Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Pamp i kolonin – Spisrakan Kap. 4

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCSun, 01 Feb 2009 08:38:00 +0000 26, 2007

När Per August Emanuel Andersson var 55 år gick han i pension från sin tjänst som ordinarie poliskonstapel i andra distriktet på Södermalm i Stockholm. Året var 1937.

Spisrakan klädde sig civil och ägnade sig åt vicevärdskap och arbetet i nykterhetslogen. Men framför allt ägnade han sig åt sin kolonistuga, som låg mellan Nybodahemmet och Midsommarkransens folkskola, ungefär där Årstalänken i dag möter Essingeleden.

Till en början hade han bara haft en liten redskapsbod i sin trädgård, men småningom byggde han sig en stuga i fjällpanel. Precis som Högloftet på Skansen, sa folk.

Hans odlingar var de finaste på området, han fick upprepade gånger pris för detta och han var den självklare ordföranden I Koloniföreningen Årsta u p a i mer än 25 år.

– Han var en toppenbra kille, säger Sonja Whitlock, som bodde granne med honom. När stan ville ha bort oss kämpade han för att vi skulle få vara kvar.

– Han var alltid hjälpsam, tillägger Anna-Lisa Söderman. Han kom med goda råd och hjälpte oss ympa och beskära träd och buskar.

kolonistuga-i-arsta

Bilden: Kolonistuga i Årsta – dock inte Spisrakans

De bägge damerna är överens om att han var lite av en charmör.

– Han var en ståtlig karl, lång och smärt. Han ville gärna synas och höras. Men äppeltjyvar var han arg på.

Vid pensionen blev han ordförande också i Stockholmskretsen av kolonistugeförbundet och han valdes till kassör i riksförbundet. Vid de årliga kongresserna var han vanligtvis sekreterare.

Han kastade sig in i debatter, han högtidstalade, han representerade vid begravningar, han skrev i förbundstidningen, han intervjuades i pressen. En av hans käpphästar var att stan skulle ta med koloniområdena i stadsplanen.

spisrakan-i-dn-1938Den 20 april 1938 sitter han på förstasidan i Dagens Nyheter  (Se bilden) under rubriken ”Kolonirörelsen går mot sin förgängelse”. Sedan följer ett långt referat av den nyanställde signaturen Red Top. Några dagar senare tog Red Top upp ämnet i ett kåseri på familjesidan under vinjetten På Stan. Det var där han började sin kåserande verksamhet. Toppen och hans rödbrusige vän Jonte, var överens om att stan inte skulle få ta kolonistugorna och lägga ”hyreskåkar och gator och strunt där”.

Det tackade säkert Spisrakan för, och själv fick han tack av förbundet när han samma år tilldelades förtjänstmedaljen i guld.

Samma medalj fick vid samma tillfälle kolonistugerörelsens initiativtagare och pionjär Anna Lindhagen och hennes bror, den gamle Stockholmsborgmästaren Carl Lindhagen.

Det måste ha varit ett stort ögonblick för Spisrakan.

I den gamla kåken på Kammakargatan, där polisstationen förut låg, sitter jag en dag och bläddrar i papper hos Svenska förbundet för koloniträdgårdar och fritidsbyar. Där ser jag att Spisrakan en gång i mitten av 40-talet kom med ett upprop att förbundet borde ha en fana. Femton damer besvarade uppropet och infann sig i förbundslokalen, där Spisrakan demonstrerade hur han tänkt sig fanan. Han utsågs till kassör för en insamling. Man lyckade få ihop     1 749 kronor, men fanan kostade bara 1 120, så det blev pengar över.

Där finns ett amatörfotografi av Spisrakan, en av damerna och fanan utanför hans ”fjällstuga” i Årsta. Den överlämnades under högtidliga former vid kongressen i Malmö 1947.

Vi vecklar upp alla fanor som står i ett hörn. Spisrakans fana hittar vi inte.

Men i en kartong ligger en liten grön sidenbit med gul brodyr. Den är stor som en ordinär näsduk. Föreningsemblemet uppe till vänster och tre solstrålar i en vågrörelse ner mot höger. En papperslapp är fastnålad vid tyget och där står det ”Broderad av P A E”.

Ack, alla grabbar och busar vid Hornstull. Kan ni tänka er den fruktade Spisrakan sitta och knåpa med en brodyrnål?

På hösten 1949 blev förbundssekreteraren sjuk och en vicesekreterare som trädde till slog larm om att räkenskaperna verkade underliga. En opartisk revisor tillsattes. Därefter står det bara i årsberättelsen: ”Den 9 januari ingav P A E Andersson en skrivelse, där han avsade sig alla sina uppdrag i förbundet”.

Det såg ut som om 1 435 kronor och 45 öre hade försvunnit under en period av tre år. I papperen talas det om ”episoden Andersson”, och de flesta var nog övertygade om att den prudentlige Spisrakan stoppat pengarna i egen ficka.

Men revisorn frikände honom och yttrade att det var ”icke någon medveten förskingring från P A E Anderssons sida utan har uppstått genom felaktig bokföring”.

Spisrakan fick eller accepterade aldrig mer någon förtroendepost inom kolonistugerörelsen. Han dog tre år senare och i förbundets årsberättelse fick han full upprättelse:

”Måndagen den 29 december 1952 gick en av koloniträdgårdsrörelsens märkesmän ur tiden, då avled Stockholmskretsens ordförande P A E Andersson. Denne särpräglade man hade både en yttre och inre resning. Inget tycktes för honom vara omöjligt, allt han företog sig utfördes med äkta småländsk envishet och handlingskraft.”

Att han var en sådan framstående man anade vi aldrig där vi sprang med våra slangbellor dinglande ur byxfickorna och skrek:

– Hets, hets, Spisrakan kommer!

__________________

Ytterligare ett kapitel kommer.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: