandplanen intill fängelset på Långholmen. Men någon idrottsstjärna blev jag inte. Fast jag var rätt hyfsad på stående längd.

Det var nog på hösten 1939 som grabbarna erbjöds att välja mellan metallslöjd, träslöjd och skolkök. Det väckte stor uppståndelse. Jag tror att vi var först i landet med pojkar i skolköket. Alla killarna i min klass valde att laga mat.

Varje lektionsdag lagade vi förrätt, varmrätt och dessert. Sen dukade vi fint och åt vad vi gjort. Den första förrätten vi fick göra var solöga. Rå äggula, omkransad av rödbetor, lök och ansjovis. Lite märkligt val i ett skolkök kan man tycka, men jag tror att avsikten var att vi skulle imponera på våra misstänksamma fäder med våra nya kunskaper.

Vi fick baka också. Matbröd, kaffebröd, sockerkakor, småkakor. Det fick vi ta med oss hem. Mitt intresse för matlagning väcktes det där året och det har aldrig upphört. Ett konkret knep minns jag. Hur man öppnar det trilskande locket på en kryddburk. Vrid det först medsols. Sen öppnar du lätt motsols.

På morgonen den 9 april 1940 hade vi dubbeltimme i tyska. Någon upptäckte att det hade samlats folk framför löpsedlarna vid tobaksaffären tvärs över gatan. Jag fick springa ner och ta reda på vad det var frågan om. Tyskarna hade invaderat Norge och Danmark.

Då började Stellan Fries tala om Tyskland, där han själv hade bott för inte så länge sen. Det var enda gången jag hörde nån lärare tala politik eller ens nämna kriget därute i  världen. Vad han sa minns jag inte mycket av, jag ville helst ut och ta reda på mera. Men en absurd detalj fastnade.

Tysken lägger en liten bit fläsk på tallriken, sa Fries. Så täcker han den med potatis, som han äter tills han ser fläsket igen. Då lägger han på ny potatis.

Så eländigt skulle det alltså bli om tyskarna kom hit. Men rädda var vi inte. Vår beredskap var ju god.

Nåra veckor senare tog vi realexamen. Utan de gråa mössorna. Vi defilerade framför lärarna i kollegierummet, tog i hand och sa ajö. Det var en smula rörande.

-Skriv nu inga dumheter i tidningarna, sa Stellan Fries. Det har jag försökt låta bli.

Posted in Minnen | 3 Comments »