Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Ut i livet

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCSun, 27 Jan 2008 16:30:15 +0000 26, 2007

Efter Valborg och första maj 1943 lade jag av studentmössan och har sen dess inte burit den. Nu ligger den, gulnad och krympt – eller är det min skalle som har växt trots att håret fallit av – i en stringbox i mitt skräprum. Nu gällde det att skaffa sig ett jobb tills jag skulle börja på högskolan till hösten. Redan tidigare hade jag gjort en trevare på Stockholms-Tidningen med ett naturlyriskt stycke från Tantolunden.

– Ska det här vara ett kåseri, fnös Olle Carle (Cello), som då var redaktör för Melodisidan. Oscar Rydqvist (Åbergsson) på Dagens Nyheter hade kanske varit mera förstående, men DN vågade jag ännu inte närma mig.

allehanda.jpg

Att jag nu, i början av maj, gick till Nya Dagligt Allehanda, berodde naturligtvis på att jag legat till sängs på dess förstasida. Att den var höger och hade flirtat med nazismen bekymrade mig inte alls. Politik var det minsta jag tänkte på.

– Nu har du tur, sa vaktmästarn som hette Percy Oscarsson och snart skulle avancera till pressfotograf. Vi söker just en sommarvikarie. Och han visade in mig till redaktionssekreteraren som var Rudolf R:et Eklöw. Honom kände jag förstås till, han var en berömd fotbollsdomare. Hur han kunnat bli redaktionssekreterare är för mig en gåta. Den dagliga ruljangsen sköttes av notischefen Sverker Lönnberg och ombrytningschefen Sigvard Ekelin.

– Ni är förstås en sån där kulturjeppe, sa R:et. Nej, det sa han inte, men det var något ditåt.

– Inte alls, sa jag. Jag kan göra vad som helst, men jag är inte så bra på att stenografera.

– Det ska ni inte bekymra er om, sånt är onödigt här. Och det sa han faktiskt.

– Tala med Ole Söderström. Han behöver hjälp i rådhuset.

Ole Söderström, den blivande succéförfattaren, tävlade med Bus-Jansson i Aftonbladet om att vara Stockholms tuffaste kriminalreporter. Han blev glad och tacksam att slippa de trista rättegångarna och vara fri att umgås med hårdingarna i polishuset.

Nästa dag cyklade jag till Scheelegatan, iförd block och penna. Jag visades till pressbordet med god utblick över bovar, advokater och åklagare. Efter att ha lyssnat en timme eller så gick man ut och ringde mottagningen på tidningen. Där skrev Anna-Lisa Bergström ner vad man sa, hyfsade till språket, tog bort onödiga ord och hummanden. In igen och lyssna. Ut igen och ringa. Så höll det på fram till lunchtid ungefär, för på den tiden var kvällstidningar åtminstone eftermiddagstidningar.

Många dagar hände inget särskilt. Då kom jag på att jag skulle skriva något liknande Brylls ”Hos Justitia” i DN. Det blev ”Herr Domare” och den spalten kom att leva så länge Allehanda levde och fortsatte några gånger i Expressen under rubriken ”Inför rätta”. Medan Bryll ägnade sig mest åt juridiska spetsfundigheter var mina berättelser små novelletter. Den första biten, som var införd den 28 maj, hette ”En bilresa om våren” och handlade om en ung grabb som i fyllan och villan tagit en taxi från Stockholm till Uppsala för att hälsa på sin fästmö. Sedan hade han tagit bilen tillbaka igen och nu stod han inför rätta eftersom han inte hade haft pengar att betala med.

När jag nu läser den märker jag att tonen är ungefär densamma som i dag.

Så kom mitt genombrott. Det var den 16 juni. Gustav V fyllde 85 år och skulle åka kortege genom stan på eftermiddagen. Jag skickades till hovstallet för att skriva en bit om förberedelserna. Det blev en spalt på förstasidan, ”Kungens hästar fick nya skor på födelsedagen”. Inget märkvärdigt tyckte jag. Den var osignerad.

Två dar senare kom Idrottsbladet. Där citerade Torsten Tegnér ett långt stycke ur min artikel i sin ”I dag”- spalt och sen skrev han: ”Detta hålla vi som upplysande, upp-piggande och ganska god journalistik, enligt icke oävna franska, engelska, amerikanska…och svenska…traditioner. Just detaljen är det som ger liv åt tavlan”.

Så citerade han Flaubert, Platon och sig själv. År 1912 hade han skrivit om ett par fuktiga raggsockor i Stadions omklädningsrum.

Hästsportexperten Knutte Norling kom in på det rum jag delade med Ole med Idrottsbladet i handen.

– Nu du gosse, sa han, nu är du fast här.

Han hade så rätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: