Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Spisrakan och Värnlunds mamma – Kap. 2

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSat, 31 Jan 2009 13:38:54 +0000 26, 2007

I artikeln ”En polis på Söder” berättade jag att Rudolf Värnlund gjort ett hatporträtt av honom i den självbiografiska boken ”Rum jag bott i”. Tillåt mig att citera Värnlund:

Från Brännkyrkagatan vid Hornstull minns jag särskilt vice värden, en två meter lång, långnäst, långansiktad karl, en polisman med öknamnet ”Spisrakan” och ett tvärt, brutalt polismannasätt, som gjort honom till den mest hatade och avskydde av ordningens upprätthållare på Söder. Den ensamstående, granna och kraftfulla kvinna som var min mor väckte tydligen hans hanliga lystnad. Han skapade sig alla möjliga förevändningar för att ”besöka” oss, och kom vid alla möjliga tider på dygnet. Han steg alltid in utan att knacka först.

Tidigt en morgon, till exempel, klev han in på sitt vanliga sätt medan mor ännu stod i underkläderna och lagade gröten åt oss innan hon gick till fabriken. Darrande och flämtande stod han framför henne, ur stånd att yttra ett ord på en lång stund. Hon tittade kallt på honom och frågade:

– Vet ni inte hut, människa, ni kunde ju ha överraskat mig sittande på pottan.

Om han innerst inne var så pryd eller blyg att tanken på den åtrådda i en dylik situation avkylde honom vet jag inte, men han dröp i alla fall i väg, dock bara för att återkomma som en osalig ande. När hyresbetalningen uteblev den andra månaden, utnyttjade han vårt dilemma. Han ställde i utsikte att han skulle kvittera kontraktet  mot vederlag i den gunst som en älskande kvinna skänker frivilligt och med glädje.

varnlunds-hem-pa-brannkyrkagatan

Bilden: Värnlunds hem på Brännkyrkagatan

Under den månad som följde och under vilken hon knappt fick vaera i fred för sin friare en enda kväll kom det ett hemlighetsfullt och bakslugt uttryck i hennes annars så öppna och glada ansikte, ett uttryck som plågade oss barn, som då var mogna nog att förstå vad ”Spisrakans” täta besök gällde. Hon behandlade honom vänligt, på ett halvt undvikande koketterande sätt, hon hetsade upp honom ytterligare, hon viftade med önskeuppfyllelsen framför hans långa ansikte som man viftar med en morot framför nosen på en åsna. Vi trodde hon allvarligt reflekterade på att ge efter för honom och även det plågade oss obeskrivligt, vi visste ju att det i så fall skulle ske ovilligt, kanske för vår skull.

Men hon skaffade sig snart upprättelse inför oss. En dag stod han åter i tamburen och krävde med polisbarsk röst att hyran skulle betalas, för att efter några minuter – då min mor trankilt förklarade att hon inte ägde några pengar just då – börja stamma fram klumpiga kärleksförklaringar och förslag på basis av en ömsesidig-erotisk överenskommelse, ett nytt slag hyreskontrakt så att säga; ögonen var dimfuktiga av åtrå, de tunna läpparna skälvde under mustaschen, det låg något på en gång hundlikt ödmjukt och rovdjursaktigt hotande över hela hans fysionomi. Min mor betraktade honom med vällustig grymhet, som om hon den här gången njöt av situationen. När han talat ut så att meningen blivit fullt klar, när det inte fanns någon återvändo för honom, sparkade hon upp den redan förut halvöppna dörren till rummet, och där stod då de två storvuxnaste av hennes tobaksarbetarkamrater samt den puckelryggige, cyniskt kloke Hans Jarl. Min mor sade:

– Får jag lov att presentera…

Då gick vice värden-polismannen, lärftsblek i ansiktet och med den oefterhärmliga hållning som gett honom namnet ”Spisrakan”.

Vid nästa månadsskifte blev vi vräkta, en procedur som dåförtiden utfördes mycket enklare än numera.

__________

Historierna om Spisrakan är många – alla kanske inte riktigt sanna. Hur ett par starka karlar kastade honom över en mur, hur han lyftes ut utanför Liljeholmsbrons räcke, hur han stängdes in i en sandbox på Adolf Fredriks torg. Riksbekant blev han då han förnöjde sig med en nattfjäril i köket på Brännkyrkagatan medan frun sov inne i kammaren. När bruden krävde betalt vägrade han och det blev ett helsikes liv som väckte hela huset. Om detta skrev skandalblaskan Fäderneslandet en vers som jag har någonstans.

Men jag återkommer. Det blir flera artiklar om Spisrakan.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: