Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

”En prydnad för poliskåren” – Spisrakan Kap. 5

Posted by hellbom på 22009000UTC02bUTCSun, 01 Feb 2009 12:47:25 +0000 26, 2007

Det första kapitlet börjar längst ner på den här sidan

lassinantti-som-polis1En som med stort intresse läste artiklarna om Spisrakan var Ragnar Lassinantti, landshövding i Norrbotten. Han skickade mig ett brev och han kom också på personligt besök.

Här är några utdrag ur brevet:

”Som ung extra konstapel i Stockholm (Se bilden) kom jag i kontakt med P A E Andersson vid några tillfällen då jag gjorde fyratimmars pass på Maria polisstation. Någon uttömmande karaktäristik av Spisrakan kan jag naturligtvis inte åstadkomma på grundval av de flyktiga kontakter jag hade med honom år 1937. Detta var uppenbarligen omedelbart före hans pensionering, eftersom han var född år 1882 och pensionsåldern för en poliskonstapel var då 55 år.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta Hellboms minesbilder. Vi kan ha olika uppfattningar om en människa beroende bl a på den situation i vilken vi kommer i kontakt med henne. En jultomte eller en posttjänsteman, som lämnar ut en större tipsvinst, betraktas som en generös och god människa, medan en skatteindrivare eller en nitisk lapplisa ofta betraktas som ogin eller rent av som ond. Det kan tänkas att Spisrakan genom sin samhällsfunktion som ordningens upprätthållare på Söder betraktades på detta sätt  av dem som kom i delo med honom.

Enligt mitt minne var han en personlighet. I dag skulle man säga att han hade karisma. Han var också i andligt avseende minst huvudet högre än de andra poliskonstaplarna på stationen. Spisrakan var närmast ett hedersnamn som utstrålade aktning och respekt för dess bärare. Jag vill minnas att Spisrakan hade högre status än namnet Andersson. Sådana fanns det många i Stockholms poliskår, men Spisrakan hade ingen konkurrerande jämlike.

Min beundran för Spisrakan bottnar i hans egen berättelse om en kontrovers han haft med en av höjdarna inom polisen, ingen mindre än kriminalpolisintendent Alvar Zetterqvist, som i den dåtida polishierarkin ansågs stå nära Gud. Såvitt jag minns hade poliserna genom frivilligt åtagande beslutat svara för en föräldralös liten flickas uppfostran. Poliserna tog den gången ett ekonomiskt ansvar som i dag åvilar samhället. De tog också ett medmänskligt ansvar som hedrar dem.

Spisrakan kan tjäna som ett socialt föredöme än i dag. Jag är nämligen säker på att det var han som var den drivande kraften i det socialprojekt som gått till historien under namnet ”Polisens dotter”. Det var omsorgen om hennes välfärd som gav Spisrakan mod att sätta sig upp mot överheten.

Detta kan mycket väl förklara att han aldrig blev befordrad. Civilkurage av den art han presterat betraktades knappast aom befordringsmerit före tillkomsten av 1925 års polislag.

Jag blev övertygad om att det var lättare för en isbjörn att vistas i Sahara än för en mänsklig varelse att vara patrullerande poliskonstapel i Stockholm. Jag tog min Mats ur skolan och tog tjänst i gränsbygden ovanför polcirkeln.ragnar-lassinantti2

Jag har alltid trott att Spisrakan var rätt man på rätt plats och Hellboms artiklar visar att han var det också i rätt tid. Spisrakan blev tack vare detta ännu större och ännu mer levande i mina ögon.

Han var en prydnad för Stockholms poliskår”, slutade Ragnar Lassinantti (bilden).

Advertisements

2 svar to “”En prydnad för poliskåren” – Spisrakan Kap. 5”

  1. Lisa Qviberg said

    Hej …

    … och stort tack för att du med dina artiklar löst gåtan för mig, vem ”Spisrakan” var. Jag stötte på figuren i Värnlunds barndomsskildring för några år sedan och har sedan dess gjort tappra – men fruktlösa – försök till att identifiera honom. Men nu kan jag så äntligen komplettera min egen forskning kring några ungar på Södermalm under 1900-talets första decennier med denna lilla, men ändå viktiga, pusselbit. Tack!

    Hälsningar
    Lisa Qviberg

  2. Anne Jansson said

    Hej!

    Roligt att läsa din artiklar om Spisrakan som jag hört mycket om genom min mor som var född (1906) och uppvuxen i Maria.
    Det finns, som sagt, många historier om honom, men en sak är säker, han var inte populär bland fattigt folk. Tvärtom, de betraktade honom som en översittare.
    En gång fick han sig ett ofrivilligt bad och det var min mormors far som slängde i honom. Det kunde ha slutat illa, men min mormors bröder ghalade upp honom.
    Vad jag vet fick det inget efterspel.

    Hälsningar
    Anne Jansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: