Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Finis Allehanda

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCMon, 04 Feb 2008 15:04:23 +0000 26, 2007

På sensommaren 1944 fick jag klart för mig att Allehandas dagar var räknade. Det ryktades att både redaktion och teknisk personal skulle få flytta över till Bonniers nya kvällstidning Expressen. Vilket löjligt namn, tyckte vi, det verkar ju budbyrå. Det blir nog snart ändring på det, hördes en klok röst.

Jag hade fortfarande några månader kvar av min militärtjänstgöring och för att jag skulle vara riktigt säker på att få följa med till Expressen sökte jag upp Carl Adam Nycop på SE:s redaktion på Sveavägen. Han skulle bli den nya tidningens redaktionschef.

– Jag kan inte lova något bestämt på det här stadiet, sa Carl Adam, du kan väl frilansa tillsvidare.

Så blev det också. Mina rättegångskåserier kom i Expressen under en ny vinjett. Jag skrev en artikel på kultursidan om när amerikanerna gick över Rhen till tonerna av ”Don´t Fence Me In”. Det hade jag hört på AFN – Armed Forces Network.

Men flera veckor dessförinnan hade jag fått ett samtal från Åhlén & Åkerlund. Det var Vivi Engström, Abbe Bonniers sekreterare och gårdvar. Herr Bonnier ville träffa mig.albert-bonnier-jr-2.jpg Jag fick permis från A 1 en eftermiddag och cyklade till Sveavägen 53. Ohlson i porten tryckte på en knapp och dörren till Drömfabriken öppnades. Två trappor upp hade höjdarna sitt viste. Fröken Engström visade genast in mig, jag behövde inte vänta.

 Albert Bonnier hade beskrivits för mig som en playboy, som höll igång med snabba bilar, sköna damer och sena vanor på stans inneställen. Men vid det här laget hade playboyfernissan börjat flagna, han var 37 år gammal, relativt stadgad familjefar, gift med Biggan Flodquist, vars syster Barbro jag kände. Han såg bra ut, verkade nyklippt och fräsch och omsveptes av en lätt doft av elegant rakstuga. Hans kostym hade aldrig hängt på en krok på MEA, skjortan var möjligen skräddarsydd i någon butik på Hamngatan, hans röst var sonor, välmodulerad och något nasal. Det här var en betydande person.

Under en stor del av vårt samtal stod han med ryggen mot mig och tittade ner över Sveavägen.

– Jag tänker bättre när jag ser ut över stan, sa han halvt ursäktande i det han vände sig om.

Inte för att vårt samtal krävde så stor tankemöda.

En medarbetare hade avlidit och behövde ersättas. Han trodde att jag kunde vara lämplig. Jag skulle bli redaktionssekreterare på Filmjournalen.

Jag förklarade att jag hoppades få följa med till Expressen, att Nycop givit ett halvt löfte.

– Som ni vet, sa Abbe, har jag en viss insyn i Expressen, och ni finns inte med i planeringen där.

Nu är det kört, tänkte jag. Och föralldel, jag gillade ju film, och redaktionssekreterare lät ju inte heller så dumt.

-Tänk på saken, sa Abbe, och ring fröken Engström när ni har bestämt er. Ni får 500 kronor i månaden. I reallön.

Vad fan är reallön? tänkte jag, bockade, tog i hand och sa adjö.

När jag nickade åt Ohlson i porten kände jag mig redan som anställd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: