Hellbom’s Weblog

Just another WordPress.com weblog

Trubaduren

Posted by hellbom på 12008000UTC01bUTCMon, 21 Jan 2008 13:14:55 +0000 26, 2007

gitarr1.jpg Redan i mycket unga år var jag en stor beundrare av Evert Taube. Jag lärde mig hans visor och eftersom jag hade en riktigt bra sångröst, betydligt bättre än hans, såg jag för mig en framtid som trubadur.

Jag köpte mig en liten Levin-gitarr och en bok om hur man spelar. Det behövdes bara tre ackord så kunde man ackompanjera sig skapligt. Eftersom jag insåg att jag behövde professionell hjälp för att förkovra mig talade jag med pappa om att vi skulle söka efter en gitarrlärare. Han hade de mest märkliga förbindelser och en dag trädde en ung man in i hallen, där jag bodde. Han hette Olle Johnny och var dragspelare. Honom hade jag hört i radio.

Olle Johnny visste naturligtvis hur man satte fingrarna på dragspelsknapparna, men han hade ingen aning om hur man spelade gitarr. Så den första lektionen blev också den sista. Men han rekommenderade en jazzgitarrist som hette ”Umbrang” Sahlin. Hur man kan få ett namn som ”Umbrang”, och vad det betyder, begriper jag inte. Egentligen hette han Olle.

Han bodde bortåt Götgatan och jag knallade dit med min lilla frälsisgitarr. Han var ingen vidare musikpedagog han heller men han lärde mig några barré-grepp, vilket betyder att man lägger pekfingret över alla strängarna. Jag lyckades aldrig trycka ner dem ordentligt och dessutom spelar inte en trubadur på det viset.

I realskolan gick Gunnar Almgren, en kille som jag kände tidigare från Hornstull. Han var simmare och trummis, en ivrig, rastlös, lite nervös grabb. Han föreslog att vi skulle bilda ett band. Han hade en klasskamrat som spelade klarinett och han fick tag på en liten kille som hette Uffe Wesslén. Uffe var bara 13 år vid den här tiden, men han var fullkomligt fenomenal på piano.

Vi satte igång att öva i redskapsrummet innanför gymnastiksalen. Vår signaturmelodi blev en låt som hette ”Avalon”. Klarinettisten var ganska hyfsad, Gunnar förde ett jäkla oväsen, Uffe var fantastisk och jag… – det är en gåta att de lät mig vara med.

Så skulle det bli skoldans. Eddie McAndrew lirade. Hans orkester var inte så dyr. Almgrens kvartett skulle spela i pausen. Populasen samlade sig framför scenen. Jag försökte gömma mig, men det var inte så lätt. Jag tog mina barrégrepp, men spelade ganska tyst. Två grabbar glodde misstänksamt på mig. Vilken bluffmakare man var!

Bättre lycka hade jag faktiskt som trubadur med mina tre ackord. Vi gjorde en soaré tillsammans med Södra flick. Jag hade satt upp Eugene O´Neills ”Tran”, det var lite diktläsning, Kurt Samuelsson gjorde sin telefonmonolog på ett antal språk och ett gäng musikanter skulle göra sin version av ”Hellzapoppin” – det musikaliska slapstickgänget.  Men för att göra slapstick räcker det inte bara att gå upp på scenen och spela idiot. Det var en fullkomlig katastrof. Jag beordrade ridån att dras.

Det var inte tänkt att jag skulle spela gitarr. Men jag hade den alltid med mig vid den här tiden. Och fullkomligt hämningslös som jag var trädde jag ut framför ridån och började sjunga medan scenen därbakom gjordes i ordning för teaterföreställningen. På första bänk satt rektorn Bettan Hennings och inspektorn Eli Heckscher.

Efteråt kom Heckscher fram och tackade mig. Det var ett stort ögonblick.

Vittnen finns kvar som kan bekräfta detta. Men Ann Maris musiklärarinna sa: – ”Flickorna i Småland” spelade han i fel takt.

Uffe Wesslén hörde jag en gång när han spelade på biograforgeln på Skandia. Han blev organist i Maria.

Gunnar Almgren fick jobb på Expressen. När ”Stålfarfar” – 66-åringen som cyklat Haparanda-Ystad – kom på besök till Stockholm och landade på Bromma, rusade Gunnar fram för att vara först att ta emot honom. Flygplanspropellern klöv hans huvud.

Det har inte blivit så mycket sjungande sen. Men gitarren har jag kvar.

Annonser

2 svar to “Trubaduren”

  1. Ördög said

    Tack för en stämningsfull skildring! Carl-Adam Nycop berättar om Gunnar Almgrens sorgliga öde i sin memooarbok ”Nyfiken med sting”. Av någon orsak kom jag att tänka på episoden denna fagra sommarmorgon, och undrade om det stod något om saken på nätet.
    Om jag inte minns fel hade Almgren blivit spådd att aldrig se sin 26-årsdag.

  2. Hej där! Jag gjorde en sökning på Umbrang och hamnade här. Jag kan berätta att smeknamnet Umbrang kom sig av att Olle Sahlin hade några besynnerliga ljud för sig. I en artikel om honom från 1938 berättades detta: ”Han tycker exempelvis att det är roligt att sitta och klinka bakom stallet på gitarren och med litet fantasi låter detta ljud som ”umbrang”.”

    Skälet till att jag sökte på namnet är för att Olle Sahlin var min pappa och jag är förstås nyfiken på att få höra mer om dina äventyr med honom som gitarrlärare! Enligt vad min mamma berättat hade han även Östen Warnerbring som gitarrelev och då han envisades med att tycka att allt som var bra var ”coouul” (sagt på bred skånska) var det alltid en liten tävling i familjen om vem som först kunde skruva ner ljudet när Östen dök upp – mamma avskydde verkligen hans röst på grund av det där ”coouul”…

    Du får gärna kontakta mig om du som sagt har mer att berätta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: