08-08-08

Så går en dag än från vår tid och kommer aldrig mer…

Äntligen var det då igång: OS 2008. Hittills har det regnat nära 90 mm den här veckan och det skulle passa mig bra om det fortsatte, men just nu skiner solen och temperaturen närmar sig 20-gradersstrecket. Jag har länge levt efter kinesisk tid. Stiger upp klockan tre när tävlingarna. drar igång därborta i öst. Två rapportörer har jag på plats, barnbarnen Rasmus och Linnea. Jag förväntar mig depescher.

De första olympiska spel jag minns är Berlin 1936. Jesse Owens! På hösten återupplevde vi spelen nere i Ligna, på den öppna planen bakom brädgården. Tresteg var min gren. Mycket märkligt, det ansågs att jag hade svaga vrister. Vinter-OS i Garmisch-Partenkirchen var större ur svensk synvinkel. Fyra man i topp på femmilen. Minns ni Kiruna-Lasse? Var det inte 18 km som var hans sträcka? Och hur var det med Sven Utterström? Nej, han hade nog redan lagt av.

Minst ett dussin invigningar har jag plågat mig igenom framför TV. Den ena tristare än den andra. Träliga som Svenska flaggans dag på Skansen eller en soaré i metodistförsamlingen. En sorglig kompott, en underhållningssörja som aldrig skulle platsa på prime time i den fattigaste av kanaler.

Men den här gången blev jag motvilligt imponerad. Det var en fantastisk show. Vilka underbara dräkter! Vilken färgglädje!Hur kunde dessa konstnärligt begåvade kineser finna sig i att i decennier lunka runt i de blå Mao-blusarna? Nu har de sannerligen tagit revansch. Perfektionen var otrolig, på gränsen till omänsklig. TV-producenter världen runt mäste ha ställt sig frågan: ”hur bär de sig åt?” Men de strakbenta soldaterna som bar fanan väckte obehagliga associationer.

Under den flera timmar långa förbimarschen av 204 nationer kantade många hundra vitkldda, kortkjolade kiinesiskor sargen runt planen. De dansade, joggade, steppade, svängde på armar och ben i en sagolik samstämmighet. Mot slutet skedde en viss upplösning. Några flickor bröt ledet och sprang ut över löparbanorna. För att kissa kan man gissa. Andra blev trötta i fötterna och skuttade i otakt eller stod alldeles stilla. Det var befriande mänskligt. Föreställngen drog 40 minuter över tiden. Det kändes på något sätt upplyftande.

Reportrar, kommentatorer och krönikörer hade läst på ordentligt och det blev mycket allvarligt prat om Kinas ställning i världen och dess förtryck av minoriter. De tänker inte gå på samma nit som deras forntima kolleger i Berlin.

Men nu ska vi titta på TV. Just nu spelar damerna handboll mot Ungern, och det tycks gå sisådär. Några stora förhoppningar har jag inte heller på damfotbollen om några timmar.

Under de närmsta två veckorna vet ni var ni har mig..