Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Man skrattade smått – Spisrakan Kap. 3

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCSun, 01 Feb 2009 05:58:18 +0000 26, 2007

Helmer Oscarsson, en gammal Hornstullsgrabb på 75 år, ringer en morgon.

– Vet du att det skrevs en visa om Spisrakan? undrar han. Sjunga kan jag inte, men så här börjar den:

Från Ringen till Tanto/gick hetsvilda jakten/ men Rakan fick tji/och som minne av jakten/ ett benbrott som tvinga´n/att nedlägga makten.

– Visan var till och med tryckt, så nog var Spisrakan en känd man, säger Helmer.

Ja, jakten och benbrottet har jag hört talas om förr, men vilka det var han jagade och varför, från Ringens kafé uppe på Ringvägen ner mot Dihlströmska anstalten (Högalids vårdhem) på Wollmar Yxkullsgatan, det vet jag inte.

hogalids-vardhem-dillisBilden: Gamla ”Dillis” i Ligna – numera Drakenbergsområdet

Genom telefonsamtal, brev, möten med folk, bläddrande i arkiv börjar bilden av Spisrakan växa fram. Från att ha varit en nästan sagomässig skräckfigur ur min barndoms mardrömmar står här en ovanligt komplicerad och säregen människa, som rimligtvis hade både ambitioner och förutsättningar att nå längre än att vara patrullerande polis på yttersta Söder.

Han tycks så helt ha gått upp i sin uppgift som ordningens upprätthållare att han ibland blev nästan löjlig. Det är fortfarande med ganska stort välbehag, nästan med skadeglädje, som historierna om hans små missöden relateras.

Gunnar Löthwall minns ännu en kväll omkring år 1910 då han tillhörde ett gäng som höll till på Adolf  Fredriks torg (Mariatorget). Spisrakan hade bestämt sig för att spionera på grabbarna och hade krupit ner i en stor sandlår för att lyssna. Men gänget hade sett honom och lagt på haspen. Så stod de där och pratade en stund och gav sig sedan iväg.

Långt fram på kvällen uppmärksammade några förbipasserande bultanden och rop från lådan och Spisrakan släpptes ut under slynglarnas jubel.

En gång hivades han ner genom gluggen till en kolkällare på Hornsgatan, en annan gång smög sig fem grabbar i Ligna på honom bakifrån och knuffade ner honom längs en isig slänt.

Den ökända Fyll-Fia brukade kasta upp sina långa kjolar och be honom kyssa henne där bak. Det tyckte folk var roligt.

En julafton ringde han på hos en familj, där mannen inte hade inställt sig till militärtjänst. Han förde honom med sig till Maria polisstation, men lyckades på julaftonskvällen inte hitta någon militär instans som ville ta hand om den försumlige, varför han måste släppas.

Då svepte skrattet genom Hornstull.

maria-polisstation-rosenlundsgatan-krukmakargatan

Maria polisstation på Rosenlundsgatan, mellan Hornsgatan och Krukmakargatan

På stationen vid Rosenlundsgatan ägnade han sina lediga stunder åt att lägga upp ett arkiv, där han samlade på stora och små händelser från distriktet. På arkivskåpet satte han upp en skylt med sitt porträtt: ”Detta arkiv är upprättat av P A E Andersson”. När han många år senare fick medalj för lång och trogen tjänst lät han fotografera medaljen och klistrade in den på porträttet.

Man skrattade alltså smått åt honom även på stationen, men många var ilskna på vad man tyckte var beskäftighet och perfektionism, och en av hans vedersakare rev sönder porträttet en dag. Hans arkiv kom på avvägar när Maria polisstation gick upp i Södermalm. Det skulle vara intressant att få titta i det.

Fortfarande talar många poliser med aktning om hans insatser när det gällde ”Polisens dotter”. En ung polisman hade blivit ihjälkörd på Högbergsgatan. Strax därefter födde hans hustru en dotter. Spisrakan tog initiativet till att bilda en fond som skulle svara för flickans försörjning under hennes uppväxt. Detta var 1914. På Maria polisstation döptes hon till Maria i närvaro av alla konstaplarna.

Maria lär vid vuxen ålder ha blivit lärarinna. Om hon upprätthöll någon kontakt med Spisrakan är obekant.

Spisrakan var mycket för insamlingar.

– Långt efter pensionen brukade han komma in på stationen, mycket elegant i sin päls med persiankrage, berättar Kurre Eriksson, som numera själv är pensionerad polis.

– Då frågade han alltid om det fanns några insamlingslistor på gång, om det var nån som skulle gifta sig eller fylla år. Och så frågade han hur mycket kommissarien hade skrivit på. Och hade kommissarien skrivit opp en tia, så skrev Spisrakan dit elva kronor, och hade kommissarien givit en femma så gav Spisrakan fem och femtio. Han skulle alltid vara värst. Han ansåg att han var den bäste polisen i Stockholm.

Det måste bli ännu ett kapitel om Spisrakan, kanske två. I kolonistugerörelsen kom han att spela en stor och betydelsefull roll. Där gjorde han den karriär som han inte lyckades med som polis. Och där bemöttes han med aktning.

Nästan ända fram till slutet.

Advertisements

Ett svar to “Man skrattade smått – Spisrakan Kap. 3”

  1. Berra said

    Tjena jag började med att söka på Högalids vårdhem och hamnade här,det var roligt att läsa om spisrakan och jag kommer mycket väl ihåg Rosenlunds poisstation sen min vilda ungdom på 50-60 talet.Tänk alla ölkafeer som fanns på Hornsgatan med omnejd,numera är ju alla fiken borta och även jag som flyttade norröver. Berra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: