Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

20 Christopher Street

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSun, 17 Feb 2008 08:57:05 +0000 26, 2007

I Greenwich Village splittras Manhattans rutmönster, gatorna löper lite kors och tvärs, de första husen byggdes längs gamla indianstigar, där var trädgårdar och stall, dit sökte sig förmöget folk på somrarna, det var ungefär som malmgårdarna i Stockholm.

I början av 1900-talet blev det bohemernas kvarter. Dit flyttade konstnärerna, författarna, musikerna, skådespelarna. Det dröjde ett tag innan jag fattade vilken fin adress jag fått. 20 Christopher Street. Det var nånting att skryta med. Det var ett litet triangelformat kvarter inramat av Christopher Street, Gay Street och Waverly Place, som inte är en plats utan en gata.

20-christopher-street-3.jpg

 Husen uppfördes 1827 och de enda förändringarna som har gjorts är att gasledningar och centralvärme dragits in. Jag bodde en trappa upp, tvärs över gården, som var en vacker liten trädgård. Det var ett rum bara. Där fanns en dusch och i en liten avbalkning stod ett gaskök med två lågor. Därunder ett minimalt kylskåp.

Kanske var det i ett här rummet som borgmästaren Jimmy Walker hade kärleksstunder med sin älskarinna skådespelerskan Betty Compton i slutet av 20-talet. Det var en stor skandal som hela stan kände till, borgmästarn var ju gift. Men han skilde sig och gifte sig helt anständigt med Betty i mitten av 30-talet. Det gjordes en film på det här med Bob Hope i huvudrollen. ”Beau James” hette den.

Det spökade i huset. En kvinna vid namn Eliza Jumel fladdrade omkring och knackade på fönster och bultade i väggar. Ett annat spöke var Aaron Burr som ropade på sin dotter Theodosia, som försvunnit på havet. Om jag hörde bultningar, knackningar eller rop så var det antingen vår svarte ”super” Ollie som var på röken eller min granne Barbara som skällde på Paul.  

 12_gay_street1.jpgDet fanns en ut- och ingång till, mot 14 Gay Street, som är en av Manhattans kortaste gator. Den är också känd för att vara den gata där det begåtts flest mord per fot. Varje dag gjorde turistbussarna en sväng in där, men det var inte bara för mordens skull. I källarvåningen  till höger om porten hade författarinnan Ruth McKenney bott. På 30-talet skrev hon en serie korta självbiografiska noveller i New Yorker om sina författardrömmar och om hennes systers skådespelardrömmar. De samlades till en bok som fick titeln ”My Sister Eileen”. Den arbetades om till en pjäs på Broadway, den blev musikalen ”Wonderful Town” med musik av Leonard Bernstein och med Rosalind Russell i huvudrollen, den blev två filmer och en TV-serie. Eileen fick aldrig uppleva denna fantastiska framgång. Hon omkom i en bilolycka fyra dar innan  pjäsen hade premiär på Broadway. Ruth fick förverkliga sin författardröm i flera böcker och medarbetade flitigt i de mest ansedda tidskrifterna. Men hon slutade att skriva när hennes man begick självmord 1955. Hon avled 1972. då var hon 60 år gammal.

Om allt detta. och om morden på gatan och om spökerierna i huset, berättade bussarnas guider. Jag satt där ibland i källarrummet och drack ett glas med den gamle svenskamerikanske journalisten Eric Sylwan och hans väldiga ryska älskarinna. Fönstret i det enda rummet satt strax under taket. Vi kunde se de förbigående ute på Gay Street från skorna upp till knävecken.

 Kändisar i the Village

Här är en lista över känt folk som bott i the Village. Märkligt nog har Wikipedia missat en viss Hellbom.

img248.jpg

.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: