Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Fågelskåderi

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCWed, 11 Jun 2008 03:11:37 +0000 26, 2007

Med klen hörsel och skral syn är jag en usel fågelskådare. Men fåglar är ett väldigt trevligt sällskap har jag upptäckt och jag skulle gärna vilja känna dem närmare. På berget utanför Lillstugan har jag placerat en liten blå emaljskål och den fyller jag då och då med vildfågelfrö som jag köper på Ica för tolv kronor kilot. Omgivningen är den bästa. Där står en vildapel och en tätvuxen sälg, perfekt för en liten fågel att gömma sig i om fara hotar. Där finns också en sibirisk ärthäck, som särskilt gillas av talgoxen. Över det hela sträcker sig en telefonledning och en elkabel, där man kan sitta och spana ut över nejden. Där kunde förr om åren ett 30-tal pilfinkar sitta. Nu är de bara ett halvdussin. Vad kan vara orsaken?

Den här sommaren är sädesärlan den flitigaste besökaren. Paret häckar under torpets tegeltak, bara ett 20-tal meter bort. I brist på insekter får min fröblandning duga. Sädesärlan är en agressiv liten fågel. Han tål inga konkurrenter utan rusar bryskt fram och jagar bort dem. Och de har respekt för honom och flyr sin väg, till och med nötväckan som säkert skulle vinna om det kom till närkamp.

Gulsparven gillar jag. De kommer som regel i par. Medan hon pickar i sig frön vandrar han runt i utkanten i sin granna dräkt och håller vakt. Ibland slår han larm, för verkliga eller inbillade faror, och vips är alla fåglar borta. Gulsparvsparet har fått fyra ungar. De håller tätt ihop som de har gjort i boet och rör sig i en liten kvartettklump under ett oupphörligt pipande.

En bofink hälsar på ibland. Och talgoxe och blåmes förstås. Lägger jag en mandel på bordet är det talgoxen som tar den om inte nötväckan är på alerten.

Av någon anledning är pilfinkarna rädda för den blåa skålen och vågar inte äta ur den. Men nötväckan, med sina slafsiga matvarnor, kommer dem till hjälp. Han sveper med sin långa näbb fram och tillbaka och strör frön metervis bort.

Förra sommaren trodde jag mig se en azurmes. Det skulle ha varit en ornitoligisk sensation som hade lockat mängder av fågelskådare till Lustigtorp eftersom azurmesen håller till i björkskogarna bortåt Sibirien och bara ett par gånger har skådats i Sverige. Jag larmade ornitologföreningen, som skickade ut en kille från Södertälje. Han hängde upp talgbollar i ärthäcken, men ingen azurmes visade sig. De lokala mesarna fick en oväntad festmåltid.

Troligen var det en stjärtmes jag hade sett. Han är inte alls sällsynt, men här har han inte visat sig igen.

Annonser

Ett svar to “Fågelskåderi”

  1. Mollis said

    Maestro Hellbom,

    jag ser fram emot att träffa dina polare sädesärlan, nötväckan, gulsparven och bofinken!
    Om gud är god kanske och en AZURMES hälsa på denna gång!!?!

    Kul läsning i vilket fall som helst!

    //Hilsen Barpianisten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: