Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

En polis på Söder – Kap. 1

Posted by hellbom på 12009000UTC01bUTCSat, 31 Jan 2009 09:14:11 +0000 26, 2007

Den här artikeln är en repris av en krönika som jag skrev i På Stan på hösten 1982. Då fanns det fortfarande många gamla Söderbor som mindes poliskonstaplarna ”Busfasan” och ”Spisrakan”. De är som hämtade från ”Pippi Långstrump” eller ”Anderssonskans Kalle” men de existerade faktiskt i verkligheten.spisrakan

Så här såg Spisrakan ut. En ståtlig man i blänkande pickelhuva.

– Hets, hets, Spisrakan kommer!

Fortfarande kan jag vakna framåt efternatten, kallsvettig och med bultande hjärta och ropa ”Jag har ju ingenting gjort” och tänka ”Vart ska jag ta vägen”.

Spisrakan var min barndoms skräck. Han var polis i Maria, i andra distriktet, med kvarter på Rosenlundsgatan.

Jag tillhörde slynglarna längst nere i Hornstull. Vi och fyllegubbarna var hans legala villebråd. Fick en av hans väldiga nävar grepp om ens nacke kunde man hälsa hem. Då förpassades man till Hall eller Bona. Fyllegubbarna kastades in i ”Gröna buren” som var distriktets filialfinka i Hornstull.

– Hets, hets, Spisrakan kommer!

Det var inte alltid han kom. När vi slogs mot Bergsundsligan nere på Lignastranden var det ofta fegisarna som tog upp ropet för att få slut på striden. Spisrakan blev en myt om den farliga polisen.

Men han fanns.

Han skred Hornsgatan neråt, långsamt och värdigt. Ingen polis var längre än han, och Stockholm hade ändå Sveriges längsta poliser. Ingen hade större fötter. Ingen var så rak i ryggen och så askgrå i ansiktet. Under den väldiga näsan satt en välputsad mustasch. Han var antagligen mycket mager, men jag minns honom som väldig i den stora kappan.

Erik Asklund kände förstås Spisrakan, liksom alla grabbar som växte upp på västra Söder under 1900-talets första decennier.

Med Erik Asklund kom Spisrakan in i litteraturen. Jag tror att han finns med i flera av hans böcker, men jag minns honom särskilt från novellen ”Gänget” ur boken ”Röd skjorta”.

Det är den tragiska historien om den försynte, stillsamme och nyktre skrothandlaren ”Babban”, som brukade rädda fylleristerna undan poliserna och låta dem sova ut i hans skjul. Men en dag lockades skrothandlaren att tulla av alla de tacksamhetsskvättar han fått, blev ordentligt på kanelen och bestämde sig för att hälsa på hos frälsningssoldaterna i 4:e kåren.

gronaburen

”Gröna buren” i Hornstull med polisfinka och Frälsningsarméns 4:e kår

Han blandade sig i deras sång med den gamla kärnfulla visan

Alla sjöar äro brännvin, alla pölar äro Münchens  öl  

Då hördes en skälvande kvinnostämma ropa på polis och ur sitt kontor i våningen därunder klev Spisrakan och Busfasan, bredbenta, barhuvade, med uppknäppta uniformsrockar och sablarna dinglande vid sidorna.

”De tog gubben varligt i armarna”, skriver Asklund, ”öppnade dörren till finkan och nästan bar in honom för att han skulle få sova av sig ruset på en av de hårda träbänkarna.”

Spisrakan var annars inte känd för att ta varligt i fyllerister. Han avskydde dem. Själv var han helnykterist, fast det påstås att han supit i sin ungdom. Asklund berättar hur de anhållna brukade vråla, stöna och skrika där inne i ”Gröna buren” medan battongslagen dunkade mjukt, hemskt  över  deras ryggar och huvuden.

I ”Ljuva barndomstid” berättar Irja Browallius om hur Spisrakan, ”en hygglig man med lite lång näsa” hade kommit upp i Skinnarviksbergen och själv släckt den valborgsmässoeld som ungarna dragit ihop, trots att det inte haft tillstånd. Han hade sprungit fram och tillbaka med stora spannar vatten och varit mycket upprörd. Slutligen hade han rakat ut elden och skrikit åt de kringstående:

– Ni håller ihop era jäklar.

– Det var förmodligen då han fick sitt öknamn, stackars karl, menade en bildad dam som råkade vara närvarande.

Men jag tror att det berodde på att han var så rak i ryggen att det såg ut som om han nästan skulle gå av eller åtminstone ramla baklänges.

Anledningen till att Spisrakan blivit aktuell för mig är att jag nyss har läst Rudolf Värnlunds självbiografiska bok ”Rum som jag bott i”, där han ger ett hatporträtt av Spisrakan, som också var vicevärd, vilket var ett vanligt extraknäck för poliser.

Jag vet att han hette P A E Eriksson. Han var född 1882 och tjänstgjorde i andra distriktet från 1907 till långt in på 30-talet utan att någonsin bli befordrad. Han var något av en pamp i kolonistugekretsar.

Det är nästan allt. Men många Söderbor kommer naturligtvis ihåg honom, en del poliser finns kanske kvar som jobbat ihop med honom, det kanske finns gamla bovar som finkats av honom och åtskilliga har säkert jagats av honom som barn.

Under en sådan jakt mot slutet av sin karriär lär han ha brutit benet i närheten av ”Dillis” nedanför Tanto, i nuvarande Drakenbergsområdet.

Är det någon som minns det?

Jag återkommer om Spisrakan.

Just det   – jag återkommer. Den gången, för ett kvarts sekel sedan var det många som hörde av sig. Kanske det blir ännu flera nu.                                                                                                                                

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: