Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Att åldras

Posted by hellbom på 62008000UTC06bUTCTue, 03 Jun 2008 08:25:28 +0000 26, 2007

Fotografen Lennart Nilsson, som är nästan två år äldre än jag, har givit ut en Stockholmsbok från de år vi jobbade ihop .Vi gjorde bland annat ett specialnummer av Allt om den kommande televisionen och på Tekniska högskolans vind träffade vi ett gäng unga grabbar med Hans Werthén i spetsen som körde de första provsändningarna.

Lennart ser nästan lika fräsch ut i dag som då och han tycks ha massor av projekt på gång, har inga planer alls på att trappa ned eller lägga av.

-´Man vill ju inte sitta och mata fåglar, säger han.

Det är precis det jag gör, och nästan det enda jag orkar med.

Att åldras vore inte så illa om inte krafterna sinade. När en planka lossnar  på verandan tar jag en spik och en hammare för att fästa den. Jag slår och slår men spiken rör sig inte en millimeter. Att klättra upp på en stege och binda klängrosen är uteslutet. Jag skulle dråsa ner och bryta armar och ben. Det är knappt jag kan stå rakt upp och ner utan att falla framstupa. Om nätterna vaknar jag varannan timme och måste upp och pinka. I det längsta drar jag ut på det för det är så jobbigt att ta sig upp.

Snart kommer jag inte längre att kunna ta på mig en T-shirt. Med stor möda lyckas jag lirka på mig skjorta och jacka. Det har sina fördelar att bo ensam. Man slipper anstränga sig för att höra vad folk säger. Och på TV är de utländska filmerna oftast textade.

Men att läsa och skriva har blivit knepigare sen jag tappat eller förlagt mina läsglasögon. Ska kolla på macken i Järna om dom har nåra.

Jag såg ett bra program om Alice Babs. Vi är jämnåriga. Vilken gumma hon har blivit. Och Lena Granhagen – i går fortfarande ungflicksfräsch, i dag mogen för Hemmet. Det var kanske ett rollporträtt. Men sminket kan knappast ha trollat dit kalkonhalsen.

Och stackars Olov Svedelid som opererats för cancer i underkäken och knappast kan varken äta eller tala. Men skriver gör han och jag ger mig fan på att han kan slå i en spik.

Advertisements

2 svar to “Att åldras”

  1. Mollis said

    Cheer up, ol’ pal! Snart kommer jag ut och hälsar på med en god sommarsallad och en pava ädelt rödtjut!

    Spelar på hustruns son Daniels bröllop på lördag, stor baluns på Carlshälls gård på Långholmen. Sedan sticker de unga nygifta tu till Italien — och då blir Daniels BMW redo för utlåning.

    Då ska du få höra det senaste DN-skvallret också.

    In other words – cheer up, ol’ pal!

    Allt är inte så jävligt som det verkar …

  2. Mollis said

    APROPÅ USEL SYN, som Du skriver om i Din blogg:

    Ett par dagar efter vårt möte på Lustigtorp trodde jag det var dags för ännu en operation på S:t Eriks ögonsjukhus. Fick symtom som indikerade ”näthinneavlossning!!”, bland annat de där fruktade plötsliga BLIXTARNA (denna gång i vänsterögat).

    Dock, efter fem (5) timmars väntan på S:t Eriks akut (och efter den nog så obehagliga undersökningen), lät doktorn förkunna att det denna gång ”bara” handlade om glaskroppsavlossning. ”Blixtarna” påstås uppkomma då glaskroppen drar ihop sig/skrumpnar, och släpper taget.

    MEN – vill det sig illa (vilket ”det” ofta vill, som bekant) drar glaskroppen med sig näthinnan i själva avlossningsprocessen.

    Webblexikonet Wikipedia beskriver det hela som så:

    ”Glaskroppsavlossning är en åldersförändring i ögat som i sig är godartad.
    Glaskroppen är en geléaktig genomskinlig massa, som normalt fyller hela ögongloben. Den kan genom åldersförändring skrumpna, och därvid lossna från näthinnan, vilket ofta ger sig till känna som blixtrande effekter.

    Den således skrumpnade glaskroppen utgör nu snarare en konisk i stället för en sfärisk kropp mellan linsen och gula fläcken, medan utrymmet mellan glaskroppen och näthinnan i övrigt fylls med kroppsvätska.

    Vid själva avlossningstillfället finns en fara i att näthinnan följer med glaskroppen och därvid lossnar från åderhinnan, vilket kallas näthinneavlossning. Detta tillstånd kräver omedelbar operation för att förhindra blindhet.

    I glaskroppen finns, förmodligen ända från födseln, normalt alltid större eller mindre små grumlingar, som kallas floaters. Dessa ser man oftast som simmande prickar [eller som sotflagor, grodyngel eller dammtussar; Mollbergers tillägg] som följer med ögonrörelserna. De syns tydligast i starkt allmänljus, då pupillen är liten, speciellt när man ser mot en ljus yta.

    Dessa floaters får efter en glaskroppsavlossning mindre utrymme att röra sig på, varför de oftare uppmärksammas och detta även i svagare ljussken.

    Så länge de inte är större är de godartade, och hjärnan vänjer sig snart vid dessa, men om det förekommer större grumlingar är även detta ett symptom som kan tyda på risk för skada på näthinnan, vilket kräver snar undersökning av ögonläkare.

    Enligt en ej helt verifierad teori är floaters rester av de blodkärl som under fosterutvecklingen ledde fram till linsen då den bildades.” (Ur Wikipedia)

    JAA, FRIDENS KILOWATT OCH RIVALER, följaktligen har jag numera ännu flera ”floaters, simmande prickar, sotflagor, grodyngel och dammtussar” i synfältet än tidigare.

    Tough shit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: