Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

En medalj

Posted by hellbom på 122008000UTC12bUTCThu, 04 Dec 2008 08:33:32 +0000 26, 2007

Olle Engkvist, storbyggmästaren, träffade jag aldrig. Men jag kände ju väl till honom. Ända från barnsben. Han var en kändis, långt innan detta begrepp existerade – nästan i klass med film- och idrottsstjärnor. Tidningarna skrev flitigt om honom. Han hade alltid spännande projekt på gång. olle-engkvist3

Vi bodde på Hornsgatan 147, längst nere i Hornstull, som i början av 30-talet var en verklig utmark. Som närmsta granne, i 145:an, hade vi biografen Flamman. Det var Stockholms första funkishus. Flamman var Stockholms vackraste biograf. Jag är inte ensam om den åsikten.

När man hade varit nere på stan om kvällarna och gick hemåt och kom till toppen av Hornsgatan, lyste neonspiralerna på Flammans fasad som en välkomnande fyrbåk därnere i Tullen. Hjärtat klappade. Man kände stolthet. Det här var Söder, en del av storstaden.

Uno Åhrén, funktionalismens främste i Sverige, hade ritat huset. Det var Olle Engkvist som byggde det. Han byggde också hus i Ålsten åt vår bowlingspelande statsminister Per Albin Hansson. Det kände alla till. Han byggde hus åt Sven Hedin på Norr Mälarstrand. Han byggde stjärnhusen i Gröndal, som fick internationell berömmelse.

Vi bodde nästan grannar på landet under somrarna. Vi på Mörkö, Olle Engkvist på andra sidan Skanssundet, uppe i Grödinge. Jag cyklade förbi där många gånger men såg aldrig till honom. Han hade alltid något bygge på gång.

Sen 25 år bor jag i ett hus i hörnet av Nytorgsgatan och Folkungagatan som Olle Engkvist byggde om och renoverade i tidens anda år 1934. Det ritades i början av förra seklet av en annan stor visionär, Per Olof Hallman – han som skapade Rödabergsområdet och anlade Helgalunden här på Söder. En gång i början av det förra seklet gjorde en tidning en enkät med 25 kända stockholmare. ”Vad skulle ni vilja göra för att försköna Stockholm?” Nästan alla skulle ställa upp en staty, men Hallman svarade ”Jag skulle plantera ett träd”. Olle Engkvist skulle säkert ha svarat ungefär detsamma. De kände naturligtvis varandra. Hallman levde fram till 1941.

I  gårkväll, onsdagen den 3 december, fick jag till min stora överraskning Olle Engkvistmedaljen av Stockholms Byggnadsförening. Där jag stod på podiet på Norrlandsgatan kunde jag inte höra vad som sas, men efteråt läste jag motiveringen.

Thorleif Hellbom tilldelas årets medalj för att han som chef för DN:s bilaga ”På Stan” under lång tid med kunskap och kärlek beskrivit staden och känsligt tagit pulsen på Stockholm.

img_00622 medaljens-baksida1

Jo, jag tackar jag. Att det fortfarande finns någon kvar som minns den gamla På Stan är ett under. Om Olle Engkvist hade varit i livet under mina år där skulle han ha fått vår Guldkänga.

 

Advertisements

Ett svar to “En medalj”

  1. Visst minns man gamla På Stan! Alltid läst. Den nya mickroupplagan läggs direkt i pappersinsamlingen däremot.
    Vi får se hur länge de håller ut. Det tog ju inte så lång tid innan man insåg galenskapen med TV-bilagan! Än så länge får man ”rycka ur” den men det står väl inte på förrän den åter blir helt separerad. Det dröjer väl tills man tror att ingen längre står och räcker lång näsa och säge ”vavadejasa” utan att man obemärkt kan göra reträtten fullständig.

    Min svåger och svägerska bor i Olle Engqvists huskomplex på Gröndalsvägen och hade kontakt med Engqvists änka så länge hon levde. De trivs fantastiskt i de numera i sista sekunden till borätter omgjorda bostadsområdet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: