Äntligen vardag

Så var det över. Efter drygt två veckor träder vi ut i vardagen igen. De svenska insatserna har ju inte varit precis lysande. De käcka soffpotatisarna som hade bespetsat sig på att få leva rövare på Sergels torg får hitta på något annat.

Men jag är ganska nöjd. Det har varit roligt, om än inte särskilt spännande. Ibland tragikomiskt. Alshammars baddräkt som sprack!. Skulle man skratta eller gråta? Jag led med Kallur som föll och jag hade hoppats att fotbollsdamerna hade kommt längre. Men att Stefan Holm och Carro åkte ut var bara rätt och lagom. Inte för att jag är  nån expert men jag tror att det kommer att dröja ganska länge innan vi får återse Carro på stortävlingarnas prispallar igen. Och Emma Green blir aldrig nån Kajsa Bergquist.

Men det var lätt att finna andra idoler. Phelps och Bolt i all ära, men det var damerna som satte färg på de här tävlingarn. Såg ni de nigerianska tjejerna som tog brons på 4×100? En sån frustande glädje har jag sällan sett. Och deras landsmanninna som strax dessförinnan hade hoppat in på tredje plats i en tävling där hon inte skulle ha fått vara med i. ”Jag är den lyckligaste kvinnan i världen”, sa hon. Just i det ögonblicket trror jag att hon var det.

Brottning och tyngdlyftning intresserar mig inte alls och boxning ganska måttligt. Men jag tittar gärna på tjejerna som spelar volleyboll. De har så söta små rumpor. Karlarna klickar jag bort.

Min favorit alla kategorier har i ett par år varit Tia Hellebaut. Jag var alldeles övertygad om att hon skulle ta guld i höjd, och det gjorde hon. Hon ser ut som en främmande fågel i det här sällskapet, som en småskollärarinna på rymmen. Det är inte bara glasögonen som gör det. I stadsbiblitelets läsesal skulle hon platsa perfekt, men här sticker hon ut. Och som hon gör det! På sin hemsida skriver hon dagbok på flamländska. Det är förbluffande lätt att förststå. Det skulle nog gå att snacka svenska med henne.

Vad ska jag nu hitta på? Utemöblerna borde tvättas och oljas. De vilda krikonsnåren bär mängder av små blåsvarta frukter. De borde inte få förfaras. Jag skulle kunna göra kompott, sylt, gelé. Men det kräver försvarliga mängder socker och det är inte så värst nyttigt. Så borde jag befria äppelträden från alla vattenskotten.

Till att börja med får jag ta en dag på mig och fundera över var jag ska börja.