Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Lära läsa

Posted by hellbom på 22008000UTC02bUTCSat, 02 Feb 2008 04:25:58 +0000 26, 2007

När jag var fem år, lite drygt, kunde jag plötsligt läsa. Ingen hade talat om för mig vad img230.jpgbokstäverna betydde, jag upptäckte själv hemligheten. TOBAK stod det på skylten utanför tobaksaffären, NORMA stod det utanför restaurangen. Det var spännande. Orden blev allt längre.  KONDITORI och PELLERINS MARGARIN. En dag kunde jag läsa ”Tant Grön, tant Brun…” Då gick jag till det nyöppnade biblioteket på Sveavägen och började låna böcker. Olle följde med. Vi gick ensamma från Döbelnsgatan. Olle hade just fyllt fyra, jag var ännu inte sex. Stockholm var  en trygg liten stad. I sagorummet, under Jon Blunds paraply satt vi på kuddar och lyssnade på Elsa Olenius. 

pelle-snusk-2.jpg

”Pelle Snusk” minns jag. En gräslig typ. Julklappsboken var ”Bland tomtar och troll”. Illustrationerna var bättre än sagorna.

När vi flyttade till Hornstull 1931 återsåg vi Elsa Olenius. Barnbiblioteket låg på toppen av Hornsgatan, strax innan Hornskroken. Hon ägnade sig åt oss, hon tog hand om oss, vi kände oss på något sätt utvalda. Kanske var hon likadan mot alla barn, men kanske var vi också litet speciella eftersom vi hade varit så små när vi först träffade henne. Jag läste ”Barnen från Frostmofjället”, men det var nog Olenius som slussade mig förbi Saga-böckerna och gav mig ”Tom Sawyer och Huckelberry Finn” och ”Robin Hood”.

Den hösten började jag skolan. Eftersom jag var duktig att läsa fick jag hoppa över första klass och börja direkt i andra. Det var både bra och dåligt. På en del lektioner satt jag och halvsov. Mina kamrater ljudade stavelse efter stavelse och försökte sätta ihop ord. Vad sysslade dom med? Men i räkning kunde jag aldrig hänga med. Det har jag aldrig gjort. Om jag inte skärpte mig och lärde mig multiplikationstabellen skulle jag bli kvarsittare, hotade fröken Ståhlberg.

Läseboken var barnslig, men jag gillade ”Bockarna Bruce”. ”Vem är det som klampar på min bro…”

Sen blev det ”Sörgården” och ”Önnemo”. Det var miljöer jag kände igen från Mörkö, men många av mina kamrater hade aldrig varit på landet och bondungarnas liv måste ha varit dem ganska främmande.

Kommer ni ihåg  ”Folkskolans läsebok”, ni oldtimers? ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat”, stod det på omslaget. Varför skulle man lyssna på den? Det begrep jag aldrig. En trist bok för övrigt. Vid den tiden hade jag övergått till ”Sherlock Holmes”.

Elsa Olenius flyttade till Medborgarhuset och startade Vår teater, men då hade jag för längesen lämnat barnavdelningen. Jag träffade henne ett par gånger i vuxen ålder tillsammans med Olle. Hon var god vän till Astrid Lindgren. Jovisst kom hon ihåg de små knattarna som hon hade läst sagor för i Jon Blund-rummet för snart ett halvsekel sedan.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: