Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Dubbelgångaren

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCFri, 25 Jan 2008 07:37:21 +0000 26, 2007

Under några år hade jag en dubbelgångare. Han hette Anders Börje och var en ganska känd schlagersångare och gitarrist på 40-talet. Egentligen var hans namn Börje Andersson, men det är lite för enkelt för en artist. Det är synd att jag inte kan hitta en bild på honom så att ni kunde se likheterna – fast jag tycker nog att jag var snyggare.

Vi träffades ganska mycket, mest på KB på Smålandsgatan, ibland på Riche.

Den första förväxlingen upplevde jag när jag låg inkallad vid A 1 på Valhallavägen. En morgon mötte jag översten på kaserngården. En riktig gammal stridis som stoltserade med det tyska järnkorset kring halsen. Han hejdade mig. ”Tack för i går kväll”, sa han. ”Det var mycket trevligt”. ”Tack, överste”, sa jag, gjorde honnör och undrade vad fan han menade.

– Anders Börje var här och sjöng, sa kompisarna. Han trodde du var Anders Börje.

En kväll blev jag nobbad på Riche. ”Ni är portförbjuden här”, sa rockslusken. Jag protesterade och bad dem kalla på Tore Wretman. Han bekräftade att jag var Thorleif Hellbom på Filmjournalen.

Det visade sig att Anders Börje hade levt djävulen och påstått att rockvaktmästaren hade slarvat bort hans gitarr. Gitarren kom till rätta. Han hade glömt den i telefonkiosken tvärs över gatan.

En dag var vi på förhandspremiär av filmen ”I Roslagens famn” i Norrtälje. Det var nån rappakalja om Fritiof Andersson byggd på Evert Taubes visor. Premiären följdes av en rejäl supé med helan och halvan och tersen och konjak till kaffet och groggar därpå. Anders Börje och jag fick åka tillsammans med Evert Taube tillbaka till Stockholm i Sandrews förhyrda limousine. Evert satt och sög i sig konjak med en pipett och då och då räckte han nådigt över den till sin sångarbroder och mig. När vi fram mot gryningen steg av vid Tre Horors Plan var vi ganska på röken.

Börje bodde vid den tiden på Riddargatan, tror jag. Vi vacklade dit och han väckte upp sin nygifta hustru och krävde att hon skulle fixa till något att äta och dricka. Hon irrade runt i ett nattlinne och såg ganska förtvivlad ut. Jag tyckte det var en smula obehagligt och sa att jag nog måste dra mig hemåt. Jag sa gonatt till Börje och Maj-Britt Nilsson. De skilde sig några år därefter och hon fick troligen en lugnare tillvaro tillsammans med Per Gerhard.

nilsson-11.jpg

När SF spelade in Tor Hedbergs ”Nationalmonumentet”, som fick titeln ”Det är min modell”, med Maj-Britt i huvudrollen åkte jag en dag ut till Råsunda.

– Nej, men hej, sa Maj-Britt glatt när hon såg mig.

– Hej, sa jag, lite tveksamt. Det här var på den tiden, då även ganska ungt folk höll på formerna och niade varann, tills damen la bort titlarna. Hon kan väl inte tro att jag är hennes man, tänkte jag.

– Vi var ju tillsammans på skolan, sa hon.

– Mja, sa jag, för jag kunde inte komma på något bättre.

– I Södra kommunala, sa hon.

Och då slog det mig. Då kom jag ihåg henne. Innan vi gick in till morgonbön fick klasserna ställa upp sig på led. I trappan stod vi i 3 D. På planet under oss stod en 2:a. Längst fram stod två jättesöta små tjejer. Den ena var Maj-Britt Nilsson.

Kan man tänka sig att hon hade spanat in mig och kommit ihåg mig. Hade jag vetat det hade jag väl gjort en framstöt och bjussat på bio. Men kanske inte, man var ju så förbannat blyg.

Jag såg henne många gånger sen i komedier på Vasan. Hon verkade ofta lite spänd och nervös, tyckte jag. Nästan som den där morgonen då hon snurrade runt i sitt nattlinne på Riddargatan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: