Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Söderort

                                       SÖDERORT
ENSKEDE GÅRD
enskede-gard-janne67
Enskede gård – Foto: Janne67

Ragnwald i Änskidom är den förste Enskedebo som finns
omnämnd i hävderna. Året är 1409. Huruvida han bodde på
Enskede gård är osäkert men inte omöjligt, för detta var en
urgammal jordbruksbygd. Det namn som annars mest förknippas
med gården är Axel Odelberg, som har fått en väg och en
viadukt uppkallad efter sig. Han ärvde jordbruket när han
föddes 1805 och från 22 års ålder ägnade han sig helhjärtat
åt att förbättra och utveckla Enskede gård, tills den blev
ett mönster och en förebild för hela landet. Han uppfann en
ny typ av rior för sädestorkning, han införde
gödselvattning, täckdikning och växelbruk. Avkastningen från
fält och ladugårdar var större än vid de flesta jämförbara
gods, men de stora inkomsterna tog Odelberg in på
brännvinstillverkning, vartill han använde den fina
sandjordspotatisen. År 1904 köpte Stockholms stad marken och
det blev starten till de nya trädgårdsstäderna. När
stadsplanerna väl var klara blev utbyggnaden
explosionsartad. Mest var det småhus, många av lantlig
karaktär, rödfärgade med vita knutar. De flesta bosättarna
deltog själva i byggandet. Av tomträttsinnehavarna var i
början 62 % arbetare, varav nära 40 % byggnadsarbetare.

Monteringsfärdiga trähus underlättade arbetet för
självbyggarna i Enskede. (Arkitekturmuseum).

Enskede gård var ett mönsterjordbruk, där många nyheter
prövades. Foto av huvudbyggnaden på 1870-talet. (Stockholms
stadsmuseum).

ERSTA GÅRD

I början av 1950-talet stod det klart att Klarahallen var
för liten som partihandelscentral för den snabbt växande
staden. Efter långa utredningar beslutade man att den nya
hallen skulle byggas på Årstafältet, nära huvudväg och
järnväg. Av de hallar, som arkitekten Åke Ahlström ritade,
byggdes endast en av Stockholms stad. De övriga uppfördes av
ekonomiska föreningar och stora grosshandelsföretag. År 1962
var den nya partihandelscentralen klar att tas i drift.
Marken hade tillhört Ersta gård, en boplats med 2000-åriga
anor. Stockholms Stadsmuseum ville bevara den lantliga
miljön, men fick i stället leda de utgrävningar som företogs
1958-59, innan hallbygget började. Arkeologerna fann
gravfält från tiden strax efter Kristi födelse. Man hittade
vackra stensättningar och nedfallna bautastenar. Där låg
järnknivar och små skäror, bronsringar och guldfolierade
pärlor. De flesta gravar var brandgravar med brända ben i
lerkrukor och rester av träkärl, men en ung krigare med
krossat kranium låg utsträckt i sin grav med ansiktet nedåt.
bredvid honom fanns resterna av hans utrustning, tveggat
svärd, spjutspets, sköldbuckla, sporrar av järn, dräktspänne
av brons, två livremsbeslag. Kanske var han en försvarare av
den bygd som tusen år senare skulle bli Stockholm.

En lantlig idyll på 1950-talet. I trakten kring Ersta gård
har möjligen de första stockholmarna bott. (Stockholms
stadsmuseum).

FARSTA CENTRUM

farsta-torg-holger-ellgaard
Farsta torg – Foto: Holger Ellgaard

Holvast i Farsta bestals år 1484 av ”tjuvinnan” Margit. Hon
dömdes att ”stupeslås”, d.v.s. stå vid pålen och skämmas.
Antagligen hudflängdes hon också. År 1495 fick Farstabonden
Martin sin kappa stulen. Tjuven blev hängd. Det är genom
domstolsprotokollen man kan följa den äldsta historien. De
visar att gårdens ägare var burgna män med stora
förmögenheter i smycken och reda pengar. År 1628 blev
friherre Erik Bielke ägare till Farsta. Hans släkting Axel
Oxenstierna hade räddat honom ur den landsförvisning som han
hade dömts till för att ha varit kung Sigismunds anhängare.
Efter honom kom Gustav II Adolfs lärare Johan Skytte, som
hade en dotter Anna, vilken gifte sig med amiralen Johan
Gyllenstierna. Gården gick i släkten i över ett sekel, tills
den köptes som sommarnöje av Jakob Gavelius, grundare av
Barnängens spinnerier. Sekreteraren vid kungliga
teaterkansliet och medlemmen av Par Bricole, Carl Johan
Lindegren, bodde här när han inte satt på gäldstugan. En
annan sångarbroder, grosshandlaren och redaren Bengt
Magnusson Björkman, med bättre ordning på affärerna, övertog
gården. År 1912 köpte Stockholms stad marken och byggde på
1950-talet stadsdelen Farsta, som invigdes den 23 oktober
1960.

Många av Stockholms förorter har byggts upp kring gamla byar
eller gårdar och övertagit deras namn. Farsta började som
bondgård och är känd sedan 1400-talet. Flera adliga släkter
har varit ägare. Fotografiet visar Farsta gård på
1920-talet. (Stockholms stadsmuseum).

HAMMARBY

galgbacken-i-hammarby-18562
Galgbacken i Hammarby 1856

Mitt under depressionen i början av 1930-talet utarbetades
den första stadsplanen för Hammarby. Bostadssituationen var
kritisk. I innerstaden fanns ingen mark kvar, nu var det
nödvändigt att flytta ut hyreshusen på landet. Men det
skulle dröja ända till den 12 mars 1935 innan spaden sattes
i jorden för ”den vita staden” runt den gamla Galgbacken.
Husen var smala, bara 8 meter, lägenheterna var små, endast
8 % var 3:or eller över. De inflyttande familjerna var inte
heller stora, mest var det unga, nygifta par från Katarina
och Sofia. Där galgen hade stått, vid Solandergatan, anlades
en liten plantering. Den sista avrättningen, när mördaren
och våldtäktsmannen Pehr Victor Göthe miste huvudet, hade
ägt rum år 1862. Därefter hade Galgbacken varit nöjesplats
för traktens ungdom. Hasse Z, som växte upp på Söder,
beskriver i sin självbiografiska bok ”Ulf” hur där såg ut i
hans barndom på 1880-talet: ”Där lågo några små hus,
förfallna och smutsiga. Där bodde löst folk, som man inte
höll så noga reda på. Hörde man något från dem var det mest
genom polisen, ett slagsmål, ett dråp…I backen lågo
slakterierna…där söps och skrålades om nätterna och därì
ströko stadens hungriga hundar tjutande omkring.”

”Den vita staden” på Hammarbyhöjden fylldes av unga, nygifta
Söderbor på 1930-talet. Lägenheterna var små, men miljön var
trivsam och många blev kvar till långt efter pensionsåldern.
Foto: GE Kidder Smith. (Arkitekturmuseum). 

Hammarby folkskola år 1943. Ur Byggmästaren.
(Arkitekturmuseum).

 
GRÖNDAL

Vagnarna på linje 18 som gick till Gröndal var de äldsta och
mest slitna i hela Stockholms spårvägsnät. Befolkningen
ansågs kanske inte vara värd bättre. Gröndal hade dåligt
rykte. Det var ”en avstjälpningsplats för ‘mycket för mycket
fattiga’, förkomna och snedvridna människor”, skrev Rudolf
Värnlund i den lilla memoarboken ”Rum som jag bott i”. Det
var en blandning av villastad, kåkstad, femvånings
hyreskaserner, självbyggen, gamla sommarnöjen och fabriker.
Hemmabyggarna, som snickrade ihop de s.k. hyresvillorna –
en av dem är huset med lökkupolen på Ormberget – kan dock
inte ha sjunkit ner i den ”förhoppningslöshetens dy”, som
Värnlund tyckte sig se. Och Gröndal skulle komma att resa
sig. Byggmästaren Olle Engkvist flyttade in i
1700-talsgården Charlottendal, öppnade kontor och blåste liv
i den gamla fattigstaden. Tillsammans med arkitekterna Sven
Backström och Leif Reinius skapade han ”Stjärnhusen” – tre
symmetriska kroppar kring ett centralt trapphus – i
kvarteret Akterspegeln på Styrbjörnsvägen. I kvarteret
intill byggdes terrasshus. Gröndal blev på några få år på
1940-talet ett föredöme för modernt bostadsbyggande, som
lockade besökare från när och fjärran.

Ingen annan stadsdel har en så blandad bebyggelse som
Gröndal. Här finns gamla sommarnöjen, sekelskiftsvillor,
hyreskaserner, fabriker och moderna mönsterbyggen. Bilden
från 1910-talet är tagen på Gröndalsvägen vid Gustafshill.
(Stockholms stadsmuseum).

K.W. Gullers fotograferade terrasshusen på Gröndalsvägen i
början av 1950-talet. I höghuset inrättades lokaler som var
gemensamma för invånarna. (Nordiska museet).

MÄLARHÖJDEN

malarhojden-pettersbergsvagen-bengt-oberger
Gamla villor på Petersbergsvägen – Foto: Bengt Oberger

Mälarhöjden hette Fridhem en gång, vilket är ett ganska
vanligt namn i Sverige. För att undvika förväxling valde de
nya bofasta invånarna i början av 1900-talet att kalla sin
förort Mälarhöjden. Det var två led, karaktäristiska för
platsen, Mälaren med den långa vackra strandpromenaden och
höjdplatåerna, där många byggde sina villor. Bellman hade
varit en flitig besökare i Mälarhöjden, en syster och svåger
var bosatta på Hägerstens gård, men där fanns också många
trevliga krogar. Fader Höks korg och värdshuset Klubben vid
Klubbensborg inspirerade honom till två av Fredmans
epistlar, nr 49 och nr 42.
”Kors, vad många Bacchi kök!
                Ur var klyfta syns en rök,
                Minsta vinkel
                Osar finkel,
                Minsta bro bär fulla ök.”

Långt efter Bellmans tid byggde Carl och Fredrika Limnell
år 1867 ett sommarnöje med ett lustigt torn, på bergsplatån där
skalden Leopolds lyra stod. Huset som de kallade Lyran, blev
vida berömt för sin kulturella salong. Där sjöng Kristina
Nilsson och Gunnar Wennerberg, där läste Carl Snoilsky och
Carl David af Wirsén sina dikter och dit kom Henrik Ibsen –
kanske med ångbåten ”Sjöfröken”.

En sommardag vid Klubbensborg på 1890-talet med badhus vid
stranden. Här förlustade sig Bellman och hans vänner hos
Fader Hök. (Stockholms stadsmuseum).

SKANSTULL

skanskvarn-malter
Skanskvarn – Foto: Malter

När invånarna i Rudolf Värnlunds ”Det druckna kvarteret” ska
ordna en ordentlig fest gör de ett dionysiskt uttåg till
backen ovanför Skanstull med utsikt in över staden. Det var
en populär utflyktplats bland Söderborna. Nedanför dem låg
Sundsta gård, som nu hukar under högbron. Stenhuset närmast
sjön torde vara från 1700-talet. År 1861 öppnades
Vattenledningsverket i Eriksdal. Vattnet från Årstaviken
hade en märklig bismak. Staden köpte Sundsta för att använda
som kontrollstation. Samtidigt stängdes badet i Grundsborg
strax intill, så att stockholmarna inte skulle få tvållödder
i kranarna. Sanden som användes att filtrera vattnet fördes
då och då till sandtvättningsanstalten invid Hammarby sjö
för att renas. Öster om Sundsta låg konservfabriken
Preserva, som lade ärter och gurkor på burk. Ärterna odlade
man själv vid Årsta gärde, dillen köptes hosì
trädgårdsmästaren i Skanskvarn. Preservas lokaler övertogs avì
Bröderna Sandströms skidfabrik, som på 1920-30-talen närmastì
hade monopol på skidtillverkning. Mitt på näset mellanì
Årstaviken och Hammarby sjö låg Tullhuset, som utövade enì
viss kontrollfunktion ända fram till 1864. År 1919 revs det.ì
Näset skulle brytas igenom och Hammarby sluss skulle byggas.

År 1907 ledde den här grusvägen in mot staden. T.v.
Grundsborg och tullhuset. (Stockholms stadsmuseum).

Invigningen av Skanstullsbron den 28 september 1947.
(Stockholms stadsmuseum).

SKOGSKYRKOGÅRDEN

skogskyrkogarden-holger-ellgaard
Skogskyrkogården: Foto: Holger Ellgaard

Att efter döden få vila på hemtraktens kyrkogård eller i
dess kyrka var en självklarhet för en rättskaffens kristen
medborgare. De farsoter som gång efter annan svepte genom
Stockholm framtvingade undantag. Massgravar kastades upp
litet varstans på malmarna. Tillräckligt betydelsefulla
personer kunde nog ändå räkna med att få bisättas i släktens
gravkor. Med tiden blev det trångt på kyrkogårdarna.
Att döda lades under golven i kyrkorna ansågs också vara
ohygieniskt. På helgad mark i stora parker utanför staden
kunde begravningsplatser anläggas. Den första var Norra
begravningsplatsen 1827. I Enskede invigdes Sandsborgs
kyrkogård 1895. Den behövde snart utvidgas. Arkitekterna
Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz vann en tävling om
Skogskyrkogården 1915. Asplund ritade Skogskapellet 1920 och
Lewerentz Uppståndelsekapellet 1926. Det mest betydande
byggnadsverket blev dock krematorieanläggningen med Heliga
Korsets kapell, som uppfördes efter Asplunds ritningar
1936-40. Han hade varit den dominerande arkitekten vid
funkisutställningen 1930, här skapade han nu det första
helgjutna funktionalistiska kyrkobygget. Han jordfästes där
själv hösten 1940, samma år som anläggningen stod helt klar.

I funktionalistisk anda byggdes krematoriekapellen och
omvandlades landskapet däromkring. Arkitekterna har lyckats
ge miljön en rofylld och högtidlig stämning. Foto: G.
Fredriksson.

SLAKTHUSET

 
Stadens första slakthus byggdes i Strömparterren, där
drottning Kristina skänkt marken. Bron, som nu är Norrbro,
kallades Slakthusbron. År 1785 öppnades Norra slakthuset
längst ut på Blasieholmen. På Slussplan låg det södra. Det
norra försvann på 1840-talet, när det röjdes tomt för
Nationalmuseum. Det södra fick ge vika för Slussens
ombyggnad. Nu var det fritt fram för svartslaktare och
bönhasar. Många samlades kring Skanstull, där det fördes ett
vilt liv. Hygienen blev allvarligt eftersatt. Först 1906 kom
bygget av ett nytt slakthus igång i Enskede. Boskapen, som
tidigare drivits genom gatorna av s k lajdare, lägst på den
sociala skalan, fick nu en värdigare transport på den sista
färden. Från Nyboda ovanför Liljeholmen lades ett
järnvägsspår, från Söder Mälarstrand gick en spårvagn,
endast för boskap. Den 31 januari 1912 kom kung och
honoratiores i flagg- och tallrisprytt extratåg och invigde.
Slakthuset var ordentligt tilltaget men utnyttjades aldrig
till sin fulla kapacitet. Med tiden kom alltfler klagomål
från de kringboende över stank och buller, råttor och
skränande måsar. På våren 1991 företogs den sista slakten,
charkuteritillverkningen hade tagit helt över.

Slakthuset i Enskede var en av de första byggnaderna i
Sverige som hade stommar av armerad betong. Anläggningen ger
ett kraftfullt intryck med sina enkla, klara linjer.
Fotografi från 1913, året efter starten. (Stockholms
stadsmuseum).

Till en början användes urgamla, primitiva metoder för att
döda djuren. (Stockholms stadsmuseum).

ÅRSTA CENTRUM

arsta-centrum-holger-ellgaard
Årsta centrum – Foto: Holger Ellgaard

Uno Åhrén, den framstående arkitekten, blev år 1943
verkställande direktör i Svenska Riksbyggen, som hade fått
uppdraget att bebygga större delen av Årsta. En av hans
bärande idéer var att efter engelskt mönster skapa ett
”community centre”, där butiker, social service och
fritidsverksamhet samlades kring ett torg. Arkitektbröderna
Erik och Tore Ahlsén fick i uppgift att förverkliga
projektet, vilket dock mötte stora svårigheter, särskilt på
finansieringssidan. År 1953 var det ändå klart att invigas
och de engagerade kunde känna sig ganska belåtna. Torget
hade fått en behaglig rumskaraktär och besökare uttryckte
sin beundran. Inte minst uppmärksammades den häpnadsväckande
färgstarka dekoren på fasaderna. Tyvärr utnyttjade inte
Årstaborna sitt centrum i den utsträckning, som dess skapare
hade hoppats. Antagligen var det för lätt att ta sig in till
stan. Biografen Forum måste stängas, men Folkets hus kom i
stället med dans, konstutställningar och föreningsakitiviter
och då och då en långfilm. I det åldrande Årsta är
PRO-föreningen den största. Tvärs över torget i Centrumhuset
bjuder 10-12-åringarna i Vår Teater till premiär på pjäser
som de sjäva har skrivit.

Årsta centrum med fasadmålningarna som på sin tid väckte stort uppseende. Arkitekternas förhoppningar att Årstaborna skulle stanna i sitt centrum i stället för att åka in till
stan har inte infriats. Foto: Sune Sundahl.
(Arkitekturmuseum).

3 svar to “Söderort”

  1. Fantastiskt kul läsning. Underbara bilder….Man undrar om de va bättre förr?

  2. Tommie said

    Beträffande text om Årsta torg – tyvärr utnyttjade inte Årstaborna sitt centrum… Antagligen var det för lätt…

    Jag är uppfödd just intill detta Årsta torg och vad jag minns så var torget inte alls så uppskattat. Det kändes kallt, ödsligt och inte
    alls trevligt att vara på (flera år senare byggdes också en vattendamm för att göra det trevligare). Skulle folk stå på torgets stenöken och prata eller hur var det tänkt?

    De enda sittplatser som fanns på torget var de intill biografens vägg. Här kunde det var skönt att sitta när solen låg på. Biografen Forum var dock en trevlig och stor biograf. Men annars, det enda som hände här var att det förekom viss försäljning från några gatustånd. Visst förekom det enstaka teaterföreställningar mm från bibliotekshuset men till största delen var torget just öde och kallt. Torget lockade inte till samvaro. Snyggt på en arkitekt ritning men inte så lyckat i verkligheten för en så stor yta.

    Många Årstabor brukade kommentera att ovanför gången intill biblioteket hade arkitekten/arkitekterna ordnat en lägenhet till sig själva.
    Så minns jag det under de 20 år jag bodde där.

    I övrigt så får jag hålla med tidigare insändare – mycket trevlig och intressant läsning! Tack!!

  3. Regina said

    Så intressant .. Kan sitta o läsa hur länge som helst.. Min svärmors mor o far bodde på Åsögatan där hon även föddes på vinden..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: